Search results for

ultravasan 90 2017

Okategoriserade

Ultravasan 90 2017 – en blöt historia, del 4

Version 2

Förutom vattnet strax efter Läde får Johan en Enervit GT-tablett som jag bär med mig i väskan. Den innehåller lite energi, men främst salter och mineraler Han kan bara inte få kramp nu när vi är så nära! Kramp kan vara väldigt bökigt att bli av med när den väl slår till… Solen skiner nu äntligen, vilket ju är skönt, men det är inte särskilt positivt när det kommer till en eventuell vätskebrist. Vi har redan tappat mycket vätska på våra drygt 14 timmar, blir det soligt och varmt kommer det inte att bli bättre med den saken.
I övrigt börjar det bli allmänt stela ben i teamet nu (inklusive mina egna), och det enda vi fokuserar på är att 10-kilometersmarkeringen snart ska dyka upp. Då är det ju bara EN liten mil kvar! ”Hobbe”, vår ledsagare som fortfarande är med oss trots att han egentligen bara skulle hänga med till Evertsberg, har berättat att den sista sträckningen in till Eldris har lagts om i år. Den är vanligtvis ganska tråkig, går i solen och vägen är täckt med stenar i en irriterande storlek som gör ont att trampa på. Jag blir riktigt positivt överraskad när den nya vägen in till Vasaloppets sista officiella kontroll. Den går på sand, i skuggan genom skogen och är så mycket finare än den gamla sträckningen. Högsta betyg!

Skylten med 10 kilometer kvar till mål passeras och vi rullar en liten stund senare in i Eldris. Backen ner hugger lite i mina trötta lår men Carro plus svägerska dyker upp vid banan igen och vi får lite välbehövligt pepp igen – HEJA TEAM MORA ONE!

Sex par stela ben på väg ner mot kontrollen i Eldris...

Sex par stela ben på väg ner mot kontrollen i Eldris…

Chipsen som serveras i Eldris är de absolut godaste jag har ätit på länge. Chips och Coca-Cola, saker jag aldrig stoppar i min kropp annars men just nu smakar det bara kärlek. Mums! Vi fyller alla på med energi och Caroline häller i Fredrik lite buljong…för att han behöver det och för att ett team alltid hjälps åt. Vi fortsätter sen uppför backen ut från vår sista(!) kontroll. Det är en helt ofattbar tanke att nästa stopp är MORA. Målet i Mora!

IMG_6963

Hej då Eldris!

Det går ”lite” segt nu. Jag tror att vi alla känner att låren sitter där de ska, för att uttrycka det milt. Ni som inte har testat att ta er över 80 kilometer till fots i ett svep kan förstås inte förstår hur det känns. Det enda jag kan lova är att det känns. Varken löpsteget eller gångstilen är särkilt vacker för någon i teamet nu, men det här är ju som tur är ingen skönhetstävling. Isåfall skulle vi redan vara diskade p.g.a. våra sedan länge icke existerande frisyrer, de leriga benen och de sex paren med glansiga, rödsprängda ögon som just nu har fokus på målportalen i Mora. Vi kanske inte är så snygga, men vi är fortfarande starka, fulla med glädje och envisa nog för att fixa det här hela vägen!

Varje blå skylt med kilometermarkeringar är en vinst nu. ”Kolla, det står 8!” ropar Matilda plötsligt. Vi har knappt lämnat Eldris när 8-kilometersskylten dyker upp och inga är gladare för det än vi. Jag tror inte att jag ljuger om jag säger att alla längtar till Mora nu. Vi längtar till upploppet och, kanske framför allt, till en kall Heineken som vi har bett supportteamet att fixa…och vi hoppas alla att den önskan ska gå i uppfyllelse. Solen har ju t.o.m. kommit nu! När vi pratade om den där ölen klockan 6 i regnet imorse kändes det kanske inte lika spännande…

