löpning utmaningar

Niomilalöpningen

Ska då äntligen försöka berätta om min löpning mellan Sälen och Mora, och jag kan lova redan nu att det kommer att bli en lång historia. 90 mil löpning kräver sin rättvisa mängd med ord.

I söndags morse skjutsade mamma mig till Berga by och den legendariska starten, jag var otroligt förväntansfull och hade både fjärilar och nervositet i magen. Skulle jag klara av att springa 9 mil trail på två dagar, jag som tidigare som längst ”bara” har sprungit maratondistanser på asfalt? Tankar som ”hur svårt kan det vara?” blandades med vetskapen om hur sjukt sliten jag brukar känna mig dagen efter ett maraton, och tanken på att då springa lika långt igen skrämde mig såklart lite när jag tog mina första steg i den första uppförsbacken.

Klockan var strax innan 09.30 men det var redan fruktansvärt varmt ute. Såhär i efterhand har jag förstått att det var sommarens varmaste dag i söndags, och det har jag verkligen inga problem att förstå. Den första stigningen från Berga – 200 höjdmeter på ett par kilometer – var mycket värre än jag kunde föreställa mig, och efter den första halvmilen var jag faktiskt redan rätt sliten i benen och väldigt påverkad av värmen. Runt +10 grader ligger min ultimata temperatur för löpning så jag förstod ju att det här inte skulle bli någon lätt historia rent vädermässigt.

Ovanan att springa kuperat och i skog gjorde sig ordentligt påmind. Fram till Smågan – en dryg mil från starten – är det otroligt kuperad terräng och stigarna är fulla med rötter och stora stenar. Branta uppförsbackar där jag ibland nästan fick krypa på alla fyra varvades med lika branta nedförsbackar där mitt enda fokus var att hålla mig på fötterna. Mina ben och rumpa fick jobba ordentligt för att parera alla hinder, något jag inte är van vid längs mina asfaltsrundor… Sagolikt vackra myrar med guldglimrande hjortron var belöningen, men vid Mångsbodarna efter ca 24 km var jag trött…riktigt trött. Värmen var min värsta fiende och nedförslutet till Tennäng kom som en räddande ängel.

Från Tennäng upp till Risberg lutar det istället rejält uppför, och här någonstans tog min kropp fullständigt slut. Min käre Garmin gav upp vid 30 km, och mentalt kändes det inte särskilt bra att inte veta varken hur snabbt jag rörde mig framåt eller hur långt det var kvar till nästa kontroll. Avståndsskyltarna sitter bara vid kontrollerna, så däremellan har man ingen som helst aning om var man är. I den värsta uppförsbacken strax efter 32-33 km tog mitt vatten i ryggsäcken slut, och då fick jag smått panik. Jag började gråta av utmattning, både över att kroppen gjorde så fruktansvärt ont och för att mitt huvud kokade av värmen. Jag vet inte om jag någonsin har varit så törstig… Jag var tvungen att gå en ganska ordentlig sträcka, kroppen orkade helt enkelt inte springa ett steg i den värmen utan vatten.

Risberg var min räddning, jag hade då varit utan vatten i ca 3 km och jag ville aldrig sluta dricka ur kranen på väggen vid kontrollen. Knappt 35 km var avverkade, och tanken på att det var hela 12 km kvar till dagens mål i Evertsberg höll på att ta knäcken på mig. 12 km är långt när kroppen är färdig av värmeslag och benen knappt kan ta ett steg utan att mjölksyran gör sig påmind. Jag vet knappt hur jag orkade hela vägen till Evertsberg, men jag vet att jag tog en kilometer i taget och att jag gick i varenda uppförsbacke för att försöka spara så mycket energi som det bara gick. Jag grät av lättnad när jag såg bebyggelsen och insåg att jag hade kommit fram till Evertsberg. Klockan var då 15.30 på eftermiddagen, det var 28 grader i skuggan och jag hade sprungit min längsta sträcka någonsin – 47 km på inte så imponerande 6 h. Tiden var dock fullständigt meningslös, jag trodde helt ärligt inte att jag skulle klara hela vägen till Evertsberg.

