löpning mitt andra marathon(?)

Stockholm Marathon 2013 – the story.

Landad och utsövd. Stockholm Marathon 2013 ligger ett knappt dygn bakom mig och jag ska försöka dela med mig av vad som kom att bli mitt jobbigaste lopp någonsin. Långt lopp – långt inlägg…

Lördag 1 juni. Prognosen lovade mulet med skurar, varmt och risk för åska. 97% luftfuktighet. Redan när jag åker in mot stan på förmiddagen känner jag att det kommer att bli varmt att springa idag. På Östermalms IP gassar solen och jag använder för första gången min tvättsvamp innan ett lopp för att badda ansikte och nacke med kallt vatten.
Kommer till startfållan en kvart innan start, kramas lycka till med Terese och fäller som vanligt en tår när startskottet går. Det är nu all träning ska ut. Det är nu din kropp ska prestera och ditt pannben få göra ett hårdare jobb än vad alla som aldrig har sprungit en mara kan ana.

Planen är att starta i ett tempo någonstans runt 4.50-4.55, hitta ett flow där och hålla i så länge som möjligt. Det är dock trångt som sjutton första kilometrarna så jag hittar inte riktigt mitt tempo. Jag känner dessutom redan efter 3 km att det där lätta steget som jag hade planerat att hitta i mitt ”joggtempo” inte alls finns i kroppen. Några av mina vänner har bildat en stor hejarklack vid Kungsan, jag hör mitt namn skrikas ut med megafon och jag känner mig peppad, men efter 5-6 km känner jag mig faktiskt ganska trött(!?) och värmen håller på att koka sönder mitt huvud. Försöker hälla vatten över huvudet vid varje vätskekontroll och springa igenom alla duschar som existerar, men den tryckande kvava luften är ingen lek.

Västerbron vid 8 km går fint, benen känns helt ok och på vägen ner ler jag för mig själv och känner lättnad över att första matchen med bron är över. Strax innan en mil på Norr Mälarstrand står Kenth och skriker att det ser lätt ut, men min kropp säger något helt annat. Milen passeras (även om min Garmin säger 10,2 km) på 49.54 men lätt är det sista det känns. Jag ska inte vara så trött efter en mil i ett tempo som jag kan hålla i sömnen. Det är något som inte stämmer. Vid Stadshuset står Sirpa och vrålar och jag känner att lite extra energi kickar igång i kroppen…med betoning på lite.

Min chef vrålar mitt namn vid centralen, jag intalar mig själv och säger till honom att det känns lätt men jag ljuger. Vid Norra Bantorget står min bästa vän med en JÄTTEhejarklack, jag får återigen höra att det ser lätt och starkt ut. Kroppen fortsätter dock att säga emot och redan strax efter 13 km börjar jag tänka tanken ”jag kommer väl inte att bryta?”. Tanken slås dock bort innan Odenplan där älskade lillebror står, och när han springer med en bit och skriker ”kom igen nu syrran – nu kör vi!” känner jag att det inte finns en chans i h*lvete att jag bryter. Jag ska till Stadion, punkt slut.

När jag kommer till Stadion redan första gången efter 17 kilometer känner jag dock att jag är väldigt trött. Kroppen är överhettad, jag känner lätt smärta i lungorna när jag försöker ta ett djupt andetag för att släppa in lite extra syre och även om klockan visar ett ganska lugnt och stabilt tempo – håller mig fortfarande till planen att göra varje mil strax under 50 minuter – så känns det som att det går mycket snabbare. Vetskapen om att hela Djurgården är kvar slår ner mitt psyke totalt. Ta dig förbi halvmaramarkeringen, sen kommer det att gå lättare är det enda jag tänker.

Men det går inte lättare. Halvmaran passeras på 1.45 och jag inser att drömmen om 3.30 är förbi, jag kommer ju knappast att vara snabbare på andra halvan. Det är tungt nu. Jag mår illa av doften av saltgurkan som bjuds. Jag får ont i magen och tänker att jag kanske ska bli tvungen att gå på toaletten för första gången under ett lopp. Vänster vad börjar rycka lite misstänkt och jag undrar om jag nu ska få uppleva mitt livs första kramp? Mitt enda mål nu är att ta mig till Strandvägen där jag vet att lillebror står. Jag tar mig dit, han springer med mig en bit och frågar hur det känns. Jag är trött som fan, men vi ses på Stadion. Poppa champagnen! svarar jag, och känner att det får mig att alstra extra energi. Jag hör hur någon i publiken konstatera att hon ser ju helt oberörd ut, och även om det är dagens största osanning så ger det mig lite extra fart.

