lopp

Malta Half Marathon 2020 – äntligen pers!

Hur skriver man en race report från ett lopp man knappt kommer ihåg…där alla kilometer bara smälter ihop med varandra till en enda stor gröt? Jag ger en den något sönderhackade historien om Malta Half Marathon 2020:

När jag går ner till bussen som ska ta oss till starten känner jag att det är en bra dag för att springa. Jag har inte ont någonstans (något vi löpare alltid jublar åt när det händer), det är +16 grader och det blåser en lätt bris som jag har räknat ut kommer att ligga i ryggen på oss under loppet. Min besvikelse över att jag egentligen skulle ha varit i Japan för det numera, av coronaviruset, inställda Tokyo Marathon är nästan borta. Kanske hade det blivit i tightaste laget att springa en mara idag med bara 8 veckor kvar till London Marathon? När jag anmälde mig till Malta för bara en vecka sedan kändes det bra i magen att välja halva.

Bussen tar oss till Mdina – the silent city. Vägen dit är otroligt vacker och det känns som första gången jag är här även om jag vet att vi besökte staden 1994 när jag var här på språkresa. Minnet sviker efter 26 år. Vi kommer fram en dryg timme innan start och jag ställer mig mot en vägg i morgonsolen för att inte bli kall av den kyliga vinden. Solen är redan varm och jag känner ett styng av oro att det kanske blir lite för varmt ändå..?

Årets vackraste startplats?

Jag strosar runt och tittar på folk och dricker en banan – och jordgubbssmoothie. Starten för maran har gått tidigare så kvar är vi halvmaralöpare och de som skall göra en walkathon – gå 21,1 kilometer tillbaka till Sliema. Alla laddar på sitt sätt. En medelålders kvinna gungar i lekparken där vi väntar. En man tar en cigg (oklart). Många stretchar eller kör korta stegringslopp. Jag bara chillar. Tänker att jag ska värma upp lite när jag har varit på toaletten och innan jag ställer mig i starten. Det är bara ca 3000 löpare så det ska nog gå smidigt.

Toalettkön visar sig dock bli ett stort skämt. Jag vet inte vad det är folk gör så länge på toaletten såhär nära inpå start (eller hur man ens vill spendera så mycket tid på en bajamaja!?), men den halvtimme som är kvar till start när jag ställer mig i kön krymper lite för snabbt. När jag har kissat är det 5 minuter kvar till start och jag inser att min uppvärmning får stryka på foten. Igen. För en gångs skull tänkte jag vara duktig och inte sticka iväg ouppvärmd. Oh well.

Startglad innan trängseln…

Nästa skämt är startfållan. Jag hamnar i stort sett längst bak. Det är sjukt trångt och alla startar i samma startgrupp. Fair enough eftersom startfältet är litet, men gatan där vi startar är ungefär lika bred som Västerlånggatan i Gamla Stan. Jäkligt smal med andra ord. Jag har ju tänkt att trycka på lite från start eftersom jag vet att början går nedför men det är ju bara att glömma. När startskottet går är det snigelfart framåt – ett tempo som fortsätter när jag har passerat startlinjen och tryckt igång klockan.

Frustrationen och irritationen vet inga gränser när jag får gå nedför den första backen p.g.a. trängsel. Det är kullersten och folk är uppenbarligen rädda(?) för att springa…så folk går. Jag är rätt säker på att samma sak inte gäller framme i täten och jag förbannar mig återigen över att jag inte kom till starten tidigare. Det är omöjligt att ta sig fram. Jag kollar ner på klockan för att se exakt hur långsamt det går och inser till min fasa att jag har klickat igång klockan på ett styrketräningspass! Träningstiden tickar men jag ser ingen kilometertid. Fan! Får stänga av passet, starta om klockan för löpning och vänta på gps:en. Det är otroligt störande att se kilometertiden snigla sig fram i 34 min/km…och sedan runt 07.00 min/km när gps:en äntligen kommer igång. 7 minuter per kilometer när jag helst vill försöka snitta under 04.30 hela vägen in i mål! Hur ska jag kunna ta igen det här?! Jag svär och armbågar mig fram. När det äntligen släpper står min klocka på nästan 1 km – en kilometer som har tagit alldeles för mycket tid. Jag lägger i nästa växel.

