fuck cancer funderingar

Perspektiv

Jag har känt mig lite gnällig de senaste dagarna, jag blir ofta det när jag är sjuk. Jag hatar känslan av att inte vara 100%, att vara låg på energi och inte orka det jag vill. Hatar den, och när jag har känslan i kroppen blir jag ingen trevlig och tacksam person.

Idag fick jag mig dock en rejäl tankeställare, igen. En tanke om att det gnälls åt helvete för mycket. Vet inte om det var för att det började ”snöa” (läs: regna något snöblandat slask) här i Stockholm, men Facebook exploderade plötsligt av allmänt gnäll. Var det inte ”snön” som var blöt och jobbig så var det drygt att vara hemma för VAB idag igen. Är det inte värdelöst att det är snöfritt i december så är det hemskt att det snöar. Det tar liksom aldrig slut, och här hemma ligger dessutom jag och tycker synd om mig själv…för en sketen förkylning!

Jag har skrivit spaltmeter i ämnet men kände nu att det var dags igen, både för mig själv och andra att rycka upp sig, även om det mörkaste december rasar utanför fönstret. Jag tänkte på min moster. Min älskade, starka moster som har varit med mig i hela mitt liv och numera är mer som min syster. Vi har haft så ofattbart kul tillsammans, skrattat i timmar och rest både hit och dit på helt fantastiska tjejresor som har fått det att bubbla i kroppen. Vi har spenderat otaliga kvällar hemma i soffan i Dalarna, skrattat ännu mer, skrivit julrim långt in på småtimmarna, löst kilometer med korsord, badat fotbad tills solen nästan gått upp och druckit rosé i solen. Hon är en av mina absolut bästa vänner, och jag kan inte tänka mig ett liv utan henne.
Sedan i somras har hon kämpat mot det helvete som bröstcancer innebär. Operation, ny operation och nu cellgifter. När det (tack gode gud snart) är klart väntar strålning och i mars nästa år ska hon äntligen vara färdigbehandlad. Om fem år kommer hon att friskförklaras. Punkt.

Det finns inget som är kul i att stå bredvid totalt maktlös och inte kunna göra något, det är ett helvete att se någon man älskar inte må bra och man vill bara kunna bära hela smärtan åt henne så att hon slipper. Det finns inget som gör så ont som att vara anhörig till någon som är sjuk, men det är förmodligen inte ens i närheten av hur jobbigt hon har det, hon som är mitt i det. Hon har all jävla rätt i världen att gnälla över sin situation, och alla skulle förstå om hon gjorde det, men hon gör det inte. Hon biter ihop, stålsätter sig och har gett sig fan på att vinna det här kriget. Vad hjälper det att sätta sig ner och gnälla? Ingenting. Ingenting. Istället är hon tacksam över det hon har, och för varje dag som hon vaknar utan att det gör ont. Hon bakar lussebullar och steker magiskt goda hemmagjorda laxbiffar. Hon ser till att ge sin kropp träning, även om hon är den första som skulle ha ett legitimt skäl att inte orka och bara ligga kvar i soffan. Hon har en familj hon älskar och som älskar henne, och utan varandra är de ingenting i det här. Hon är den absolut starkaste människa jag känner.

Min förkylning bleknar bort till ingenting i jämförelse med vad hon går igenom, och tror ni att min moster ens orkar bry sig om vad det är för väder utanför fönstret (förutom att hon glatt meddelar mig att snön vräker ner inför familjens julfirande) eller att det bara visas skitprogram på tv? Löjliga trivialiteter i sammanhanget. Plötsligt skäms jag över att jag ens irriterar mig över min rinnande näsa, mitt dunkande huvud och den slemmiga halsen. Och plötsligt blir jag nästan förbannad på alla otacksamma jävlar som gnäller på enkla saker som de ändå inte kan påverka. Ännu mer förbannad blir jag på dem som gnäller på sådant de faktiskt kan påverka. Helt ofattbart.

Nej, vänner, vi måste bli mer tacksamma. Vi måste le mer, kramas mer och ta vara på livet mer. Kan min moster le och sprida värme trots att håret har ramlat av, ett bröst är borta och kroppen skriker av smärta av cellgifterna så kan fan vi som har det så mycket bättre göra det dubbla! Jag ska i detta nu sluta gnälla på min simpla förkylning, och istället sätter jag in en peng till Cancerfonden, kramar om livet och säger TACK. Tack för att jag får vara med här på jorden, för att jag har familj och vänner runt mig, för att jag får vara frisk och att jag har möjlighet att göra precis vad jag vill. TACK.

moster
Jag och min älskade moster förberedda för Robbie Williams i ett regnigt Amsterdam, sommaren 2011.
När vi kom fram hade arenan självklart tak. Vi firade med gapskratt och ett glas rosé.

You Might Also Like

9 Comments

  • Reply
    moster
    5 december, 2013 at 18:10

    Puss <3

  • Reply
    pilla
    5 december, 2013 at 18:43

    Håller med, blir så trött på detta klagande. En av mina regler är att klaga inte på något du kan göra någonting åt (och göra något åt någonting kan man i 99% av fallen göra)

  • Reply
    Betty - the B-ROOM
    5 december, 2013 at 19:06

    Håller med dig, livet ska levas här och nu, utan gnäll!

  • Reply
    Veronica
    5 december, 2013 at 19:09

    Vilket fint och tankvärt blogginlägg, Helena! Håller tummarna för din moster. Och min moster. Kram

  • Reply
    Anna Persson
    5 december, 2013 at 19:30

    Precis det du skriver har jag kännt. Mamma fick reda på att hon hade cancer i början av augusti och idag har vi haft begravning för henne!
    Under dessa jobbiga månader har jag blivit jätteläskigt och irriterad över allt gnäll som människor skriver på Facebook! Som du säger helt simpla saker som många skulle vara tacksamma för om de BARA hade så små motgångar att tampas med! Fuck cancer

  • Reply
    Anna Persson
    5 december, 2013 at 19:33

    Hoppas verkligen det går bra för din moster!!
    Jag är övertygad att en positiv inställning bra mat och träning kan hjälpa mycket! Anti cancer boken är bra tycker jag

  • Reply
    Aniika
    5 december, 2013 at 23:02

    Så sant som det är sagt. Tack.

  • Reply
    Anna (Peace, Love, and Running)
    5 december, 2013 at 23:47

    Tack Helena, för en bra text om superviktiga saker. Jag gillar din blogg!

  • Reply
    Tacksamhet | Peace, Love, and Running
    6 december, 2013 at 00:13

    […] Coach Annie har nyligen skrivit om det, och Helena också. Och nu vill jag skriva några rader om […]

  • Leave a Reply