Megafonen är kvar vid Kungsan när jag har sprungit runt 29 km, den behövs mer än mina vänner kan ana och jag orkar med en high five trots att kroppen bara vill sätta sig ner. Mitt enda fokus är nu att ta mig till 30 km-passeringen. Att ”maran börjar vid 3 mil” är att något jag försöker ignorera hårt eftersom min mara har varit en kamp redan sedan den första milen. Passerar 30 km, benen känns som stockar och tanken på att det är 12 km kvar nu håller på att få mig att börja gråta.
Vid vätskekontrollen på Söder Mälarstrand stannar jag för första gången för att gå och dricka, och det kanske är mitt största misstag för dagen. Alla som har sprungit ett längre lopp vet att ett par ben som stannar i det här läget inte är särskilt pigga på att börja springa igen. Vaderna är stela, låren skriker efter syre och jag funderar nu för första gången på riktigt att bryta.

Västerbron ska dock inte få segra, så mitt nästa fokus blir att ta mig över den där brojäveln en andra och sista gång. Uppförsbacken från Söder Mälarstrand upp på bron blir mig dock övermäktig och jag bestämmer mig för att gå upp – jag vet ju att det är flackare när jag kommer upp. När jag har gått i en halv minut hör jag mitt namn skrikas och ser min kära kollega med ett gäng vänner som vrålar Helena, Helena, Helena!!! Ett mirakel sker och jag börjar springa igen. Kommer upp till hälften av bron, saktar ner för att börja gå igen men känner då en hand i ryggen. En okänd man springer upp bredvid mig och säger ”jag har legat bakom dig ett tag nu, du håller ett jättebra tempo och vi kan inte börja gå nu. Bron är snart avklarad.”. Vi springer tillsammans upp, jag tackar med tårar i ögonen och önskar lycka till. Den som känner en man vid namn Lars som hade sitt namn tryckt på ryggen av sin gula t-shirt – hälsa och tacka honom från mig!

Vägen ner från bron är trög, och när jag svänger in på Norr Mälarstrand för att ta mig förbi 35 km är jag så trött att jag vill gråta. Nilla och Lotta skriker åt mig att jag ska kämpa vidare, min vän Michel kliver ut i gatan och springer med mig en bit iklädd rutig skjorta och jag hör Kenth för andra gången ropa mitt namn. 7 km kvar – det känns fullständigt oöverkomligt. Vid Stadshuset hör jag mitt namn skrikas ut i högtalarna i Garmins Power Zone, Sirpa ger mig en high five och jag känner att jag bara måste ta mig i mål nu. Jag kan fan inte bryta nu, kroppen har gjort det här förut och den kan göra det igen!

Norra Bantorget passeras igen, mina vänner trotsar regnet som nu har börjat falla och står troget kvar (love you!). De langar vatten, jag orkar knappt le och sms:et jag får efteråt av min bästa vän där hon skriver att ”det såg ut som att du ville peka finger till oss, eller iallafall till loppet”, stämmer. Just där och då är det inte det minsta kul att springa, och jag tänker att jag nog aldrig mer ska löpträna i hela mitt liv. Jag ska satsa på något helt annat…strongman kanske. Välta 120-kilosdäck är lättare än det här.

I det svaga motlutet innan Odenplan är jag så jävla trött att jag inte vet vad jag ska ta mig till. Jag går i någon minut här och där och tårarna bränner bakom ögonlocken. Jag vill inte springa en meter till. Inte EN. Jag är kokande varm inombords, regnet gör att jag fryser hysteriskt utanpå skinnet och jag är konstant törstig och torr i munnen. Kroppen vill uppenbart inte vara med längre, och jag inser att de sista 3 kilometrarna får gå på ren och skär vilja. Nästa fokus – 40 km. Bara jag tar mig dit är jag ju nästan i mål. Jag måste ta mig i mål.

Strax efter 40 hör jag megafonen igen – helt oväntat har den flyttat från Kungsan och jag är så tacksam att jag vill lägga mig ner och gråta. När man är såhär trött är varje litet hejarop värt allt, och även om jag bara ville kasta mig i famnen på mina vänner och gråta floder så ger jag mig fan på att ta mig till Stadion och äran som väntar där. Kroppen protesterar mer än någonsin, jag måste fortfarande ta gångpauser varannan, var tredje minut och det finns inget kvar i musklerna. Inget. Sista gången jag går är på Sturegatan, och då ser jag ändå Stadion och kan nästan känna doften av målgången. Det går inte att springa, och jag hör i periferin hur någon i publiken säger ”men hur kan man gå nu när det är så kort bit kvar”. Jag är för trött för att stanna och ge honom en smäll på käften så jag skakar bara på huvudet inombords och tänker att han förmodligen inte hade hängt med mig ens den första halvmilen. En fullständigt onödig idiotkommentar av en mindre vetande person.