Bergsgårdens vandrarhem blev mitt (faktiskt helt och hållet mitt eftersom jag var den enda gästen) hem för natten, och efter mat och några timmar barfota i gräset med en påse saltlakrits somnade jag redan innan 21.30. Helt slut i kroppen och bara tanken på att kliva upp igen dagen efter och springa nästan lika långt skrämde mig så mycket att jag faktiskt förvarnade mamma att hon kanske skulle få hämta mig i Evertsberg istället för att ta emot mig i målet i Mora.

 05.00 slog jag upp ögonen igår morse, och bara projektet att ta sig ur sängen var en intressant upplevelse. Att springa så kuperat och över stockar och sten sätter sina spår i benen, det kan jag lova. Träningsvärken liknade den jag tidigare har känt efter ett rejält benpass i gymmet, och hade det varit en vanlig dag hade jag inte sprungit en enda meter med de stackars värkande benen. Nu var det dock ingen vanlig dag – jag hade nämligen 43 km kvar till Mora och jag bestämde mig rätt tidigt att iallafall göra ett försök. 15 km till Oxberg blev mitt första delmål, och strax efter 07.00 gav jag mig iväg.

Planen att gå upp tidigt och sticka iväg innan värmen hade tagit över visade sig vara ett genidrag. Jag frös faktiskt när jag tog mina första stapplande steg, och jag har nog aldrig varit så glad över att känna mig kall i hela kroppen i början av juli. Löpsteget var nog inte det snyggaste i Sverige, varje steg högg till i framsida lår och just där och då kändes vägen till Mora väldigt lång. Jag fick börja jobba rätt hårt mentalt med mig själv redan efter ett par kilometer, och jag insåg att det bara var början om jag skulle klara av en sträcka längre än ett marathon i det skick jag var.

Efter en och en halv timme kom jag äntligen till Oxberg, och planen för dagen var att unna mig själv en kortare vila vid varje kontroll för att låta kroppen ha en mikroskopisk chans till lite återhämtning längs vägen. Alla ni som har sprungit längre distanser vet dock att sätta sig ner kan vara det mest korkade man kan göra. Benen vill liksom inte riktigt fungera efteråt, och när jag skulle ge mig av från Oxberg tog det mig säkert 2 km innan jag hade något som skulle kunna jämföras med ett löpsteg. För mig som är van att träna i ett tempo som ligger någonstans runt 4.40/km var det en speciell upplevelse att känna att det inte gick att springa en sekund snabbare än i 6-minuterstempo. Konstig känsla. Nedförsbackarna som annars är löparens bästa vän var vidriga eftersom låren knappt orkade hålla emot på vägen ner och bara ville vika sig.

Hökberg var nästa mål, därifrån visste jag att det inte var mer än 20 km kvar till Mora. 20 km är nästan en halvmara, men i jämförelse med 90 km kändes det inte riktigt så. Att nå den näst sista Vasalopps-kontrollen innan målet i Mora kändes som en rejäl milstolpe! Det var en hel del uppför på slutet mot Hökberg, och jag fortsatte att följa planen att gå i uppförsbackarna. Nu hade det dessutom återigen blivit väldigt varmt och solen gassade från en klarblå himmel. Ett kort vattenstopp och sen iväg på extremt stela ben mot den sträcka som enligt banprofilen skulle vara smått nedför nästan hela vägen till Mora.

Nedförsbackar var ju dock som sagt inte mina bästa vänner, och jag tror faktiskt att jag hade mjölksyra i låren mer eller mindre hela vägen hem från Hökberg. Räddningen var att de jobbiga skogsstigarna var förbi och hade ersatts av grusvägar och breda skogsvägar, annars vet jag faktiskt inte om jag hade orkat. Jag hade noll ork i både kropp och huvud för att parera stenar och rötter och det enda jag tänkte på var att jag ville hem. Jag började gråta varje gång jag tänkte på att jag snart skulle få sluta springa, sätta mig ner, krama min familj och dricka iskallt vatten. Det där pannbenet började bli slitet, minst sagt.

