-
Det närmar sig…
Ja, det sitter väl en och annan därute med marathonnerver nu? Själv har jag sett utsmyckningarna runtom i Stockholm i ett par veckor och börjat känna suget efter att få springa lååångt…det är en härlig hatkärlek som bubblar upp i kroppen när jag tänker på att springa 42 kilometer asfalt. Men jag kommer ju inte starta på lördag, jag agerar åskådare i år. Det kommer att kännas jobbigt att stå bredvid, det vet jag. Det kommer att rycka i springnerverna och jag kommer förmodligen att ångra mig tusen gånger att jag inte springer, och säkert vill jag hoppa ut i gatan och hänga på. Jag kommer förmodligen att bli tårögd…
Du kanske också gillar
Semesterlöpning
Pirrig och ultrataggad!
Ultravasan 90 2016 – the story (part II)
-
1276 sekunder syreskuld
Jag kände på mig att VårRuset skulle bli en jobbig tillställning…eftersom jag ju visste att det där med att se loppet som en ”kul grej” och springa i ett skönt träningstempo inte skulle bli aktuellt när jag väl var på plats ute vid Universitetet. Adrenalinet började pumpa redan innan jag hade gått hemifrån och hjärnan hade bara siktet inställt på tävling, så det var liksom bara att åka med. Igen. Fantastiskt bra löparväder – ca 10 grader varmt och sol. Mötte upp Sara, Åsa, Mia (som springer sjukt imponerande Comrades i helgen!) och Mias dotter Elin (som sprang sitt livs första lopp) 20 minuter innan start, men jag hade noll ro i kroppen att…
Du kanske också gillar
Ultravasan 90 2016 – the story (part I)
Mitt fysiska 2016 i backspegeln
Lidingöloppet med Team Aron
-
Vår(g)Ruset
Råkade visst somna i två timmar här på eftermiddagen (ljuvligt skönt!) och jag måste ju erkänna att jag inte känner mig lika stark som Pippi direkt inför VårRuset som startar om någon timme. Men hey – det är ju inga hästar som ska lyftas…jag ska ju bara springa 5 kilometer. I’ll live. No excuses – nu kör vi! Jodå, lite grus i ögonen har jag allt.
