lopp

Tarawera Ultramarathon 102k – the story

102 kilometer. Jag har aldrig sprungit så långt i hela mitt liv. Men nu är Tarawera Ultramarathon avklarat och loppet jag har sneglat på i två år är inte längre en dröm – det är ett minne jag tar med mig hela livet. Att sammanfatta ett sådant här långt lopp och göra det rättvisa är nästan lika svårt som att springa det. Men jag gör ett försök. Jag ger er mitt TUM 102k 2018.

Jag har haft en träningsmässigt väldigt dålig januari. Dels åkte jag på en vinterförkylning som satte stopp för träning i över en vecka, dels drog jag på mig ett ryggskott en dryg vecka innan avresa ner hit till Nya Zeeland. Världens sämsta timing, minst sagt. Efter ett par besök hos Löparakuten var dock den akuta smärtan borta, men att springa 102 kilometer stod inte högst upp på min ryggs önskelista. ”Det sämsta du kan göra nu är att sitta för länge” sa David, och jag oroade mig för min andra flight mellan Qatar och Auckland som var 16,5h lång. Ryggen kändes dock bra när jag landade i tisdags, och i onsdags kunde jag springa mitt första pass på över en vecka.

Fredagen ägnades åt registrering, invägning och ”gear check” på Tarawera Ultra-expot. När jag stod och lyssnade på presskonferensen med elitlöparna kände jag hur det ilade till i ryggen, på motsatt sida där ryggskottet suttit. Jag ville börja gråta och började mentalt ställa in mig på att det kanske inte skulle bli någon start. En sak hade jag lovat mig själv, och det var att inte äventyra ryggen. Under eftermiddagen blev jag mer och mer stel i ryggen och jag gjorde allt för att avlasta den. När jag kröp ner under täcket klockan 20 var min start minst sagt oviss.

Klockan ringde 03.30 och jag vågade knappt gå ur sängen. Ryggen hade dock hämtat sig under natten och kändes bara stel. Jag sa till mig själv att det här fick bli första gången i mitt liv som jag bryter ett lopp. 102 kilometer kändes lite för osannolikt så jag bestämde mig för att springa tills kroppen sa stopp och vara nöjd med det. 05.00 hämtas jag upp av min australiensiska familj som adopterade mig i onsdags kväll och vi åker till starten i Kawerau, en timme från Rotorua.

Elevation-profile-102km

Kawerau – Fisherman’s Bridge – Titoki

När starten går fullkomligt öser regnet ner. Jag har slaviskt följt prognosen de senaste dagarna och de har verkligen rätt den här gången. Heavy rain men varmt. Termometern visar 19 grader och jag njuter av varmt sommarregn. Andrew (pappan i min australiensiska familj) och jag önskar varandra lycka till och startskottet går. Mina ben känns tunga som bly och jag tänker hela tiden på hur ryggen känns. Det här blir en lång dag.

Tarawera Ultramarathon

Jag och Andrew taggade innan start…

De har vänt på banan i år. Tidigare år har målet varit i Kawerau, nu startar vi här.Det betyder några hundra extra höjdmeter, eftersom Rotorua ligger högre än Kawerau. ”Bra, då får ni den tråkiga delen i början” sa Jonas Buud när vi pratade om det. Den tråkiga delen visade sig bland annat vara en lättsprungen (väldigt lång) grusväg. Många sega raksträckor visserligen, men för mig ett perfekt sätt att värma upp kroppen. Det ösregnar och benen är tunga, men det går stadigt framåt. Min högra höft hugger lite. Ryggen är stel. Jag oroar mig lite över att kroppen inte känns riktigt som den brukar, men tänker att jag nog kommer igång snart. Det brukar ju ta några kilometer att vakna när jag springer i ett lågt tempo.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Tugga på…

Vi springer inte bara på grus, vi får också trampa oss igenom en helt fantastiskt vacker skog med lysande grön mossa och fantastiskt ormbunkar. Är det något som är Nya Zeeland för mig så är det ormbunkar – älskar dem! Killen framför mig och killen bakom skriker till. De blir båda stuckna av getingar. Vi har visst stört ett jordgetingbo och jag är väldigt glad att de visst inte gillar svenskt kött särskilt mycket. Efter 10,5 km och en timme kommer vi till Fisherman’s Bridge, dagens första aid station. Jag äter en bit banan, några chips och ett par bitar vattenmelon. Är inte särskilt hungrig men jag vet att jag måste få i mig energi. Besöker en bajamaja eftersom jag varit kissnödig sedan start. Klassiker.

