el camino

Triacastela – Portomarin, 43 km jag vill glömma

Egentligen vill jag bara stryka ett stort svart streck over gardagen, men det ar val lika bra att skriva av sig den sa kanske den aldrig, aldrig, ALDRIG kommer tillbaka. Varning for en del klagan och no energy at all…

Vaknade utsovd och glad. Varmt sovrum och ingen som snarkade, inte varje natt det hander. Madde lite illa, men det ar ju ganska latt att gora det nar man har konstant vatskebrist… Hade ingen vidare aptit, men tvingade i mig groten eftersom jag vet att jag behover den. Kaffe var jag tydligen inte sugen pa, for det smakade inte som det brukade, sa jag hallde ut det.
Kom ivag strax innan 7, kolsvart ute och ingen vagbelysning sa det var pannlampa pa. Ganska kallt och lite duggregn, kanske inte precis det man onskar sig, men det hade ju gatt forut sa det skulle sakert ga bra den har gangen ocksa. Redan innan jag hade kommit ut ur Triacastela borjade foten gora ont. Inte lite ont, utan sa ont att jag verkligen haltade. Dar det fanns ett racke att halla i tog jag stod, sa ont hade jag. Well…ta dig till Samos, var min enda tanke. 9 km maste du klara.
Som om regnet och foten inte vore nog. Plotsligt borjade mitt illamaende att tillta…rejalt. Efter ca 100 meter var det bara att hanga sig over vagracket och spy. Jaha. Haltade vidare nagra hundra meter, och spydde igen. Sadar holl jag pa i sakert en halvmil. Jag lovar, just dar och da var det inget som var kul med den har vandringen. Nada. Sta pa en kolsvart bilvag och spy i kylan ar inget man gor frivilligt. Jag trodde faktiskt att det var min sista dag langs el camino, och Santiago kandes valdigt langt bort…

Hur som helst sa tog jag mig till Samos, men det tog sin tid. 9 kilometer avverkades pa 2h 40min, en stracka som i mitt vanliga tempo tar ungefar 1h 30min. Helt genomsvettig och stelfrusen gick jag in pa forsta basta bar och bestallde en té. Mannen bakom disken sag nog pa mig att jag inte var sa pigg, for han fragade om jag ville ha ett par tostadas. Aldrig har ett par rostade mackor med smor och appelmarmelad smakat sa gott…aldrig. Till det tog jag ett par Voltaren och ett par Aspirin och holl tummarna att foten skulle ge sig lite. Ringde mamma, skont att fa prata lite. Kande mig inte sa stor for tillfallet, mer som ett litet barn som bara ville krypa upp i mammas kna.

Efter mitt té och en halvtimmes paus provgick jag pa foten lite, och den kandes ok, sa jag bestamde mig for att sikta in mig pa Sarria, 12 km bort, och tankte att det fick bli mitt stopp for dagen om foten inte orkade mer. Illamaendet kom och gick, magen gjorde vansinnigt ont, foten madde ok och jag kallsvettades – ingen vidare kombination nar man ska forsoka ga en dryg mil. Sarria dok dock upp tillslut, och jag bestamde mig for en paus och ett forsok till lunch. Gick in pa en bar och bestallde en tortilla española, som jag ju alskar, och en iskall vatten. Tre tuggor senare fick jag springa in pa toaletten och spy. Naha, ingen tortilla ville magen ha. Klockan var 14 och jag borjade minst sagt kanna mig lite svag…
Fick lamna baren med maten kvar pa tallriken, men hittade ett apple och en banan i vaskan, som jag tvingade i mig istallet. Det ville kroppen behalla, tack och lov.

Nasta by, Barbadelos, lag 5,2 km bort sa jag gav det ett forsok att na dit. Varmt, kallsvettig, ont i magen och illamaende, men foten holl sig pa mattan som tur var. Antar att alla mina varktabletter orsakade min onda mage, men vad ska man gora?
Barbadelos verkade inte existera, for den byn dok aldrig upp, eller sa var den valdigt liten…sa det var bara att traska vidare till Ferreiros som lag ytterligare 7,8 km bort. Sporegn – tackar. Arligt talat, jag ar inte den som klagar ofta, men just da kande jag att mitt humor nastan hade natt gransen. Regn, hungrig men for illamaende for att kunna ata, och ingen lust att ga, what so ever. Att jag trampade med foten ner i en back var liksom bara gradde pa moset.
Men Ferreiros kom, och Ferreiros forsvann. Hade jag tagit mig anda dit den har j*vla skitdagen sa kunde jag lika garna ga vidare till Portomarin. Kopte en isglass, bet ihop en extra gang och satte igang att ga igen. 8,6 km till, det kunde jag val klara om jag redan hade gatt 3,5 mil?
8,6 km kan vara valdigt langa, och valdigt anstrangande. Solen kom fram igen, brande som aldrig forr och jag blev svagare och svagare. Kom pa att jag hade atit tva frukter och en isglass pa hela dagen, eller det var iallafall det som kroppen hade valt att behalla. Inte bra.

