All Posts By

Helena

lopp

Ragnar White Cliffs UK

28 mil. 10 taggade löpare. 2 pimpade vans. 26 timmar löparglädje!

Med en trött kropp, rejäl sömnbrist och väldigt mycket glädje ser jag tillbaka på en helt fantastisk helg i England. Ragnar White Cliffs UK gick av stapeln och jag var där!

Jag är lite snabb att tacka ja till saker ibland. Känns det rätt i magen så säger jag alltid ja istället för nej. Alltid. Utan att tänka efter. När jag fick frågan om jag ville hänga på till England och springa stafett i över ett dygn fanns det inte minsta tvekan om saken. Det var först efter en stund som jag insåg att det här galna löparäventyret skulle gå av stapeln bara 6 dagar efter Berlin Marathon…(race report från det loppet kommer, jag vet att några av er väntar!) Oh well, tacka nej kunde jag bara inte – det var fjärilsfest i magen när jag fick frågan!

923511dd-3962-4747-8614-a372a114a360

Vem tackar nej till det här? Bild: runragnar.com

Tänk er själva: du ska packas in i en av två pimpade lagbilar, tillsammans med totalt nio andra personer. Där ska du bo i ett drygt dygn. I mitt fall kände jag en av nio (Terese), och hon hamnade i den andra bilen.

Ulrica i full gång att pimpa bilen i Ragnar-anda.

Ulrica i full gång att pimpa bilen i Ragnar-anda.

Du blir tilldelad tre (sträcka 8, 18 och 28) av trettio sträckor (totalt 27 km), take it or leave it. Du få sen en utstyrsel som skall bäras på första sträckan (7,6 km) – en vikingaklänning med tillhörande stövlar, hjälm och yxa. Den andra sträckan är 8,7 kilometer, går strax efter midnatt ute på engelska landsbygden och du är mörkrädd. Din sista sträcka är 10,6 kilometer och ”the most challenging on the course”. Vad kan gå fel liksom?

Startklara. Inga konstigheter!

Startklara. Inga konstigheter!

Dags att springa!

10.30 går starten och Axel med jätteskägget, som hör till bil 1, ger sig iväg med stafettarmbandet runt handleden (tur att det inte är en stafettpinne eftersom han har sitt svärd att hålla reda på!). Sen har vi inte en lugn stund på ett drygt dygn. Bil 1 kör till nästa växling och vi i bil 2 ger oss av till växling 5 där vi ska börja vår löpning. När löpare 5 kommer dit ger sig löpare 6 från vår bil iväg och vi kör i ilfart till nästa växling för att möta upp löpare 6 och skicka iväg löpare 7. Bil 2 kör direkt till växling 10 och väntar in vår sista löpare, för att sedan börja om med löparna från sin bil. Och sådär håller vi på. Hela lördagen, hela natten och halva söndagen…och det är bland det roligaste jag har gjort när det kommer till löpning. Vi skrattar mest hela tiden. Övertrötta och ibland lite uttråkade. Taggade och sjukligt trötta om vartannat. Men mest skrattar vi.

Från en viking till en annan - en helt normal Ragnar-växling.

Från en viking till en annan – en helt normal Ragnar-växling.

Min första start (sträcka 7 för laget) går runt 16 på lördag eftermiddag. Dryga 7 kilometer på asfalt i vikingautstyrsel med yxa. Vi har tyvärr kört fel och kommer till växlingen senare än vi borde vara där. Kristina, som sprungit sträcka 7, är redan framme och jag hinner bara hoppa ur bilen, ta över armbandet och störta iväg. Det har slutat regna – så skönt! Jag ser bara (= springer om) två andra löpare på hela sträckan och det känns lagom weird att springa runt i Broadstairs, en pytteort på Englands östkust, iklädd vikingadräkt…helt ensam. Berlin-benen känns dock starka och jag river av min sträcka snabbare än jag har planerat. Ett gäng med barn går på min trottoar och jag gömmer min yxa när jag möter dem. Jag passerar ”Viking Bay” med de färgglada sjöbodarna och jag imponeras av hur vackert det är, trots det gråa vädret och regnet som hänger i luften. Hit vill jag komma tillbaka!

ragnar white cliffs 3

En svensk viking i England. Foto: Ulrica

viking bay

Viking Bay. Stunning!