Efter Fisherman’s Bridge går det lite uppför. Jag har bestämt mig för att gå i alla uppförsbackar redan från start eftersom jag vet att jag kommer att behöva göra det senare i loppet – en gyllene regel jag alltid håller när jag ska springa längre än ett marathon. Minnena är inte så starka från den här delen av banan. Min klocka tappar iallafall plötsligt tappar gps-signalen, stannar på 19,5 kilometer och jag har ingen som helst aning om hur långt det är kvar till Titoki som jag ska nå efter 26 kilometer. Något frustrerande men jag får öva på konsten att springa på känsla istället för efter en klocka – nyttigt. Benen är sega som kola och jag tror på allvar att det kommer att bli lite knivigt att ta sig hela vägen in i mål. Plötsligt dyker skylten ”aid station 200 meters” upp och jag ser Jemma – dottern i den australiensiska familjen – springa mot mig. Hon springer med mig (barfota!) en bit och låter mig veta att jag ligger topp 20 av damerna, efter att jag hållit ungefär en mil i timmen såhär långt. Jag firar med en bit kladdkaka och en mun Enervit-liquid (ja, jag släpade med dem från Sverige för att jag vet att min mage klarar dem). Hoppet kommer tillbaka och jag fortsätter.

28034688_712300278973798_1762688527_o

26 kilometer klara, ett marathon och ett Lidingölopp kvar…

Titoki – Tarawera Falls – Tarawera Outlet – Humphries Bay

Det är bara en knapp mil till nästa aid station. Jag har bestämt mig för att ta en station i taget och tugga i mig banan bit för bit. Det regnar fortfarande. Kläderna är genomblöta och skorna likaså. Det är dock över 20 grader varmt så jag fryser inte. Jag är bara glad över regnet, jag hade inte klarat av att göra det här i 30-gradig värme och sol. Kroppen känns onödigt tung och jag får liksom inte ett enda steg gratis. Jag vet inte vad det beror på men det är inte särskilt kul att springa. Jag har knappt sprungit 3 mil och jag har över 7(!) kvar. Ett marathon och ett Lidingölopp. Båda distanserna för sig är långa, tillsammans känns de för tillfället oöverkomliga. Demonerna dyker upp: kommer du verkligen att klara det här? Du har ju inte gjort ett enda långpass sedan NYC Marathon i november. Har du inte lite ont i ryggen? 100 kilometer är kanske för långt för dig ändå? Det är ok att bryta, det vet du va? Tvivlen haglar medan jag kämpar mig fram i backarna. Jag drar mig till minnes att det är några höjdmeter att beta av innan nästa station vid Tarawera Falls och jag har rätt. Fy fan, varför gör jag det här?

Jag blir knappt glad över att se skylten till nästa station. 35,5 kilometer är gjorda, men det enda jag kan tänka på är att det är så sjukt långt kvar. Skrattar lite åt min känsla att det inte känns som om jag har kommit någonstans, när jag egentligen vet att 3 mil är otroligt långt i ett par löparskor. Hungern finns inte riktigt så jag äter för att jag måste. Banan. Vattenmelon. En bit bröd med Nutella. Dricker Tailwind. En mugg med Coca-Cola. Får veta att det är bara är drygt 5 kilometer till nästa stopp och blir lite gladare igen. När jag har sprungit en liten bit brister jag ut i tårar – Tarawera Falls tornar upp sig framför mig och det är något av det vackraste jag har sett!

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Tarawera Falls – 36 kilometer in i loppet. Stunning!

Jag bestämmer mig för att försöka njuta av naturen istället för att tänka på att jag springer. Lättare sagt än gjort när jag måste titta på mina fötter varje sekund för att inte ramla över en rot eller fastna i leran, men jag försöker verkligen. Det går inte snabbt nu men jag tar mig framåt sakta men säkert. Ett steg i taget. När jag når Tarawera Outlet möts jag av ett jubel utan dess like – det är otroligt hur många som står och hejar i ösregnet. Klockan är 11.37, jag har sprungit 40,8 kilometer på 4 timmar och 37 minuter. Det är förvånande snabbt med tanke på att min kropp har känts tung som en elefant och regnet fortfarande öser ner. När jag tassar iväg igen ser jag på min klocka, som har vaknat efter en omstart, att det går i en fart av under 5 min/km – benen har äntligen vaknat efter nästan en mara!

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Lake Tarawera på väg ut från Tarawera Outlet.