Eldris är den sista kontrollen innan Mora, och när jag kom dit visste jag inte om jag skulle skratta eller gråta…så jag gjorde båda. 9 km kvar och kilometerantalet var plötsligt ensiffrigt! Nästan en mils löpning är dock inget man bara snyter ur näven när man redan har 8 mil i benen, och det grät jag lite över. Inte skulle jag väl bryta nu!? Jag följde planen, satte mig ner en stund efter att jag hade druckit ljuvligt iskallt vatten och sedan stoppade jag i mig all energi jag hade kvar i ryggsäcken. Enervit Liquid, Vitargo-bar och russin slank ner i en salig och alldeles för söt blandning, och jag tänkte att det fick bära eller brista. Skulle magen rasa så fick den göra det – nu skulle jag bara orka ta mig i mål.

Från Eldris till Mora sprang jag konstigt nog mer eller mindre hela vägen. Det gick inte snabbt, men det gick. Jag hade inga som helst krav på mig själv att göra det, men det var en mentalt viktig seger att inte behöva gå den sista biten. När skylten ”Mora 5 km” dök upp började jag självklart gråta igen, och sen grät jag i stort sett hela vägen. Hälften av tårarna var av lycka över att mentalt ha besegrat en jävla massa tvivel, tonvis med smärta och att mitt pannben hade vuxit sig ett par centimeter starkare. Den andra hälften var av ren och skär smärta. Knivarna av mjölksyra som högg till i låren vid varje steg, de svullna fötterna som ville krypa ur skorna, knäna som smärtade varje gång jag satte ner en fot, höfterna som knappt orkade hålla bäckenet på plats och ländryggen som hade gjort ont sedan Smågan för nästan 8 mil sedan. Kroppen brann av smärta.

Känslan att på håll se klockstapeln i Mora går inte att beskriva. Just då glömde jag all smärta, den brännheta solen och kroppen som bara ville ge upp hade inget som helst att säga till om. När jag svängde upp förbi Zornmuseet och alla turister som inte förstod varför det kom en genomsvettig och lortig tjej springades halvt leende, halvt gråtande ökade jag helt osannolikt farten. En vinkande familj blev droppen och mentalt bröt jag ihop på målrakan. Mamma, moster, mosters man och mina två älskade kusiner tog emot mig i målet och när jag gråtande föll ihop som en våt fläck på gräset bakom målportalen med en blomma hängande runt halsen var det förmodligen en och annan turist som undrade vad det var som hände.

Jag vet knappt själv vad som hände. Jag vet bara att jag, som aldrig har sprungit längre än 42,2 kilometer, nu har sprungit 9 mil på två dagar och att det bara var 26 h mellan mitt första och sista steg. Mer än två marathonlopp på ett drygt dygn, och dessutom i en terräng som jag aldrig någonsin har provat på tidigare. En jävla massa gånger tvivlade jag och ville bryta, men jag gjorde det inte. Jag stålsatte mig, bet ihop och gav mig fan på att klara det – och jag gjorde det.

Många har frågat mig varför jag ens kom på att göra det från första början, och nu vet jag svaret. Livet är till för att leva, inte överleva. Livet ska kännas, inte bara flyta förbi, och även om det för mig under två dagar kändes mest i form av smärta så kunde jag inte missa att jag faktiskt levde. Den känslan är för mig helt oslagbar.

TUSEN tack för allt stöd längs vägen. Fina sms, kommentarer här på bloggen, mail och Instagram-kommentarer. Utan dem hade det gjort ännu ondare.

You Might Also Like

71 Comments

  • Reply
    Linda
    9 juli, 2013 at 09:47

    Åh, blir alldeles tårögd när jag läser om din prestation. Galet kämpat Helena! När man har åkt skidor i dessa 9 mil och håller på att avlida av trötthet i uppförsbackarna kan jag nånstans i mitt inre föreställa den smärta benen måste ha känt när du SPRANG hela vägen. Så imponerad av dig – du är en stor förebild! kram

    • Reply
      Helena
      9 juli, 2013 at 18:01

      Tack snälla Linda! Jag fattar inte hur man kan ta sig hela sträckan på en dag, med skidor eller utan…hatten av!