När alla fem i bilen har sprungit åker vi till växling 15 och jag somnar. Sover säkert 2h trots att klockan bara är runt 19. Så trött! 22.30 är det dags för vår bils första löpare James att sticka iväg igen, så strax innan det är det dags att tagga igång. Det spöregnar, blåser rejält och livet inne i vanen känns skönare än det utanför. När James sticker iväg kör vi vidare till nästa växling, sen är cirkusen igång igen. Växla, läsa karta, köra till nästa. Min nästa sträcka är 8,7 kilometer, går på engelska landsbygden i kolmörker. Och det regnar fortfarande. Jag är trött men det finns inget val att inte springa. Allt för laget. 00.09 sticker jag därför iväg iklädd obligatorisk reflexväst och pannlampa med bakljus. Det är underbart att springa! Mina ben springer av sig själva, jag känner mig inte särskilt mörkrädd trots att jag tänker på ”Morden i Midsomer” och jag bestämmer mig där och då att springa i mörker oftare. Mina 8,7 kilometer avverkas på knappa 42 minuter och jag känner mig helt oberörd. Oberörd och alldeles för endorfinspeedad för att sova…

ragnar white cliffs night run

Check på andra sträckan! Foto: Kristina

Att sova vid 03.30 när vi kommer fram till växling 25 för att vänta in morgonsträckorna är inte lätt. Halva bilen går in och lägger sig på golvet i en närbelägen byggnad. Jag stannar i bilen. Sover till och från men det blir ingen kvalitet. Det är sjukt kallt. Jag rör mig och larmet går eftersom bilen är låst. Somnar om. Vaknar av att jag fryser. Slumrar en minut. Vaknar. Larmet går igen. Byter sovställning. Somnar. Vaknar…och sådär håller jag på i några timmar. Det spöregnar när jag vaknar och jag fattar inte hur jag ska kunna förmå mig själv att springa min sista sträcka på knappa 11 kilometer, längs något som benämns som ”the most challenging leg on the course”. Thank you very much. Strax efter 8 sticker dock James iväg på sin sista sträcka och vår bils sista löparomgång är igång. Ingen återvändo!

Det blir en jobbig väntan i bilen. Regnet tilltar och det blåser rejält. Alltså rejält. En smärre storm. När jag kliver ut för att gå på toaletten innan min växling känns 10,6 kilometer löpning väldigt avlägset. Det finns väldigt väldigt många andra saker jag hellre skulle vilja göra. Stanna i den varma bilen t.ex. Men när klockan är 09.20 kommer Kristina in och jag måste ta över armbandet och fortsätta. Jag vet att det ska bli kuperat men förstår inte alls vad som väntar.

”Seven Sisters” väntar – en rad vita kalkklippor som är fantastiskt vackra en klar och fin dag. Nu spöregnar det häftigt, blåser storm och jag ser inte om det är vackert eftersom regnet piskar så hårt att jag måste hålla för både ögon och höger öra. Jag är dyngsur efter 5 minuter och jag inser att jag skulle ha tagit med trailskor eftersom den första halvmilen sker på blött gräs. Upp och ner, upp och ner, upp och ner och upp och ner. Genom fårhagar, över stenar och gropar, genom dyblött gräs och upp igen. Jag är helt slut och min kilometerfart som jag planerat kan jag se i stjärnorna efter. Det är tungt!

När jag efter en halvmil äntligen får svänga in från kusten och springa nedför får jag vinden rakt emot mig och regnet smattrar mot ansiktet. Jag skrattar lite för mig själv och undrar vad jag har gett mig in på. Det känns plötsligt rimligt att många ifrågasätter mina påhitt och äventyr. Konstigt nog tycker jag att det är lite härligt ändå. Det är skönt att få kämpa, slita och steg för steg ta sig mot målet. När jag når ner till asfalt känns livet lite lättare och benen visar att de är pigga trots allt. Jag åker bara med och låter benen springa på. Förutom en mötande bil som fullständigt duschar ner mig med en djup vattenpöl så är resten av sträckan ganska behaglig. Det spöregnar och blåser fortfarande men jag är glad att slippa det blöta gräset. De sista två kilometerna går undan och efter en timme är mina knappa 11 kilometer över. Jag premieras med en extra medalj – ”Cliff Conqueror” – när jag är klar och den känns väldigt välförtjänt!

