löpning lopp Okategoriserade

Dagen efter

Jag vaknade första gången klockan 4 imorse. Det är något med att springa lopp som gör att jag inte kan sova natten efter, adrenalinet och endorfinerna går liksom aldrig och lägger sig och jag sover bara små stunder i taget. Resten av tiden ligger jag och tänker tillbaka på loppet, antingen av frustration över att det inte gick som jag ville eller av glädje över att jag presterade bättre än jag hade drömt om. Inatt var det som tur var det senare.

Igår var det alltså premiär för mig i Vasastafetten här på ”hemmaplan”. Jag hade fått det stora förtroendet att ta laget i mål och springa den sista sträckan på 9 km mellan Eldris och Mora. Starten för stafetten gick klockan 8 på morgonen och min sträcka skulle således inte springas förrän på eftermiddagen, men både jag och mamma var ändå uppe med tuppen för att följa inte bara mitt stafettlag, utan även de sjukt imponerande ultralöparna som skulle ta sig an premiären av Ultravasan – hela den 9 mil långa sträckan mellan Sälen och Mora. När jag stapplade in över mållinjen förra sommaren efter att ha gjort sträckan på två dagar sa jag att jag aldrig skulle klara att göra detsamma på en och samma dag, så jag förstår verkligen bragden i att springa 90 kilometer terräng. Det är ingen lek.

Vi var på plats i Eldris redan strax innan 10 på morgonen för att hinna heja fram storfavoriten och Mora-sonen Jonas Buud som hade dragit iväg från Sälen klockan 5. Fem timmar och tjugosex minuter efter starten ångade han förbi 81-kilometersmarkeringen i dryga 15 km/h(!) och han såg inte ens trött ut. Log, vinkade till oss få som stod och hejade och såg bara allmänt välmående ut. Jag och mamma pratade lite med hans serviceteam, och enligt dem passerade han Eldris 39 minuter före sitt tidsschema. Han hade en bra dag, minst sagt…

IMG_1024

Strax efter att Jonas gick i mål på ofattbara 06.02.03 (ca 4 min/km) passerade Anders Szalkai mig och mamma i Eldris. Han lät oss veta att han var väldigt trött, men konstigt vore väl annars när man har sprungit 81 km…så otroligt imponerande insats av en inbiten asfaltslöpare att springa 9 mil terräng på 07.13.02 och ta sig in på en 15:e plats. Grym prestation!

IMG_1035

Mitt lag gjorde riktigt bra ifrån sig längs vägen. På första sträckan hade vi dagens starkaste kort Johan, som avverkade 9 km uppförsbacke på 34.14, och vid första växlingen var vi 7:e laget bland de 322 mixlagen (minst tre kvinnor i laget). Vi höll placeringarna bra på vägen ner, och när det var dags för mig att växla låg vi på plats 38 med en beräknad sluttid på runt 7 timmar och 10 minuter om jag skulle göra min 9-kilometerssträcka på förväntade 44-45 minuter. Jag vågade inte lova mer än så med tanke på att jag vet att det är stor skillnad att springa på asfalten som jag är van vid och terräng. Min sträcka går mest på hyfsat hårda skogsvägar och ett par åkrar, men jag var väldigt osäker på hur jag skulle kunna prestera (helst efter ett pers i Midnattsloppet för bara en vecka sen).

växling

Växlingen går fint, och även om det fortfarande är väldigt få lag som har passerat när jag drar iväg så hamnar jag självklart precis bakom en tjej från ett annat lag. Hornen växer ut direkt, och trots att jag har planerat att öppna i ca 4.40-fart går den första kilometern – över en dyblöt åker, längs en fårhage och över en fruktansvärt seg sandbacke – på 4.24. Pulsen är redan för hög, jag känner att jag inte kommer att kunna hålla det här tempot i 9 kilometer men samtidigt vägrar jag tappa tjejen som ligger 10 meter framför. Andra kilometern susar förbi på 4.16, och här passerar jag henne på en raksträcka. Skönt. Känner dock flåset i nacken och tar det säkra före det osäkra, vägrar tappa tempo. Tredje kilometern går även den på 4.16, och jag inser när 6-kilometersmarkeringen kommer att det här blir ett tufft krig mot pannbenet. Jag är redan trött.

