träning underbara lillebror

Höstens hittills regnigaste dag…

…och då passar jag på att springa ett halvt marathon. Perfekt.

Förutsättningarna var ju, minst sagt, sådär. Somnar hemma i soffan med en filt dragen över huvudet efter en grå och tung dag på stan. Väcks av mamma en dryg timme innan start. Löparkläder på i slow motion…vill inte. Det regnar. Jag är trött. Snälla, säg att jag slipper.
Fryser redan när jag kommer utanför dörren…vad håller jag på med? Videobutiken lockar som aldrig förr…kan jag inte bli hastigt förkyld?
Lillebror lika opeppad, vi står i busskuren med redan genomblöta skor och strumpor, intalar oss själva att ”det slutar säkert regna och man blir ju varm så fort man har kommit igång”. Hej å hå.
Framme i Kungsträdgården. Folk söker skydd mot regnet i tunnelbanan. Great. Det fullständigt öser ner, max 10 grader varmt. En halvtimme till start. Att ta av sig överdragskläderna är inte det skönaste man har gjort den här veckan. Say no more.
Går mot startfållan, totalt genomblöta innan vi ens kommit halvvägs. 20 minuter till start, sedan 21 kilometer löpning. Jippi – what a way to spend a rainy Saturday! Min drömgräns på 1.45 säger jag här officiellt good bye till, är glad om jag fixar det på två timmar. Boring!
Startfållan. Öppnar en varsin Red Bull. Lillebror gäspar. Varför gör vi det här? Jag ber om ursäkt för att jag gav honom detta i julklapp förra året. Stackars lillebror, tränat 4 kilometer löpning, aldrig sprungit såhär långt i hela sitt liv. Det enda som piggar upp i starten är kommentatorns totalt katastrofala engelska…hur kan man översätta startgrupp till ”startgrapp”? Det är kallt, det är blött, det är inte kul någonstans.
Men så händer något. Jag säger ”hej då” till bror, trycker igång min iPod, sen går startskottet. Fötterna är lätta, jag glömmer regnet och utan att hinna reflektera över det är jag faktiskt på väg att springa min första halvmara. Jaha, då kör vi då.

Har ett par ofokuserade kilometer till en början…hittar inte andningen och det är inte jättekul att springa, men inte heller jobbigt på något sätt. Springer i ett oidentifierbart töcken bara.
Mellantidsdags efter 5 kilometer. Drygt 23 minuter. Heja mig – det här går ju bra! 16 to go…
Plötsligt känner jag hur benen börjar springa helt själva, jag följer bara med.
10 kilometer. Drygt 47 minuter. Är det smart att ligga nära sitt rekord på milen när man har en mil kvar? Ingen aning, men mina ben verkar tycka att det är helt ok.
En deciliter sportdryck, första vätskan. Häller i och för sig hälften över tröjan, så jag dricker väl i själva verket en klunk. Vem blir ens törstig av att springa i ösregn?
15 kilometer. Har just gjort high five med min kära vän på Söder Mälarstrand, fått ett obeskrivligt lyckorus och skrikit ”jag är så jävla pigg!”, till några trötta stackares förtret. 1.11. Det går lite för bra det här…förstår ingenting.
Bananutdelning efter 17 kilometer. Tar en, håller i den i 500 meter och frågar sedan mig själv hur sugen jag är på att äta en kladdig frukt för tillfället? Inte alls faktiskt. Spelar basket med mig själv och prickar en soptunna en bit bort.
Power Bar-utdelning strax innan 2 mil. Vem, VEM, vill tugga på en chokladbit nu? Vi är ju snart hemma!
20 kilometer. Är det möjligt att det bara är EN kilometer kvar? En??? Klockan står på 1.35!?
Den sista kilometern är helt underbar! Jag glömmer totalt bort att det regnar, att min högra stortånagel skriker och att benen börjar kännas lite tunga. Jag ökar för varje steg och springer om alla. Blir verklligen inte omsprungen av någon. Lovely!
21 kilometer. 98 meter upplopp. Spurt! Känner mig inte ens trött. Vinkar till mamma som inte hinner ta sitt planerade målfoto, trots att kameran är påslagen och klar.
MÅL – skylten får mig att bli helt lycklig i hela kroppen!

21098 meter. 1.40.18.
Jag har överträffat mig själv. Jag är stolt, och jag står för det!

Lillebror. Värt ett kapitel för sig.
Har inte tränat på flera år, började för tre veckor sen. Löptränat 4 (FYRA) kilometer. Hans kollegor sa 2.15, alternativt brutet lopp. Själv hade han som mål att klara det på 2 timmar, men trodde det inte innerst inne. Jag trodde i ärlighetens namn att han skulle få det svårt med 2 timmar…
Men vad hände? Han låg bara 7 minuter efter mig efter en 10 kilometer, såg inte ens trött ut strax innan 15 och gick i mål på ofattbara 1.54.19! Blev helt tårögd när han kom mot upploppet, världens stoltaste syster!
Hans höfter värkte, fötterna skrek och han låg nästan aldrig under 180 i puls, ändå gav han inte upp.
Han är lördagens stora hjälte!.

You Might Also Like

1 Comment

  • Reply
    Sista tipsen « Health by Helena
    14 september, 2013 at 10:08

    […] och även för oss som står bredvid och hejar. Jag har sprungit loppet tre gånger – 2008, 2009 och 2012 – och jag har några små tips till er som jag har samlat på mig under […]

  • Leave a Reply