Pause
Efter träningsvila, en runda på stan och Black Swan (åååh….se den!) på bio igår drog jag mig hemåt för att handla och ha en skön kväll i soffan framför Skavlan (som jag såg live i studion i torsdags…underbara Dave Grohl!).
På vägen hem mötte jag en bekant (fulaste ordet i svenskan?) som jag träffade första gången under det andra steget i min PT-utbildning – en trevlig prick som jag gärna stannade och pratade med bland frysdiskarna. Vi började prata jobb, fritid, tid och hur jag hinner allt, och han undrade specifikt över hur jag har tid över att blogga? Jag är rätt bra på att göra många saker samtidigt var mitt svar, och så är det ju onekligen.
Tänkte dock lite på det på vägen hem…hur bra det egentligen är att multitaska hela tiden, att göra en miljon saker och vara överallt och göra allt hela tiden. Det är ju inte helt nyttigt, det vet man ju kanske, men hur onyttigt är det för oss egentligen!? När jag kom hem och landade i soffan kände jag att luften gick ur mig totalt och jag hamnade i soffan med irrande tankar. Kanske var det veckans sönderhackade nätter som kom ifatt mig, eller så var det bara vanlig fredagströtthet. Oavsett vad så tänkte jag ännu lite mer på faktumet att jag har ett inneboende behov av att hänga med, vara där det händer och gärna inte missa något…och det gjorde mig ännu mer fundersam. Hur viktigt kan det vara egentligen?
Är det verkligen rimligt att begära av kroppen att den ska vara igång jämt och vara på topp när det gäller, om verkligheten faktiskt ser ut så att det faktiskt gäller mest hela tiden? Är det verkligen rimligt att vila känns som ett nödvändigt ont och att man bara vilar på riktigt när kroppen har sagt ifrån på skarpen och blivit sjuk? Är det verkligen rimligt att hålla på med tio saker samtidigt och då självklart inte kunna fokusera till 100% på något av dem (hello mindfulness!?)? Är det verkligen rimligt att ibland ha dagar när man inte orkar göra någonting, what so ever, och bara vill ligga i soffan? Är det verkligen rimligt?
Mitt liv har sett ut precis så de senaste tre åren, och i och med det ser jag det ju som en sanning. Livet är liksom bara så. Men är det verkligen det…på riktigt? Jag vet inte, jag är ju van vid det och har svårt att tänka mig något annat. Men nyfiken som jag är tänker jag testa att ändra på det.
Min blogg känns ju inte direkt som någon betungande uppgift här i livet, det är fantastiskt kul 99 gånger av 100, men självklart ligger den ju där i bakhuvudet (och stressar?) som något som bör göras…och med tanke på att det undermedvetna spelar en stor roll i vårt liv ska det verkligen inte underskattas. Så jag ska testa att ta en bloggpaus. Inte lång(?), men ett par veckor…iallafall fram till lördagen den 19 mars när vi ska till World Class och träna för en god sak.
Så idag, när jag fortfarande är trött och låg och fortfarande inte har kommit ut i solen som jag tänkt, säger jag bye bye för en stund. Ska försöka känna in hur det känns att inte vara här och dela med mig av mitt liv, jag hoppas att jag kommer fram till något världsomvälvande under tiden….
13 kommentarer
Miss Agda
Ja vet precis hur det kan bli och har därför sedan några år tillbaka medvetet övat mindfulness och försöker numera att ha minst en ledig kväll i veckan när jag inte har något inbokat (och nu som mammaledig har jag ännu mer tomt i kalendern för det funkar inte annars). Att fokusera på en sak i taget ger mycket tillbaka är min erfarenhet.
Kram
Ps: Ta det lugnt och vila och sen tar vi kanske ett nytt fikaförsök imorgon om du känner dig frisk och pigg!
soffan
Tss, jag ger det en vecka, sen är du tillbaks 😉 .
Helena
En hel vecka…? Puh… 😉
mina
Det var väl lustigt, för då är vi två.
Har precis tagit steget ut från mitt första deltagande i bloggvärlden.
Det är ju väldigt dubbelt, för på ett sätt bubblar jag ofta av saker jag vill skriva och dela med mig av, men ibland blir det ju mer tvång och stress.
Mest kommer jag dock sakna din blogg.
Men, mer tid för träning, kan inte vara fel! 🙂 ( eller, tid för vin…)
Kram!!!
/ mina
Cizzi
Jag känner igen det där. Därav min tystnad i bloggen. Med full fart i livet kände jag att det inte längre gav mig lika mycket att blogga. Det kändes snarare som ett stressmoment. Måste skriva för sakens skull och inte för att jag vill-känslan är ingen bra motivationsfaktor. Men visst svider det lite att inte ”vara där det händer” och vara en del av gemenskapen på samma sätt som tidigare. Men, jag måste göra det som känns bäst för mig och roar mig med att läsa och kommentera istället samtidigt som jag hoppas att jag fortfarande är ”en i gänget” 😉
Mela
Åh, jag kommer sakna dig och dina texter och funderingar. Men det är en viktig fråga, om det verkligen är rimligt. Jag brukar jämföra med hur jag känner när jag lämnar Sverige, känslan av frihet som infinner sig när man inte KAN följa med i allt som händer hemma utan bara är totalt fokuserad på sina egna upplevelser, på här och nu och på det som händer just då. I den känslan bli jag lugn, och det är såklart en känsla som vore trevlig att plocka med sig hem också. Jag, precis som Milla, övar såklart på det hela tiden, och är nuförtiden åtminstone rätt bra på att sålla, att alltid fråga mig själv om det jag gör verkligen är något JAG vill och tycker är roligt – eller om jag gör det av någon annan anledning. Så.
Helena
Söta…saknar det lite redan. Bra tecken på att jag gillar det ändå va? 🙂
Karin - FitnessochHälsa
Jag tror absolut att det är nyttigt och vettigt av dig att ta en liten bloggpaus. Jag gjorde det i somras. Från början var det tänkt att jag skulle lägga av med bloggandet helt för det hade gått för långt. Den tog upp alldeles för mycket tid och jag var ständigt stressad över vad jag skulle skriva. Men jag återupptog bloggen igen efter sex veckors bloggpaus och jag kom tillbaka med ett mer hälsosamt förhållande till bloggen. Nu bloggar jag när jag har tid och har jag inte det låter jag bli.
Hoppas att bloggvilan kommer göra dig gott! det tror jag att den gör.
JoHo
Du är klok du! Det är så lätt att köra på och ”hinna allt”… men förr eller senare brukar det krävas en förändring om man gör så (mer eller mindre frivilligt) Hoppas att du njuter av pausen – och kommer till insikt att du VILL blogga vidare (saknar dig annars!)
Blogoholic
Tänk att förr drog man med klischéer på anställningsintervjuer som att ”jag är bra på att ha många bollar i luften”.
Idag ser nog potentiella arbetsgivare det som ett dåligt tecken.
soffan
Jaja, you´ve made your point, nu är det dags att komma tillbaka. Seså! 😛 KRAAAM!
Åsa
Jag håller med samtliga som säger att du är klok och jag saknar dig! Både här och irl. 🙂 Längtar till den 19e. 😀 KRAM
Pingback: