lopp

NYC Marathon 2017 – the story

Midtown i morgonsolen...

TCS NYC Marathon. 2013 när jag var här i New York och tittade på loppet bestämde jag mig för att jag måste komma tillbaka och springa det en dag. Igår, 4 år senare, var dagen. Jag ger er den långa historien om mitt New York City Marathon 2017.

Klockan ringde 04.00. Som tur är ställde USA tillbaka klockan till vintertid under natten så vi fick en timmes extra sömn. Jag skuttade upp ur sängen efter 7 timmars sömn och kände mig otroligt taggad! En gröt med russin och valnötter från delin rakt över gatan (på min fråga dagen innan om vilken tid de öppnade på morgonen svarade de ”we never close ma’am”) fick starta dagen och redan klockan 05.30 gick bussen ut mot starten på Staten Island.
Min start gick inte förrän 09.50 så det skulle innebära nästan 3 timmars väntan på startskottet. Jag hade fått tipset att ta med mig överdragskläder som jag sedan kunde skänka till hemlösa vid startområdet (fantastiskt system!) så att jag skulle slippa den lite krångliga proceduren att hämta ut min klädpåse sedan efter målgång. Det var en smärre freakshow med alla löpare som uppenbarligen hade grävt väldigt långt in i garderoberna för att hitta kläder att donera innan start. Folk traskade runt i flanellpyjamas, badrock och julgranströja.
Säkerhetspådraget var rigoröst med NYPD, tungt beväpnad militär och bombhundar. Flera helikoptrar cirkulerade över startplatsen, militären hade bildat en skyddande vägg med gigantiska lastbilar hela vägen mot gatan och alla (över 50000!) deltagare fick gå igenom en säkerhetskontroll på vägen in.

Säkerhetskontroll med metalldetektorer och visitering.

Säkerhetskontroll med metalldetektorer och visitering.

Väntan i startområdet blev inte så seg som jag hade befarat. Vi var ett litet gäng från Springtime som slog läger på en gräsmatta och tiden gick snabbt. Ett par koppar kaffe, en halv bagel och lite yoghurt fick bli min andra frukost ett par timmar innan start. Jag frös inte det minsta i min tjocka dunjacka och regnet höll sig borta trots tunga moln på himlen. Kroppen kändes pigg och redo för att springa. Att jag inte har sprungit några långpass alls i år, förutom de lopp jag har gjort, orkade jag inte tänka på just där och då. Nu var jag ju här och kunde inte göra mer för formen än att slipa pannbenet. Hade jag det med mig så visste jag att jag skulle ta mig i mål iallafall. Allt annat var ovisst, jag hade ingen som helst känsla för hur snabbt det skulle gå. På frågan vad mitt mål var svarade jag att jag vore otroligt nöjd med sub 3.45, en kvart långsammare än mitt pers från 2015. En timme innan start var det dags att gå in i fållan med sprittande ben.

Pepp med snabba Thomas Pickelner innan jag klev in i startfållan.

Pepp med snabba Thomas Pickelner innan jag klev in i startfållan. Foto: Springtime Travel

I fållan är jag omgiven av nästan bara män och en och annan kvinna som ser väldigt snabb ut. Jag vet inte hur jag har hamnat här men tänker att det nog blir bra. Det är en ganska långsam timme där i fållan med ingenting annat att göra än att gå runt och stirra upp i himlen. Jag blir förstås kissnödig och går på toa en första gång. Tre varv runt fållan senare måste jag kissa igen. En klassiker innan ett lopp. När klockan slår 09.20 och det är en halvtimme kvar till start eskorteras vi en bit framåt mot Verrazano Bridge, där den legendariska starten ska ske 09.50. Jag får en tår i ögat. Det händer verkligen nu! Vi är ett sammanbitet men glatt gäng som långsamt lunkar framåt. Jag blir såklart kissnödig igen (heja koffeinet!) och måste återigen smita in på en bajamaja. Nu ska jag väl ändå ha kissat klart tills jag går i mål?

Taggad inför start i sällskap av NYPD i kubik.

Taggad inför start i sällskap av NYPD i kubik…hela Verrazano Bridge är barrikaderad.

