löpning

Kalla mig snigeln

Ja, för det var ungefär bara jag och sniglarna som var ute i spöregnet och rörde oss långsamt längs gatorna idag. Min löpardebut igår efter min 17 dagar långa vila känns inte alls i benen idag, men jag hade ändå tänkt att vara lite snäll mot dem och resten av kroppen och nöja mig med en långpromenad. Spöregn eller inte, ut skulle jag…och ut gick jag. Med hela kroppen täckt av Gore-Tex och mina gladaste Nike Free 7.0 på fötterna kunde jag faktiskt le lite trots att vattnet forsade längs asfalten där jag gick.

Gick förresten…det gick ju såklart inte att hela vägen. Benen ville springa, men eftersom mina fötter inte är vana att springa utan sina pronations-supinations-kollapsat-fotvalv-inlägg i skorna så fick jag ändå ta det lite lugnt. Mina skor för dagen bjuder ju dessutom på lite barfotalöpningskänsla, och det är jag verkligen inte van vid. Så vad gjorde jag? Jo, jag hittade på en egen liten löparskola längs vägen där målet var att försöka förflytta löpsteget mer till framfoten, något jag har tänkt att göra ett tag men inte riktigt haft ro att pyssla med. När jag springer vill jag springa liksom, löpskolning är inget jag ler åt direkt.

Så. Efter ett par kilometers spöregnspromenad kom första uppförsbacken, och i uppförsbackar är det ju mycket lättare att springa på framfoten. Så jag gjorde det bara…och oh my god vad jobbigt det är för vaderna, men jippi vad lätt man känner sig i kroppen! Det var faktiskt t.o.m. kul att springa där och trixa med steget, men när raksträckorna kommer vill jag ju gärna landa på hela foten igen, som jag är van vid. Så jag gav mig tillslut, jag landade på hela foten och kunde självklart inte förmå mig att låta bli att springa sista biten hem…men jag tvingade däremot mig själv att göra det väldigt långsamt, eftersom det också är något jag tycker är tråkigt och verkligen behöver träna på. Och dessutom var jag ju faktiskt snigel idag…en snigel som klockade sina 6,8 km på dryga 50 minuter(!). Men som ändå är väldigt stolt över sin disciplinerade lektion där ute i regnet.

Långsammaste fötterna ever. Och blötaste.

You Might Also Like

6 Comments

  • Reply
    Ellinor
    22 juli, 2011 at 17:44

    Det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder…Det tar alltid emot lite att ge sig ut i regnet, men väl där är det helt underbart. Jag älskar att springa i regnet och det är så skönt när man kommer in igen.
    Kram

  • Reply
    Ann
    22 juli, 2011 at 18:40

    Åh tack för löpskolningsinspiration, sånt har jag pysslat med men kanske borde prova…? För övrigt kallar jag dig snäckan!! Jättetrevlig helg!

  • Reply
    Lotta
    22 juli, 2011 at 21:07

    Hej där!!! Skönt att du fått komma igång igen. Och du. Du får tänka på mig och hålla tummarna ett slag i morgon kl ett. Ska springa en halvmara i mina Merrellskor, ingen häl på 2,1 mil. 🙂 Ses snart!

    • Reply
      Helena
      22 juli, 2011 at 21:28

      Åh…ska verkligen hålla tummarna! STORT lycka till med framfötterna! 😀

  • Reply
    Anna
    23 juli, 2011 at 16:37

    Jag skulle behöva gå löpskola med dig. Själv bara springer jag utan att tänka. Har mycket att lära.. 🙂

  • Reply
    SAn
    25 juli, 2011 at 11:36

    Hade behövt gå löpskola jag med. Springer på hela foten (tror jag?) jag också och dom få gånger jag provat landa mer på framfoten så känns det faktiskt lättare och mer ergonomiskt för mina knän. Måste ha en lektion snart, jag med.. :).

    Kattunge-uppdateringen kommer snart föresten! 🙂

  • Leave a Reply