el camino,  träning

>Jag är inte snygg…

> …i min löparmundering, men väldigt lycklig!
Efter en lördag på jobbet och en timme ultralångsam vandring hem i mina kängor hade jag myror i brallan och var jag tvungen att ge mig ut och springa en sväng. Tog min korta springa-av-mig-lite-överskottsenergi-runda på drygt 6 kilometer, till Stadshuset och tillbaka. Inget vidare högt tempo (5 min/km), men vilken underbar känsla att få springa på barmark igen…äntligen plusgrader och grus under skorna, man kan ju jubla för mindre!

Ringde min älskade mormor under min promenad hem från jobbet för att droppa bomben om att hennes barnbarn ska traska genom Spanien helt ensam, ett samtal som jag onekligen har varit något nervös inför. Jag vill ju liksom inte oroa och skrämma upp henne i onödan…
”Ja, jag vet det. Mamma var här och berättade igår. Det är rätt – ut och se världen du, jag vet att du klarar dig. Jaha, du ska gå ensam? Ja, men det är ju klart, pilgrimerna gjorde ju det, gick ensamma. Bara du ser till att äta ordentligt så. Själv ska jag få en rullator på tisdag.”
Jaha, det var det det.

Nu blir det kallrökt lax, kokta morötter, ett berg med goda grönsaker och ett glas riesling här i casa Helena. Sen tidigt i säng tillsammans med Mr Coelho.
Ha en underbar kväll!
Foto privat. Endorfinrus.

13 kommentarer

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.