  • Reply
    Jenny Sunding
    9 juli, 2013 at 10:13

    Du är så häftig Helena! Mycket inspirerande läsning, jag vill också :-)!! Stor kram

    • Reply
      Helena
      9 juli, 2013 at 18:02

      Tack Jenny! 😀

  • Reply
    Ellinor
    9 juli, 2013 at 10:16

    Grymt imponerande! Tror inte ens att jag kan föreställa mig vilken fysisk och psykisk påfrestning det måste ha varit. Du är verkligen grym på att ”leva” och alla dina projekt visar sannerligen prov på att allting går!

    • Reply
      Helena
      9 juli, 2013 at 18:08

      Nej, Ellinor…det är svårt att föreställa sig hur det är. Jag kunde inte i min vildaste fantasi tro att det skulle bli så tungt. Men nu vet jag, och jag är jätteglad att jag tog chansen att utmana mig!

  • Reply
    pilla
    9 juli, 2013 at 10:30

    Så häftigt! Blir peppad av egna äventyr efter att läst din fina story!

    • Reply
      Helena
      9 juli, 2013 at 18:02

      Tack Pernilla, men du är väl rätt bra på äventyr du med!? 🙂

  • Reply
    Jennie
    9 juli, 2013 at 10:31

    Helt fantastiskt! Vilken prestation!
    Du är så imponerande 🙂
    Respekt!

    • Reply
      Helena
      9 juli, 2013 at 18:06

      Tack Jennie!

  • Reply
    Linnea
    9 juli, 2013 at 10:40

    Fy fan vad grymt, helt galet!! Tänk att du faktiskt har sprungit från Sälen till Mora!!!! Jag är så imponerad och har tårar i ögonen.

    • Reply
      Helena
      9 juli, 2013 at 18:06

      Tack snälla Linnea!!!

  • Reply
    Lotta
    9 juli, 2013 at 10:47

    Sitter här med tårar i ögonen – vilken berättelse. Jag vet hur SJUKT JOBBIGT det är att springa på smala, slingriga, rot- och stentäta stigar i värme och är så grymt imponerad att du grejade NIO mil på nästan ett dygn. Så häftigt.

    • Reply
      Helena
      9 juli, 2013 at 18:03

      Tack Lotta…det känns i benen idag efter stigarna. Asfalt är en barnlek i jämförelse… 🙂

  • Reply
    Att springa långt « Snabba Fötter
    9 juli, 2013 at 11:18

    […] det här blogginlägget fick jag från Helenas idé om en långlöpning på egen hand. Läs om Helenas fantastiska prestation mellan Sälen och Mora, en troligtvis lång, spännande och kanske lite tårögd berättelse som jag själv inte hunnit […]

  • Reply
    Emma EKlund
    9 juli, 2013 at 11:52

    Helt fucking fantastic!!!

    Jag blir tårögd jag med för jag vet på ett ungefär det är att bita ihop när kroppen bara vill säga nej och ge upp. Du är en sådan inspiration! Den här prestationen kommer göra att jag biter i hop på mina 10km! 😉

    Grattis till en fantastisk prestation och till dig själv som är så grymt duktig!

    Stor kram! <3

    • Reply
      Helena
      9 juli, 2013 at 18:03

      <3 <3 <3 !!!

  • Reply
    Inspirarion - Emma EklundEmma Eklund
    9 juli, 2013 at 11:59

    […] Läs om allt HÄR! […]

  • Reply
    hedgehogsara
    9 juli, 2013 at 12:24

    Alltså – hur grym är du inte? Så himla strongt gjort <3

    • Reply
      Helena
      9 juli, 2013 at 18:05

      Sara…tack! <3

  • Reply
    Rund är också en form!
    9 juli, 2013 at 12:56

    Du är så jäkla grym, Helena!!!!!! 🙂
    Helt underbar läsning!