Efter ytterligare 25 minuters väntan vid brofästet får vi höra nationalsången och amerikanerna runt mig håller ena handen över hjärtat och blundar. Välkomsttal följer och speakern (som är en av de högt uppsatta i NYC Marathon-organisationen) tackar oss för att vi sluter upp och springer trots terrorskräcken som har spridit sig i världen. ”Running unites people” skriker speakern och jag får åter en tår i ögat (hej marathon-blödig!). Över 110 nationer är representerade och det är en cool känsla att vi alla är här för samma mål. Vi ska alla ta oss från Staten Island, via Brooklyn, Queens, Manhattan och The Bronx tillbaka in till Manhattan och Central Park. 42,2 kilometer eller 26,2 miles. Frank Sinatra sjunger ”New York, New York”, jag slänger av min dunjacka till välgörenhet och startskottet går. En fot framför den andra i en halv arbetsdag väntar…

Min plan är att öppna lugnt, runt 05.20-tempo. Det går sådär. Trots att bron lutar svagt uppför kan jag inte riktigt hålla igen farten. Känslan att äntligen få vara igång och springa efter alla timmars väntan är helt underbar och mina fötter springer av sig själva. Det är grått, duggar lätt och det blåser ganska hårt från höger men jag bara ler. Jag älskar den här känslan! När jag tittar på klockan efter halva bron (ca 1,5 km) går det i 4.30ish-tempo, men jag känner knappt att jag springer. Det är så lätt!

Grått, blåsigt och alldeles underbart!

Grått, blåsigt och alldeles underbart!

First stop – Brooklyn. Gatorna kokar och det är så vansinnigt mycket folk ute och hejar! Jag hör GO SWEDEN! och GO HELENA! från alla håll och kanter och jag springer med ett brett leende på läpparna. Den oändligt långa (nästan 1 mil!) Fourth Ave. är fullständigt packad med folk. Jag får mer hejarop de första 5 kilometerna är vad jag får under ett helt marathon hemma i Stockholm. Den första halvmilen går på under 25 minuter och det är alldeles för snabbt jämfört med min plan. Jag känner mig dock helt oberörd och kör på. Det finns en vätskestation varje mile (1,6 km) och jag tycker att de dyker upp hela tiden. Kilometerna bara susar förbi! Redan på bron vid starten blev jag kissnödig för tredje gången och vid 10 kilometer måste jag springa av banan och in på en bajamaja. Jag har aldrig kissat så snabbt i hela mitt liv, det hela är över på mindre än en minut. Ut igen och benen bara spritter! Brooklyn fortsätter att leverera och publiken är helt magisk!

Vi springer in i Queens och publiken skriker WELCOME TO QUEENS! Jag har aldrig i mitt liv varit med om ett liknande stöd från publiken. Folk står och delar ut godis, frukt och vatten mellan stationerna. Jag ser allt ifrån små barn till gamla människor i rullstol – alla är lika engagerade. Tusentals hemmagjorda skyltar trängs längs vägen med budskap som siktar högt och lågt: ”You might look tider but you look better than our government!” Vid 20-kilometersmarkeringen känner jag mig fortfarande pigg och klockan visar dryga 1.40. Snabbare än jag hade tänkt men kroppen visar ingen tendens att smälla in i väggen så jag låter fötterna trumma på i den takt de vill. Det enda som stör min löpning just nu är att båda mina stortår brinner av smärta. Jag förstår att två blånaglar är att vänta och biter ihop. Det gör helt sjukt ont för varje steg men resten av kroppen är pigg så jag bara kör. När jag passerar halvmara-markeringen (även om min klocka då redan visar nästan 22 km) får jag lite extra skjuts i steget – nu är jag på väg hemåt!

Det är väldigt känslosamt att springa idag. Vanligtvis brukar jag bli lite blödig när jag är trött under ett lopp, men nu får jag tårar i ögonen av ingenting trots att jag känner mig pigg. Jag ser en kvinna med en text på ryggen: ”I run in the memory of my dad. RIP papa”. Tårarna bränner. I en vägkorsning spelar de ”Despacito” och jag tänker på när jag och mamma dansade till den i somras och blir tårögd igen. Men jag ler precis hela tiden. Jag har aldrig haft en sådan här härlig känsla under ett lopp! Manhattans skyskrapor tornar upp sig framför mig och det pirrar i magen.

