Okategoriserade

2012 i backspegeln

Årets sista dag, och det haglar nyårskrönikor högt och lågt. På tv såg jag precis årets populäraste YouTube-klipp, och det är väl ingen skräll att Gangnam Style vinner det racet. Jag såg en härlig träningskrönika hos Anna igår, och Sara bjuder på bilder som gör att man knappt vill byta år.

Jag brukar sällan ägna mig åt att titta tillbaka. På nyårsafton brukar jag istället vilja titta framåt på nästa år, flytta in i min nya papperskalender (som jag nog aldrig kommer att överge, vårt digitala samhälle till trots), skriva in planer och önskningar och få lite pirr i magen över allt som komma skall. Men jag tycker faktiskt att 2012 förtjänar en tillbakablick, det har varit ett väldigt bra år på många sätt. En fantastisk mix av det stora och lilla som jag gillar i livet – kärlek, vänner, träning och en hel del musik.

2012 var året då jag lämnade tryggheten som månadsanställd för att satsa 100% på PT-yrket. Då jag såg Gavin DeGraw på Annexet. Jobbade h*cken av mig på The Nike Blast, och log varenda minut. Såg Rammstein halvt riva Globen. Tog med mig min älskade kusin på hennes drömresa och drog till LA i 9 dagar. Gick på påskfest hemma i barndomsbyn hos min bästa vän från förr. Såg en magisk konsert med Ryan Adams på Waterfront. Åkte till Malmö och Oslo för boyband-nostalgi i form av NKOTB och BSB på samma scen…och sov p.g.a. en osannolik efterfest bara två timmar innan hemfärd. Sprang Run for Fun med en kund som sprang sin första mil någonsin. Gick 70 kilometer på två dagar tillsammans med en fin vän. Rev av Vårruset på 21.16. Hejade på ofattbart starka löpare i ett 4 grader varmt(?) Stockholm Marathon. Hamnade på löpet. Avnjöt Peace & Love med fint sällskap. Såg äntligen Pearl Jam live för första gången i mitt liv. Ställde halvt gråtande in Jubileumsmaran p.g.a. en kraftig sommarförkylning. Reste ensam till Kroatien och njöt av sol, bad och träning i 8 dagar. Sprang Midnattsloppet på 46.57. Såg med ståpäls Kent på Sjöhistoriska. Missade drömgränsen på 45 minuter med 5 sekunder på ett kallt och regnigt Tjejmilen. Var endorfinhög under en hel löpardag på Bosön. Upplevde min första löparvägg under Stockholm Halvmarathon. Halkade i sista sekunden och på ett bananskal in på Lionel Richie i Globen och fastnade halva natten i en skybar. Fastnade för Homeland. Blev filmkritiker och gick på galapremiär. Välte traktordäck och gick farmers walk med min kroppsvikt i varje hand. Såg med tårar i ögonen Glada Hudik in concert på Cirkus. Lyssnade på Israel Nash Gripka tillsammans med 99 andra. Tog med mamma till Operakällaren och avnjöt min godaste middag någonsin. Gick på ännu en galapremiär och njöt av en tre timmar lång The Hobbit. Träffade(?) Tom Cruise. Premiärbesökte Dramaten och såg Fanny och Alexander. Sprang 28 (well, 29…) dagar i sträck. Bevittnade fantastiska födelsedagspresenten Ben Howard på Berns. Firade jul med nära och kära.

Hur året slutar vet jag inte ännu, men jag konstaterar redan nu att jag arkiverar 2012 med ett leende på mina läppar. Hur mitt 2013 ser ut i kikaren berättar jag imorgon, men för första gången någonsin har jag en ganska tom kalender som bara väntar på att bli fylld med liv och kärlek. Längtar.

1 januari 2012 – det var här det började.

You Might Also Like

No Comments

Leave a Reply