träning

>Bevisa vad för vem?

>Ett långt inlägg om något som tydligen är viktigare för mig än jag trodde…ta dig gärna tid att läsa och kommentera – är jag ensam om detta?

För precis ett år sen såg jag min vän gå i mål i sitt fjärde Stockholm Marathon. Jag, som aldrig har sett mig själv som en löpare, kunde fram till då inte för mitt liv förstå hur man kan springa 42 kilometer. Över fyra mil…det är ju helt vansinnigt långt! Själv var jag nöjd över att ha lyckats ta mig runt Tjejmilen ett par gånger. Nej, ett marathon skulle jag aldrig springa. Never.
Dagen efter kändes det dock plötsligt helt naturligt att utan eftertanke bara gå in och anmäla sig till Stockholm Marathon 2009. Suget efter att totalt utmattad och nöjd få gå i mål på Stockholms Stadion efter 42195 blev för stort. Klick, klart.
Eftersom jag, som sagt, inte är (var) någon löpare var jag ju tvungen att se till att bli det. Jag är ju inte den som gör något halvdant, det vet de flesta av er vid det här laget. Samtidigt kände jag direkt att alla tidsmål bara var att lägga åt sidan, och att istället lägga allt fokus på att ens ta sig runt dessa dryga 4 mil…
Så – vad gör jag? Jo, jag anmäler mig till Midnattsloppet och Stockholm Halvmarathon för att ha en morot på vägen, för att ha ett lite närmare mål att träna mot. Ok, bra tanke ändå.
Springer ganska mycket under sommaren, men har aldrig någon plan eller speciellt upplägg för min löpning, springer bara ”på känn”, vilket visar sig vara ett framgångsrecept.
Midnattsloppet (1 mil)47 minuter – check! (tidigare bästa tid på milen under ett lopp – 51 minuter)
Stockholm Halvmarathon (2,1 mil)1 timme 40 minuter – check!
Endorfinerna rusar, löpning är ju kul och tävlingsmänniskan i mig jublar.
Maxar milen på löpband under vintern – 43 minuter – check!
Varje löprunda jagar jag sekunder, minuter…för vems skull? Jag vet inte.
Nu under tidig vår kommer jag på att jag kanske borde springa en lite längre runda för att se hur det känns. Jag kan ju inte ställa mig på startlinjen för ett marathon och bara ha sprungit 2,1 mil som längst. Nej, ut på en långrunda!
3 mil 2 timmar 39 minuter – check! Men där och då, den 29 mars, var det slut på det roliga. Ligamenten i mina fötter sa stopp och efter den rundan har jag i stort sett inte kunnat springa alls. Smärta, naprapatbesök och löpningsförbud.
Fötterna är nu bättre, men har fortfarande inte kunnat springa (jogga) mer än 6 kilometer, och måste nu tejpa fötterna för att kunna träna utan att ha ont.

Hur kan jag nu, i situationen som den är, känna nederlag över bara tanken på att inte kunna ställa upp? Hur kan jag ens överväga att springa Stockholm Marathon?
Vad är det jag vill bevisa, för vem och varför?.

You Might Also Like

9 Comments

  • Reply
    rewdboy
    12 maj, 2009 at 16:29

    >Hur kan jag nu, i situationen som den är, känna nederlag över bara tanken på att inte kunna ställa upp? Hur kan jag ens överväga att springa Stockholm Marathon?
    Vad är det jag vill bevisa, för vem och varför?
    eh..du vet ju själv svaret på den här frågan, eller hur!?

    svaret är ju att du är tävlingsmänniska. du vill tävla och vinna! du vill vinna över dig själv. jag vet exakt hur det är. gör man nåt så ska de göras ordentligt. spelar jag yatzy som blir jag skogstokig om jag förlorar. spelar jag innebandy: samma sak. vinna! göra nåt så bra som möjligt. har man bestämt sig så måste man göra det. annars jävlar..

    så funkar de för mig iaf..

    men..just att löpa är fan inte min grej. dock släpade jag mig runt midnatsloppet förra året på 58 minuter. då hade jag tränat 6 ggr på hela sommaren. sprang 4-5 km med 3-4 veckors mellanrum. så trist tycker jag att löpning är. men ge mig en boll att springa efter! då jävlar!
    hehe…

  • Reply
    Miss Agda
    12 maj, 2009 at 17:16

    >Du är inte ensam om dessa tankar. Nånstans vill man hela tiden bli bättre o bättre, mer extrem liksom. Ibland räcker det att man skriver ner sina tankar och helt plötsligt kan man släppa tankarna/ångesten kring sin prestationstvång. Jag hoppas att du nu innerst inne kan acceptera dina prestationer som de är och att du inte behöver bevisa nånting och att du dessutom redan har lyckats med bra löparprestationer och det räcker (och hade inte behövts det heller, men är ändå kul att ha i bagaget).
    Försök att tänka som jag gör (eller FÖRSÖKER jag också och lyckas inte varje dag) med min träning nu: det ska vara KUL. Vad det då blir för träning o vilka tider är mindre väsentligt. Jag vet med mig att min kropp behöver motion och det ser jag till att ge den, men det kan vara olika grejer från dag till dag och även ”mesiga” promenader räknas. Helt plötsligt få man energi över till annat 🙂

    Många kramar!

