Search results for

ultravasan 2016

löpning lopp

Ultravasan 90 2016 – the story (part VI…and done!)

Skärmavbild 2016-08-21 kl. 09.09.09

Med 3 kilometer kvar till Mora befinner jag mig i Hemus skidstadion. Jag har sprungit mycket här och jag känner backarna. Sandbackarna. Uppåt går jag fortfarande och nedåt försöker jag att bromsa så lite som möjligt för att undvika knivhuggen i låren. Jag bryr mig dock knappt om smärtan längre, jag vet att det här kommer att gå vägen nu och det höjer min smärttröskel ordentligt. Det får göra hur jävla ont det vill, kroppen har ingenting att säga till om för tillfället. När jag närmar mig en av de värsta uppförsbackarna som är kvar, en sandbacke i den gassande solen, hör jag en person ropa från toppen: ”men Helena, är det du!?”. Jag tittar upp och ser Margareta, hennes Torsten och en hund. Margareta är mamma till David, som var min pojkvän mellan 1994 och 1997(!), och jag har inte sett henne på massor med år. Vilken energikick! När jag kommer upp tar jag mig tid att stanna för en kram och lite extra pepp. Hon har sett på Facebook att jag skulle springa och jag tackar dem hundra gånger för att de har åkt från grannkommunen och kommit ut för att heja. Ovärderligt!

En sandbacke upp betyder asfaltbacke ner. Jag släpper på farten och försöker springa ur benen lite. Det är inte det lättaste, men jag har bara siktet inställt på mål nu. Jag passerar en trött 45-kilometerslöpare och påminner henne om att vi snart är hemma. Hon ler och säger tyst tack. I nästa uppförsbacke när jag går hör jag plötsligt: ”men är det inte Helena!?”. Jag tittar upp och ser Kjell, pappa till min barndomskompis Eva som jag lekte med i byn där jag bodde fram till början av 90-talet. Kort därefter passerar jag skylten som säger ”2 km” och jag börjar gråta. Jag springer och pratar högt för mig själv: ”Du klarade det. Fan, du klarade det. Yes!
Det märks att jag börjar närma mig centrala Mora nu, det dyker upp fler och fler människor längs banan och de hejar fram alla löpare. Jag har konstant gråten i halsen och kan för mitt liv inte förstå att jag bara har dryga 10 minuter(!) till mål. 10 minuter! Jag har sprungit sedan klockan 5 imorse och nu är det eftermiddag. Det är en helt sjuk tanke.

När jag har svängt under Vasaloppsvägen till Moraparken känner jag varenda grästuva. Jag passerar Prästholmens IP där jag körde intervaller på bana i somras. Jag undrar om killen som kämpar där på tartanen är lika nöjd som jag känner mig nu? Mora Simhall dyker upp och ett par hundra meter senare svänger jag in på Mora Camping. Många campinggäster har tagit sina stolar och sitter precis vid banan och hejar. Mitt på campingen står 1-kilometersskylten och jag tittar på min klocka. Jag har 7 minuter på mig att ta mig 1 kilometer för att klara mitt lopp under 9,5 timme och jag börjar gråta igen. Jag ökar farten och det känns som om mina ben inte existerar längre. Det är en otroligt skum känsla men jag välkomnar den varmt.

När jag kommer fram till den branta bron över Dalälven springer jag över den sista mattan som mäter min tid från chipet på min fotled. Jag vet sedan tidigare att den ligger precis 650 meter innan mål och jag vet att min familj nu får en förvarning i appen att jag snart är framme. 650 meter!!! Min klocka visar över 90 kilometer redan nu men så är det alltid när jag springer lopp, jag verkar aldrig ta den rakaste vägen. Bron är för brant för att springa uppför så jag går en sista gång. Nästa backe upp mot Zornmuseet är aningen flackare och jag bestämmer mig för att springa uppför den, hur jobbigt det än är. Snart får jag vila. Farten sjunker extremt när jag tar mig upp men publiken hjälper mig. En man vrålar allt vad han orkar: ”kom igen nu, du är snart hemma!” och vi kör en high five när jag äntligen kommer upp. Jag gråter igen. Hemma. Jag är hemma nu.