När skylten med 8 km är passerad planar det ut. Vägen in mot Hemus brukar av erfarenhet och i vanliga fall kännas lite seg. Lättlöpt men seg. Den är liksom bara platt och ser lite likadan ut hela tiden. Nu är den långt ifrån lättlöpt och istället bara seg. Johan är pigg och ligger en bit framför. Fredrik vill vara i sin egen zon där bak. Alla behöver gå in i sig själva nu. Jag ligger någonstans i mitten och försöker att ignorera mina sega ben. Som teamledare gäller det vackert att hålla humöret på topp och energin uppe! Förra året när jag sprang precis här tankade jag – och gav – energi genom att prata med medlöpare. Nu är jag glad att ha min lilla Ultravasa-familj med mig. Det är väldigt skönt med sällskap när det går lite tungt. Kilometerskylt 7 och 6 rusar förbi där vi växeldrar med andra ultralöpare i det ”riktiga” loppet. Det finns inte någon som inte ser sliten ut nu. Att ta sig över 8 mil till fots är en sjuk prestation. Man förstår det inte när man är mitt i det men zoomar man ut så ser man det klart. Det är garanterat en skruv lös, eller två, hos alla som tar sig an en sådan här utmaning…och jag älskar att jag får tillbringa den här dagen med ett helt gäng av dem!

Vid skylten som berättar för oss att det bara är 5 kilometer kvar blir vi omsprungna (eller ja, omlufsade) av en kille som ser ut att ha det lite tufft. Vi gör vårt bästa för att heja på honom och ropar efter honom att ”det är ju bara 5 kilometer kvar!”. Han vänder sig halvt om med tomhet i blicken och svarar: ”jag håller på att dö”. Även om han överdriver lite lätt så förstår jag hans känsla. Längs en sådan här lång sträcka genomgår man hela sitt känsloregister och det är inte konstigt om det dyker upp en och annan känsla som påminner om döden. Kroppen blir så trött och slut som man förmodligen aldrig har känt den innan – helst inte som förstagångslöpare – och döden kan nog kännas som ett rimligt nästa steg. Det är svårt att förklara för den som inte har känt det, men man vill liksom bara lägga sig ner och stänga av hela systemet.

Ett system som håller på att stänga ner här och nu är Fredriks. Han meddelar med drygt 4 kilometer kvar att alla kroppsdelar från strax ovanför naveln och nedåt är avstängda sen en stund. Jag blir otroligt imponerad över hans pokerface. Visst hade jag förstått att han var trött, men inte trött. Vi går en bit men börjar att småjogga när skylten med 500 meter kvar till Mora Armaturs kontroll dyker upp. Där vet vi att vårt supportteam står tillsammans med resten av gänget från Mora Armatur, och vi vet att det finns energi. Vi tas som vanligt emot med musik, jubel, kramar och allt vi kan tänkas vilja ha att stoppa i magen. Denna gång blir vi även utrustade med blåa, fina ballonger som vi ska bära till målgång. Jag tar också emot den GoPro-kamera som har varit med tidigare under loppet men som jag lämnade bort när det hällregnade som mest (ett väder som vi nästan har glömt nu när solen äntligen skiner). Vi joggar sakta nedför den korta backen, mot våra sista knappt 4 kilometer till Mora. 4000 meter av totala 90000. Hur svårt kan det vara?

Det visar sig att det kan vara ganska svårt ändå. ”Coach, jag har ungefär 100 löpsteg kvar i mina ben och dem tänker jag spara till upploppet” säger Fredrik och ingen av oss andra protesterar. Vi verkar alla rätt nöjda med att promenera fram till Zornmuseet och upploppet. Det är dryga 3 kilometer kvar dit och det känns ganska skönt att vi har bestämt att inte springa en enda meter till innan dess. I ärlighetens namn är det nog fler system än bara Fredriks som inte fungerar riktigt som de ska just nu. Med all rätt efter snart 16 timmars harvande i de dyblöta dalaskogarna.