cliff conqueror

En dyblöt och trött Cliff Conqueror…

Jag kliver helt dyblöt in i bilen. Vår näst sista löpare är ute och snart går vi i mål. Molnen skingras och solen kommer fram. Lite ironiskt är det ändå, men jag kan bara skratta åt det. Självklart skulle jag testas med regnstorm på min sista sträcka. Det räckte liksom inte med tusen höjdmeter när man har sovit minimalt och är seg som kola.

Strax efter 12 går vår sista löpare, och därmed hela laget, i mål i Brighton. Det blåser men regnet har dragit vidare. Vi har sprungit i ett svep i nästan 26 timmar och tagit oss nästan 28 mil, från Maidstone till Brighton. Det är en otroligt cool känsla att titta tillbaka på den långa sträckan vi har tillryggalagt tillsammans! Trots att jag gick i mål på min sträcka för ett par timmar sedan är det så skönt att ha hela laget innanför mållinjen, och äntligen få vila från kartläsning, stress och hets. Men det är samtidigt väldigt tråkigt att det här dygnet med alla skratt och incidenter är över. En dubbel känsla, som alltid när man har gått i mål.

finish line ragnar white cliffs

Känslan!

Reebok Ragnar White Cliffs är bland det roligaste jag har gjort i löparskorna. Den 15-16 juni nästa år kommer loppet till Sverige och sträcker sig mellan Mariefred och Drottningholm – hela vägen runt Mälaren!
Ragnar Lake Mälaren: 275 kilometer. 10 (eller 5 om man vill köra ultra!) personer. 2 bilar. Ett ton skratt. Jag ska sjävklart springa och jag längtar redan! Det blir garanterat ett minne för livet, precis som helgen som precis gick. Ses vi där?

Båda medaljerna och lagtröjan. Ragnar Coming Home = Ragnar kommer till Sverige!

Båda medaljerna och lagtröjan. Ragnar Coming Home = Ragnar kommer till Sverige!

Mina sträckor finns på Strava för den som är intresserad.

plogga

Mot Honduras och Roatán med SodaStream!

För någon vecka sedan postade Karin på Rawness en länk på min Facebook med orden: ”Är det någon som ska åka till Honduras så är det du, Helena!
SodaStream utlyste en tävling där vinsten var att få åka med dem och en internationell ”Rädda haven”-organisation till ön Roatán. För er som inte känner till Roatán är det en liten ö utanför Honduras, tidigare endast känd för att vara ett paradis med kristallklart vatten och vita stränder – numera kanske mer känd för den ofattbart stora ön av plast som flyter omkring längs dess kust. SodaStream skall tillsammans med journalister och andra människor från hela världen åka till Roatán för att städa havet, lära sig mer om plastens påverkan på vår jord och sedan sprida budskapet i hela världen. I den bästa av världar leder det till ett förbud av engångsplast!

Tävlingen gick ut på att spela in en video och berätta varför just jag skulle få följa med på den här resan och få chansen att hjälpa till med detta viktiga arbete. Spela in mig själv kanske inte är min favoritsyssla, men jag kunde inte låta den här chansen gå mig förbi. En 2 minuter lång tagning längs min promenad till jobbet, där jag pratade om mitt ploggande och min glädje över att engångsplastflaskor har förbjudits på mitt hemmaberg Kilimanjaro. Och att jag verkligen, verkligen vill följa med till Honduras för att få göra skillnad på riktigt. Hela sommaren har jag plockat plastkorkar i Stockholm och jag vill göra mer! Jag skickade filmen och försökte hålla ner mina förhoppningar. Vem vinner en sådan här tävling anyway?

IMG_2903

Några av hundratals korkar jag har plockat i sommar.

När mailet kom i torsdags kväll, mitt i en valdebatt på TV, skrek jag rakt ut.