Solen skiner. Publiken är underbar. Överallt hör jag hejarop. När jag försöker säga tack stockar sig gråten i halsen och jag får inte fram ett ljud. ”9 mil, det är helt jävla otroligt!”. ”Kom igen nu sista biten!”. ”Fy fan vad stark du är!”. Jag hör men jag lyssnar inte, jag letar bara efter min familj. När jag passerat kyrkan ser jag dem, de står i sista rondellen vid den välkända klockstapeln, ett par hundra meter innan mål. Jag ler och gråter samtidigt. Mina ben gör inte ont längre, det känns som om jag svävar. Jag hör min mamma skrika ”du klarade det!” och jag kan inte förstå att det är sant.

Den sista biten in mot mål är helt magisk och ett töcken. Det enda jag kommer ihåg är hur jag osannolikt ökar farten för varje meter, hur jag är helt ensam på upploppet i Ultravasa-fållan och hur jag hör speakern välkomna första stafettlag in i mål. Jag ser målfotograferna innanför mållinjen och jag ger allt jag har. Jag gråter. Det gör inte ont någonstans och för tillfället älskar jag min kropp och vad den orkar.

När jag hör pipet från tidtagningsmattan vid mållinjen vet jag att det officiellt är över. Jag får vila nu. Jag gråter och skrattar om vartannat. När jag tittar upp ser jag Otto och vi kramas. Han var uppenbarligen bara 4 minuter före mig in i mål och tog sin medalj. Jag gratulerar och är så jävla glad för hans skull. I samma sekund förstår jag att jag kanske också har lyckats ta mig in under herrarnas medaljtid!? Jag tar upp min telefon och kollar sms-bevakningen som jag har haft på mig själv:

3035 Helena Olmås går i mål på tiden 9.28.20 kl. 14.28.20

Jag kan inte fatta att det är sant. Det är mitt livs första ultralopp och jag har sprungit 90 kilometer med 47 kilometer som längsta pass innan. Igår var jag på väg att bli sjuk och imorse när jag startade gjorde jag det med en oskön känsla i kroppen och nässpray i hela huvudet. Jag visste inte ens om jag skulle ta mig till den första kontrollen i Smågan men har nu tagit mig hela vägen till Mora på en tid som jag i min vildaste fantasi aldrig hade drömt om. Det är helt ofattbart och jag kan inte få bort mitt leende från ansiktet. När jag får min medalj om halsen skriker jag YES! och får sen en stor och varm kram av Malin (klicka för att se hennes videodagbok från loppet förra året) som för dagen är funktionär.

Det är overkligt att äntligen få krama familjen. Jag är så jävla glad över att vara i mål och jag är så jävla glad över att jag ännu en gång har överträffat mig själv och krossat mina tvivel. Tomheten som vanligtvis uppstår efter mina lopp är som bortblåst och det enda jag känner är LYCKA. Jag gjorde det. Jag sprang 9 mil och jag gjorde det 1,5 timme snabbare än jag hade drömt om. Aldrig någonsin har jag varit gladare över att inte behöva springa mer. Jag är klar. Jag klarade Ultravasan 90 2016 och jag är min kropp (och alla som stöttade längs vägen!) evigt tacksam. Jag slutade på 24:e plats i damklassen, 4:e plats i min åldersgrupp och 207:a totalt. TACK.

Foto 2016-08-20 14 36 38

Glädjen. Lättnaden. Segern.

Jag har fått många frågor. Svaren kommer i ett separat inlägg. Tack för att ni har varit med!

