löpning,  lopp

Löpartåget

På tåget ”hem” mot Dalarna. Imorgon vankas Vasastafetten för min del och beslutet togs lite hastigt och lustigt bara för ett par veckor sedan när en kompis hörde av sig och letade löpare till sitt lag (nummer 622 – skriv upp det!). Jag har förärats med den sista sträckan – 9 kilometer mellan Eldris och Mora – och jag längtar redan nu efter att få bränna ur benen på upploppet förbi klockstapeln i Mora och in över mållinjen.

Det pratas löpning på många håll i vagnen och dresscode för den här resan mellan huvudstaden och Mora verkar onekligen vara löparskor. Det kolhydratsladdas med kanelbullar och jag inser att många av de som sitter här förmodligen ska ta sig an Ultravasan som startar i Berga By klockan 05.00 imorgon bitti, två timmar innan stafetten.
Jag pratade en kort stund med Anders Szalkai precis innan avgång, han är med på samma tåg (i löparskor såklart) och satsar på att springa sina 9 mil på 7 timmar och 15 minuter imorgon – laget jag springer med i stafetten gjorde samma sträcka på 7 timmar och 13 minuter förra året…på 10 personer. Det är också nästan samma tid (jag gjorde det på 6 timmar…) som jag tog på mig på halva sträckan förra året när jag fick för mig att kuta mellan Sälen och Mora all by myself. Perspektiv.

Som grädde på löpartågsmoset läser jag nya Runner’s World som damp ner i brevlådan igår. Det tipsas om att komma i form till Stockholm Marathon, och jag undrar om 2015 är året när det blir tredje gången gillt (och äntligen drömtid!?) för mig? ”Hur svårt kan det vara att skala bort 6 minuter och 30 sekunder på ett helt marathon” tänker jag och får ett glatt pirr i magen. Någon sida senare blir jag förvånad och lite ledsen och undrar om mer än hälften av de som sitter här i min vagn springer mot sitt samvete och inte för välmåendet, endorfinruset och den underbara känslan av att få använda kroppen till vad den är gjord för? Skrämmande isåfall.

bild-78

4 kommentarer

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.