Humphries Bay ligger 7,6 kilometer bort och jag är positiv och hoppfull när jag drar iväg. Det är ju ingenting! Vad jag inte vet när jag springer där och ler är dock att den kommande sektionen kommer att bli helt vidrig. Det är så sjukt blött och lerigt, det går knappt att springa. Två steg framåt och ett steg bak. Folk halkar omkring och tar sig knappt framåt. Ska det vara såhär resten av banan nu? Jag ser en kille springa med huvudet nedböjt för att kolla sina fötter, och plötsligt springer han med huvudet före rakt in i ett träd som hänger över stigen. Han flyger bakåt och landar i leran. Jag stannar för att se hur han mår men han är ok. Det är bara ett par kilometer kvar till nästa aid station och han är på benen så jag fortsätter genom leran, över hala rötter och stenar.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Lättsprunget. Not.

Den lilla sektionen på drygt 7 kilometer tar över en timme(!). Jag kan inte komma ihåg när jag sprang så långsamt senast. Det här är ett skämt! I det här tempot kommer jag ju aldrig fram till Rotorua. Humphries Bay dyker äntligen upp och jag pratar med ett par andra löpare. Vi konstaterar att det här vädret är helt sjukt, och ingen har riktigt kunnat springa den här sista sektionen. Jag tar en stor mugg Coca-Cola och en näve med chips. Saltsuget är enormt och jag är äntligen lite hungrig. Funktionärerna är helt fantastiskt hjälpsamma och bryr sig om alla löpare. De låter oss veta att vi snart är halvvägs och jag känner gråten i halsen. Jag behöver verkligen en mental morot nu. Mina knän är väldigt stela och 5 mil känns långt. Sjukt långt. Jag tar en extra näve med chips och trampar vidare. Mot Okataina Lodge, knappt en mil bort.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Humphries Bay och övernattningstältet för funktionärerna. Loppet håller på hela natten…

Humphries Bay – Okataina Lodge – Millar Road

En mil till nästa station. Där ligger en av mina dropbags med en långärmad tröja, ifall att jag skulle frysa i regnet. Det regnar dock inte längre och jag svettas som en gris så den där tröjan får nog ligga kvar. Jag vill bara ta mig till mållinjen nu, det sista jag behöver är en ren tröja.

Men först och främst ska jag ta mig till Okataina Lodge. När jag kommer dit har jag bara ett marathon kvar. Plus 2 kilometer. Hur svårt kan det vara? Väldigt svårt ska det visa sig. Mina knän börjar bli extremt stela nu och mitt löpsteg i nedförsbackarna har sett sina bästa dagar. Det är sjukt frustrerande att inte kunna ta ut steget nedför och jag svär högt för mig själv. Fan! Om jag inte kan springa nedför så kan jag ju snart inte springa alls. Uppför går jag och flacka partier verkar ju inte existera. Skrattar lite åt att Jonas Buud sa till mig innan jag åkte att ”Tarawera är platt”. Yeah right. Ultravasan är platt. Det här loppet är allt annat än det.

Det går tungt nu. GPS:en lever sitt eget liv så jag har ingen aning om var jag är eller hur långt det är kvar till nästa station. De få löpare jag ser – vi börjar passera löparna på de kortare distanserna nu – försöker heja på bäst de kan, men alla är trötta nu. Jag passerar en tjej som kämpar på med sina stavar och hon frågar: ”is this gonna end any time soon?”. Sorry, I have no idea. Det enda jag försöker fokusera på nu är den fantastiska naturen. Alla ofattbart vackra ormbunkar.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Älskade ormbunkar!

Okataina Lodge dyker upp tillslut. 58 kilometer är avverkade på ofattbara 7 timmar och 45 minuter. Jag känner mig som en snigel. En jävligt lerig och trött snigel. Men publiken jublar och musiken pumpar ur högtalarna. Det är en smått bisarr känsla att komma ut från bushen till en smärre folkfest. Jag trycker i mig en stor bit kladdkaka, en rejäl näve chips, en massa apelsin och jag dricker säkert en halvliter vatten på stående fot. Det är slut i mina flaskor och jag är så sjukt törstig. Min dropbag innehåller Resorb och ett par av mina Enervit-favoriter, och jag stoppar ryggan full. Äta är en bra tröst när löpningen känns tung. Jag inser att nästa aid station är över 16 kilometer(!) bort! Men…jag inser också att det efter den stationen bara är 28 kilometer kvar. Mindre än ett Lidingölopp! Jag firar med en liten näve jelly beans och stapplar iväg. Mina lår är trötta och knäna känns som cement. 44,4 kilometer kvar. Jippi(?).

