löpning

Egoboost är det nya

Ibland är jag j*vligt duktig på att nedvärdera mina egna framsteg och träningsprestationer. (hej förresten…jag har haft älskade mamma på stadsbesök och har helt fräckt prioriterat bort bloggen…)
Ja men ni vet. Åh, jag kunde ha tagit i lite mer. Sprungit lite snabbare. Gjort en repetition till. Jag var inte lika bra som henne. Bla bla bla… Jantelag i överdos liksom. Vissa stunder är det helt enkelt svårt att faktiskt se det bra och positiva i det man (jag) har gjort, och istället fokusera på det där som kunde ha varit lite bättre.

När det kommer till löpning är jag smått skrattretande fokuserad på min prestation, och jag har ibland nästan orimliga krav på mig själv och vad min kropp ska orka med och prestera. Är det inte hastigheten så är det distansen…något hittar jag alltid som jag sätter upp som ett mål att jaga. Oftast går jakten bra, men de gånger den inte gör det svär jag mig hes över min svaghet och känner mig lite usel för en stund. Som tur är lägger jag dock mina träningspass bakom mig rätt snabbt och ser framåt mot nästa…oturligt nog händer det lika ofta med de passen som jag är riktigt nöjd med, vilket gör att jag njuter av dem alldeles för kort tid. Sån är jag, och jag försöker verkligen lära mig att landa sunt i alla mina prestationer, bra som dåliga.

Idag när jag ställde mig på bandet för att köra mina intervaller – 1000 m x 2, 800 m x 2, 600 m x 2, 400 m x 2 och 200 m x 2 – försökte jag se framför mig en rimlig prestation. Rimlig i relation till min skadehistoria och det faktum att jag inte har sprungit riktigt snabbt helt smärtfritt på väldigt länge, och såhär i efterhand sitter jag nu och övar på min förmåga att försöka landa i och njuta av vad jag har presterat.

Det gick över förväntan sett till hastighet. Benen var smärtfria. Jag kan plötsligt springa rätt fort i ett par skor som jag för bara ett par månader sedan kändes alldeles för platta och ostadiga för mina ovana fötter. Jag körde i ren endorfinfylla fem extra(!) 200-metersintervaller och jag orkade dessutom korta ner vilan från 1 minut till 30 sekunder mellan de sista 9 (av totalt 15) intervallerna.

Idag har jag bestämt mig för att vara NÖJD med det jag har gjort och radera alla om, men och kanske. Jag tänker somna nöjd och imorgon ska jag ha samma inställning när jag blir plågad av en kollega under en PT-timme.

Hur bra är du på att berömma dig själv?

Happy (och jag vet…lite dirty) feet! 🙂

Siffror för den som är intresserad:
1000 m – 14,5 km/h
1 min vila
1000 m – 14,5 km/h
1 min vila
800 m – 14,8 km/h
1 min vila
800 m – 14,8 km/h
1 min vila
600 m – 15 km/h
1 min vila
600 m 15,2 km/h
1 min vila
400 m – 15,6 km/h
30 sek vila
400 m – 15,9 km/h
30 sek vila
200 m x 7 med 30 sek vila. 16,2 – 16,4 – 16,6 – 16,8 – 17 – 17,2 – 17,5 km/h.

You Might Also Like

5 Comments

  • Reply
    Åsa
    29 november, 2011 at 21:51

    Heja Helena! <3

  • Reply
    soffan
    29 november, 2011 at 22:37

    Duktiga du!! <3

  • Reply
    whynja
    1 december, 2011 at 10:34

    Jag håller med fullständigt! Det är så mycket enklare att hitta saker man kan klaga på, än att hitta saker att berömma sig för. Till och med när jag har gjort någon väldigt bra prestation (ex klara en viss övning på gymmet), så har jag en förmåga att vända det till något negativt (men jag klarade ju bara tre, alt. tekniken var inte så bra, etc). Men jag jobbar på det, och passar samtidigt på att berömma dig för din prestation! My god, kvinna, vad fort du springer!

  • Reply
    Frida
    1 december, 2011 at 23:22

    Vilka snygga skor… vill haaaa… 🙂 Vad är det för modell? Tror du de finns kvar i butikerna? Skicka gärna fler bilder till mig om du har möjlighet.
    Hälsningar Frida

  • Reply
    …a BIG step (for me, that is)! « Health by Helena
    7 december, 2011 at 14:25

    […] omöjligt för ett halvår sen är idag avbockat och just nu är jag väldigt duktig på att anamma mitt egoboost-tänk som jag försökte sprida härom dagen. Jag är sjukt stolt, vägrar att tänka på alla som kan […]

  • Leave a Reply