löpning lopp Stockholm Marathon

27 kilometer och TSM-premiär

”Jag gillar inte att springa i grupp”. Alla ni som någon gång har pratat löpning med mig har nog hört mig uttala de orden. Löpning för mig är inte bara fysisk träning, det är minst lika mycket mental avkoppling och att spendera den dyrbara tiden i löparskorna tillsammans med en massa andra människor och kanske t.o.m. bli tvungen att prata (jag springer inte och pratar)…nej tack. Löpning med Team Stockholm Marathon har således varit out of the question för min del, jag nöter hellre på med mina långpass ensam.

Men så kom den där inbjudan att vara med och testspringa andra varvet på maran, dryga 25 kilometer. Jag har ju sprungit sträckan två gånger tidigare så jag vet inte hur mycket test det skulle bli för min del, men jag kände ändå att det kanske skulle vara bra att hänga på för att friska upp minnet om hur tråkig den där rundan på Djurgården faktiskt är. Så jag tackade ja. Tackade ja till att testlöpa det värsta varvet på maran och dessutom förmodligen göra det med en massa andra människor (gör något du är rädd för varje dag…eller hur var det nu?).

När jag kom till Stadion strax innan halv tio imorse gassade solen från en klarblå himmel och jag insåg att det skulle bli en helt magisk dag utomhus. Jag försökte ignorera att det fullständigt vällde in människor från Lidingövägen, och istället såg jag bara framför mig hur jag skulle få ha en skön dag ute i solen. Sprang på en gammal kollega som jag inte har sett på ett tag, hon ska ta sig an sin första mara och jag kände att jag blev lite avundsjuk på känslan som väntar henne inne på Stadion om fyra veckor…smått oslagbar i löparmått mätt.

Klockan 10 drog min grupp iväg…den ”lilla” gruppen på 130 löpare(!). Ledarna delade upp oss i två mindre grupper så att vi iallafall blev några färre i varje grupp – smart med tanke på trafikstockningen som annars skulle uppstå vid varje rödljus längs vägen. Jag hamnade precis bakom ledarna i den bakre gruppen och eftersom vi blev uppmanade att springa två och två var det ju bara att (motvilligt) lyda. Min glädje visste dock inga gränser när jag redan efter ett par hundra meter förstod att tjejen bredvid mig inte heller var någon som ville prata, och istället kunde vi fokusera på att förflytta oss framåt de dryga 2,5 milen som väntade.

Vilken underbar dag det blev! Jag insåg rätt snabbt att det finns en STOR fördel att springa i grupp med ledare som håller rätt pace, och det är att du helt och hållet kan frikoppla hjärnan och aldrig någonsin behöver titta på klockan för att kontrollera att du håller rätt fart. Så otroligt skönt! Jag kan inte komma ihåg senast jag hade en så skön löprunda med totalt fokus framåt och med en massa tid och möjlighet att titta på naturen runt omkring, och helt slippa titta på tiden och pulsen. Underbart!

Djurgården var inte alls så tråkig som jag kom ihåg, kanske berodde det på att jag idag hade ungefär 2 mil mindre i benen när jag kom dit än jag kommer att ha om en månad…men ändå. Jag tar med mig en positiv känsla från milen ute på Djurgården och resten av rundan var ju ungefär hundra gånger lättare p.g.a. mer liv och rörelse och en massa människor överallt. Den 30 maj kommer det ju att krylla av publik och stämningen kommer att vara på topp längs banan, så jag räknar kallt med att känslan kommer att vara ännu bättre då!

Testlöpningen idag var verkligen välorganiserad, våra ledare höll ett jämnt och fint tempo och efter 16 kilometer hade t.o.m. en vätskestation ställts upp. Jag har verkligen fått en helt annan känsla för det här med löpning i grupp, man behöver uppenbarligen inte springa och prata i över två timmar utan man kan helt och hållet fokusera på sig själv och sin egen löpning. Kanske ska jag tänka över det här med att haka på en farthållare under loppet ändå..?

Väl inne på Stadion stod klockan på 26,6 kilometer så jag unnade mig ett extra varv därinne för att runda upp till 27. Testade att trycka på lite (i en pace nästan 2 min snabbare än den vi just hade sprungit i…) för att se om det fanns något krut kvar i benen och konstaterade att det fanns massor kvar! Kände mig faktiskt smått oberörd när jag stängde av klockan efter 141 minuter och jag är så otroligt glad att jag tog chansen att springa idag. Känslan inför maran är riktigt positiv, och även om det ska gå ganska mycket snabbare än idag den 30 maj så ser jag faktiskt fram emot att få testa kroppen i 42 195 meter!

FotorCreated

You Might Also Like

2 Comments

  • Reply
    Annika/Resfredag
    11 maj, 2015 at 23:41

    Vad härligt! Jag har nu äntligen hittat lite glädje för löpningen igen, den har dessvärre lyst med sin frånvaro sedan jag fick barn i höstas.

    Tack för dina inspirerande inlägg på Insta, de har i viss mån hjälpt mig att sätta på mig gympadojorna igen!

    • Reply
      Helena
      13 maj, 2015 at 21:19

      Vad härligt att höra Annika, det gör mig verkligen glad att höra! 😀

    Leave a Reply