När vi går under Vasaloppsvägen över till Moraparken går det en rysning genom min kropp. Mindre än 2 kilometer kvar…det känns helt ofattbart. Det är dock blandade känslor den här gången. Förra året kände jag bara glädje och lättnad. Det är inte lika självklart i år. Jag har haft en helt fantastisk dag tillsammans med teamet. Vi har skrattat, sjungit, skojat och kämpat tillsammans. Jag vill liksom inte att det ska ta slut, men samtidigt är min kropp färdig med det här nu. Klockan är snart 16 på eftermiddagen och vi har varit igång sedan midnatt. Jag har inte sovit mer än två timmar det senaste dygnet och plötsligt känner jag att jag är väldigt sömnig. Det ska bli så otroligt skönt att få sova inatt! Men jag vill ändå inte att det ska vara över. Märkligt.
Vi passerar stugorna på Moraparken, där vi äntligen ska få sova om några timmar, och fortsätter in på campingen. ”Det står EN kilometer på den där skylten! EN!” skriker vi alla och sex leenden spricker upp. Vi har en enda ynka liten kilometer kvar av det här galna äventyret, sen är vi i mål. En kilometer kvar till att kunna bocka av 9 mil till fots och äntligen få sätta oss ner. Dricka den där kalla som väntar. Vila. Campingen är full med folk och alla hejar fram oss i solen. Jag är så gränslöst glad över att det äntligen är blå himmel, att vi slipper målgång i spöregn. När vi går över Aucklandbron och fortsätter den lilla asfaltsbacken upp mot Zornmuseet får jag en klump i halsen. Vi är framme.

DSC_2655

Här kommer vi…blicken mot upploppet! Foto: MTBFOTO.SE

Väl uppe på Vasagatan som leder in mot upploppet meddelar Fredrik att det är dags. De sista löpstegen ska tas ut och vi ska springa hela vägen in under den klassiska målportalen. Det märks att alla har spring i benen nu och helt synkront tassar vi iväg mot den jublande publiken…äntligen!

Off we go!

Off we go! Foto: MTBFOTO.SE

Åh vad jag har längtat hit! Upploppet är om möjligt ännu härligare den här gången än det var förra året. Det är uppenbarligen något som händer med publiken när det kommer ett helt team med likadana tröjor och blåa ballonger som vajar i vinden. Det jublas helt hysteriskt på båda sidor om oss och även vi själva gör vårt bästa för att heja fram vårt team. De trötta musklerna, de ömma lederna och det iskalla regnet är som bortblåst. Jag ser bara breda leenden när jag vänder mig om för att filma mina lagkamrater. Alla är så glada!
Min mamma, moster, bästa vän och hennes svägerska dyker upp på andra sidan staketet och jag vill bara springa dit och krama om dem allihop. Målet lockar dock mer och mina ben springer nu av sig själva precis åt det hållet. Mot mål!!!

IMG_6970

100 meter kvar…glädjen vet inga gränser!

Den sista biten in under portalen är ett töcken. Jag är bara så jävla glad. Alla i teamet är glada. Tårarna bränner i mina ögon. Vi har kämpat i över 16 timmar och vi är äntligen framme. VI HAR TAGIT OSS HELA VÄGEN FRÅN SÄLEN TILL MORA! Supportteamet står bakom mållinjen. De hoppar och jublar. Stämningen är oförklarligt underbar. När mitt chip piper till som ett tecken på att det är över stannar jag och andas ut. En lång andetag ut och sedan en lång inandning för att kunna skrika ut min lättnad – YES!!!

Vi gjorde det. Det är över. 16 timmar och 13 minuter efter att vi startade är vi framme. Det har förmodligen varit det värsta vädret i Ultravasans historia men vi gjorde det. Vi kramas. Ler mot alla kameror som möter oss. Kramas lite mer. Jublar. Skrattar. Och kramas igen. Ett väldigt speciellt äventyr är över. Det blir ett minne för livet för oss alla.