Queensboro Bridge väntar efter 25 kilometer och ska ta oss över till Manhattan. Här kommer min första lilla känsla av trötthet. Bron är helt publikfri och vi springer dessutom på nedervåningen med tak över oss. Det är en ganska seg lutning upp på bron och alla är tysta. Det märks att folk börjar bli trötta nu och jag hör ett och annat trött stönande runt mig. 2,5 mil i ett par löparskor är långt, men vi alla vet att det är 1,7 mil kvar. Man kan inte tänka på att vi redan har sprungit långt, nu gäller det att hålla huvudet högt och bara fortsätta.
När bron vänder utför, nästan en hel kilometer innan vi kommer ner på Manhattan, hör jag jublet från publiken. Ljudnivån på First Ave. är helt sjuk och jag är säker på att vi alla känner oss väldigt välkomna in från Queens. En man precis framför mig kräks rakt ut på väg ner från bron och jag känner ännu större tacksamhet att jag är så pass fräsch som jag är. Jag vet dock att 30-kilometersmarkeringen väntar och alla som någon gång har sprungit ett marathon vet ju att det är där det börjar.
Men 30-kilometersväggen kommer inte. Supporten är fortfarande magisk och jag hör mitt namn skrikas överallt. Jag försöker vinka ett tack till alla och varje gång jag gör det stiger jublet ytterligare. Publiken är outtröttlig och jag ler fortfarande, trots 3 mil i benen. Farten ligger runt 5 min/km och jag förstår inte hur jag fortfarande kan vara så pigg. ”You didn’t wake up today to be mediocre!” lyder en skylt och jag kan bara nicka till ägaren och instämma. Let’s do this!

Det är först när jag efter 31-32 kilometer kommer till Willis Ave Bridge över till The Bronx som jag känner mig lite tung och energilös. Stigningen upp på bron är inte så farlig, men många går och linkar uppför. Jag stålsätter mig och vägrar att gå. Mina stortår gör helt vansinnigt ont men jag försöker att ignorera. I början av bron står en väldigt storväxt, mörkhyad kvinna och vrålar: ”WELCOME TO THE BRONX, RUNNERS!” Jag imponeras av att en person som, av utseendet att döma, förmodligen inte alls intresserad av löpning nu står här och hejar fram oss alla galningar som har fått för oss att springa 4,2 mil. I regnet dessutom. Jo, för det regnar faktiskt och det slår mig att det har gjort det den sista milen ungefär. Jag har dock knappt tänkt på det, min sköna känsla har överskuggat vädret.
Efter en kort sväng i The Bronx, med hip hop-musik i varje gathörn, kommer vi upp på 138th Street Bridge tillbaka över till Manhattan. En kvinna viftar med en skylt som säger ”THE LAST DAMN BRIDGE” och min glädje vet inga gränser. Äntligen får jag svänga ner på Fifth Avenue och de sista 7 kilometerna in mot mål!

Fifth Avenue visar sig luta svagt uppför. Nu känner jag att benen faktiskt är ganska sega och mina stortår gör dessutom helt vansinnigt ont. Det känns som att höger stortånagel redan håller på att lossna och jag svär lite över att fötterna gör så ont när jag känner mig ok i övrigt. Smärta tar på de mentala krafterna och just den energin behöver jag nu till att kriga mig igenom den sista halvmilen i regnet. Publiken gör sitt bästa för att heja fram oss, de ser att det behövs nu. Det är många som är väldigt mycket tröttare än jag och jag fokuserar bara på att trycka fram höften och ha en stolt hållning. Om man låtsas att man är pigg brukar det ofta gå lite lättare.
Jag väntar på att få svänga in i Central Park men avfarten verkar aldrig komma. Det går segt nu. Benen svarar inte som förut men jag ser att farten håller. Jag springer t.o.m. lite snabbare nu än vad jag har gjort den sista halvmilen. Fake it ‘til you make it, det fungerar alltid. Central Park dyker upp tillslut och när jag bjuds på en nedförsbacke in i parken orkar jag trycka på ytterligare.