Otto och jag…by Nisse.

löpning lopp

Ultravasan 90 2016 – the story (part V)

Skärmavbild 2016-08-21 kl. 09.09.09

Jag pekar på lillebrors sommarstuga i Läde och visar den för Otto och Nisse när vi passerar. Helst av allt vill jag svänga ner på gräsmattan och lägga mig ner. Sluta springa. Vila. Det är ju för fan 1,5 mil kvar! Jag oooooorkar inteeeeeeee! ”Jag är så jävla imponerad över att ni fortfarande håller så bra tempo efter 7,5 mil” säger Nisse och jag ser att vi ändå ligger under 6 min/km när vi väl springer. Det ger mig faktiskt energi och jag känner ändå att 1,5 mil inte är någonting jämför med 9. Bit ihop nu!
Plötsligt dyker Per upp igen. Per som jag slog följe med i några kilometer från Evertsberg. Han verkar förvånad över att jag fortfarande springer och påminner mig om att jag ju faktiskt var trött redan för en sisådär snart 3 mil sedan. Han kallar mig maskin, jag hejar på honom och försöker peppa honom att hålla i för att klara sig in under medaljtiden på 9,5 timme. Jag, Otto och Nisse springer på och Per hamnar en bit bakom. Konstigt nog får jag återigen lite nya krafter i benen. Vi går dock i alla backar, och den som råkar springa uppför en enda backe får en bassning. ”Varför sprang du uppför den här!?” Det blir skönare och skönare att gå och mer och mer obehagligt att springa. Allt är som det ska efter 8 mils löpning…antar jag.

Otto och Nisse börjar snacka om medaljer. Otto sa till mig strax innan Oxberg att han struntar i den där medaljen, han vill bara komma i mål. Vi har räknat ut att snittiden per kilometer måste vara max 6,20 min/km för att han ska lyckas knipa den där medaljen. Klockan ligger just nu på 6,16 min/km, vilket innebär att det faktiskt fortfarande finns en chans. Skylten med 12 kilometer kvar passeras och jag säger till Otto att försöka trycka på lite och inte tänka på mig. Jag klarar mig, jag har tid på mig. Även om jag skulle gå halva sträckan som är kvar nu så kommer jag att få min medalj. 11 timmar kommer jag att klara. Lyckokänslan i magen är svår att beskriva. Igår visste jag inte ens om jag skulle kunna starta. Imorse vågade jag inte tänka på den där medaljen och nu har jag den nästan i handen. Jag ler för mig själv. Jag kommer fan att klara det!!!

Vi kommer fram till en svag (alltså, nästan platt) uppförsbacke. Otto och Nisse springer uppför men jag har ingen vidare kraft i benen. Jag måste gå och släpper dem. Det är ok. Jag kommer att ta mig ända in i mål, jag vet det, och jag har ingen brådska. Om jag inte ramlar och bryter ett ben nu så kommer jag att springa in under den klassiska målportalen i Mora och ta emot min medalj. Jag kommer att klara av mitt första ultramaraton och jag kommer att göra det på en tid jag aldrig hade vågat drömma om. Jag vet det nu. Det är en helt fantastisk känsla och jag känner mig plötsligt lite piggare i huvudet igen. Benen är vansinnigt trötta men så länge jag har huvudet på min sida så kommer benen att hänga med, så väl känner jag min kropp.