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Den enda flacka biten på de kommande 16 kilometerna…

Biten mellan Okataina Lodge och Humphries Bay är ett rent helvete. Leran står mig upp till anklarna på många ställen och jag fastnar gång på gång med skorna. De är fyllda med små stenar men jag är för trött för att ta av mig dem och göra något åt saken. Det känns rätt meningslöst med tanke på att även mina strumpor är täckta med sörjan. När jag vickar på tårna känns det som att jag har sandpapper i skorna. Men jag bara fortsätter, ett steg i taget. Tårarna bränner i ögonen och jag undrar vad fan jag håller på med egentligen. Jag har ett helt marathon kvar!!! Det här är vansinne.

Jag passerar många löpare som springer 62 och 87 kilometer. Alla ser helt slut ut och vi orkar knappt prata med varandra men gör det ändå. Well done! You’re doing great! Good job! Det känns bra att höra det men ännu bättre att få ge någon ett upplyftande ord. Det frambringar välbehövliga leenden och ger lite extra energi. Mina knän har dock helt slut på energi nu och vill knappt röra sig nedför. Det vänstra är värre än det högra och jag får stålsätta mig. Jag känner dock att det inte är någon ”dålig”, skarp smärta så jag oroar mig inte. De är bara trötta efter många timmar i eländig terräng. I don’t blame them. ”Stackars kropp som sitter fast på det där huvudet” ekar i mitt huvud. Kloka, älskade mamma. Jag gråter en skvätt. Fy fan för det här loppet, jag vill bara lägga mig ner och sova. Men istället för att göra det bestämmer jag mig för att springa den här sektionen för min moster. För att hon överlevde den där jävla cancern och för att hon förmodligen hade det mycket jävligare än vad jag har det nu. Och för att människor har bidragit till min insamling (klicka för att ge ett bidrag) mot den där vidriga sjukdomen. Dessutom gör jag det här frivilligt, jag får inte glömma det.

Efter en stund passerar jag en man med indisk accent. Han berättar att han gör loppet för 7:e(!) gången och jag fattar ingenting. Hur kan man komma tillbaka till det här frivilligt, undrar jag. ”You know, to me this isn’t about running. It’s a mind game. Everyone’s in pain and only the ones with the strongest mind will finish.” Fan vad rätt han har. Det här handlar ju inte om löpning längre. Det handlar bara om att övervinna smärta och keep going. Jag hade bara glömt att det är så och den här gången är det starkare än det någonsin har varit. Det här är så beyond allting annat jag har gjort. Men jag måste bara fortsätta. Jag tar ut steget i backen, tackar indiern för påminnelsen och ökar farten. Jag ska ta mig i mål, punkt slut.

Min glädje vet inga gränser när Millar Road dyker upp. Det har tagit mig nästan tre timmar att ta mig igenom 16 kilometer och jag är helt jävla slut. Jag hinner inte mer än in till kontrollen förrän en kvinna kommer springande mot mig – Helena! Först fattar jag ingenting, sen kommer jag ihåg. Hon jobbar i butiken där jag handlade mat igår!
När jag stod bland grönsakerna igår kom en kvinna fram till mig och frågade om jag skulle springa loppet. Jag berättade att jag skulle ta mig an 102 kilometer och att jag kommit ensam från andra sidan jorden. Hon lät mig veta att hon skulle ut och titta (men glömde sedan vilken plats hon nämnde). Jag bad henne att ge mig en kram och be mig att fortsätta springa om hon skulle se mig sitta och gråta någonstans. ”You know what – I’m gonna give you a hug right now” svarade hon och kramade mig där på butiksgolvet. Nu dyker hon och hennes dotter plötsligt upp och ger mig en ordentlig kram. De pysslar om mig och hjälper mig att hämta energi och plocka upp skräp som jag tappar på marken (det är en skaplig ansträngning att böja sig ner). Vilka hjältar! De försöker peppa mig allt de kan genom att påminna mig att det bara är 28 kilometer kvar, och jag försöker med allt jag förmår att se det som en kort distans. Men jag känner att kroppen är slut, knäna är beredda att ge upp och jag vill egentligen inte springa en meter till. Jag fortsätter dock…det finns liksom inga andra alternativ. Bryta efter 74,4 kilometer är inte att tänka på.

IMG_9460

Underbara Sharon och hennes dotter.

Millar Road – Tikitapu (Blue Lake) – Redwoods

”It’s easy going from here” hör jag en funktionär säga och ser hur en grusväg som lutar lätt utför väntar. Easy om man inte har ont i sina knän, tänker jag. Hela kroppen känns faktiskt helt ok nu, förutom mina knän. Jag får tillbaka samma känsla som jag hade på vägen ned från toppen på Kilimanjaro för snart fyra år sen. Knäna vill liksom inte. Så sjukt frustrerande att inte kunna springa obehindrat när det är världens finaste väg! Jag försöker ändå, det känns helt idiotiskt att när det är så fint underlag. Det går ok, men jag kan bara springa ungefär 500 meter i taget, sen måste jag ta en gåpaus. Jag passerar en man som ser otroligt sliten ut. Han har en annan färg på nummerlappen och springer en kortare distans. Jag frågar hur han mår och han svarar bara ”this fucking thing ain’t gonna beat me”. Det får bli mina ledord fram till nästa station vid Blue Lake. Jag ska in i mål!

