löpning,  lopp

1276 sekunder syreskuld

Jag kände på mig att VårRuset skulle bli en jobbig tillställning…eftersom jag ju visste att det där med att se loppet som en ”kul grej” och springa i ett skönt träningstempo inte skulle bli aktuellt när jag väl var på plats ute vid Universitetet. Adrenalinet började pumpa redan innan jag hade gått hemifrån och hjärnan hade bara siktet inställt på tävling, så det var liksom bara att åka med. Igen.

Fantastiskt bra löparväder – ca 10 grader varmt och sol. Mötte upp  Sara, Åsa, Mia (som springer sjukt imponerande Comrades i helgen!) och Mias dotter Elin (som sprang sitt livs första lopp) 20 minuter innan start, men jag hade noll ro i kroppen att sitta still och prata så det var bara att dra iväg och jogga runt området. Benen kändes pigga men pulsen drog iväg så fort jag höjde farten lite(?). Ingen skön känsla inför start direkt, men det var no turning back och bara att kasta sig in i folkhavet.

Kilometer ett var sjukt frustrerande eftersom första halvan av den spenderades med att försöka hitta kryphål för att ta mig förbi alla som lufsade eller gick efter bara några hundra meter. Varför ställer man sig i ”springa fort”-startgruppen om man tänker gå redan efter en halv minut?
Kilometer två var lite skönare, helt på asfalt och kändes ok rent syremässigt. Bra med plats och lätt att hålla min egen fart.
Kilometer tre var tyngre. Svårare att andas och de små uppförsbackarna kändes brantare än vad de var. Lätt syrebrist och oförmögen att ta djupa andetag för att göra något åt problemet. Var är andra andningen?
Kilometer fyra var ren och skär hemlängtan. Letade efter den sista kilometermarkeringen efter varje backkrön och kurva, men det var segt och tiden gick sakta…kroppen ville sakta ner farten men det ville inte pannbenet. Fortfarande ingen andra andning så långt ögat nådde.
Kilometer fem flög fram. Ökade farten till loppets snabbaste kilometer, sprang om rätt många och blev inte omsprungen en enda gång vad jag noterade. Helt ensam på upploppet och känslan att kliva över mållinjen var helt fantastisk. Klockan stannade på 21.16 och jag är otroligt nöjd med den tiden, helst med tanke på trängseln i början…en trängsel som kanske räddade mig från att gå in i väggen, vad vet jag.

Efteråt samlades vi alla för en solig och mysig picnic i gräset, där även Sofie (som jag missade innan start) dök upp svettig och glad. Alla var nöjda med sina prestationer och den rökta laxen och potatissalladen smakade fint efter en halvmil maxpuls.
VårRuset blev en bättre upplevelse än vad jag trodde. Skön och lättsprungen bana med lagom många uppförsbackar, bra anordnat och all in all en fin försommarkväll! Har faktiskt fått lite blodad tand för kortlopp och känner mig inte helt främmande för att ställa upp i något snart igen. Den där tiden runt 20 minuter är ju lockande…sa vinnarskallen och försökte ta dagens prestation ifrån mig, men den här gången lyckas den inte. Jag somnar nöjd.

Åsa och Sofie i bästa tugga-smörgås-posen.

6 kommentarer

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.