I mål!!!

I mål!!!

Det har varit en ära att agera teamledare för det här och det är så många jag vill tacka.
Teamet – vilka underbara personer ni är! TACK!
Supportteamet – Maria, Malou och Magnus. Och Krister såklart. Guldstjärnor!
Mitt aldrig svikande pannben.
Benen som trummar på som en maskin.
Mamma, min största supporter.
Moster – love you!
Carro, bästa!!!
Min kärlek för förståelse och tålamod med mina lösa skruvar…

…och tack för förtroendet att leda teamet. TACK.

Okategoriserade

Ultravasan 90 2017 – en blöt historia, del 3

Version 2

Det känns vemodigt att Camilla är kvar i Oxberg, men vi måste fokusera framåt mot målet i Mora. Att springa i team är verkligen annorlunda mot att bara ha sig själv att ta hand om. För min del krävs det nu mycket mental styrka för att hålla ihop teamet, men samtidigt är det helt underbart att ha stöd i dessa kalla och blöta förhållanden. Jag skulle inte vilja vara utan mina lagkamrater som nu springer här i regnet och tjoar trots att de är stela och blöta. Det är en ofattbart härlig stämning trots pissvädret!

4 kilometer efter Oxberg ligger Gopshus. Där vet vi att vårt älskade supportteam väntar med lunch. Personligen är jag inte så sugen på att stanna igen för att äta, jag fryser och vill helst stå på en bit till. Samtidigt skriker kroppen efter energi så det är förmodligen bäst att lyssna på den. De 12 timmarna vi har varit ute nu börjar ta ut sin rätt. Det är lite sega ben nu och vår strategi att ”gå uppför och jogga lätt på flacken” gör att vi hittar uppförsbackar på ställen där det kanske egentligen inte lutar sådär värst mycket uppför… Benen börjar bli sugna på att sluta med det vi håller på med nu. Helt förståeligt efter snart 7 mil.

Det är alltid befriande att höra en speakerröst, tecknet på att man närmar sig en kontroll. När vi är på väg in mot kontrollen i Gopshus är det dock inte bara speakern jag hör, utan även min bästa vän Carro som har åkt dit med sin svägerska för att heja fram mig och teamet. Vilken underbar överraskning! Jag får en varm och väldigt välbehövlig kram innan jag klafsar vidare i leran in till lunchbordet som står dukat med vita dukar och finporslin. Spaghetti och köttfärssås från Smidgården i Fryksås serveras och det är det godaste jag ätit på länge, även om jag fryser och är dyblöt och inte riktigt har tid att sätta mig ner och äta. Stående spaghetti är också spaghetti!
Jag försöker ladda min klocka men fukten i väskan (och även i min vattentäta påse där jag stoppade ner den nya gps:en i Oxberg) har gjort att den inte vill ladda. 10% batteri kvar och jag inser att det är kört. Vi får köra de sista 24 kilometerna på känsla. Det finns ju ändå en markering varje kilometer så det ska nog gå bra. Jag avslutar min lunch med en näve geléhallon, ännu en Carro-kram och kastar av ponchon som har suttit på sedan Evertsberg. Skönt!

Sugen på socker? Jag!?

Sugen på socker? Jag!?