CONGRATULATIONS YOU ARE THE CHOSEN ONE! 
We are very happy to let you know that you will go with us to Honduras for an experience of a lifetime. We were highly engaged by your video and we believe that you have the personality and the passion to be a part of our important mission.
We are so excited and are convinced that this huge event will be an important step towards our moonshot of freeing Mother Earth from single use plastic bottles.

Jag vann! JAG VANN!!!

Läget utanför Roatán

Det ploggande jag ägnar mig åt här hemma räcker inte dit jag ska. Läget i havet utanför Roatán är på en helt annan nivå. Jag visade en kollega bilderna idag och hon blev helt chockad.

Undervattensfotografen Caroline Power tog för ungefär ett år sedan skrämmande bilder på området utanför Roatán. Bilderna spreds som en löpeld över världen. “To see something that I care so deeply for being killed, slowly choked to death by human waste was devastating”, sa hon då till The Telegraph. Människans konsumtion av engångsplastartiklar och vårdslösheten med vår natur gjorde att Caroline och hennes team kunde köra sin båt i närmare 5 miles (8 kilometer!) längs med den gigantiska ön av plast innan de såg slutet på den. Motagua River i Guatemala, som mynnar ut i havet, tros vara transportvägen för skräpet som lett till denna katastrof. Människan är orsaken. Vi. Du och jag. Det måste få ett stopp!

maxresdefault

Människans verk… Foto: Caroline Power

trash_view_from_underwater

Vy från under vattenytan. Foto: Caroline Power

Det finns inte ord för hur tacksam jag är över att få den här chansen. Det kommer garanterat inte bli lätt men det kommer att vara värt det. Tillsammans med en vinnare från Finland, en vinnare från Danmark och drygt 120 andra personer till åker jag den 7 oktober till Roatán för att göra skillnad. Jag ska träffa journalister, experter och lokalbefolkning. Tillsammans ska vi försöka städa havet. Lära oss mer av forskare som lägger all sin vakna tid på det här. På riktigt inse hur illa ute världshaven är. Bli berörda och göra skillnad. Sen ska vi alla åka hem till våra hörn av världen och sprida  budskapet. Be till alla hjälpa vår jord.

Den enda jord vi har.

TACK SodaStream för ett fantastiskt initiativ, och TACK Karin (och mamma!) för att du tipsade mig om tävlingen.

guidelife på Kilimanjaro

Tillbaka till Kilimanjaro

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

2014 fyllde jag 35 år. Jag firade min födelsedag på Uhuru Peak – toppen av Kilimanjaro, 5895 meter upp i luften. En dröm sedan många år tillbaka men ett mycket spontant beslut. Bara tre månader innan, på midsommarsöndagen, var jag och mamma en hårsmån ifrån att frontalkrocka med en rusande BMW X5. Dagen efter bokade jag min resa till Tanzania. Hade vi lämnat hemmet 15 sekunder tidigare hade vi förmodligen inte levt idag. Men jag överlevde och den 20 september för snart fyra år sedan fick jag se solen gå upp över Afrika från ”the peak of freedom”.
En dag skulle jag komma tillbaka, det lovade jag mig själv där och då med tårar i ögonen.

47

Uhuru Peak, 20 september 2014

Sedan den där dagen har det runnit mycket äventyrsvatten under broarna i mitt liv. Jag har ensamvandrat 300 mil genom Nya Zeeland, bestigit Mt Toubkal (4167 m.ö.h.) i Marocko och sprungit ett antal mer eller mindre galna långlopp, det senaste nu i februari var 102 kilometer långt och gick i mitt andra hemland Nya Zeeland. Det har blivit min guldkant på livet och jag har verkligen hittat hem. Kilimanjaro fick mig att förstå min potential och ingenting kändes omöjligt efter den kalla och mörka toppbestigningen.

Om det är en slump eller inte att min återresa till Tanzania skulle ske på just på midsommarsöndagen, på dagen 4 år efter att jag fick en ny chans, vet jag inte. Men så blev det. Idag är det två veckor sedan jag klev på KLM:s flight till Amsterdam och vidare ner till Kilimanjaro Airport. Men den här gången var jag inte ensam. Nu hade jag en kollega med mig och en grupp med 16 förväntansfulla resenärer. Mitt bergochdalbana-liv gav mig chansen att åka tillbaka till mitt berg som guide, och jag tog den.

