Fantasi…eller brist på den.

Imorgon är det dags för det sista långpasset inför maran. Nu är jag inte den som är den, och dyker det upp en galapremiär med hetaste DiCaprio på duken kan jag såklart springa de där två milen en dag tidigare. Har jag dessutom helt underbart flexibla kunder som ger mig möjlighet att göra det mitt på blanka dagen så har jag till råga på allt vunnit en stund av D-vitaminboost i solen. Win win!

Jag drog alltså iväg från jobbet runt lunch redan idag för att mata mina ben med ytterligare 20 kilometer. Hade ingen som helst aning hur min runda såg ut, mer än att jag skulle ta mig ut mot och runt Djurgården. När jag kommit en bra bit runt insåg jag dock att mitt kära Djurgården inte är så stort som jag ville att det skulle vara just idag, och stressen över att inte veta vart jag skulle ta vägen när jag hade betat av den sträckan gjorde att jag helt enkelt vände och sprang samma väg tillbaka igen. Inte ens det räckte dock, och på slutet fick jag röja omkring som en annan galning mellan hus, folk och bilar.

Så tråkigt och så oinspirerande att springa samma väg två gånger under samma träningspass, hur vackert och sagolikt det än må vara därute bland träd och fågelungar (såg en dopping(?) med tio ungar och dog sötdöden för en sekund). Faktum är att jag blev trött i kroppen av att vara uttråkat mentalt, och det är ju ingen höjdare alls. Nu gick passet bra tillslut och mina två mil är gjorda, men varför kan jag inte mäta ut en runda innan jag ger mig iväg!? Världens mest bekväma löpare.

Hur gör ni andra?

Fantasilöst.