löpning väder och vind

>Oskön löpning

>

Det kanske inte är någon slump att Sara valde att skriva ”om att göra vad jag vill” idag. Jag log faktiskt lite för mig själv när jag lite snabbt tittade in hos henne för ett par timmar sen, precis innan jag stack ut för att göra precis vad jag ville.

Idag ville jag nämligen springa. Först ville jag hoppa på löpbandet på jobbet och springa tills jag blev uttråkad, men sen ångrade jag mig. Jag ville istället trotsa novembersnöregnslaskpissvädret och sticka ut och springa.

Det kan ju inte ha varit så skönt, tänker ni nu. Nej, det var det inte. Det var inte skönt att termometern visade noll grader. Det var heller inte särskilt skönt att jag var blöt och iskall om fötterna redan efter en halv kilometer. Det var ännu mindre skönt att det snöblandade regnet piskade mig i ansiktet hela vägen med hjälp av en motvind som verkade göra sitt bästa för att byta håll och jobba mot mig i 9 kilometer. Nej, skön är verkligen det sista jag skulle benämna den just avklarade löprundan.

Då kan det ju inte ha varit speciellt kul heller, är kanske er nästa tanke. Nej, det var inte alls kul. Inte någonstans faktiskt. Det var inte kul att frysa om fötterna. Det var inte kul att tvingas springa och kisa mot snön i 46 minuter. Det var inte heller speciellt kul att det kändes som att jag trampade luft och inte kom någonstans i det halvdecimeterhöga slasket. Nej, kul är inte heller ett ord jag skulle använda för att beskriva kvällens löpning.

Men guess what – jag tränar inte för att det är kul och skönt. Inte alltid iallafall. Visst, igår tränade jag för att det var kul, och visst har jag varit på ett och annat lugnt yogapass för att det är skönt. Men annars – inte så ofta. Jag skulle nämligen ljuga om jag påstod att det är särskilt skönt med svidande mjölksyra, eller att intervaller på löpbandet i 18 km/h är kul.
Nej, jag tränar för att bli starkare. Snabbare. Bättre. Jag vet att kroppen måste utmanas för att utvecklas. Den är inte dum, och dessutom ganska lat, och pressar jag den inte kommer den att förbli som den är. För mig får det alltså gärna kosta lite, så långe jag märker resultat. Det får gärna skaka i musklerna, jag kan stå ut med smått andnöd och det kan få smaka lite blod. Men kul, nej…det är det rakt inte.

Kul, det blev det idag först när jag kom hem efter min löpning. När jag fick öppna dörren till min lägenhet och kliva in i värmen. Det var kul att komma hem. När jag nu fått av mig mina iskalla skor och kläder, tagit en varm dusch, ätit en god middag och sitter här i soffan och är stolt över mig själv för att jag trotsade vädret och inte gav upp, ja då kan jag med gott samvete använda ordet skönt.

Are you with me?
Foto: Privat. Oberörd(?) efter 8,83 km snömoddslöpning.

You Might Also Like

7 Comments

  • Reply
    Malin I Form
    9 november, 2010 at 20:31

    >Vilket härligt, otroligt peppande inlägg!

  • Reply
    M
    9 november, 2010 at 21:00

    >Du bjöd ju upp Kung Bore, då får du vackert stå ditt kast 🙂

  • Reply
    Helena
    9 november, 2010 at 21:05

    >Stå mitt kast är min bästa gren, M…

    Malin – tack snälla du!

  • Reply
    Jessica
    9 november, 2010 at 22:27

    >Du och jag Helena. Great minds think alike.

  • Reply
    Ulrika
    10 november, 2010 at 09:53

    >I see what you mean. Men samtidigt.. lite kan jag faktiskt njuta av att vara ute i rusk. Man känner sig liksom en aning knäpp på ett skönt sätt och rätt så odödlig. Och känslan efteråt är ju förstås obeskrivlig.

  • Reply
    Jojohanna
    10 november, 2010 at 10:19

    >Håller med Malin och de andra, inspirerande inlägg. Det är alltid roligt att kika in i den här bloggen!

  • Reply
    Cissi
    10 november, 2010 at 16:46

    >Men lite kul är det väl att andra antagligen tänker "Hon är ju galen!" när de såg dig springa? 🙂

  • Leave a Reply