livet är nu Okategoriserade resor utmaningar

Kili, here I come…äntligen.

Jag har en världskarta på väggen i min lilla etta. Alla länder och städer jag har besökt är markerad med en nål, och varje gång jag får sätta dit en ny känner jag att jag har gjort en fullständigt ovärderlig investering i mig själv och mitt liv. Det finns inget som får mig att leva så mycket som när jag reser…känslan innan, planeringen, pirret på flygplatsen, resan, att få landa på okänd mark och se nya platser och få möta människor med helt andra bakgrunder och livsöden. Insupa nya miljöer, samla intryck i den mentala boxen med minnen…och inte att förglömma – uppskatta mitt hem lite extra när jag kommer tillbaka till Stockholm. Jag lägger en stor del av mina pengar på att se världen och väldigt lite på meningslösa prylar, take away-latte och glossiga månadsmagasin.

En och annan nål har flyttat in på min vägg. Europa är hyfsat välfyllt. USA och Canada är nålat både på väst – och östkusten. En hel del plaster i Kina och Hong Kong. Thailand. Mexico. Indonesien. Cuba. Ecuador.
Det finns dock en världsdel som jag har drömt länge om – sedan jag var ganska liten – men som hittills är i stort sett obesökt bortsett från ett par solsemestrar i den nordligaste delen med min bästa vän, men det räknas knappt med tanke på vad jordens näst största världsdel egentligen har att erbjuda. Det är liksom mer än hotellpooler, restauranger med svenska menyer och strandraggare som gör allt för att få kontakt. Jag pratar om Afrika. 

I många, många år har jag drömt om att få åka på safari och titta på alla fantastiska djur som jag bara har sett på tv och i värsta fall på zoo. Elefanter. Zebror. Flodhästar. Lejon…alltså, LEJON. På senare år, efter att det tog skruv i mitt huvud och jag korsade Spanien till fots, har jag parallellt närt en annan dröm i samma världsdel – Kilimanjaro. Jag är väldigt höjdrädd, men tanken på att Afrikas högsta (och världens högsta fristående) berg är det enda av världens sju högsta toppar – 5895 meter – där man slipper klättra har med åren gjort mig mer och mer nyfiken. Berget (den utslocknade vulkanen) har dessutom en helt fantastisk natur, som sträcker sig från regnskog till glaciär, och efter att ha sett en kollegas bilder på soluppgången från toppen för ett par år sedan har jag inte kunnat släppa tanken. Utmaningen i det hela – att bestiga ett av världens högsta berg – har pirrat till i magen varje gång jag har tänkt på det.

Söndagen efter midsommar var jag och mamma en hårsmån ifrån att frontalkrocka med en stor BMW X3, och det var droppen efter ett år med sjukdom i familjen och otaliga tankar över att livet är här och nu…och dagen efter bokade jag resan.
Den 14:e september går flyget från Arlanda via Addis Ababa till Kilimanjaros lilla flygplats, och tidigt på morgonen den 20:e september – på min 35-årsdag – går jag efter några dagars svett, tunn luft och tältsömn upp på Uhuru Peak – den högsta toppen i Afrika. Ett par dagar senare fokuserar jag om för tre dagars safari som jag har längtat efter i 30 år. Det flyger tusen fjärilar i min mage redan nu, och jag kan inte ens föreställa mig hur det kommer att vara om en månad.

Livet är nu.

IMG_0830

IMG_0829

You Might Also Like

15 Comments

  • Reply
    pilla
    11 augusti, 2014 at 13:01

    Wow, häftigt! Resa är det bästa – mycket roligare än att dricka takeaway kaffe.

  • Reply
    Jenny Sunding
    11 augusti, 2014 at 14:11

    Underbart Helena! Ser fram emot att läsa mer om ditt äventyr.

  • Reply
    Lotta
    11 augusti, 2014 at 14:41

    Du tänker så rätt. Nordafrika är Medelhav och något helt annat än Sub-Sahara. Afrika som kontinent är så otroligt skiftande, vibrerande, färgstark och magisk men de södra och östra delarna är något enastående. Snart fyra år senast jag var i Afrika (Uganda och Moçambique) senast och jag saknar det något enormt. Härligt med bestigning av Kilimanjaro!

  • Reply
    Veronica
    11 augusti, 2014 at 16:28

    Underbart bästa Helena, du inspirerar! Ha det så kul! Kram

  • Reply
    Sara
    11 augusti, 2014 at 16:36

    åh så spännande!!

  • Reply
    Anna
    11 augusti, 2014 at 19:49

    Vi var där med hela familjen på sportlovet. En resa för livet och vi längtar alla tillbaka. Ingen bergsbestigning, men 4 dagars safari (Tarangire och Ngorongoro var FANTASTISKA) och 5 dagar vid kusten på Ras Kutani. Paradiset. Det finns så oerhört mycket att uppleva, dofta och ta in. Och så få turistbutiker, neonskyltar och dunkadunka. Du kommer att älska det.

  • Reply
    Jojohanna
    11 augusti, 2014 at 20:21

    Åh! Du rockar! Heja!

  • Reply
    Åsa
    12 augusti, 2014 at 06:33

    Vilken härlig resa Helena. Njut av varje stund.

  • Reply
    Rund är också en form!
    12 augusti, 2014 at 18:59

    Jag får rysningar när jag läser inlägget!!
    Vad fantastiskt spännande att äntligen åka! Och klokt att ta vara på nuet!

    Kram M

  • Reply
    Länkkärlek – Läsvärt! ♥ | Rund är också en form!
    13 augusti, 2014 at 09:15

    […] Helena skriver om hur man ska ta vara på varje ögonblick och inte ta något för givet! Och sättet hon tar vara på det…?! 🙂 […]

  • Reply
    Henke
    13 augusti, 2014 at 11:03

    Helt rätt! Det är verkligen en drömresa! Livet är som sagt nu och det gäller att fånga det, omfamna det!

  • Reply
    Karin FitnessochHälsa
    16 augusti, 2014 at 22:52

    Åh, vad härligt! Du gör helt rätt i att ta vara på livet och leva här och nu!

  • Reply
    lilas
    17 augusti, 2014 at 08:04

    Vilken häftig resa det här kommer att bli! Du gjorde helt rätt!!!
    (Kanske blir en nål i Singapore nästa år också? 😉 Kram!!

  • Reply
    Aniika
    24 augusti, 2014 at 09:53

    Fantastiskt! Och som du säger, livet är verkligen här och nu. Det gäller att ta till vara på det. Mitt favoritcitat? ”Att resa är att leva.” – HC Andersen

    Hoppas att du får en fantastisk resa, ser verkligen fram emot att följa dina äventyr. Jag har också varit runt ett par varv runt jorden, men det ”riktiga” Afrika har jag aldrig fått chansen att uppleva. Än.

  • Reply
    …och nu blir det reklam. « Health by Helena
    6 november, 2014 at 08:43

    […] så mycket fysiskt skulle jag vilja säga, men ganska mycket mer mentalt. Jag bokade ju min resa ganska hastigt och lustigt bara ett par månader innan jag skulle åka så det fanns inte mycket till tid att förbereda sig. Jag fick snabbt köpa ett […]

  • Leave a Reply