el camino morgon

Morgonstund för reflektion

”Vaknade redan strax innan 6 imorse av att mina finska sänggrannar började packa, så det var lika bra att kliva upp. Hade ju ändå sovit sedan strax innan 22 och kände mig pigg, så jag hade nog sovit klart. Varm(!) gröt och kaffe till frukost, sen var jag klar att ge mig av några minuter efter 7.
Det var nog tur att jag hade valt att vakna på den pigga sidan just idag. De första dryga två timmarna bestod nämligen av uppförsbacke… Inte nog med att jag för första gången under den här vandringen fick känna mjölksyra i benen, det var bitande kallt också. När jag kom ut från härberget låg det frost på marken, och den försvann inte förrän runt kl 10. Som om inte det vore nog började det blåsa en vind som nästan var jämförbar med den jag utsattes för den allra första dagen när jag gick över Pyrenéerna…allt på en gång liksom. Det enda man kan göra är dock att gå. Gå, gå och gå. Det enda jag var helt säker på just då var att den där 1500-meterstoppen framför mig inte skulle försvinna, det var bara att trampa över den. Efter ca 8 km nådde jag Cruz de Ferro, platsen där alla lägger de stenar de släpat med sig. Jag hade ingen sten, så jag nöjde mig med att bli fotograferad och gick vidare.”
Det var början min dag för precis ett år sen. Totalt gick jag 33 kilometer den där dagen, en ”kort” sträcka jämfört med mina övriga dagar längs min vandring.

Imorse vaknade jag och var pigg vid 05.30, hade tänkt att bespara min kropp löpningen idag men myrorna kröp i benen och jag kunde inte låta bli att ta en kort runda ändå. Första morgonstegen var (och är alltid) lite sega, men efter en kilometer kunde jag inte förstå hur jag ens överväger att inte ge mig ut och ta lite frisk luft till frukost. Fåglarna, syret i den höga luften, morgondimman, tystnaden…och jag kom på mig själv att drömma mig tillbaka till norra Spanien och den totala friheten jag kände där längs vägen.
Men jag ägnade också en tanke åt den vansinniga smärtan, hungern, ensamheten och rädslan som jag ofta kände…och insåg hur mycket mer tacksam jag faktiskt har blivit över allt runt omkring mig det senaste året, och hur jag fortfarande intalar mig att ”det är inte värre än Pyrenéerna” när något går emot mig. Jag kommer att vara mig själv evigt tacksam för att jag slet mig igenom de där 80 milen, det är en sak som är säker.

Hur väcker ni kroppen på bästa sätt?

You Might Also Like

6 Comments

  • Reply
    Ann
    13 april, 2011 at 10:08

    Det är så otorligt mäktigt att läsa det där. Måste vara en fantastisk erfarenhet att ha med sig genom livet! Vilken OTROLIG prestation. Nån gång när jag har tid ska jag läsa igenom hela din vandring (igen). Shivers!! Ha en fin dag!

    • Reply
      Helena
      13 april, 2011 at 19:35

      Åh…tack! <3

  • Reply
    Erika
    13 april, 2011 at 11:52

    Jag håller med Ann. Jag får tårar i ögonen varje gång jag läser om din resa och nu när jag känner dig och vet vilken fantastisk människa du är så är jag ännu mer stolt – men mindre förvånad över din prestation. Du kan försätta berg om du bara vill och du kommer göra det med outsinlig energi och optimism. Och det allra bästa är att du får andra att tro att vi också kan göra det.

    Du är fantastisk! <3

    • Reply
      Helena
      13 april, 2011 at 19:38

      Kärlek.

  • Reply
    Tanja
    13 april, 2011 at 15:51

    Bästa sättet att väcka kroppen är nog just det du sa: lugn morgonlöpning följd av en god frukost! Gärna med lite extra tid så att man inte behöver stressa. Och nu blev jag ju sugen på att starta på just detta bästa sätt imorgon.. 🙂

  • Reply
    Ellinor
    13 april, 2011 at 19:33

    Min bästa morgon inkluderar en kortare promenad eller löprunda följt av ett härligt yogapass, varmdusch och därefter en lång och härlig frukost i godan ro. Det är den bästa starten på dagen!

    Kram

  • Leave a Reply