Det är bara 7 kilometer till Blue Lake, men det känns som en evighet passerar innan jag är där. Den fina grusvägen övergår till asfalt och det är ännu värre för mina knän. Jag gråter en skvätt, mitt sätt att lätta på trycket när pannbenet håller på att exploderar. Efter en stund ropar en funktionär ”it’s a photographer around the corner – smile!”, och jag ler. Men fy fan vad slut jag är. Jag tänker ändå att jag inte kan vara så trött om jag fortfarande orkar le? Jag bestämmer mig att det är fakta och kör vidare. Det är ju snart bara en halvmara kvar!

Tarawera Ultramarathon

Le och låtsas vara pigg. Funkar alltid.

Den sista biten in till Blue Lake aid station är lerig och trixig. Jag vill bara komma fram nu. Det kommer snart att bli mörkt och jag behöver min pannlampa som väntar i min dropbag. Jublet vet inga gränser när jag äntligen ser ljuset i skogstunneln och kommer ut till stationen. Folk gör high five och jag ser återigen min australiensiska ”mamma” Kaz och Jemma, hennes dotter. Så underbart! Överraskande nog är min vän Salomon-Erik Ahlström också där, som har tagit en avstickare på sin semester för att titta på loppet. Ovärderligt att ha någon där som jag känner!

Tarawera Ultramarathon

Lera och chips. Pretty much summerar Tarawera Ultramarathon.

Det blir många kramar och glada tillrop, men jag känner mig sjukt sliten. Knäna värker och jag har lite ont bak på ryggen. Jag känner igen smärtan från min långvandring för två år sen och är rädd att jag har lite skavsår. Jag frågar en funktionär efter plåster, hon frågar hur stort jag vill ha och jag drar upp tröjan. Hon skickar mig till sjukvårdstältet. Kaz följer med och jag hör bara ett långt ooooooh när jag återigen blottar min rygg. Kaz tar en bild för att visa mig hur det står till med ryggen.

Tarawera Ultramarathon

Aj.

Kaz har någon ”protective spray” som de sprayar på min rygg och sen är det bara att dra vidare. Jag äter lite mer chips och plockar med mig min pannlampa. Det är återigen 16 kilometer till nästa aid station och jag vill börja gråta. 16 kilometer utan pepp. Vi är inte många löpare som springer samlat så jag vet att jag kommer att vara ensam en hel del framåt. I mörkret. Med onda knän och en kropp som är mer som en urvriden disktrasa än något annat. Jag har gjort 81,2 kilometer och har varit ute i 11 timmar och 56 minuter. Sinnessjukt!

En halvmara kvar. När jag svänger ut från stationen och ut på asfaltsvägen, som tillslut ska leda in mig på en stig runt hela Blue Lake, börjar jag gråta igen. Varför gör jag det här mot mig själv? Jag springer 100 meter och går 100 meter, det är allt mina knän klarar nu. Fy fan! I det här tempot är jag framme inatt. Att gå 2 mil tar alldeles för lång tid, det kommer inte att funka. Jag måste hitta ett sätt att ta mig fram med något som liknar löpning! Men det går inte. Det går bara inte. Benen vill men knäna säger stopp. Jag börjar oroa mig för att det är något allvarligt fel med dem. Tänk om jag aldrig läker ihop? Jag gråter lite till. Tanken på att bryta nu finns dock inte, har jag tagit mig över 8 mil så kan jag fixa 10. Längtar hem. Kommer på att min kärlek kommer ner hit om en dryg vecka och gråter lite mer. Bestämmer mig för att göra den här sektionen för honom. När jag kommer fram till den sista stationen vid Redwoods är det ju bara en halvmil kvar. 5 ynka kilometer! Bit ihop nu!

