Okategoriserade

Tänker du mycket på döden?

Precis den frågan fick jag för någon vecka sedan. Tänker du mycket på döden? Nej, jag tänker inte mycket på döden men jag tänker väldigt mycket på livet. Jag lägger jävligt mycket tid på att tänka på hur kort livet kan vara om vi har otur och om hur viktigt det är att leva medan vi lever. One life står ristat på min handled sedan 5 år tillbaka och anledningen till att jag gjorde den var att få en påminnelse om just det. Att vi bara har ett liv. Ett enda. E T T. Det du inte gör i det här livet får du liksom inte chansen att uppleva. Du har varken råd eller tid att tveka. Anledningen till de sju små bokstäverna var förlusten av min älskade mormor, ett cancerhelvete som drabbade min moster, frontalkrocken som jag och mamma kom undan med en hårsmån…som sedan ledde mig upp till Kilimanjaros topp tre månader senare. För att göra en lång historia kort.

Jag gjorde min tatuering för att slippa behöva mer smärtsamma påminnelser om att livet är här och nu. För att liksom fatta grejen innan jorden rasade igen. Människan är ett märkligt djur som glömmer snabbt och går vidare. Men jag ville inte slira vidare i gamla hjulspår när döden redan hade knackat på min dörr och flåsat mig i nacken. Jag ville inte göra samma misstag som de allra flesta gör – att glömma smärtan och förgängligheten och börja ta livet för givet igen. Kliva tillbaka till det trygga baksätet och åka med i rusningstrafiken.

Min tacksamhet över insikten och vad de där till synes obetydliga orden på min handled har gjort för mig är oändlig. Oändliga är också antalet varför jag har fått de senaste åren. Varför jag gör ditten och datten och om jag inte är riktigt klok?! Favoriten är såklart min 300 mil långa ensamvandring genom Nya Zeeland som jag var mitt uppe i för exakt 4 år sedan nu (”VA?!?!? Hur fan får man för sig att göra en sån grej?! Du måste ha en skruv lös!”). Men även för mig helt normala små äventyr som att åka till någon random stad för att få uppleva en konsert som gör mig saligt lycklig eller att få springa ett lerigt lopp som är längre än vad gemene man ens orkar tänka på. Eller för den delen ge mig ut och springa runt Kungsholmen i ösregnet (pga känner mig extra levande). Frågorna kommer från vänner och familj (som nu äntligen har börjat inse att frågorna inte leder någon vart), kollegor, ytligt bekanta och nu senast min pensionsrådgivare (som i ärlighetens namn var mer intresserad än ifrågasättande). Anyway. Frågan varför? kommer alltid och mitt uppriktiga svar är allt som oftast: varför inte?

Soluppgång över Mawenzi. Värt att se fem gånger…och en sjätte kommande januari. Varför inte?

Varför inte göra det vi vill när livet kan vara kortare än vi i vår vildaste fantasi någonsin kan ana? Om det inte skadar någon och vi har möjlighet – varför inte leva ut våra drömmar medan vi kan? Drömmar som alla runt omkring dig må ifrågasätta men som ingen mer än du vet vad de betyder för just dig. Vi har ingen aning om när vi inte kan längre och det skrämmer mig lika mycket som det tänder en eld inom mig som bränner igenom allt förnuft och alla jantelagar i världen.

Tyvärr hjälpte inte min tatuering. Livets smällar och hårda påminnelser kommer såklart ändå. Gång på gång. Hårt. Skoningslöst. Skrämmande. Pappas stroke i våras. Terese. Två jävligt hårda käftsmällar som det senaste året har skakat om mina tankar och insikter ordentligt. Och idag – ännu ett besked om en vän med cancer. Man ska inte få cancer när man har tre barn och precis fyllt 40 år!!! För mig som känner ett stort behov av att hitta meningen med att saker och ting händer blir det en kamp där jag stångar huvudet blodigt mot väggen. Det går liksom inte.

Jag är så urbota jävla trött på sjukdomar och död nu. Trött och stundtals helt livrädd. Livet pågår. Idag. Kanske inte imorgon. Kanske i 50 år till. Vi vet inte. Vi har ingen aning om hur länge vi får vara med och hur lång tid vi har på oss att göra det där vi verkligen, verkligen vill göra. Det räcker för mig. Jag har iallafall inte tid att vänta. När mitt liv flashar förbi i det där sista ögonblicket i livet vill jag att det ska vara värt att titta på. Jag vill inte leva i ånger över saker jag inte vågade testa eller göra.

Snälla, lev nu. För din skull. Imorgon kan vi vara endast ett minne.

You Might Also Like

3 Comments

  • Reply
    pilla
    27 november, 2019 at 08:05

    Är helt med på hur du tänker och lever. Har samma livsfilosofi, catching the day, kan vara så lite som en jogg på ett mörkt och regnigt Kungsholmen (som jag precis kom in från) som gör en levande och pepp på livet till en drömmig resa eller umgås med nära och kära. Drömmar är till för att uppfyllas.

    • Reply
      Helena
      27 november, 2019 at 09:08

      I hear you! Älskar att du lever!

  • Reply
    Nilla
    27 november, 2019 at 08:38

    Jag har sagt det förr, och säger det igen, Helena: Du är en sann inspiration! Tack för påminnelsen. Kramar och kärlek till dig!

  • Leave a Reply