Borjade grata nar jag sag att det var 1 km kvar. 1 km till vila, mat, vatten och en sang. Direkt nar jag kom in i byn gick jag och kopte en stor vatten och en Fanta Citron (och borjade grata igen for att jag blev nostalgisk av smaken som paminde om nar jag och lillebror at tunnbrodsrulle nar vi var sma…). Hittade harberget, och trots att klockan var 19 (och jag hade varit ute och gatt i 12 timmar) sa fanns det sangar kvar. Kande mig ganska pigg anda, och sag fram emot att fa ga ut och ata lite mat.
I duschen hande det dock nagot. Trots att vattnet var varmt fros jag sa jag skakade. Holl pa att somna staende och kande mig helt yr. Kladde pa mig alla klader jag hade och la mig pa sangen. Slocknade pa 1 minut, helt utslagen. Vaknade en timme senare av att jag madde illa, bara att springa upp och spy igen. Mamma hade skickat sms, sa jag ringde upp. Orolig saklart, och sa att hon skulle ringa en timme senare. Krop ner i sovsacken fullt pakladd och lag bara och skakade. Orkade for mitt liv inte ga och kopa nagot att ata, och min Fanta stod halvdrucken pa golvet, orkade inte ens ta upp den. Somnade igen och vaknade av att mamma ringde. Ska jag vara helt arlig har jag inte den minsta aning om vad vi pratade om, jag var helt borta. Vi la pa och jag somnade nog i samma sekund som jag sa hej da.

Vaknade 6 imorse, fortfarande fullt pakladd, och borjade dagen med att dricka upp min Fanta. Jag mar mycket battre, men kanner mig otroligt svag i kroppen, sa det gar inte snabbt langs vagarna for mig idag… Ar nu i Palas del Rei, och har lyckats ta mig 24,5 km sedan jag startade. Kunde ata en bit brod imorse, men annars ar jag inte hungrig alls. Har dock tvingat i mig en bit sockerkaka och en glass, det enda jag har varit sugen pa.
Med facit i hand var det nog inte vidare smart att traska pa over 4 mil igar, men nu ar det gjort. Idag blir det inte lika langt, och jag tar pauser ofta och vilar mig. Ledsen om jag gjorde er oroliga genom att bara ”forsvinna” igar, men att leta upp ett internetcafé var liksom ganska bortprioriterat. Tack for fina kommentarer, som alltid. Det ryktas om att det ar 7-8 mil kvar nu…fattar inte att det ar sant.
Jag hoppas att vi hors ikvall – ha en fin lordag!

You Might Also Like

6 Comments

  • Reply
    Kristina
    17 april, 2010 at 13:16

    >Oj oj oj, lilla vän!
    Hoppas av mitt hjärta att du mår bättre idag. Det är både strongt och dumt att gå fast man spyr, värk i foten och inte kan äta.
    Men jag tror jag vet varför?, du längtar hem till Luxgatan nu?
    Stora gå bra kramar från moster <3.

  • Reply
    hedgehog-sara
    17 april, 2010 at 14:07

    >men gud – SOM jag har väntat på att höra att allt var ok. Eller så ok som det kan vara. Ta hand om dig och gå försiktigt resten av vägen. Kram!

  • Reply
    Träningsglädje
    17 april, 2010 at 15:37

    >helt otroligt att du kom så långt igår, fastän du inte borde… all styrka till dig!!

  • Reply
    Ullis
    17 april, 2010 at 17:37

    >Du måste vara den starkaste (och dummaste 😉 i all välmening) jag "träffat" på, men ack så inspirerande. Snälla ta hand om dig, nu är du snart framme !!!!!! Kommer helt klart fortsätta följa dig även när du kommer hem. Din styrka ger mig hopp, man kan bara man vill.
    Kram från (för dig okänd i Värmland utan blogg o allt) ULLIS

  • Reply
    mamma
    17 april, 2010 at 18:29

    >Hoppas att det har gått bra för dej idag.Igår va de ingen höjdare att höra va dåligt du mådde…TACK för att du berättade….en eloge till dej.
    Visst blev jag orolig men jag hanterade de bra om jag får tycka själv.Jag fick en massa gjort här hemma,för att kunna fokusera på annat.
    En tröst va också att ni va många i sovsalen.
    Jag hoppas nu att du tar de lugnt och att du spar på de lilla krafter du har.
    Kämpa på Helena men glöm inte att ladda krafter.
    Nu är du nära målet…
    Love You
    Bamsekramar från ett regnigt Mora.

  • Reply
    ninath
    17 april, 2010 at 19:00

    >Helena, detta är som en "saga" för mig. Förstår inte att du tar dig igenom detta. Är både imponerad och förskräckt över vad du utsätter dig själv för. Du måste TA HAND OM DIG! Ät mer, sov mer och ta det lite varsamt… Snälla? Kram! /ninah

  • Leave a Reply