Precis innan jag sväljer sista tuggan säger Fredrik: ”coach, jag börjar gå, jag blir så stel när jag står still. Ni kommer ifatt mig!”. När vi bara några minuter senare lufsar ut från kontrollen för att ge oss på de sista 24 kilometerna letar vi febrilt efter hans orangea jacka. Men ingen Fredrik. Efter 10 minuter blir vi lite oroliga att han kanske har klivit ut i skogen för att kissa och missat oss när vi har sprungit förbi. Inte kan han väl ha gått såhär långt!? Vi har ju ändå sprungit nästan hela vägen från kontrollen nu men ändå inte kommit ifatt. Matilda erbjuder sig att springa före och leta. Han sa väl att han skulle fortsätta längs spåret, inte att han skulle gå en sväng runt på kontrollen i Gopshus!? Jag ringer tillbaka till serviceteamet men han är inte kvar där. Skit. Johan säger att vi borde springa tillbaka och leta, men att han inte orkar. Jag har inte heller oceaner av energi kvar men kommer i samma stund på att jag faktiskt har Fredriks nummer i ett mail i min telefon. När han svarar säger han bara: ”jag är framför er”, och jag andas ut. Skönt! Johan har redan dragit efter de andra och jag springer ifatt honom i regnet som faller i solen (jo, det är sol och regn samtidigt nu). Regnjackan åker äntligen av i farten!

Stigningen upp till Hökberg känns onekligen i benen. Jag och Johan passerar skylten med 20 kilometer kvar till Mora men ingen av oss verkar göra någon vidare grej av det. En knapp halvmara kvar. Längs Ultravasan känns det som ingenting när man redan har gjort 70 kilometer, men skulle jag ge mig ut på en 20 kilometer lång träningsrunda hade jag varit otroligt nöjd med det! Konstigt hur man flyttar sina mentala gränser när man gör sådana här idiotgrejer (som det ju faktiskt är, på ett bra sätt).

Vi ser Matilda och Fredrik uppe på kontrollen i Hökberg men de stannar inte. De fortsätter nedför backen från kontrollen och vi andra får jogga ifatt dem. Det känns viktigt att vi fortsätter som ett team nu när alla börjar bli väldigt slitna. Det är 19 kilometer kvar till Mora och våra 71 börjar kännas ordentligt i kroppen. Låren vill inte riktigt vara med i nedförsbackarna, fötterna ömmar lite och knäna känns lite som rostiga gångjärn. Precis som det ska vara, med andra ord. Det har iallafall slutat regna nu och vi är alla glada för det! En bit fram hör jag Carros ljuva stämma igen och jag blir återigen full av energi. Att få hejarop är värt allt när man är såhär sliten!

DSC_2183

Ett slitet gäng på väg mellan Hökberg och Läde… Foto: MTBFOTO.se

Vi tuggar på steg för steg och blir påhejade av alla som står och tittar. Det är guld värt med lite publik efter alla ensamma timmar på natten och tidig morgon. Kilometerskyltarna börjar med en etta nu, det är snart ensiffrigt antal kilometer kvar och det är helt ofattbart! Med 1 kilometer kvar till Läde ryser jag till lite. Jag har sprungit sträckan mellan Läde och Mora ett antal gånger och jag vet att den inte är lång. Min lillebror har en sommarstuga där, och i samma sekund som jag ser nedfarten till den ser jag också vårt serviceteam och duschen som Mora Armatur har installerat vid vägen. Jag önskar att det hade varit 25 grader varmt nu, då hade det varit skönt med en dusch. Med hela dagens regnande är jag dock inte så sugen på att bli mer blöt så jag nöjer mig med att blaska av ansiktet lite. Det är faktiskt lite uppiggande! Jag lämnar av onödig last från ryggsäcken (läs: regnjacka), käkar en salttablett och ett par geléhallon. Vi ger oss sen iväg längs våra sista 14 kilometer mot mål. En underbar känsla sprider sig i kroppen men benen börjar bli sega nu. Rejält sega. Johan flaggar för krampkänning i baksida lår och jag ger honom min halvliter med vatten som jag fortfarande har i världens bästa och smidigaste Salomon-flaska (de åker med mig överallt!). Måtte han inte få kramp nu med så ”kort” sträcka kvar till mål. Solen skiner äntligen men teamet börjar bli slitet. Vi har varit ute i runt 14 timmar men har fortfarande en bit kvar…