Irritationen…frustrationen.

Jag vet inte hur många jag springer om under den andra kilometern, men när klockan piper till visar den 03.48. Det lutar lätt nedför och benen springer av sig själva. Nästa kilometer går på 04.00 blankt. 04.17….04.02…04.17. Jag känner mig hur stark som helst och trummar bara förbi löpare efter löpare. Klockan piper 500 meter efter varje kilometermarkering så jag kan inte lita på totaltiden utan måste hela tiden lägga på några minuter…god knows hur många eftersom jag har noll koll på vad klockan stod på när jag ställde om den till löpning. Klantskalle!

Fullt fokus framåt!

Det blåser ganska rejält, men eftersom vi oftast har vinden i ryggen eller från sidan känns det ok. Utan vinden hade det varit alldeles för varmt. Kroppen är inte van att springa i nästan 20 grader efter att ha tränat i vinterkyla i några månader. Det hettar på kinderna och jag svettas som en gris ganska tidigt. Jag måste få i mig vätska. Efter 6-7 km delar de ut blöta svampar. Jag tömmer en över huvudet så att det rinner ner över ansiktet och in under tröjan. Underbart! Bra timing med tanke på att det nu väntar några riktigt varma kilometer i lä. Vi springer in i en allé där solen tyvärr bryter igenom de kala träden. På andra sidan träden möter vi löpare och jag drar mig till minnes från kartan att vi ska springa till en punkt och vända. Bland det värsta jag vet när jag springer lopp! Det är så jävla varmt att jag tror att huvudet ska koka. Vändpunkten ligger långt, långt bort och jag tror aldrig att jag ska komma fram. Det lutar svagt uppför och det går spikrakt framåt. När vi äntligen vänder får vi lite, lite vind men inte tillräckligt. Det är fortfarande sjukt varmt. Jag hamnar i en klunga med ett par dyngsvettiga män och känner hur svetten från dem landar på mig. Måste lägga i en extra växel för att springa ifrån dem, klarar inte av att känna en annan människas svett på min vänstra arm. Blä!

Halvmaran går ihop med maran och det blir fler löpare som jag lätt springer om. Bra för självförtroendet oavsett om de har sprungit längre. Jag passerar 10 km och 500 meter senare piper min klocka till. Första milen har gått på 42.59. Härligt besked – nu borde jag ha sprungit in tiden jag förlorade i början. Nu ska jag bara hålla i 11 km till… Jag är ganska trött när jag springer ut ur världens tråkigast allé och ut på den avstängda motorvägen. Solen bränner och ansiktet kokar. Vinden lägger sig återigen i ryggen vilket är bra ur löparsynpunkt men värdelöst om man ska se till kroppstemperaturen. Jag börjar undra om det är värmen som ska ta mig och hindra mig från att slå mitt personbästa på 1.36.12, som har stått sig sedan 2009. Det skulle vara lite tråkigt med tanke på att första halvan har gått så otroligt bra. Men det är ju så det är med löpning – vad som helst kan hända och allt ska klaffa för att det ska gå vägen.

Såhär med facit i hand är det runt 11 – 12 km som mitt lopp börjar på riktigt. Motorvägen är dödstråkig att springa på och det är sjukt varmt. Jag fortsätter att springa om folk, vilket såklart känns bra, men värmen tär på min ork. Livebanden vid sidan av banan irriterar mig och jag tänker bara på hur skönt det skulle vara med tystnad och lite moln. Den där jäveln på axeln kryper fram och börjar ifrågasätta om jag verkligen kommer att hålla ihop det här? Jag dränker honom genom att hälla vatten över hela mig vid nästa vätskekontroll. Vattnet sköljer ner svett från pannan in i ögonen och jag ser ingenting. Av med solbrillorna och torka bort. Mitt fåfänga jag ångrar den där mascaran som nu förmodligen sitter överallt utom där den ska. Skit samma. Fortsätt spring bara. Sluta gnäll.