Det går lätt utför på grusvägen och jag passerar 10-kilometersskylten. Jag passerar ännu en tjej och undrar vilken plats jag ligger på nu..? Har helt glömt bort det där med att kolla placeringarna, det är liksom inte så viktigt längre. Just nu vill jag bara hem och vila. Jag vill bara skrika rakt ut när jag tänker på att jag har bara ungefär en timme kvar till Mora. En ynka timme. När jag springer in i fållan i Eldris och får höra mitt namn ser jag att klockan är någon minut över 13.30. Kilometertiden sedan Hökberg har plötsligt gått ner igen och varit lika snabb som sträckan mellan Mångsbodarna och Risberg för massor med mil sedan. Men vänta nu!? Jag vet ju att jag ska in i mål innan klockan 16 för att klara 11 timmar och medaljtiden…klockan är nu bara 13.30 och jag har en enda timme kvar till Mora. Betyder det att jag isåfall går i mål på 9,5 timme!? Det är ju herrarnas medaljtid! Jag skakar lite på huvudet åt det och dricker en mugg med blåbärssoppa. Och äter en jäkla massa geléhallon.
Folk är slitna nu. Det sitter löpare med tom blick på en bänk vid kontrollen och vilar. Andra äter allt de kommer över och ser inte ut att vilja springa en meter till. Inte en enda centimeter faktiskt. Det är påtagligt att vi alla har varit igång länge och att vi börjar få nog. Att springa 8,1 mil är ingen lek, det kan jag skriva under på nu. Det enda jag fokuserar på är att det är ensiffrigt kvar. 9 kilometer. Det är inte ens en mil. Det är en tiondel av loppet kvar och nu ska det verkligen mycket till för att jag inte ska ta mig i mål. Jag vill ta ut segern i förskott och jubla redan nu men jag vågar inte. Det kan hända precis vad som helst på 9 kilometer. Bara för att det känns bra nu betyder inte att det kommer att kännas lika bra om 1 kilometer. Eller 100 meter. Jag har ingen som helst aning om hur min kropp kommer att bete sig under den sista delen av loppet, jag tar ett steg i taget.

Jag stannar inte mer än någon minut i Eldris. Mina ben vill helst lägga sig ner på gräset men mitt huvud vill in i mål nu. Det är flackt och fint de sista 9 in till Mora, det vet jag, men nu finns det inte mycket kvar att ta av i min kropp. Jag försöker sätta fingret på var jag har ont och var jag egentligen är trött, men det går inte. Kanske är det bara psyket som börjar vackla? Jag bestämmer mig för att det är så och trampar vidare. ”Helena, du har avverkat 81 kilometer. 9 kilometer är ingenting” är det enda jag tänker. Åkern ut från Eldris känns seg och sandbacken efter ska vi inte ens tala om. Mina ben svarar inte uppför så det är bara att gå. Backen är 15 meter lång och jag vill liksom inte komma upp…jag vill bara sätta mig ner och dricka mammas iskalla citronsaft. Vasastafettens ledande herrlag springer om mig och det går i rasande tempo. Jag avundas trycket i steget och skrattar lite åt min stackars kropp som inte verkar ha det lika lätt. När jag kommer upp över backkrönet ser jag 8-kilometersskylten där framme och hoppet tänds åter. 8000 meter av totalt 90000. Hur svårt kan det vara!?

Löpsteget är inte mitt snyggaste men jag lyckas ändå ligga strax under 6 min/km. Försöker få upp hållningen, trycka fram höften och utnyttja gravitationen allt jag kan. Slappnar av lite extra i axlarna, gör av med så lite onödig energi som möjligt. Det funkar fint, kroppen känns faktiskt lite lättare för en sekund. Solen har brutit fram och jag håller tummarna att det inte ska bli för varmt. Jag är konstant törstig nu och jag förstår att kroppen har tappat otroligt mycket vätska. Den behöver inte sol och värme också. Delen från Eldris är dock ganska skyddad från solen av träd så jag är inte så orolig. I nästa sekund känner jag istället tacksamhet över att det inte är 8 grader och spöregn, det hade varit mycket värre. Det kan alltid vara värre. Jag har dessutom valt att göra det här frivilligt och jag ska vara glad över att jag har kapacitet att fortfarande ta mig framåt med något som ska likna löpning. Jag har ju för fan sprungit över 8 mil!