Rundan runt sjön blir hemsk. Hade jag varit pigg hade det varit en underbar löprunda men nu är det bara en lång pina. Folk passerar mig. Jag gör allt jag kan för att kunna springa något steg här och där, men mest får jag ta mig fram genom en gångart som ligger någonstans mellan snabb promenad och jogging i snigelfart. Det är ett typ av galoppsteg där högerbenet får ta mer stryk än det vänstra, eftersom mitt knä på den sidan är over and out. Det har checkat ut. Jag är konstant törstig och vill dricka mer än jag får. Nästa aid station ligger för långt bort för att jag ska kunna dricka så mycket som jag vill. En kille passerar mig i ett tempo som ligger långt under mitt eget uppvärmningstempo. Come on friend, you can do it! säger han när han släpar sig förbi. I’ll wait for you with a high five at the finish line! Det ger mig lite kraft tillbaka och jag testar att springa lite snabbare än jag borde. Knät verkar må bättre av det än att såsa omkring som jag hittills har gjort, och plötsligt ligger jag i 5.30-tempo på flacken utan att grina illa av smärta. Men när nästa nedförsbacke kommer är jag körd, jag måste gå. När jag når ut till bilvägen igen stannar en bil. Det är Arnaud – en fransk fotograf som har varit med och filmat under veckan. Han skriker ”you have to finish!” och jag förklarar att jag är trött som en apa. En bit längre fram står han igen och som tur är är jag inte längst nere i den mörka mentala källaren då. Jag kan t.o.m. springa en bit för att få till en bra bild. Då kan jag ju inte vara så trött trots allt?

Tarawera Ultramarathon

Smile to the camera!

Jag stapplar vidare och undrar hur långt det är kvar. Klockan har tappat signalen igen och jag rör mig framåt i blindo. Det är inte så mycket löpning längre men jag får upp en hyfsad fart när jag går. Jag börjar gråta igen när jag inser att det snart nog bara är en mil kvar. En enda liten mil! Känner mig sen lite uppgiven när jag förstår att det är nästan 2 timmar till om jag tvingas gå hela vägen in i mål. Min mentala kurva dunsar ner i botten. Igen. Dessutom blir det mörkt och jag får sätta på mig pannlampan. Jag har verkligen sprungit sedan soluppgången och hela jävla dagen. Tar en bild och ler, bara för sakens skull. Det känns lite bättre då. Fake it ’til you make it, liksom.

Tarawera Ultramarathon

En mörkrädd svenska på väg in i bushen…

När det är mörkt på Nya Zeeland så blir det mörkt. På riktigt. Kolsvart. Jag hade inte sett någonting alls utan min lampa och jag är så glad att jag har den. Min mörkrädsla orkar inte tränga sig igenom min känsla av utmattning så jag tänker inte ens på att jag är ensam ute i skogen. Jag vill bara ta mig in i mål nu och allt annat spelar noll roll. Ett steg i taget, sakta men säkert framåt. Banan är tillbaka in i skogen och det går återigen uppför. I leran. As usual. Även om jag hade kunnat springa nu så hade jag inte vågat. Risken att trampa snett här i mörkret är överhängande, helst då det dessutom är dimmigt och lampan inte riktigt når sin fulla potential. Jag lägger ner tanken på att ens försöka springa och går så snabbt jag kan. Ett par löpare passerar men mest är jag ensam. Alla är trötta nu och ingen har krafter kvar att spurta såhär några kilometer innan mål. Jag gissar att väldigt många har brutit redan, vädret har minst sagt varit utmanande och jag har sett en och annan i sjukvårdstälten. Ingen hade kunnat föreställa sig de här förhållandena och jag är plötsligt glad och tacksam över att ha tagit mig såhär långt. Tårarna kommer igen. Det finns inget som gör mig så blödig som total fysisk utmattning. Jag tar mig samman snabbt och fokuserar på mina fötter som halkar runt på marken. Plötsligt dyker en funktionär upp i mörkret. One kilometer to the next aid station. Jag börjar gråta igen.

På kontrollen vid Redwoods vet kärleken inga gränser. Alla funktionärer som står där överöser oss löpare med beröm och energi, och de hjälper oss med allt vi ber om. Ingången till stationen pryds av en bild av Batman. Det känns bara rätt för tillfället. Låtsas att jag är Batman för en stund. Jag fullständigt häller i mig vatten, jag är genomsvettig och så törstig. Jag kommer på mig själv med att sakna regnet och är så tacksam att det inte har varit en solig dag. Jag hade förmodligen dött av värmeslag. Min hunger är för tillfället icke existerande och jag har svårt att få i mig energi. Tvingar i mig en mugg Coca-Cola och en bit banan. Den vänder sig nästan i magen. Jag vill bara in i mål nu. Det är helt ofattbart att det bara är 5 kilometer kvar och jag ler inombords när jag tänker på det. En halvmil! Det blir mitt kortaste stopp under hela loppet och jag trampar vidare. Mot mål!