lopp

Ultravasan 90 2017 – en blöt historia, del 2

Version 2

Vi joggar ut från kontrollen i Evertsberg efter ett 45 minuter(!) långt stopp, som sju spöken i våra ponchos. Mina precis bytta skor är redan blöta men jag har slutat bry mig. Det regnar och det får fortsätta regna hur mycket det vill. Jag är bara inställd på att ta mig och teamet till Mora, monsunregn eller inte. Mina mentala nycklar från vandringen genom Nya Zeeland sitter som vanligt där de ska: ”du behöver inte sätta upp ett tält i det här vädret när du kommer fram, du får ta en varm dusch och sova i en varm säng”. Enkelt(?). Vi konstaterar alla att det känns som att vi har startat ett nytt lopp nu – härligt!

Det händer lite mer längs banan nu när löparna i det ”riktiga” loppet passerar oss. Johan agerar fantastisk kommentator och hejar på precis alla som passerar. Det ger energi inte bara till dem, utan även till oss i teamet (bästa tipset om energin tryter under ett lopp: heja på medlöparna!) som skrattar gott åt honom. Vi roar oss med att spåna på en idé om att Johan ska starta ”pepp-poden”, en pod med oavbrutet peptalk som man kan plugga in när man tränar eller skriver lopp. En given succé!

Milen från Evertsberg var min snabbaste under Ultravasan 90 förra året. Det lutar lätt nedför i några kilometer och idag känns det extra skönt efter att benen stelnat till efter frukoststoppet. Nu försöker vi hitta någon skön marschsång att peppa oss med, vi inser ju ändå att det är ett helt marathon kvar(!). Camilla, som aldrig tidigare har gjort en längre sträcka än 42,2 kilometer och började springa för bara 2 år sedan, tuggar fortfarande på men hon är den tystaste av oss. Jag kollar lite extra med henne så att hon är ok, och det är hon. Starkt!

Att jogga iväg i spöregn med detta i benen är ingen lek...

Att jogga iväg i spöregn med detta i benen är ingen lek…

Det är härlig stämning i spåret trots vädret. Alltså, det hällregnar verkligen. Tillslut är det ju bara att skratta åt eländet och det gör vi. Vi är som dränkta katter hela gänget men det råder en ofattbar stämning i teamet ändå. Jag ler inombords över att vi har plockat ihop ett sådant fantastiskt gäng människor som verkligen gör sitt bästa för att peppa varandra och hålla huvudet över vattenytan. Ultravasan 2017 känns faktiskt för tillfället lite som en swimrun-tävling. De annars torra och lätta stigarna är nu lervälling eller pyttesmå insjöar. Jag skrattar lite åt att vi innan loppet faktiskt har skojat om att vi skulle knyta ihop teamet med en lina för att hålla ihop, precis som man gör i swimrun. Be careful what you wish for…minst sagt.

På en extremt hal och lerig stig som lutar brant nedför hamnar jag längst bak tillsammans med Camilla. Hon meddelar mig att det hugger i ett knä när hon går nedför och jag känner direkt en liten oro. Vi har närmare 40 kilometer kvar och har varit ute i över 9 timmar. Vi har många timmar kvar och ett ont knä hos den minst erfarna av oss är verkligen inte bra. Jag håller tummarna att det bara är trötthet men när Camilla säger att ”det hugger” inser jag att det är något annat. Fan. Jag vill så gärna ha hela teamet med mig in i mål och jag vill inte att någon ska få ont.

Följebilen möter upp oss 3 kilometer innan Oxberg. Det ösregnar. Vi är 31 kilometer från målet och vi fryser. De sista kilometerna har gått långsammare än innan och det är väldigt kallt i regnet. Jag känner att humöret i teamet kollektivt går ner lite och att vi måste vända det. Nu.
När vi kommer till bilen pratar jag med Camilla och berättar att jag vill att vi träffar ett sjukvårdsteam i Oxberg, som är nästa officiella kontroll. Hon har väldigt ont i knät nu och jag vill inte fortsätta utan att få ett utlåtande från någon som kan ta en professionell titt på henne. Det är max en halvtimme kvar till kontrollen och vi går hela vägen dit. Det gör för ont i Camillas knä för att springa.