45-kilometerslöparna blir fler och fler och jag passerar både dem och några 90-kilometerslöpare. Konstigt nog ger det mig rätt mycket energi att se att det finns de som är tröttare än vad jag är. Jag känner mig starkare för varje gång jag passerar en löpare. Tanken att jag kommer att hinna in i mål under medaljtid även om jag skulle större delen av sträckan som återstår ger också lite extra kraft. Jag fokuserar på allt som är positivt. Vädret är fint. Jag har inte skadat mig. Magen är stabil. Det gör inte ont på ett dåligt sätt någonstans. Jag är hel och jag rör mig fortfarande framåt i hyfsad fart. 5-kilometersmarkeringen är bakom min rygg! Jag passerar en man som kommenterar min löpning: ”vad fan, du har ju fortfarande ett löpsteg!?”. Mitt enda svar är att jag orkar hålla ett hyfsat löpsteg enbart för att jag numera går i varenda uppförsbacke. I nästa uppförsbacke springer han om mig och jag tipsar om att gå för att spara energi. ”Jag har testat det men det gör lika ont som att springa” svarar han och när vi vänder över krönet springer jag återigen om honom och ser honom aldrig igen.

Vid 4 kilometer kvar står Mora Armatur och hejar. Jag ser min vän Annas sambo Krister och ropar till honom att ”jag är så jävla pigg och har inte ont någonstans!” (ljug). Han förevigar mig och mitt leende som vittnar om att jag är väldigt lycklig över att snart vara framme.

4km

Glad över att det snart är över.

Jag känner att benen får lite energi igen. Klockan visar 5.30 min/km och där framme kommer ännu en, och förmodligen den sista(!!!), vätskekontrollen innan Mora. Två stora muggar sportdryck och en med vatten går ner och jag hade kunnat stanna resten av dagen. Jag är törstig och sugen på att sluta springa nu. Skylten med 3 kilometer kvar dyker upp och jag får tårar i ögonen. Om mindre än 20 minuter kommer jag att vara i Mora. Snälla, säg att kroppen håller nu. Gör den det kommer jag in under medaljtid. Herrarnas medaljtid, that is.

löpning lopp

Ultravasan 90 2016 – the story (part IX)

Skärmavbild 2016-08-21 kl. 09.09.09

Jag har fjärilar i magen när jag lämnar Oxberg. Jag är inte längre kissnödig och jag ligger uppenbarligen på 27:e plats i damklassen(!?). Det är bara 28 kilometer kvar och jag har 4,5 timme på mig ner till Mora för att lyckas knipa damernas medaljtid. Där kommer min mamma, pappa och moster stå och vänta på mig och jag får äntligen krama dem utan att behöva springa iväg efteråt. Gråten stockar sig i halsen när jag inser att det förmodligen kommer att gå vägen om ingenting oförutsett händer. YEEEEES!!!

Det är bra publikstöd ut från kontrollen. Jag springer om många löpare som för ett par timmar sedan startade i Ultravasan 45, 15 kilometer innan Oxberg. Många är redan trötta med 30 kilometer kvar och jag gör mitt bästa för att peppa dem. Jag känner mig smått hög och glad trots att det är ruggigt väder, mina lår börjar kännas rätt slitna och jag har 62 kilometer i benen. Vad är det som händer med kroppen? Sedan när kan jag springa över 6 mil utan att vara mer påverkad än såhär!? Känner enorm tacksamhet över kroppen och vad den får stå ut med. Tänker att jag ska skämma bort den ordentligt om jag klarar det här galna äventyret. Den ska få fotvård, massage, vila, mat, sömn…allt den vill ha. Heja bästa kroppen!