    PS. Det är inte tiden som gör ett lopp imponerande. 😉
    Kram M

    ”47 km på inte så imponerande 6 h. Tiden var dock fullständigt meningslös, jag trodde helt ärligt inte att jag skulle klara hela vägen till Evertsberg.”

    • Reply
      Helena
      9 juli, 2013 at 18:04

      Tack snälla! <3

  • Reply
    Linda Jonsson
    9 juli, 2013 at 14:46

    Vill bara säga att jag är jätteimponerad av dig och din prestation! Va häftigt!! 🙂 Bra blogg har du också 😉

    • Reply
      Helena
      9 juli, 2013 at 18:05

      Tack snälla Linda – det värmer!

  • Reply
    Henke
    9 juli, 2013 at 15:51

    Wow! Tack för din berättelse, grymt imponerad och man kan ju annat än medge – man blir sugen på att göra något liknande, bara för att man kan och som du skriver, för att leva 🙂

    • Reply
      Helena
      9 juli, 2013 at 18:04

      Henke – LEV NU! Det är den enda chansen vi har…

  • Reply
    Guldkorn! | Rund är också en form!
    9 juli, 2013 at 16:01

    […] meter (!) när han sprang ultra i över 17 timmar i norska fjällen (Hornindal Rundt). Jösses! *  Helena som under 2 dygn sprang 90 km kuperad terräng mellan Sälen och Mora (trots att hon vanligtvis […]

  • Reply
    Löpvila | Mot bättre tider
    9 juli, 2013 at 16:06

    […] mina ben var trötta idag efter träning, så ter det sig nästan pinsamt att gnälla, då man läser om denna fantastiska tjej som på två dagar gjort sin egen version av Vasaloppet. Grymt jobbat! The journey isn’t always perfect, but always worth taking. Det här […]

  • Reply
    OrienterarEmma
    9 juli, 2013 at 18:36

    Underbart!! Bra jobbat! Och grymt kul att läsa om och inspireras av!

    • Reply
      Helena
      10 juli, 2013 at 06:56

      Tack snälla Emma! 🙂

  • Reply
    Idamari
    9 juli, 2013 at 18:38

    Inspirerande läsning!
    Vilken prestation. Heja dig!

    • Reply
      Helena
      10 juli, 2013 at 06:56

      Tack! 🙂

  • Reply
    Snabba Fötter
    9 juli, 2013 at 21:33

    Härligt att få följa med i dina tankar och känslor under din långa resa. Fantastisk prestation i den värmen och pannbenet har absolut blivit tjockare! 🙂

    • Reply
      Helena
      10 juli, 2013 at 06:57

      Pannbenet tjockare och kroppen lite starkare…när den brutala träningsvärken har lagt sig… 🙂

  • Reply
    Elin
    9 juli, 2013 at 21:34

    Du är fantastisk! Fantastiskt bra presterat 🙂
    Håller med ovan, otroligt inspirerande!

    • Reply
      Helena
      10 juli, 2013 at 06:57

      Tack snälla Elin!

  • Reply
    mammaspring
    9 juli, 2013 at 22:25

    Läser och begrundar. Kommer att ha din upplevelse nära till hands då jag ska springa Stockholm Ultra den 4.8 (100K)!

    Din historia är grym och du är helt enkelt bara kung!

    • Reply
      Helena
      10 juli, 2013 at 06:58

      Ja, 100k är en rejäl utmaning…men if there’s a will there’s a way! Lycka till!

  • Reply
    Suz
    10 juli, 2013 at 05:17

    Helt fantastiskt!!!

    • Reply
      Helena
      10 juli, 2013 at 06:58

      Tack Suz! 🙂

  • Reply
    …och nu då? « Health by Helena
    10 juli, 2013 at 08:50

    […] kommenteratHelena om Semester…på riktigt.Helena om NiomilalöpningenHelena om NiomilalöpningenHelena om NiomilalöpningenHelena om […]

  • Reply
    Johanna
    10 juli, 2013 at 09:16

    Coola kvinna! Du är fan fantastisk!