Redwoods – Government Gardens, Rotorua

Det är nära nu, jag vet det. Distansen jag har kvar är som min transportlöpning hemifrån och till jobbet. Det är ingenting. Jag vill bara springa allt vad jag orkar men mina knän säger bestämt stopp nu. Det går inte. Jag tar upp min svenska flagga som jag burit i min väska hela dagen. Som enda svensk i startfältet tänker jag springa med den resten av vägen. Det känns bra att äntligen få ta upp den, även om jag egentligen hade tänkt vänta till upploppet. Men jag håller den i handen redan nu, som en vän som springer med mig den sista biten. Den sista biten! Jag går så snabbt jag bara kan och säger högt till mig själv: jag kommer att klara det, jag kommer att klara det. Känslan av seger kryper sig på och jag börjar återigen gråta. När jag känner den karaktäristiska sulfat-lukten från vulkaniska Rotorua blir jag lycklig i hela kroppen. Jag blir omsprungen av både en och två löpare, men jag bryr mig inte nu. De senaste 7 milen har jag tvivlat ordentligt fram och tillbaka på om det här ens är möjligt. Kan jag verkligen springa 10,2 mil? Jag har svaret nu. Ja, jag kan faktiskt det. Det går inte snabbt framåt men det finns inte den minsta risk att jag bryter nu. Jag kommer att ta mig i mål. Maxtiden är 24 timmar och till den har jag mer än 9 timmar. Jag kommer att få min medalj och jag kommer snart att få sätta mig ner för första gången sedan klockan 7 imorse. Fy fan vad underbart!!!

Jag kommer fram till Lake Rotorua. Jag sprang här i onsdags morse och jag känner igen mig. Det är inte alls långt kvar nu, jag vet det. Musiken från Government Gardens kryper närmare. Jag ryser i hela kroppen. En kvinna springer förbi med sina två söner – runt 3-5 år – som sällskap. Det är så gulligt att jag gråter ännu mer. Vilken känsla för den mamman som har kämpat här ute i 15 timmar nu! 15 timmar ja. Innan jag åkte ner hit sa jag till mig själv att jag kommer att vara så sjukt nöjd om jag går i mål under 15 timmar. Det var innan jag visste att det skulle regna oavbrutet i ett dygn innan starten och sedan nästan hela loppet. De där 15 timmarna har precis gått nu, men jag bryr mig inte det minsta. Att jag ens tar mig i mål idag är helt jävla fantastiskt. Jag har aldrig tvivlat så mycket på mig själv och min förmåga som idag. Demonerna har försökt stoppa mig så många gånger men de lyckades inte. Jag kommer att klara det!

En funktionär dyker upp, han sitter skönt på en stol bredvid banan. Han låter mig veta att det är en enda ynka kilometer kvar och jag är nära att bryta ihop. Jag börjar springa. Det går i ett par hundra meter, men jag måste växla ner och gå igen. Mina knän skriker och vill inte ta ett steg till. Spara dig till upploppet, tänker jag och går så snabbt jag kan. Ännu en orange väst dyker upp. I’m the last marshall before the finish line, just take left to the parking lot and you’re almost there. Jag piper fram ett thank you med tårarna rinnande nedför mina kinder. Government Gardens tornar upp sig framför mig och nu ser jag målrakan! Den lyser i alla färger och jag hör musiken pumpa. Jag börjar springa igen. Fråga mig inte hur jag gör men jag gör det. Den här gången tänker jag inte börja gå.

Jemma och Kaz står och skriker ett par hundra meter från mål. Go Sweden!!! Jag gråter och får inte fram ett ljud. När jag svänger in på upploppsrakan skriker jag rakt ut – YES! Jag vet att jag har klarat det nu, och även om mina knän skriker STOPP!!! så kan jag inte sluta springa. Det är exakt den här känslan jag har väntat på hela dagen, sedan klockan 7 imorse. Publiken jublar, jag springer om en kille som stapplar fram och jag känner mig som en flygande superhjälte! Fy fan om folk visste vilket krig jag har fört med mig själv idag…jag är så ofattbart, fantastiskt lycklig över att ha 50 meter kvar av de helt sjuka 102 kilometerna. Min glädje vet inga gränser. Jag har klarat det! När jag korsar mållinjen går luften ur mig helt. Paul – chefen över hela Tarawera Ultra-organisationen – tar emot mig med en kram och min medalj och jag fattar inte att det är sant. JAG GJORDE DET!

TUM_2018_033420

Paul Charteris och jag i en segerkram. Arnaud i bakgrunden.