Jag springer och gråter de sista 500 metrarna, men när jag svänger in på Stadion och hör musiken och dessutom får ett trött leende av en medlöpare orkar jag ändå spurta. Det går inte i Bolt-tempo direkt, men bara vetskapen om att min kropp finns där när jag verkligen behöver den räcker. Jag ser min bror stå och vifta med armarna och vråla när det är 100 meter kvar, och det blir för mycket. En meter efter mållinjen faller jag ihop och storgråter. Jag har aldrig varit så trött i hela mitt liv. Det ösregnar, jag mår illa så att jag nästan kräks och jag vill bara klippa bort mig själv från jordens yta för några minuter. Jag orkar knappt andas och mina luftrör och lungor gör ont. Fötterna bultar, benen värker och mina vader är hårdare än staketet jag hänger över.

Medaljen jag får runt halsen någon minut senare är den mest värdefulla av alla jag äger, och även om tiden blev 11 minuter sämre än mitt drömmål och 5 minuter sämre än mitt pers så är jag såhär dagen efter SÅ JÄVLA STOLT över att jag fullföljde mitt värsta lopp i mitt liv. Att springa 42,2 km på 3 timmar och 41 minuter är ändå inget man gör bara sådär, och idag ska min kropp och knopp få allt de ber om.

TUSEN TACK till alla som har stöttat, hejat, skickat sms, mailat, Facebook-kramats och Instagram-peppat. Ni anar inte vad det är värt, och utan er hade jag haft en ännu värre resa igår. TACK!


Rödögd och trött? Jag?

You Might Also Like

43 Comments

  • Reply
    Lisa
    2 juni, 2013 at 09:50

    Du är grym!!

  • Reply
    Sara
    2 juni, 2013 at 09:56

    Ojoj! Vilken vidrig, fin och imponerande läsning! Hyr in dig som coach den dagen jag får för mig att springa 🙂 Grattis igen!

  • Reply
    Annika - strongday.se
    2 juni, 2013 at 10:00

    Hettan igår följt av spöregn – det var inte att leka med! Sjukt bra sprunget Helena. Kroppen är fantastisk och klarar ta mig tusan alla väder!

  • Reply
    Rund är också en form!
    2 juni, 2013 at 10:09

    Du är så grym Helena!! Vilket pann!!
    Jag ryser jag när jag läser ditt inlägg! 🙂

    Massor av kramar!

  • Reply
    Rund är också en form!
    2 juni, 2013 at 10:10

    Pann-BEN skulle det stå (förstås). 😀

  • Reply
    Spring!
    2 juni, 2013 at 10:10

    Oj! Sitter här och lipar och läser och kan verkligen känna hur trött du var! Bra kämpat! Pannben!

  • Reply
    Sara
    2 juni, 2013 at 10:11

    så jäkla grymt att du gjorde det helena. sjukt starkt! grattis som fan!

  • Reply
    Anna
    2 juni, 2013 at 10:25

    Ja du – man blir inte så sugen på att springa en mara när man läser det här, var får du styrkan ifrån?? Jag hade lagt mig ner och dött efter 8 om jag haft samma känsla. Så otroligt starkt – och inspirerande, även om en asfaltsmara inte finns på min karta.
    Stort stort grattis. Njut nu!!!

  • Reply
    SOPHIE - VI 3 MOT VÄRLDEN!
    2 juni, 2013 at 10:36

    Gud vad fantastiskt inspirerande att läsa! Blir riktigt rörd av din resa. Stor kram till dig!

  • Reply
    Jane
    2 juni, 2013 at 10:54

    Starkt jobbat Helena!!!

  • Reply
    Linnea
    2 juni, 2013 at 10:56

    fy fan vad du är grym! att fullfölja ett lopp, en mara!!!!, fast det var motigt redan från början. det är strongt! jag fick tårar i ögonen när jag läste om han som hjälpte dig uppför, fan vad fint gjort. du har verkligen presterat och jag är imponerad!!!

  • Reply
    Jonas Skåne
    2 juni, 2013 at 10:56

    Åh fantastiska Helena!
    Du är en kämpe ( Sthlm tjockaste pannben)
    Vi har alla haft den fruktansvärda känslan när kroppen inte vill vad man själv vill. Man känner sig ensamstående i världen. Du är en inspiration och motivations källa. Kan inte sägas ofta nog , du är fantastisk!!
    Stor kram
    P.s du är välkommen till kphm maraton nästa år. D.s ;-D

  • Reply
    Maria
    2 juni, 2013 at 11:11

    Grymt starkt att genomföra loppet med den mentala
    uppförsbacken! Bra jobbat!!

