löpning morgon

Mörker.

Om gårdagen startade med ett fantastiskt ljus så kan jag lätt konstatera motsatsen idag. Sveriges huvudstad är nämligen ganska mörk (läs: kolsvart) runt 5.30 en tisdag i november, och väljer man att sticka ut på en morgonjogg vid den tiden får man bara tugga i sig liksom.

Nu vet jag att det finns människor som tycker att det är hål i huvudet att ge sig ut den här tiden på dygnet, men det finns faktiskt en charm att ta sig runt stan innan den riktigt har vaknat, mörker och kyla (bara +3 grader idag…snö snart va?) till trots…och för en dalkulla är det enda chansen att vara i storstadsbebyggelsen utan att känna av det där vansinniga tempot som råder hela dagarna.

Under min 7 kilometer långa runda idag mötte jag inte många själar. Något tidningsbud. Två sopgubbar. Ett par andra joggare (varav en i t-shirt…hjälp!). Några morgonpigga(?) som satt och väntade på (natt)bussen till jobbet. Nästan tomt på gatorna alltså, och då befann jag mig ändå mitt på Kungsholmen. Det är faktiskt en underbar känsla att jogga runt mitt i huvudstaden men ändå vara nästan ensam, även om det kräver att man kliver upp en stund innan tuppen. Sen känner man ju sig faktiskt smått oslagbar resten av dagen också…underskattad känsla ändå.

You Might Also Like

2 Comments

  • Reply
    Sirpa
    15 november, 2011 at 13:55

    Åh du vackra galna människa – äckligt tidigt du är ute. Hur fasen gör du? Om jag ställer klockan så tidigt, så anfaller liksom täcket mig och drar ner mig igen i liggläge. Det går bara inte. Kan jag få gå en kurs hos dig 😉 Vill oxå orka vara morgonpigg! Kram

    • Reply
      Helena
      15 november, 2011 at 16:21

      Sirpa, det är enkelt. Jag sover utan sällskap = roligare att springa än att ligga kvar i sängen. Rimligt? 🙂

    Leave a Reply