löpning

Löpning och löpning

Ja, ibland är det skillnad mellan de två. Precis när jag hade kommit hem från mitt fruktade pass i elljusspåret med mördarbacken här hemma hos moster (3,4 km-rundan två varv = dubbla mördarbackar) laddade jag upp en bild på hur jag mådde på Instagram (jag finns på helenateodora). Den visade en trött Helena på gränsen till döden, och hade jag kunnat ladda upp en ljudfil så hade ni hört en extremt tung andning som överröstade varenda fågelkvitter och annat som lät runt omkring mig (sista biten hem till huset är självklart uppför).
Nästan exakt samtidigt laddade Sara (som finns på sararonne) upp en bild, och den visar en strålande glad kvinna med endorfiner upp till öronen och ett leende som förmodligen smittade av sig på varenda kotte i närheten. Jag kommenterade bilden och konstaterade att löpningen visst hade satt olika spår hos oss båda idag, och Sara svarade bara ”Haha ja, jag sprang inget elljusspår”.

Jag tänkte lite vidare på det där, och kom på att löpning verkligen kan vara så olika. Det ena passet kan kännas helt underbart från första till sista andetaget, medan det andra känns som ett rent h*lvete för varenda steg och måste dövas med diverse arg musik, idag och i mitt fall blev det Rammstein. Den ena dagen kärlek, den andra rent hat…och jag frågade mig (helt naturligt) varför jag inte bara väljer kärleken? Jag menar hela vägen, och inte bara väldigt sällan? Det såg ju så härligt ut att vara sådär glad efter avklarad träning…

Men egentligen vet jag ju, att de där kräkjobbiga passen i mitt fall måste till för att jag ska komma framåt. Det känns ju liksom mycket lättare att springa dagens sträcka på knappt 8 km på flack asfalt sen, när jag har helvetsbackarna längs elljusspåret i kroppen. Lättare betyder inte helt sällan snabbare, och det är ju ett av målen med min löpning. Annat är det ju om man bara vill springa för njutningen, då kan man ju kärleksspringa för hela slanten. Vill man dock bli snabbare och få avsevärt starkare hjärta måste man ju liksom pressa sig till hatgränsen lite då och då…ganska ofta t.o.m.

Hur ofta hatar ni era löppass?

Dagens runda. Lura er inte på de lätta nedförsbackarna – de var min räddning,
och utan dem hade jag kräkts.
(skärmdump från Garmin Connect)

You Might Also Like

6 Comments

  • Reply
    soffan
    20 juli, 2012 at 21:27

    Så jäkla sant! Mysträning ger inte de där grymma resultaten, så är det resultat man är ute efter så måste man köra de där obehagliga passen. Det gäller inte bara löpning, utan all typ av sport och träning. Om man däremot är ute efter att må bra och träna för att man tycker att det är gött, ja då är ju de vidriga passen SCHUUUKT onödiga 😀 .

  • Reply
    Daniel.N
    21 juli, 2012 at 06:48

    Efter ett år i cykelsadeln är varje löppass en pina . Men men det
    börjar ta sig ,kräkjobbigt var bara förnamnet . Kämpa på …

    • Reply
      Helena
      21 juli, 2012 at 06:55

      Åh, har du fått börja springa igen!? Äntligen!!! Du är snart inne i det igen!

  • Reply
    EmmaS
    21 juli, 2012 at 08:19

    När det känns riktigt tungt, brukar det var ett tecken på att jag inte är frisk. I går var det exempelvis avskyvärt och mycket riktigt: på kvällen började det klia i halsen och i dag är jag lite, lite snuvig. Är du säker på att du är helt frisk?

    • Reply
      Helena
      21 juli, 2012 at 10:46

      Du har helt rätt Emma, men igår var det ENBART för att jag höll ett högt tempo i alldeles för branta backar. Men visst är det så – oftast när man har extra tunga pass så blir man inte helt sällan sjuk sen… Hoppas att det inte bryter ut någon sommarförkylning hos dig nu!

  • Reply
    Segt och sött « Health by Helena
    22 juli, 2012 at 14:45

    […] kommenteratChrister Barregren om Lite vackrare morgonpromenadHelena om Löpning och löpningEmmaS om Löpning och löpningHelena om Löpning och löpningDaniel.N om Löpning och […]

  • Leave a Reply