Klockan visar 15 timmar och 15 minuter men just nu är det bara siffror för mig. Jag skiter blank i tiden och är bara så sjukt lycklig över att få vila. Klockan är 22.25 på kvällen och jag har varit igång sen klockan 7. Kaz och Jemma kommer och kramar mig. Jag kan inte sluta le. Sjukvårdstältet tar emot mig för obligatorisk invägning, och släpper mig med orden ”you look great”. Tack. Det är precis så jag känner mig.

GREAT.

Tarawera Ultramarathon finisher

Känslan!

Slutade tillslut på plats 24 av kvinnorna och plats 10 i min åldersgrupp. Total placering blev 145 av endast 389 löpare i mål. Det var 579 anmälda så 190 personer tog sig inte i mål.

You Might Also Like

17 Comments

  • Reply
    Mamma
    13 februari, 2018 at 12:07

    ❤️Nu har jag återigen rensat tårkanalerna Inte första gången och förmodligen inte den sista🙊
    Jag är så tacksam över att veta att du känner din kropp så väl och ditt huvud som alltid är med dig…din förmåga att hitta de små positiva tankar som tar dig vidare oavsett hur tungt det känns 👻
    PippiHelena ❤️LoveYou😘
    Njut nu av resten av tiden du har kvar för denna gång på NZ😊
    Snart kommer han med stort H och gör dig sällskap 💞
    Kram mamma

  • Reply
    Stille
    13 februari, 2018 at 21:01

    Tack Helena för en mycket rörande berättelse. Smärtan och tröttheten känns i kroppen bara man läser om det. Hoppas inte knäna tog allvarlig skada. I sommar är det ultravasan igen, eller? Kram Johan

    • Reply
      Helena
      14 februari, 2018 at 04:33

      Tack snälla Johan! Knäna är tillbaka nu så det är ingen fara. De var nog bara ”lite” överbelastade… Jag avvaktar lite med beslutet angående Ultravasan. Kör du? 🙂

      • Reply
        Stille
        19 februari, 2018 at 15:57

        Jag är lite sugen. Har flaggat till Malou att hålla en plats. Springer dock för lite just nu behöver skala upp nu på vårkanten! J

  • Reply
    Sofia Bursjöö
    14 februari, 2018 at 12:12

    Blir helt bölig och har läst i en kvart och sexåringen jag vabar har fått vänta på sin lunch. YOU ARE GREAT!!! Grattis till ditt äventyr fantastiska Helena!

    • Reply
      Helena
      16 februari, 2018 at 23:09

      Tack snälla! <3

  • Reply
    Åsa
    15 februari, 2018 at 21:45

    Grattis till en fantastisk prestation! Fint berättat också!

  • Reply
    Sara
    16 februari, 2018 at 23:05

    Alltså wow.. vilken underbar race report! Du beskriver tjusningen med ultralöpning på pricken, kände igen mig många gånger från när jag sprang uv90 förra året. Det där loppet ska jag lätt springa nån gång i mitt liv! Du är så grym Helena, så jävla bra kämpat! Tack för inspirationen!

    • Reply
      Helena
      16 februari, 2018 at 23:08

      Tusen tack Sara!!!

  • Reply
    Tarawera Ultramarathon 102k - the aftermath - Health by Helena
    18 februari, 2018 at 08:18

    […] har gått en vecka sedan Tarawera Ultramarathon – det hittills längsta loppet i mitt liv (fullständig racereport finns här). Kroppen är mer eller mindre tillbaka, iallfall på ytan. Invärtes pågår det fortfarande tusen […]

  • Reply
    Helen Ragnarsson
    18 februari, 2018 at 08:50

    Vilken prestation Helena! Och så bra skrivet! Tårarna rinner och jag känner både din smärta och lycka! Stor kram!

    • Reply
      Helena
      18 februari, 2018 at 09:30

      Men TACK Helen! Ja, det är en bitterljuv känsla av smärta och lycka i en enda röra att springa ultra… 🙂 KRAMAR!

  • Reply
    Karin
    18 februari, 2018 at 19:38

    Fantastisk prestation! Du är bäst – och beskriver det bäst också! Tack för att du delar upplevelsen.

  • Reply
    Emmi - explorista.se
    24 februari, 2018 at 17:51

    Shit vad grym du är, fantastiskt att läsa, blir helt tårögd! 🙂

    • Reply
      Helena
      25 februari, 2018 at 21:56

      Stort tack!!!

  • Reply
    M
    25 februari, 2018 at 20:23

    Jag tycker alltid det är mysläskigt att läsa kämpiga lopprapporter, det här var verkligen en fantastisk berättelse. Tack!

    • Reply
      Helena
      25 februari, 2018 at 21:57

      Tack snälla! 😀

    Leave a Reply