lopp

På pallen i Skottland

IMG_7842

Det är nästan tre veckor sedan jag sprang The Dramathon i Skottland. Jag vet inte hur många gånger jag har tänkt att jag ska skriva ett inlägg om hur fantastiskt loppet var, men jag vet att jag lika många gånger har tänkt ”jag ska bara”…för att sedan glömma bort det. Faktum är att jag behövde åka över Atlanten och landa på 49:e våningen på Sheraton Times Square för att ta mig tid att skriva.

Jag förstod att det skulle vara smått magiskt att springa lopp i Skottland. Landet har funnits med på min bucketlist länge och när jag fick möjlighet att åka dit och springa en halvmara kunde jag såklart inte tacka nej. Dock kunde jag inte föreställa mig exakt hur fint det skulle bli. Som tur är fångades det hela på film, så att både jag och ni kan förstå att det bara är att åka dit och springa 2018. Skottland på hösten är något utöver det vanliga!

The Dramathon from Aydin Productions Ltd on Vimeo.

För undertecknad gick det bättre än väntat. Bara två dagar innan avresa mot Aberdeen var det osäkert om jag skulle kunna starta alls. När jag böjde mig ned för att ta upp en påse från golvet small det till i min ländrygg, så illa att jag tappade andan. Jag ringde direkt till David på Löparakuten, som känner min kropp och mina krämpor utan och innan, men han var självklart fullbokad. Davids kollega Susanne hade en ledig tid samma eftermiddag, och även om jag knappt gått till någon annan än David de senaste 6 åren så tog jag mod till mig och gick till henne. Jag hade inget annat val. Det visade sig att Susanne har lika magiska krafter som David, och efter två besök var jag mer eller mindre smärtfri. Hoppet om att kunna springa en halvmara bara ett par dagar senare vaknade igen, även om Susanne skakade på huvudet när jag frågade henne om det var en bra idé.

Väl på startlinjen på lördagen kände jag absolut ingen smärta alls i ryggen, men jag lovade ändå mig själv att jag skulle bryta om jag kände att kroppen sa ifrån. När startskottet gick och vi sprang iväg med leran sprutandes runt våra ben hade jag inte en tanke på att det skulle gå som det gick.
Hela vägen kändes det som om jag svävade på moln. Det var aldrig trångt under loppet så jag kunde hålla mitt tempo hela vägen, något som alltid är positivt för att få flyt i löpningen. Min pulsklocka har registrerat att jag hållit 178-180 steg per minut nästan hela loppet, det säger en del om hur jämnt och fint det gick.

Runt 7 kilometer sprang jag upp i rygg på en tjej som höll ett skönt tempo. Vi sprang tillsammans ett tag och hade bra flyt tillsammans. Vid 10 kilometer kom en vätskekontroll där hon stannade och jag passerade. Min löpning kändes alldeles för bra (bilden ovan) för att dricka där och då. Någon minut senare ropar två tjejer som står bredvid och hejar att jag är tredje kvinna i loppet. Jag tänker att de måste ha sett fel och fortsätter bara förbi utan att tänka alltför mycket på det. Allt flyter så bra och jag har en lätt runners high-känsla hela vägen.

Passerar Dalmunach Distillery. Foto från The Northern Scot.

Passerar Dalmunach Distillery. Foto från The Northern Scot.

När jag efter en uppfriskande regnskur och ytterligare 10 leriga kilometer springer över mållinjen vid Glenfiddish Distillery så är det inte många löpare som har kommit i mål. Det visar sig senare att jag faktiskt är tredje kvinna i mål (först i min åldersgrupp upp till 39 år) och totalt 11 i loppet. Vilken osannolik överraskning! Ett par dagar innan vet jag inte om jag kan starta och plötsligt står jag med en medalj i handen.

Mina två medaljer och alla välförtjänta whisky-samples som vi fick vid målgång.

Mina två medaljer och alla välförtjänta whisky-samples som vi fick vid målgång.

En löpare som hade gått i mål före mig var Ali Wyllie. Hon är med och driver Run the sights (kolla in dem!) i Skottland och frågade mig om jag ville vara en del av hennes blogg efter loppet. Resultatet kan ni läsa här.

2017 var första året The Dramathon arrangerades. Jag håller verkligen tummarna att det blir en fortsättning, och isåfall står jag med väldigt stor sannolikhet på startlinjen även 2018. Kanske springer jag då marathon-distansen istället – jag vill ju se mer av Skottland! Först ska jag dock klara av NYC Marathon nu på söndag. Det kommer inte att bjuda på lika sagolikt vacker natur, men det kommer ändå att bli smått overkligt att äntligen få springa det omtalade loppet med start på Staten Island och sedan vidare igenom Brooklyn, Queens, The Bronx och Manhattan. Wish me luck!

You Might Also Like

2 Comments

  • Reply
    12 timmar till uppstigning... - Health by Helena
    4 november, 2017 at 22:25

    […] Men jag har ingen aning. För två veckor sedan skulle jag springa en halvmara på skoj och hamnade på pallen…men efter det har jag inte gjort några vidare kvalitetspass. Det kan vara bra, det kan vara […]

  • Reply
    Trail & Inspiration
    5 november, 2017 at 11:54

    Så himla cool!! 🙂

  • Leave a Reply