skador,  träning

>Löpareufori light

> Jippi! Jag har sprungit (Helena, du har joggat. Joggat.) utomhus för första gången på en evighet och hela min kropp gör vågen inombords!

Eftersom jag inte har känt någonting i benet trots mina tre kortare pass på löpbandet den här veckan, bestämde jag mig för att ge mig ut i vårslasket (ja, men det är väl vår nu…please?) och springa en kortare runda. Längs vattnet till Stadshuset och tillbaka, en sträcka på 6,3 kilometer. En blygsam summa meter för min kropp som skriker efter att få mata ett par timmar asfalt, men nu är det rehab vi snackar. Jag har liksom inget val.

Kan dock knappt förklara hur glad jag är att kunna konstatera att jag inte kände någon som helst smärta i benet! Jag känner dock att det fortfarande är något som inte riktigt är som det ska, men det är inte smärta utan snarare en känsla av lite ömhet, ungefär som att springa när man har träningsvärk.
Försökte hålla ett lågt tempo, men det spritter i benen och det är svårt att inte rusa iväg. Lyckades dock ganska bra och klockan stannade på 33,47 (5,22 min/km). Inte en tillstymmelse till trötthet när jag kom hem, kondisen och kroppen är det inget fel på iallafall och det känns ju lovande. En vecka till med styrka, lätt jogging och stretching så är jag kanske kanske tillbaka igen…

Nu ett varmt bad med en bok. Because I’m worth it.
Foto privat. Välbehövlig stretching efter löpningen. Understället fortfarande på…finns det något skönare?

12 kommentarer

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.