Jag gör vad jag kan för att distrahera tankarna, den rusande pulsen och lungorna som känns ett par nummer för små. Hejar på ultrahjältarna längs vägen, ropar att de står för dagens bragd och tackar varenda liten supporter som hejar längs vägen. Fjärde kilometern känns långsam, men klockan visar 4.33 och jag inser att jag har chans på en mycket bättre tid än jag hade trott. Jag försöker ignorera att det är mer än hälften kvar, fortsätter att heja på de leriga kämparna som har varit igång sedan 5 på morgonen och intalar mig själv att jag bara har en tiondel av deras bragd att avverka.

5-kilometersmarkeringen passeras strax under 22 minuter och med lite snabb huvudräkning kommer jag fram till att jag kommer att gå i mål under 42 minuter(!) även om jag håller ett behagligt 5-minuterstempo de sista fyra kilometrarna. Det gör mig lite lugnare och jag unnar mig själv att slå av på tempot en aning i de korta men väldigt många uppförsbackarna. Att dra på sig mjölksyra nu och springa in i väggen vore otroligt korkat. Istället står jag på allt vad jag kand nedför och den sjätte, kuperade kilometern avverkas på 4.19.

Kilometer sju och åtta var lätt de jobbigaste (och därmed långsammaste) på hela loppet. Sega backar, blött gräs och inga sköna längre nedförsbackar att släppa loss benen i. Det känns bitvis som att jag trampade luft, och jag fokuserar mer på att heja på ultralöparna som jag passerar än att tänka på vad jag själv håller på med. Någon av de få som står och hejar skriker att jag hade ”ett jävligt bra tempo”, och även om jag inte tycker det själv så hjälper det mig otroligt mycket att bita ihop och springa vidare. Fram med höften, upp med blicken…spring!

När skylten som berättar att det är en ynka kilometer kvar till mål kommer är jag mitt på campingen i Mora, publiken börjar tillta och jag skriker till alla sega ultralöpare att ”nu är det bara en enda kilometer kvar!”. Att peppa andra när man är trött för att få lite energi själv går aldrig fel och jag lyckas gasa på lite extra. 650 meter innan mål kommer väldigt olägligt sträckans brantaste backe, och pulsen med 500 meter kvar till mål var skyhög. Nu finns dock ingen tid att spilla, det är många som hejar, jag är ensam mot upploppet och det är bara att ge allt. Ca 200-300 meter från mål står hela mitt lag, de hoppar in på banan och springer med mig sista biten. Känslan att ha hela laget i ryggen är oslagbar och jag lägger i min högsta växel. Tröttheten från hela loppet är som bortblåst, och min klocka berättar för mig att det går i 2.56-tempo över mållinjen – vet inte om jag någonsin har sprungit så snabbt.

upplopp2

Sluttiden fastställs till 39.49 – ganska långt ifrån mina beräknade 45 minuter.  Laget gör sina 9 mil på 07.06.52 och vi kniper plats 35 av 322 mixlag. Mycket bra sprunget av alla mina medlöpare och personligen är jag så sjukt nöjd med att persa på 9 kilometer, dessutom att göra det utanför min trygghetszon på platta asfaltsvägar. Ännu en underbar lördag i mitt löparliv!

IMG_1049

You Might Also Like

5 Comments

  • Reply
    mamma
    24 augusti, 2014 at 09:00

    Tack Helena för en fantastisk dag. Nu kan man ju undra om man vid min ålder kan få Jonas Buud-syndromet? De skulle man nog ha tänkt på tidigare.Men en så fantastik känsla att få vara med denna dag.
    Väl mött 2015,då kommer jag o hejar igen.
    Lycka till Helena på din väg mot mållinjen om två veckor igen.
    KramKram

  • Reply
    Mattias
    24 augusti, 2014 at 10:17

    Galet snabbt sprungit! Bra gjort!

    • Reply
      Helena
      24 augusti, 2014 at 10:37

      Tack Mattias! 🙂

  • Reply
    Anna - Trend o träning
    24 augusti, 2014 at 15:57

    Vad grym du är Milla! Grattis till 2 fantastiska lopp 😀

    Och du – jag skrev fel på Instagram. Sprang milen på 47 min – inte 37, haha 🙂

  • Reply
    Mina löparskor « Health by Helena
    15 juni, 2015 at 21:34

    […] sommarstugan 2014. På upploppet av Vasastafetten 2014. Stockholm Marathon […]

  • Leave a Reply