löpning lopp Okategoriserade

Pirrig och ultrataggad!

Målbild imorgon.

Jag vaknar hemma hos mamma i dalalugnet efter en lång (10h!) och välbehövlig natt med tystnad utanför fönstret. Försöker att tränga bort en liten liten taggtrådskänsla i halsen och lätt bihåletryck, och håller tummarna att det bara är något skit på tillfälligt besök över dagen (please). Imorgon smäller det. Jag ska ge mig på mitt livs största fysiska utmaning. Det är äntligen dags för UltraVasan och jag ska ta mig hela vägen från Sälen till Mora i mina löparskor. 9 mil. 90 kilometer. 90000 meter! Jag är fullt medveten om hur lång distansen är och tar mig an den med stor respekt.

För tre år sedan sprang jag mellan Sälen och Mora på egen hand, som en kul grej. Jag blev trött på frågan om jag har åkt Vasaloppet ”eftersom jag är från Mora” och bad mamma skjutsa mig till Sälen. Därifrån sprang jag 47 kilometer ner till Evertsberg, övernattade där och sprang sedan de resterande 43 till Mora dagen efter. Min familj tog emot mig i mål, jag grät den sista halvmilen p.g.a. slut och smärtande ländrygg och jag rasade ihop på den lilla gräsplätten bakom målet. Jag kunde inte gå i vare sig skor eller med normal gångstil på nästan en vecka efteråt. Året efter föddes UltraVasan och plötsligt skulle hundratals människor springa samma sträcka på en och samma dag. Jag kunde inte för mitt liv förstå hur f*n man kunde vara så dum att man frivilligt anmälde sig att springa 9 mil på en dag. Galningar!

Den 20 september 2015 släpptes startplatserna till årets lopp. Den 20 september är även min (och min mammas!) födelsedag. Som den obotliga teckentydare jag är såg jag förstås släppet av startplatserna på just den dagen som ett tecken på att jag nog ändå skulle springa det där galna loppet. Pang, så var jag anmäld och klar. Det var för 11 månader sedan.

Efter september förra året hade jag sedan lite annat än löpning på agendan. Mellan oktober och mars vandrade jag 3000 kilometer genom Nya Zeeland och efter det äventyret hade jag så ont i vänster höft att jag inte kunde springa mer än 100 meter, om än haltande. Efter tre behandlingar hos bästa David kunde jag runt den 1 maj äntligen springa mitt första ”riktiga” löppass på 5 kilometer. Jag vågade där och då inte ens drömma om att kunna starta i Berga By den 20 augusti för att springa 9 mil(!).

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Livsnödvändig kiropraktorbehandling av en tysk vandrare på Nya Zeeland. Brutalt ont i höften och 600 kilometer kvar till målet.

Höften vaknade dock till liv och blev stark igen, och jag har under sommaren hunnit med att springa lite ändå. Jag hängde spontant med Aron Anderson och sprang Stockholm Marathon i juni. Jag åkte med Team Nordic Trail till Höga Kusten en vecka senare och sprang trail i flera dagar. Två veckor efter det sprang jag 25 kilometer långa Orsakajt’n hemma i Dalarna, och ett par veckor efter det helt nya Mora Trail den 10 juli. I lördags sprang jag spontant Midnattsloppet med Aron Anderson och samlade in ytterligare pengar till Barncancerfonden. Min kropp har kommit tillbaka på ett helt fantastiskt sätt!

Den 25-26 juli i år gjorde jag samma sak som i juli 2013, men denna gång i organiserad form. Superlöparen Jonas Buud (som höll 3.49 min/km i snitt på förra årets Ultravasa!!!) och Vasalopps-coachen Håkon Breistrand höll i ett löparläger för att springa hela sträckan mellan Mora och Sälen på två dagar. Samma distanser som jag sprang för tre år sedan och övernattning på samma vandrarhem. Den här gången grät jag dock inte på slutet av andra dagen och jag rasade inte ihop innanför mållinjen. Jag var helt j*vla slut efter den första dagen p.g.a. värmen och att jag gick ut alldeles för hårt i början. Jag hämtade mig dock fint och spurtade fram till målportalen dag två och skrattade när jag kom i mål, där mamma stod och väntade. Min högra lilltå var en stor blodblåsa och ville helst inte stängas in i skor på ett par dagar, men jag kunde springa tre dagar senare. Muskulärt var jag tillbaka redan dagen efter. Min långa vandring i vintras har uppenbarligen byggt en hel del välbehövlig uthållighet i mina ben Det är jag väldigt tacksam över för vad som komma skall.

2

Laddade för avfärd längs Vasaloppsleden den 25 juli.

Så, imorgon klockan 05.00 står jag alltså där i Berga By och ger mig iväg för att springa hela vägen hem till Mora. Jag är konstigt nog inte ett dugg nervös(!?) utan bara väldigt taggad att äntligen få ta mig an den här galna utmaningen och testa kroppen till det yttersta. Klarar jag av att springa 9 mil på en och samma dag? Hur mår man egentligen efter 5-6-7-8-9(!) mils löpning? Jag kan knappt vänta på att ta reda på det!

map-image_s-90-UL

h6

Vill ni följa mig längs vägen imorgon? Från 05.00 kan du följa mig (startnummer 3035) antingen genom att ladda ner Vasaloppets sommar-app, följa mig online här eller genom SMS-service:

Skicka ett sms med koden VASA UV90 3035 så får du löpande tidrapporter under loppets gång vid alla passerade kontroller. Skicka till nummer 72700.

Wish me luck och framför allt: håll tummarna att jag vaknar pigg, frisk och laddad inatt klockan 01.00 när klockan ringer. 02.30 lämnar bussen till Sälen. 05.00 går startskottet. Nu kör vi!

You Might Also Like

3 Comments

  • Reply
    Linnea
    19 augusti, 2016 at 12:09

    Lycka till imorgon! Jag ska hålla tummarna och ser fram emot att läsa en Racereport efteråt. Du kommer att klara det!!

  • Reply
    Kamalfi
    19 augusti, 2016 at 12:20

    Stort lycka till !! Du och ditt Pannben kommer klara detta galant.kram

  • Reply
    Åsa
    20 augusti, 2016 at 09:14

    Lycka till!!

  • Leave a Reply