Väl i Oxberg möts jag av en poncho-täckt man som ropar ”vi måste byta ut er gps, ni har kört slut på en!”…ett tecken på att vi har varit ute och harvat i spåret ett tag. Vi tar skydd under ett tak där det står stora behållare med vatten och jag försöker ta mig ner i ryggsäcken innanför min poncho, för att fiska upp gps:en ur min vattentäta packpåse utan att blöta ner telefon och annat som ligger där. Det går sådär. Mina fingrar är kalla och lyder inte riktigt. Vi byter gps och går vidare mot sjukvårdsrummet. Camilla möter sin sambo och får en välbehövlig, varm kram.

I sjukvårdsrummet blir det inget roligt möte. Jag och Caroline är med Camilla, tillsammans med hennes sambo och en kompis. Det konstateras att höger knä gör ont och att det förmodligen är löparknä. Dock finns farhågor att det kan vara menisken och då inser jag att det inte alls är bra för henne att fortsätta. Löparknä är illa nog, men menisken – nej och åter nej. För två år sedan hittade Camilla löpningen och det lyser i hennes ögon när hon pratar om den. Att fortsätta nu skulle innebära en risk och att hon i värsta fall inte kan göra det hon älskar på väldigt länge. Det är 28 kilometer kvar och eftersom hon inte längre kan springa, varken utför eller på flacken, skulle det innebära att vi måste hela den resterande biten in i mål. Det kommer att ta oss runt 6 timmar och det känns helt idiotiskt att dels utsätta Camillas knä för det, dels kyla ner resten av teamet ännu mer. Det är ohållbart.
Minuterna som följer nu är inte roliga och min roll som teamledare sätts verkligen på prov. Jag måste försöka få Camilla att förstå att hon måste bryta, trots att jag vet hur jävla svårt det är att ta ett sådant beslut. Hela teamet måste in i mål samtidigt och vi kan inte göra det i det här tempot. Camilla har ett pannben av stål men kan inte göra det här med sitt knä, hon sätter hela sin löparframtid på spel. Det är ”bara” 28 kilometer kvar och målet är nära, men hennes kropp har sagt ifrån nu. Långdistans är alltid ett lotteri. Man vet aldrig hur kroppen reagerar efter x antal kilometer eller många timmar, inte ens för oss som har gjort många långa lopp och plågat våra kroppar ett otal gånger. Det är så mycket som spelar in och dagsformen måste få bestämma. Tårarna kommer både hos Camilla, mig och Caroline. Det sprutar ilska, besvikelse och frustration i rummet. ”Jag vill inte bryta men jag vill inte bli skadad heller” säger Camilla och jag förstår henne så väl. Fy fan, rent utsagt, att behöva ta det här beslutet! Tillslut gör hon dock det som kanske kräver mest mental styrka av allt: hon lyssnar på kroppen och bestämmer sig för att bryta. Det finns inget som är jobbigare än att bryta ett lopp och jag är så sjukt imponerad över att hon gör det. Det visar på en fantastisk mental styrka att trotsa sin besvikelse och kapitulera. Hon har tagit sig 62 kilometer och slagit distansrekord med 2 mil! Vi gråter och kramas tillsammans, sen lämnar vi Camilla i sin sambos famn för att ge oss ut i ösregnet igen.

Vi vinkar med oss resten av teamet som står i skydd för regnet i ett litet skjul och fortsätter mot Mora. 28 kilometer kvar till målet i Mora. Next stop Gopshus, 4 kilometer bort. Det vankas lunch på vita dukar!

En något sargad färdplan...en kort bit kvar till Mora nu!

En något sargad färdplan…en kort bit kvar till Mora nu!

Fortsättning följer…