  • Reply
    Carro
    2 juni, 2013 at 11:21

    Det här i lägger berör. Verkligen. Jag har läst det två gånger redan 🙂 Vilken kämpe du är vännen <3 <3 <3
    Känner igen mig i mycket sen mina lopp, på gott & ont!

    Jag är imponerad!
    Massa kramar!!!

  • Reply
    tess
    2 juni, 2013 at 11:35

    Jäkla bra jobbat!! Starkt! Och jag började tom gråta när jag läste ditt inlägg.
    Känner mig inte jättepeppat att hoppa upp till maraton från halvmara nu dock 🙂

  • Reply
    Miss Agda
    2 juni, 2013 at 11:36

    Heja Helena! Helt otroligt! Grattis.
    Den mest berörande o bästa racerapporten jag läst.
    Kram

  • Reply
    Malin
    2 juni, 2013 at 11:56

    Häftigt att läsa! Det låter som mitt Lidingölopp 😛 haha!

  • Reply
    Emma
    2 juni, 2013 at 12:13

    Vilken underbar berättelse, trots att man förstår hur jävligt och kämpigt loppet måste vart känner jag ändå sån glädje när jag läser och blir lustigt nog snarare mer peppad än avskräckt över att springa ett marathon. Jag vill också testa mina gränser och se om jag har det där starka pannbenet som krävs 🙂 Tack för att du delar med dig och stort grattis! Superbra kämpat 😀

  • Reply
    Charlotte
    2 juni, 2013 at 12:22

    Jag följer din blogg men är dålig på att kommentera. När jag läser detta blir jag alldeles rörd! Alltså fy tusan vilken prestation, pannben har du i alla fall! Du ska verkligen vara stolt över dig själv!

  • Reply
    Snorkkis
    2 juni, 2013 at 12:32

    Så starkt jobbat – både mentalt och fysiskt. Såg (och hejade på dig) vid varvningen och innan stadshuset och du såg helt oberörd ut av att ha 3.5 mil i kroppen.

  • Reply
    Annica
    2 juni, 2013 at 12:36

    Och jag som fick tunghäfta och såg rakt på dig utan att heja lite extra på dig vid 40 km (om du nu registrerade den gröna jackan så var det jag och jag tänkte sedan massor på dig). Du bevisar återigen att du har ett starkt pannben och en vilja som tar dig hela hela vägen. Racerapporten berör och jag kan säga att om det var nu dig jag såg vid 40 km så skulle jag aldrig ha gissat att det var ett så tungt lopp för dig. Men hur det ser ut säger inte alltid så mycket. Du är grym! Fantastiskt bra jobbat! Kram

  • Reply
    Sofie
    2 juni, 2013 at 12:58

    Så otroligt starkt jobbat! Jag sitter här & fäller några tårar när jag läser om din kamp, heja dej! Fantastisk gjort!:-)

  • Reply
    Åsa i Falun
    2 juni, 2013 at 13:14

    Ojojoj, jag gråter då jag läser din berättelse! Vad du är fantastisk! Vilken bedrift! Otroligt inspirerande! KRAM från en läsare i Falun.

  • Reply
    Miranda
    2 juni, 2013 at 13:31

    Grymt bra jobbat! Jag läser, gråter och lider med dig och förundras över din bedrift!

  • Reply
    Nanna
    2 juni, 2013 at 14:41

    Jag började gråta av detta inlägg när du skrev om den okände mannen som peppade dig i uppförsbacken. Berörande, inspirerande och bra skrivet! Kramar från Nanna i Borlänge, bra jobbat för fan!:)

  • Reply
    Petra
    2 juni, 2013 at 14:49

    Fantastiskt pannben du har tjejen! Oerhört starkt att slutföra i vädret som var igår. Hatten av.

  • Reply
    Mamma
    2 juni, 2013 at 15:50

    Helena, jag har inte ord bra nog att skriva här. Men en berörande text har du skrivit,tyst faller mina tårar( om jag ändå vore där vid målgången).
    Sänder från hjärtat ett STORT TACK till alla ER som stöttade Helena genom loppet. Tack Micke o Nike som fanns där vid målgång och som ”lotsade” henne på middag o konserten på kvällen.
    Kanonbra jobbat Helena

  • Reply
    soffan
    2 juni, 2013 at 17:31

    Jösses, det låter fullständigt vedervärdigt 😛 . Fy f-n vad bra gjort! Du är en stjärna 😀 !!!

