el camino Kilimanjaro Te Araroa

Slumpen är ingen tillfällighet – om att våga fånga ögonblicket

I februari 2012 hörde jag Sveriges mesta äventyrare (som någon tidning kallade honom) Ola Skinnarmo entusiastiskt berätta om sin tre månader långa seglats genom Nordostpassagen på Äventyrsmässan i Älvsjö. Själv hade jag haft drömmen om min 300-milsvandring genom Nya Zeeland i huvudet ett tag och blev inte mindre äventyrssugen av att stå där och lyssna. Efter Olas föreläsning tackade jag för inspirationen och att den tankemässigt fört mig ett steg närmare min vandring. Jag ansåg mig dock inte redo men fortsatte att drömma, mer eller mindre varje dag.

På midsommarsöndagen 2014 var jag och min mamma en hårsmån ifrån att frontalkrocka med en stor BMW X5 på riksväg 70 mellan Mora och Rättvik. Bilen hade fått vattenplaning i det kraftiga regnvädret och rusade emot oss där vi kröp fram i mammas lilla Toyota Aygo (storlek konservburk). När chocken hade lagt sig insåg jag att det hade kunnat vara vår sista dag i livet. Hade vi lämnat hemmet 10 sekunder tidigare hade jag inte suttit vid mitt tangentbord nu. Dagen efter tömde jag spargrisen och bokade en resa ett av mitt livs stora drömresmål: Kilimanjaro. Ingen tid för förberedelse, men jag hade inte tid att vänta. Livet är kort och jag kunde faktiskt ha dragit min sista suck där i vägrenen på riksväg 70.

Tre månader senare firade jag min 35-årsdag på Uhuru Peak (som betyder frihet på swahili) och min guide Salimu (även kallad Simba…av mig) sjöng Happy Birthday för mig så mina tårar rann. Noll erfarenhet av att vandra i berg. Höjdrädd, men just där och då helt orädd. Novis på alla sätt och vis men kanske lyckligast på den afrikanska kontinenten. Aldrig någonsin tidigare – inte ens vid katedralen i Santiago de Compostela 4 år tidigare – hade jag känt mig mer levande än jag gjorde där, 5895 meter upp i luften. Jag var mig själv så otroligt tacksam att jag tog chansen att åka, och lovade mig själv och berget att jag skulle komma tillbaka en dag.

Skärmavbild 2014-10-04 kl. 12.11.52

Uhuru Peak, 20 september 2014.

Väl hemkommen från Tanzania frågade jag mig själv: om jag kan bestiga Afrikas högsta berg, ett av världens seven summits, så kan jag väl vandra genom ett helt land? The rest is history, som man brukar säga. Efter slit för att få ihop pengar och smått sinnessjuk planering flög jag ganska exakt ett år senare – i oktober 2015 – till Nya Zeeland och tog mig igenom min 300 mil långa vandring. Utan erfarenhet av att sova i tält (Kilimanjaro räknas inte eftersom du inte ens sätter upp tältet själv), laga mat utomhus eller ha hela mitt liv i en ryggsäck i 4 månader. Men det gick. De hinder jag p.g.a. rädsla och osäkerhet hade satt upp i synfältet mot min dröm var visst inte omöjliga att ta sig förbi. Långt ifrån. Efter 100 korsade floder utan bro har liksom nervositeten bytts ut mot en axelryckning och man vet hur man ska läsa vattnet. Learning by doing och en stor skopa sunt förnuft. Det är ett ovärderligt minne jag bär med mig resten av livet.

Galen idé?

Ensamt? Ja. Läskigt? Lite. Ansträngande? Minst sagt. Omöjligt? Knappast.

Jag träffade Ola Skinnarmo på mässan i mars i år igen, 6 år efter vårt första möte. Med en gemensam bekant som den sammanförande länken hade jag och Ola några dagar senare ett möte på hans Expeditionsresor. Den här gången pratade vi dock inte seglatser genom Nordostpassagen och vi pratade inte särskilt mycket om Te Araroa. Nej, vi pratade om världens högsta fristående berg: Kilimanjaro.
För 4 år sedan hade jag på känn att jag skulle få återse berget som stal en bit av mitt hjärta, och för en vecka sedan blev det klart. Jag reser tillbaka till Tanzania. Kilimanjaro Airport väntar på mig och på midsommarsöndagen(!) landar jag, exakt 4 år efter att vi missade den där BMW:n och fick en andra chans. Det pirrar i magen när jag tänker på det och jag är så otroligt tacksam. Kanske hade jag inte trott att det skulle bli på just det här sättet, och om ödet vill så kommer det inte att bli min sista tur på berget.

Många med mig tycker att det är en dröm att få åka till Kilimanjaro, inte bara en utan två gånger. Att det inte är någon slump att det här händer är jag dock säker på. Ingen dröm är stor nog och ingenting är omöjligt. ”Jag har slutat att bli förvånad”, sa både mamma och pappa helat oberoende av varandra. Jag är inte heller förvånad men jag är så oändligt tacksam. Vill man något tillräckligt mycket så händer det. Det krävs däremot att man lär sig att identifiera och fånga tillfället när det dyker upp mitt framför näsan (som det gör hos alla, men få ser det), en gnutta galenskap…och kanske framför allt modet att släppa fram magkänslan istället för att låta hjärnan tysta ner den. Surfa med när vågen bryter rätt. Riva mentala hinder och osäkerheter som försöker styra åt ett annat håll. Andas, blunda och bara ta emot allt det fantastiska som finns där om man bara öppnar ögonen. Det gäller dig med.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Ibland är det lätt att veta vart man ska… Te Araroa, 2015/2016.

 

Jag och Ola och våra vandringskepsar...

Jag och Ola och våra vandringskepsar…

 

Vill du läsa om min Kilimanjaro-bestigning 2014? Du hittar berättelsen här.

You Might Also Like

No Comments

Leave a Reply