Ni som någon gång har tagit er mellan Oxberg och Mora på skidor, springande eller på cykel vet att banprofilen på den här delen inte ser sådär överdrivet tung ut. Det är ganska flackt med bara ett par små stigningar och rätt mycket nedförsbackar. Och det var ju just det. Nedförsbackarna. Man kan ju som löparnovis tro att nedförsbackar är sköna när man börjar bli trött, och att man kan passa på att vila nedför. Nja. Bara efter någon kilometer är min glädje jag kände för 5 minuter sen utbytt mot en kamp mot nedförsbackarna. Mina framsida lår vill liksom inte riktigt vara med. Varje steg nedför känns som ett knivhugg i låren. Den enda lösningen är att släppa helt på bromsen i nedförsbackarna. Resultatet blir att jag plötsligt trycker på i runt 4 min/km nedför alla små backar och därmed susar om en och annan rätt förvånad löpare. Färgen på min nummerlapp skvallrar om att jag har sprungit hela vägen från Sälen och 45-kilometerslöparna som ”bara” har sprungit dryga 15 kilometer tittar storögt på mig när jag springer som en furie nedför backarna. Konstigt nog känns det mycket bättre att sprinta nedför än att försöka ta det lugnt, så jag fortsätter på den inslagna linjen. Däremot slår jag helt av på takten och går uppför varenda backe istället, som kompensation. Mina höftböjare har verkligen sett bättre dagar och vill inte riktigt bära mina ben i ett löpsteg uppför. Skit samma, jag borde hinna till Mora på 6 timmar ändå.

Det tar knappt 4 kilometer innan jag ser Otto igen, precis innan vätskekontrollen i Gopshus. Han blir glad och säger att det var mycket tråkigare och jobbigare att springa ensam än med sällskap. Jag kan inte mer än hålla med. Den ensamvarg jag vanligtvis är när jag löptränar har för tillfället somnat och jag känner ett extremt behov av att distrahera hjärnan med något annat än löpning just nu. Att springa in i små byar som Gopshus är härligt. Folk sitter ute i sina campingstolar på gräsmattan och hejar och det ger lite lite extra energi till trötta muskler. Lite sportdryck vid kontrollen och vi kör vidare. 24 kilometer kvar till Mora. Vi skrattar lite åt att det är sjukt långt med tanke på hur benen känns för tillfället. Det är inte bara framsida lår som är trötta nu, mina höftböjarfästen i bålen hugger som knivar vartannat steg och vaderna är inte heller direkt gladast i Sverige. Jag har dock inte en enda tanke på att inte fortsätta, jag har en medalj som väntar i Mora och jag tänker försöka ta den till varje pris.

Först och främst ska vi ta oss till Hökberg, den näst sista(!) kontrollen innan mål. Från Hökberg är det bara 19 kilometer kvar, och som vi har längtat efter att kilometerantalet ska börja på en 1:a! Någon kilometer innan kontrollen passerar jag en tjej, Ami, som var med på Ultravasalägret i somras. Hon valde att gå ner från 90 kilometer till 45 och just där och då är jag rätt avundsjuk på henne. Det hade varit skönt att ha 45 kilometer mindre i låren just nu… Jag får iallafall extra energi av att köra high five med henne och dessutom passera skylten med ”Mora 20 kilometer”. Jag jublar högt när vi passerar markeringen. Bara 2 mil kvar!!! Glädjen dödas dock av att den sista kilometern är mer eller mindre konstant uppför, och vid det här laget finns det inte på världskartan att vi tänker springa uppför. Vi går och fastnar på bild när Ottos kompis Nisse plötsligt dyker upp. Vi går, vi har lite ont men vi är glada. Otto blir ännu gladare när hans mamma står som en räddande ängel bredvid spåret och ger honom en banan. Det behövs uppenbarligen inte så mycket för att glädja en sliten ultralöpare…