HEJA SVERIGE! hör jag ett par gånger och jag ser svenska flaggor lite här och där. Det ger lite energi varje gång, men nu är det segt. När jag passerar 40-kilometersmarkeringen förstår jag ingenting, enligt min klocka har jag redan sprungit 41. Typiskt. En kilometer extra just nu är inte vad jag önskar. Det är dock bara 2 kilometer kvar nu av 42, så jag känner mig ändå hoppfull. Drygt 10 minuter till, sen är jag i mål! Parken kokar och publiken förstår mer än någonsin att de behövs nu. Kom igen nu benen!!! Jag får äntligen svänga in på Central Park S och den sista kilometern in mot mål. Jublet vet inga gränser och jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Jag är rejält trött nu men samtidigt så förbannat glad över att få göra det här!

När jag svänger in på upploppet är det bara 800 meter kvar. All världens flaggor ramar in vägen där vi springer och ljudnivån är öronbedövande. Plötsligt flyger mina fötter fram igen och jag bara ler. Det är precis det här jag har väntat på i 41 kilometer!!! En lätt uppförsbacke leder in mot målportalen och jag trycker på allt jag kan. Jag kan inte urskilja ett enda hejarop, det är som att springa igenom ett publikhav på en konsert. En skylt dyker upp: ”I don’t know about you, but I can feel 26,2 miles!!!” och jag får tårar i ögonen. Igen. Jag korsar mållinjen med en blandning av skratt och tårar. JAG ÄR I MÅL!!! Klockan stannar på 3.37.07 och min kropp har återigen överträffat sig själv. Det är bara 7 minuter långsammare än mitt personliga rekord från 2015, och då hade jag tränat dedikerat i 26 veckor inför loppet. Nu har jag knappt sprungit ett enda långpass och bara kört mina löppass på känsla. Jag går gråtande vidare efter målgången och får avvisa ett par sjukvårdare som undrar om jag är skadad. ”No, I’m just happy” lyckas jag få fram. So happy.

3.37.07. Beyond mina förväntningar.

3.37.07. Beyond mina förväntningar.

You Might Also Like

13 Comments

  • Reply
    Johan
    6 november, 2017 at 20:47

    Härligt! Hade nästan samma känsla, men det gick betydligt långsammare. 😀

  • Reply
    pilla
    6 november, 2017 at 21:07

    Du är fab Helena! Jag vill verkligen springa igen. Blir så mara pepp av att läsa alla race stories.

    • Reply
      Helena
      8 november, 2017 at 22:46

      Tack snälla!

  • Reply
    Stille
    6 november, 2017 at 22:27

    Grattis Helena är stolt över dig!

    • Reply
      Helena
      8 november, 2017 at 22:45

      Tack! 🙂

  • Reply
    Resfredag
    7 november, 2017 at 15:25

    Jag sitter och gråter (!) på tåget när jag läser. Tack för att du delar – jag vill boka in mig på samma lopp redan nu…

    • Reply
      Helena
      8 november, 2017 at 22:44

      Tack snälla. Åk till NYC och spring, det är helt fantastiskt!!!

  • Reply
    Post NYC Marathon - Health by Helena
    8 november, 2017 at 02:14

    […] …och sen då? Vad hände efter loppet? […]

  • Reply
    Caroline
    8 november, 2017 at 09:36

    Tack för att du delar med dig! Du inspirerar! 😘🙏💗🌟 Love you ✌️🌻

    • Reply
      Helena
      8 november, 2017 at 21:56

      Love you too!!!

  • Reply
    Vardagsfunderingar hos Resfredag - RESFREDAG
    10 november, 2017 at 21:05

    […] en av mina vardagsansträngningar mot vagabondform. (Och på tal om vagabondform, ni måste läsa Helena Olmås racerapport från New York Marathon, vilken […]

  • Reply
    hopihopi
    13 november, 2017 at 15:50

    Vilken läsning alltså! Wow! Det är inte direkt så att jag blev mindre sugen på att springa i New York nu 😀

    • Reply
      Helena
      14 november, 2017 at 09:40

      Tack! KÖR – det är så kul!!!

    Leave a Reply