  • Reply
    jessica
    10 juli, 2013 at 09:27

    Vilken insats! Du är verkligen inspirerande!

  • Reply
    Ulrika
    10 juli, 2013 at 09:46

    Underbar och inspirerande läsning. ”Livet skall kännas”, fantastisk kommentar som jag tar med mig!! Grattis till en otrolig prestation!!

  • Reply
    Miss Agda- Småbarnsliv o Endorfiner
    10 juli, 2013 at 17:25

    Vilken fantastisk grej Helena! Grymt! Stort grattis!

  • Reply
    Aniika
    11 juli, 2013 at 13:57

    WOW Helena! Så sjukt impad. Och du har så himla rätt, livet är till för att leva. Det tar jag med mig som dagens (livets!) visdomsord.

  • Reply
    Sköna söndag « Health by Helena
    14 juli, 2013 at 09:54

    […] söndag Idag gav jag mig äntligen ut på den första löpningen sedan niomilaäventyret. För exakt en vecka sedan sprang jag 47 kilometer men idag nöjde jag mig med 7 kilometer, och det […]

  • Reply
    Yes! « Health by Helena
    14 juli, 2013 at 21:19

    […] om SommarpratMadelaine om SommarpratAniika om #livetärnuSköna söndag « Health by Helena om NiomilalöpningenRobin om […]

  • Reply
    Tusingar… « Health by Helena
    21 augusti, 2013 at 07:02

    […] inte varit av det mest fokuserade slaget, utan mer av karaktären njutningslöpning…och jättelånglöpning. Jag har ju dock ett par lopp i sikte, och med tanke på att de inte ligger sådär fasligt långt […]

  • Reply
    Skilda världar « Health by Helena
    27 augusti, 2013 at 19:29

    […] vägen hem läste jag pressreleasen från Vasaloppet och fick veta att mitt niomilaäventyr i löparskorna i somras nu – med Jonas Buud i spetsen – har blivit ett regelrätt lopp. Den 23 augusti nästa […]

  • Reply
    Ultravasan « Health by Helena
    22 september, 2013 at 11:36

    […] extrem löparfeber i Sverige. Jag är djupt imponerad över alla som tar sig an loppet – jag testade ju sträckan på två dagar i somras, och bara tanken på att göra den på en dag är en både skrämmande och exalterande tanke. […]

  • Reply
    Frisk luft och present « Health by Helena
    27 september, 2013 at 10:48

    […] ändå var och handlade i affären bredvid. Någon på Haglöfs tyckte visst synd om mig när jag tuggade mig igenom 9 mil terräng i asfaltsskor i somras, för i paketet fanns ett par Haglöfs Gram AM Q – en lätt terrängsko i Gore-Tex®. Självklart […]

  • Reply
    Snart händer det « Health by Helena
    14 december, 2013 at 09:18

    […] springa hela Vasaloppsleden – typisk spontangrej som jag hoppade på med en veckas […]

  • Reply
    Svante
    16 december, 2013 at 05:19

    Väldigt fin berättelse om äventyret Sälen – Mora.
    Jag blev ordentligt rörd!
    Gröna Bandet kan bli ett mål för Dig, 130 mil.
    Annars Hela Kungsleden 44 mil.

    • Reply
      Helena
      16 december, 2013 at 08:24

      Tack Svante! Kungleden låter intressant…och lång (dock bara hälften så lång som El Camino de Santiago de Compostela som jag traskade för några år sen…) 🙂

  • Reply
    Färgbomb « Health by Helena
    7 april, 2014 at 20:33

    […] göra det – jag har aldrig fått skavsår med dem, oavsett om jag sprungit marathon eller när jag sprang drygt två maror i rad med blöta fötter i somras. Bästa […]

  • Reply
    Hot hot hot… « Health by Helena
    7 juli, 2014 at 20:03

    […] runt skallen på mig. Dessutom tänkte jag på förra sommaren när jag faktiskt hade nästan 9 mil i benen när jag tassade fram på de här stigarna, och att det då var minst lika varmt…bit ihop för […]

  • Reply
    Ricardo Mejia
    7 juli, 2014 at 20:20

    No había leído esta, es una GRAN historia… Well Done SQ, very well done!!!