Den lilla backen över en åker upp till kontrollen är seg…jag orkar bara springa den sista lilla biten in i fållan och dyker sedan över bordet med mat. Pannkaka! Jag ber om extra mycket jordgubbssylt och får två stora slevar. Äter hela pannkakan, all sylt, några geléhallon och sväljer ner allt med en stor klunk Coca Cola. Det har gått långsamt hit från Oxberg, 7 min/km i snitt och det är helt klart att kroppen börjar bli ordentligt seg nu. Jag ser den ringlande kön till massagetältet och är glad över att jag iallafall inte har något akut behov av att massera loss krampande muskler. När jag tänker efter känner jag mig faktiskt otroligt mycket fräschare efter 71 kilometer än vad jag någonsin hade kunnat drömma om. Jag väljer att hålla kvar vid den tanken när vi trampar igång benen igen. Ottos kompis Nisse bestämmer sig för att springa med den resterande biten ner till Mora, han har ju hunnit vila flera timmar sedan han sprang första sträckan (9,2 km på typ 36 minuter!) för sitt lag i Vasastafetten klockan 9 i morse. Galning. Jag välkomnar dock ett extra sällskap med fräscha ben, han kanske kan få oss att tänka på något annat ett tag. En mil kvar till Eldris, den sista kontrollen innan Mora. Från den är det ett ensiffrigt antal kilometer kvar till mål. Det pirrar i magen av tanken och jag börjar på riktigt inse att det här kanske kommer att gå vägen ändå.

De korta upp – och nedförsbackarna fortsätter efter Hökberg och framsida lår får än en gång jobba på ett sätt de inte vill. Jag fortsätter att släppa på farten nedför och susar återigen nedåt i ett tempo som jag normalt inte ens orkar hålla i en mil. Det är dock ljusår skönare än att bromsa med låren så det känns ändå bra. När vi kommer ner på ett flackt parti efter någon kilometer ser jag två bekanta figurer stå och vinka bredvid spåret. Mamma och moster! De ropar till mig att jag ska få blåbär om jag kommer dit och jag blir överlycklig när jag inser att det är sant. Mina trötta ben är väldigt glada över att få stanna en sekund eller två… Bilden nedan säger det mesta om min känsla i kroppen just nu.

14151844_10153951341413507_1762314046_o

En säckig Helena, en glad Otto och en sjukt pigg Nisse.

Mamma och moster har plockat en stor näve färska blåbär till mig och det är försvinnande gott som kontrast till allt socker jag har satt i mig sedan klockan 5 imorse. Lycka! Otto och Nisse springer vidare eftersom Otto har börjat inse att den där medaljtiden på 9,5 timmar inte är helt omöjlig att nå ändå… Jag har ju 1,5 timme extra på mig till damernas medaljtid så jag äter mina blåbär i lugn och ro.

...and the feeling when your aunt and mom surprise you with a handful of fresh blueberries after 72k...pure happiness!!!Thank you @nicolina1952 and @mariakristina65! It wasn't too easy persuading the legs to start running again after the stop, though... 18k to go! #ultravasan90 #löpning #ultravasan2016 #ultravasan #blueberries

Blåbärslyckan.

”Vi ses i Mora!”. Jag springer vidare på ganska stela ben. Jag ser skylten med 17 kilometer kvar. Klockan är bara strax över 12.30 och jag förstår att 17 kilometer på knappt 3,5 timme är något jag kan klara gående. Jag ser medaljen framför mig och fortsätter att springa trots att benen säger neeeeeeej! Jag lyssnar inte på det örat just nu, jag ska till Mora.

Någon kilometer längre fram ligger Läde. I Läde har min bror en sommarstuga som morfar har byggt. Jag har sprungit därifrån några gånger och vet exakt hur vägen ser ut ”hem” till Mora. Piece of pancake i vanliga fall men hur ska det gå med mina lår idag? Framsida lår är sinnessjukt trötta och kanske ska jag få uppleva mitt livs första kramp snart? Det känns verkligen att mina ben ligger på gränsen nu. Skulle jag ta i lite, lite för mycket så kommer de förmodligen att säga upp sig fullständigt. Jag kommer iallafall fram till Läde,  dricker vatten (sjukt törstig helt plötsligt!) i kontrollen och ser ryggarna på Otto och Nisse. Jag springer ifatt dem och återigen springer vi ut från kontrollen tillsammans. Mot Eldris, den sista kontrollen innan Mora och en jävligt efterlängtad vila.