  • Reply
    Suz
    2 juni, 2013 at 18:05

    Blir alldeles tårögd av att läsa! Vilken kämpe! ❤

  • Reply
    Anna - Trend o träning
    2 juni, 2013 at 20:29

    Grymma grymma du! Otroligt starkt jobbat. BE PROUD tjejen <3

  • Reply
    Tack! « Health by Helena
    2 juni, 2013 at 20:40

    […] kommenteratAnna – Trend o träning om Stockholm Marathon 2013 – the story.Suz om Stockholm Marathon 2013 – the story.soffan om Stockholm Marathon 2013 – the […]

  • Reply
    Lars Rönnbäck
    3 juni, 2013 at 05:54

    Se där du överlevde. Det var jag som gav dig en knuff. Grymt starkt att komma tillbaka i loppet. Grattis till en målgång och stor mental seger.

    Som sagt det var ”bara” en liten knickedick kvar till krönet och sedan ”bara” resten kvar.

    /Lars startNr 5244.

  • Reply
    Ann
    3 juni, 2013 at 11:30

    Ameeen SHIT vilken prestation Helena!!! Galet sjukt bra jobbat, så imponerad av ditt pannben! Och vilka fina vänner du har!
    Än en gång; stort MEGAgrattis!!!

  • Reply
    Snabba Fötter
    3 juni, 2013 at 13:55

    Jag har ju läst innan, men läste nu igen. Svårt att inte bli tårögd, även om jag läser på jobbet… Det är dessa prestationer som gör att marathon blir något mer än ”bara” 42,2 km.

  • Reply
    Hungern…hallå? « Health by Helena
    3 juni, 2013 at 14:03

    […] kommenteratSnabba Fötter om Stockholm Marathon 2013 – the story.Coyntha om Nu är det idag.Ann om Stockholm Marathon 2013 – the story.Marre om Tack!Lars […]

  • Reply
    Stockholm Marathon – Många kämpade. T.o.m. en apa?! | Rund är också en form!
    4 juni, 2013 at 14:51

    […] Mest berörd /tårögd blev jag av Helenas kämpa-berättelse! * Mest glad och fnissig blev jag av Per kidnappar-historia! (Det roligaste loppinlägg jag har […]

  • Reply
    Nu då? « Health by Helena
    5 juni, 2013 at 06:19

    […] Marathon – Många kämpade. T.o.m. en apa?! | Rund är också en form! om Stockholm Marathon 2013 – the story.Rund är också en form! om Hungern…hallå?Karin FitnessochHälsa om […]

  • Reply
    Katarina
    5 juni, 2013 at 09:01

    ÅH vilken bedrift!!! Jag hade ett sådant år förra året – fast min tänkta tid var dock 4-4.30. Jag fick lägga ner och tog mig i mål på 5.34.
    Får tårar i ögonen av din berättelse för jag vet vilket jävlaranamma det krävs att ta sig igenom då kroppen skriker nästan hela maran.
    Och detta får mig att hitta tillbaka till din blogg (varför har jag inte sett den här tidigare?) TACK!!!

  • Reply
    Bea
    8 juni, 2013 at 09:31

    Ni maratonlöpare måste ju vara sjuka i huvudet 😉 Jag beundrar er dock allihopa, ni är grymma!

  • Reply
    Jag (hjärta) Adios Boost. « Health by Helena
    9 juni, 2013 at 10:00

    […] kommenteratBea om Stockholm Marathon 2013 – the story.Sofia om Firar livetKristin om Drömmer jag?Rund är också en form! om Firar livetOM ATT TA UT […]

  • Reply
    I’ve seen it all, done it all… | För det är så jag rullar...
    10 juni, 2013 at 10:16

    […] bra och jag har gett mig fan på det. Min storEbror ska springa och jag blev galet inspirerad av Helenas maratonupplevelse. Om det går så jävla illa och man fortfarande genomför det och älskar det; […]

  • Reply
    Peppad! « Health by Helena
    1 juni, 2014 at 19:44

    […] året, efter både Stockholm Marathon och 9 mils harvande mellan Sälen och Mora, bestämde jag mig för att ta en vinter med mindre […]

  • Reply
    Tredje gången gillt « Health by Helena
    28 augusti, 2014 at 18:30

    […] jag debuterade och sprang mitt hittills snabbaste lopp  – 3.36.50. Det syns nästan på minen. 2013 gick det inte lika snabbt – 3.41.56 – och såhär i efterhand ser jag ju att jag orkade se alldeles för glad ut i […]

  • Leave a Reply