    • Reply
      Helena
      7 juli, 2014 at 20:30

      Gracias mi amigo..!

  • Reply
    Skuggbrist och smultron « Health by Helena
    20 juli, 2014 at 16:38

    […] jag aldrig har sprungit bilvägen dit (Vasaloppsspåret går förbi och det har jag ju redan bockat av åt motsatt håll) så såg jag fram emot att testa en ny sträcka. Jag visste att det var ungefär en och en halv […]

  • Reply
    Njutningstisdag « Health by Helena
    6 augusti, 2014 at 09:03

    […] grundarbete…) knöt jag på mig löparskorna och sprang hemåt. Efter 5 km passerades Eldris, där jag tömde hela mitt energiförråd förra året efter 81 kilometers löpning. Från Eldris är det 9 km kvar till målet i Mora, men jag nöjde mig […]

  • Reply
    Löpartåget « Health by Helena
    22 augusti, 2014 at 11:58

    […] 6 timmar…) som jag tog på mig på halva sträckan förra året när jag fick för mig att kuta mellan Sälen och Mora all by myself. […]

  • Reply
    Dagen efter « Health by Helena
    24 augusti, 2014 at 08:26

    […] Löpartåget « Health by Helena om Niomilalöpningen […]

  • Reply
    Vad driver dig? « Health by Helena
    26 oktober, 2014 at 18:13

    […] och göra det – springa en halvmara för första gången sen september 2012 (bortsett från Vasaloppsleden förra sommaren, men det var ju liksom fyra halvmaror på rad och en helt annan historia…)? När jag […]

  • Reply
    5 dagar kvar… « Health by Helena
    25 maj, 2015 at 19:19

    […] km vandring – 90 km löpning – bestigning av […]

  • Reply
    Introduktion till min träningsblogg « Health by Helena
    8 juni, 2015 at 18:10

    […] utmanar mig både fysiskt och mentalt. Som att gå genom ett land, bestiga ett berg eller springa längre än jag trodde var möjligt. Det kokar mer eller mindre konstant i min hjärna och mina idéer blir (enligt min mamma) mer och […]

  • Reply
    Sport på tv « Health by Helena
    18 juni, 2015 at 06:27

    […] hos henne i Mora, ”jag ska springa det där jäkla Vasaloppet”. Sagt och gjort – 90 kilometer löpning på två dagar blev facit, allt jag behövde hade jag med mig i en liten löparryggsäck och jag övernattade (helt ensam, […]

  • Reply
    Semesterlöpning längs VasaloppsledenHealth by Helena
    18 juli, 2015 at 19:22

    […] 14,5 kilometrarna gick i ganska bra tempo längs med den vackra Vasaloppsleden (som jag ju har harvat mig igenom i dess fulla längd tidigare…) och när jag hade sprungit 5,5 kilometer – sträckan som även är min sträcka på […]

  • Reply
    Är det sant!? - Health by HelenaHealth by Helena
    10 maj, 2016 at 08:57

    […] vore smått magiskt. UltraVasan90 var bara en tidsfråga. Det är på hemmaplan, jag har tidigare ensam sprungit sträckan uppdelad på två dagar och när de släppte årets startplatser på min födelsedag förra året kändes det som tecken […]

  • Reply
    Ultravasaläger med Buud och Breistrand - Health by Helena
    26 juli, 2016 at 19:36

    […] som ett tecken på att det var dags att testa. För tre år sedan (året innan UltraVasan föddes) testade jag sträckan på två dagar (47 km + 43 km) med övernattning i Evertsberg. När jag äntligen sprang in under målportalen i […]

  • Reply
    Pirrig och ultrataggad! - Health by Helena
    19 augusti, 2016 at 12:00

    […] tre år sedan sprang jag mellan Sälen och Mora på egen hand, som en kul grej. Jag blev trött på frågan om jag har åkt Vasaloppet ”eftersom jag är från […]

  • Leave a Reply