Obotlig(?) saknad

Min lördag går verkligen till historien som en av de bättre. Vaknade tidigt, tog en promenad i soluppgången (vet ni hur vackert ett nyvaket Stockholm är från Västerbron!?) och gick sedan hem för att äta frukost, ladda om, springa in till Balance lagom till öppning (heja tomt gym!) för att köra mitt vidriga (men ack så älskade) rygg – och bröstpass. Hem för lunch (underskattad torsk med spenat…mums!) och vände sedan tillbaka till stan för kaffe i solen med min älskade lillebror. Redan där var dagen liksom värd.

Mot sen eftermiddag drog jag mig vidare ner till Stockholmsmässan, där det hålls Vildmarksmässa i helgen, för att kolla in Daniels fotoutställning. Min bild gör inte hans bilder någon som helst rättvisa, men man får ju en aning om vilken fantastisk fotograf han är…magiska foton!

Nästa stopp blev Addnatures monter där jag äntligen fick träffa Anders. Anders dök upp på min blogg innan jag skulle iväg på min vandring genom Spanien för ett år sen, och hängde sen med och peppade mig virtuellt i 80 mil. Han har nog snart vandrat varenda pilgrimsled som finns och i slutet av mars drar han iväg och tar sig an Mount Everest (nej mamma och pappa, jag ska inte följa hans exempel…)! Det var kul att få prata lite vandringsminnen och samtidigt få höra och se hur motiverad han är att ta sig upp på världens högsta berg, det gav mig onekligen en massa energi!
Baksidan av myntet var dock att jag började längta något vansinnigt efter de dammiga vägarna över spanska höglandet. Ensamheten i den kolsvarta skogen efter frukost. Alla härliga möten. Backarna över Pyrenéerna. Känslan att nå dagens mål och få ta av sig kängorna. Den sköna och totalt utmattade sömnen i min sovsäck. Friheten att leva livet i en ryggsäck. Alltså, det är nästan så att jag t.o.m. saknar att ta hand om mina trasiga fötter…och jag menar verkligen en gråtfärdig saknad som kom upp till ytan på riktigt nu under dagens morgonpromenad.
Vad göra?

Förstår ni hur bra man mår här!?