Jag tuggar på längs motorvägen. Ett par mindre broar passerar och det börjar gå lite tyngre uppför. Det är inte lungorna som säger stopp, men värmen gör mig energilös. Mitt huvud kokar och jag börjar frysa. När det är ungefär 5-6 km kvar får jag en konstig känsla av att mina fötter inte är med mig. Jag har inget frånskjut och skorna känns som tvättsvampar. Noll stuns. Vad händer? Jag möts av en uppförsbacke och växlar ner och går ett par steg. Benen kommer tillbaka och jag peppar igång mig själv igen över krönet. Nedförsbacken på andra sidan är sänd från himlen – underbart! Passar på att stoppa lite energi i munnen, men tugga på Bloks i 4 min/km går bort. Spottar ut igen. Jag får klara mig utan energi den sista halvmilen.

Plötsligt ser jag havet, och då vet jag att det bara är 4 km kvar. Hurra! Energin kommer tillbaka lite men det är fortfarande vansinnigt varmt. Det slår mig dock att det plötsligt är publik längs banan. Jag inser att det knappt har stått en enda person längs banan sedan starten och jag känner hur skönt det är att få lite hejarop. ”Go Sweden – last push!”. Jag ser en man som vinglar omkring med stöd av en funktionär. Hör sirener. Ett par hundra meter längre fram kryper en man på alla fyra med två funktionärer bredvid sig. Han verkar ha bestämt sig för att ta sig i mål till vilket pris som helst. Jag förundras lite över människans dumhet men frågar mig samtidigt hur jag hade gjort i samma situation?  Ett par scenarier spelas upp i huvudet och poff – plötsligt är det bara 2 km kvar. Två ynka kilometer. Det måste ju gå! Klockan skvallrar om att det är pers på gång, även om jag fortfarande inte vet hur mycket tid jag tappade i starten.

Jag kommer inte ihåg så mycket av den sista biten. Mitt fokus ligger helt på att hålla farten framåt och inte klappa igenom. Det är så jävla varmt, rent utsagt. Publiken tätnar och jag är så glad för att de är där. Jag är faktiskt ganska trött nu. Törstig och sjukt varm. Jag vill bara komma i mål nu. Målportalen står där borta, jag ser ju den, men det känns så långt. Benen känns pigga och andningen är stabil, men jag kokar. Jag måste ha vatten.

När jag svänger in på upploppet och det är mindre än 200 meter kvar ökar jag. Benen är inte särskilt trötta och jag just nu skiter jag i att jag är varm. Snart får jag komma in i skuggan och dricka vatten – HURRA! Känslan att komma bort från solen under tältet efter målportalen är obeskrivlig. Jag hänger mig över räcket och pustar ut. Kollar klockan som säger 1.32.49, men jag har ju fortfarande ingen aning om hur mycket tid jag tappade i trängseln i början innan jag drog igång klockan. Klockan över målet säger 1.36.09, men det vet jag ju att det inte stämmer eftersom min tid börjar mätas när jag passerar startlinjen, medan klockan vid målet mäter från startskottet. Vad är min tid? Med hur mycket har jag slagit min gamla tid på 1.36.12? Tre sekunder eller tre minuter? Jag har ingen aning. Antiklimax deluxe.

Inga resultat på hemsidan. Stannar kvar och tittar lite på loppet och går sedan hem och duschar. Promenerar tillbaka till målgången där loppet nu är över. Chansar och går fram till killarna som sitter med datorer vid målportalen. Kanske har de koll på resultatlistan? Ber mitt snällaste och får dem att ta fram min tid: 1.35.04! ÄNTLIGEN fick jag slå mitt 11 år gamla personbästa på halvmaran!!!

Plats 24 av 1191 kvinnor, 4:e plats i min åldersgrupp och totalplacering 301 av 2991 löpare, både män och kvinnor. Jag skulle egentligen ha sprungit Tokyo Marathon i söndags och var inte alls förberedd på att maxa en halvmara…men kroppen levererade i vanlig ordning. Så tacksam.

My precious.

You Might Also Like

No Comments

Leave a Reply