  • Reply
    Katinka
    12 maj, 2009 at 17:28

    >Ja, men vissa saker som man bara gett sig den på blir så. Ett mål i sig utan att man egentligen funderar ut varför. Jag tycker att det är bra att du ställer dig de frågorna, och överväg gärna att springa. Men gör för sjutton inte det. I vissa situationer är det som man tolkar som ett nederlag faktiskt en vinst! En vinst för kommande träning för dig!

  • Reply
    Åsa
    12 maj, 2009 at 18:57

    >Jag känner definitivt igen det där Helena. Jag tror också att det handlar om att vi är tävlingsmänniskor och har vinnarskalle. När jag tävlar så finns det inget som heter ok. Det är vinna eller att försvinna i min värld just vid skedets stund. Man tränar hårt så hårt så att man ligger på bristningsgränsen. Då vill man inte ha några motgångar. Det är där vi får ta till den mentala träningen speciellt när det gäller skador. Det är sjukt jobbigt för oss som tränar mycket att vara skadad på något sätt. Man vill samtidigt som motgångar kommer vara stark och då kanske blir ännu starkare för stunden. Näst intill dumdristig. Jag är expert på att inte lyssna på min kropp ;p Jag tror att det är jävulen själv som pushar på i det lägget och man kanske pressar sin kropp långt över gränsen. Det här är oftast förödande för oss som tränar hårt.
    Jag försöker relatera till om jag själv skulle vara i din situation så skulle jag också överväga att springa. Har jag väl gett mig in på något då vill jag också slutföra det för att må mentalt bra. Men Helena ställ inte upp!!! Tänk på att vi ska köra Body Combat och ha kul i många år till 😉 Jag tror att du i slutändan kommer att må bäst så och inte minst dina fötter.
    Det är mitt råd men du ska självklart lyssna till ditt hjärta om det är så att det säger något annat!
    Kram på dig

  • Reply
    Pain is just weakness leaving your body
    12 maj, 2009 at 19:13

    >I bland är man sin egen värsta fiende, tänk på att kraven inte kommer från någon annan än dig själv. Välj att må bra !!!! Det gäller att välja ett annat perspektiv, titta på dig själv från ett annat håll, livet är fullt av andra roligheter som du missar om du fokuserar fel:0)vinnarskalle eller inte….

  • Reply
    Ruth
    12 maj, 2009 at 21:49

    >Kan inte annat än att hålla med de andra! Kan bara tala från egen erfarenhet där vinnarskallar inte tävlar mot andra utan sig själva. Såvida man inte slår personligt rekord varje varje varje gång man tävlar räknas det liksom inte.
    Jag tror att man måste komma underfund med varför tävlingsinstinkten är så stark. Först då kanske tyglarna kan släppas en aning och man accepterar att inte träna livet ur sig varje pass.

    Och skador, det tillhör ju sporten (alla framgångsrika man känner till refererar till sin sjukgymnast och naprapat…)
    Jag vet faktiskt inte vad du försöker bevisa. Kanske att du inte vill erkänna att något faktiskt inte kommer att gå och att det den här gången ligger utanför ditt kontrollområde?

  • Reply
    Pia
    12 maj, 2009 at 22:26

    >Läser kommentarerna och inser det finns fler av dig!! Galningar som springer fyra (4) mil!!! ;o)Jag springer liksom inte ens fyra mil PER ÅR!!!

    Skämt åsido.. var rädd om dig! Ett lopp kan förstöra allt du byggt upp.. Loppen återkommer ju om och om igen.. Ta hand om dig!! Kram!

  • Reply
    Lisa
    13 maj, 2009 at 20:00

    >Det klart att du är besviken, det skulle jag oxa vara fast jag inte alls är lika mycket tävlingsmänniska som du. Du har tränat hart och sett fram emot det här och nu funkar det inte, orättvist!

    Kanske kommer det fler möjligheter när kroppen mar bättre? Du maste ta hand om den, man har bara en 🙂

    Snygga skor du har förresten, när du tränar fitness. Sana ska jag kolla in!

    Kram Lisa

  • Leave a Reply