Okategoriserade Te Araroa

Saknar du det inte?

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Det är precis ett år(!) sedan jag landade på Nya Zeeland för mitt livs största äventyr. Ett år sedan jag kom till landet som skulle bli mitt temporära hemland för fem månader. Tiden har rasat iväg men mina minnen kommer aldrig att försvinna. Många (alla) frågar mig om jag saknar Nya Zeeland. Längtar jag inte tillbaka nu när hösten har lagt sig som en blöt, mörk filt över Sverige? Mitt spontana svar är alltid nej. Jag är inte en person som längtar tillbaka särskilt ofta. Jag längtar oftast framåt, till det som väntar runt hörnet. Ibland mer än jag kanske borde.

Visst, jag saknar en del av min tid på andra sidan jorden. Jag saknar känslan av att inte veta vad det är för dag och tanken på att det faktiskt inte spelar någon som helst roll. Tystnaden. Jag saknar att varje kväll vara fysiskt utmattad och somna som ett barn. Gästvänligheten hos alla kiwis. Skratten. Att få frisk luft dygnet runt. Jag saknar vissa ögonblick som gjorde mig breathless. Bergen. Havet. Jag saknar den totala, underbara friheten.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Frihet.

Jag saknar dock inte kampen. Den ständiga mentala och fysiska kampen för att ta mig framåt, bara ett steg till närmare målet. Den nattliga kylan. Rädslan när vinden har mig i ett fast grepp. Hemlängtan. Det blöta tältet. Smutsiga kläder och illaluktande kängor. Skavsåren på ryggen. Den konstanta hungern. Rusande, iskallt flodvatten som nästan sveper mig med sig nedströms. Uppgivenheten när leran har slukat mina fötter. Paniken över att vara vilse. Kall gröt till middag när regnet gör det omöjligt att laga mat. Jag saknar inte frosten på mina kängor. Kylan som biter mig in till märgen när jag drar på morgonen drar på mig mina blöta kläder. Mörkret utanför tältet. Vätskebristen. Pungråttornas skrik på natten. Vinden som nästan sliter sönder tältduken. Blöta fötter och sönderrivna, blodiga ben. Den ilande smärtan i kroppen. Tårarna.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Saknar inte.

Jag längtar inte tillbaka men jag är så tacksam. Jag är så vansinnigt tacksam över att jag gjorde det. Att jag vågade. Att jag hade mod nog att sätta mitt vanliga liv på paus och bara dra. Göra något helt annorlunda och smått (väldigt) vansinnigt. Något som har lämnat fula ärr på kroppen men vacker, evig kärlek i själen. Jag är så jävla tacksam över att jag har gett mig själv nya prioriteringar i livet. Att jag uppskattar det fina i ett glas kranvatten, torra sängkläder och en mjuk kram från en vän. Jag menar på riktigt. Jag uppskattar det mer än jag trodde var möjligt. Det finns inga ord för hur underbart det fortfarande är att vakna upp i en mjuk säng, kunna ta en varm dusch och en kopp kaffe. Banala saker jag alltid har tagit för givet och som nu har blivit lyx. Jag trodde att jag uppskattade små saker innan Te Araroa, men det var ingenting. Jag vill verkligen berätta och förklara vad som har hänt med mig sedan jag tog mitt första steg söderut från Cape Reinga för ett år sen. Vad som har hänt och varför. En dag hoppas jag kunna göra det. På riktigt.

You Might Also Like

2 Comments

  • Reply
    Mari
    27 oktober, 2016 at 14:36

    Wow. Vilken natur. Vilken utsikt. Underbart 🙂

  • Reply
    Rund är också en form!
    29 oktober, 2016 at 17:02

    Förstår att det finns saker och upplevelser man verkligen inte saknar. Uscha…!
    Men de där vyerna alltså; wow!

  • Leave a Reply