IMG_8104

Kilimanjaro Airport, 24 juni 2018.

I personlighetstester som jag har gjort de senaste åren avslöjas att jag är introvert. Upp emot 85% t.o.m. Med det inte sagt att jag inte gillar att vara med människor, jag uppskattar bara min egentid. Jag laddar mina batterier bäst ensam och har inga som helst problem att ge mig iväg på resor och äventyr utan sällskap. Vald ensamhet skrämmer mig inte det minsta.
Att åka iväg med en grupp människor som jag inte känner, och som inte känner varandra, för att oavbrutet spendera 10 dagar med dem är inget jag är van vid. Inget önskvärt tillstånd för en introvert kan man tycka, men min nyfikenhet i mig dominerar och önskan att få hjälpa människor att nå sina drömmar är överhängande. Jag tvekade inte en sekund när jag fick frågan av Ola Skinnarmo att börja jobba som guide för hans Expeditionsresor. Fjärilarna i magen skrek JAAAA i kör och introverten i mig fick kliva åt sidan. Vilket drömjobb!

Min första resa som guide på Afrikas högsta berg blev allt jag kunde önska och mer därtill. Vår – min och min kollega Peters – grupp har varit fullständigt fantastiska! Jag har skrattat, gråtit, hjälpt, och tröstat. Lyssnat, stöttat och kramat. Instruerat, peppat och masserat ömma muskler. Att bestiga ett nästan 6000 meter högt berg är inte lätt och behoven som uppstår kan komma lika snabbt som överraskande för alla parter. Som guide behöver du vara lyhörd, på tå och uppmärksam 24/7. Samtidigt måste du komma ihåg att ta hand om dig själv för att du själv ska orka. Jag är tacksam att det senare sitter väldigt djupt rotat i mig sedan mina 130 dagar till fots genom Nya Zeeland. Att vila, äta och dricka sitter i ryggmärgen.

36684047_10157551755981040_775788204530860032_n

Stretching och andning – en del av guidande personlig tränares arbete. Här på ca. 4000 meters höjd. Foto: Åsa Lindström

Machame Route – vår väg upp till toppen

Vi följde Machame-rutten upp på berget. Istället för att göra hela vandringen på 6 dagar som jag gjorde senast så gör Expeditionsresor samma rutt på 7 dagar. Ovärderligt ur acklimatiseringssynpunkt.
Dag 1 vandrade vi från Machame Gate (1820 m) till Machame Camp (3016 m)
Dag 2 från Machame Camp till Shira Camp (3841 m)
Dag 3 från Shira Camp via Lava Tower (4655 m) till Barranco Camp (3965 m)
Dag 4 från Barranco Camp till Karanga Camp (4043 m)
Dag 5 från Karanga Camp till Barafu Camp (basecamp 4641 m) och samma natt upp till Uhuru Peak (5895 m)
Dag 6 vandrade vi på morgonen ner från toppen, tillbaka till basecamp och vidare ner till Mweka Camp (3100 m) En långt och krävande dygn!
Dag 7 från Mweka Camp ner till Mweka Gate och syrerik luft på 1830 m.

Vandringen går från regnskog till ljung – och hedlandskap, lågalpin zon, semiöken upp till alpin öken. Stenöken och tillbaka in i regnskogen. Ingen dag är den andra lik och det är en bidragande orsak till att jag älskar det här berget! Snön som hade fallit på toppen för första gången på 15 år gjorde det hela (lite extra utmanande och) vansinnigt vackert.

IMG_8374

Delar av vårt fantastiska lokala team i morgondimman i den lågalpina zonen. Vårt stora mål väntar i bakgrunden…

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Sista biten mot Uhuru Peak i den första toppsnön på 15 år…

Det är minst sagt ett socialt experiment att sätta ihop 16 individer i en grupp. Än större utmaning är det att bestiga världens högsta fristående berg tillsammans. Det är en lätt dokusåpa-feeling över det hela och det skulle kunna sluta precis hur som helst. I det här fallet slutade det precis så underbart som det bara är möjligt. Vilka härliga människor vi hade med oss på berget, jag och Peter. Så mycket skratt(kramp), omtanke och kamratskap! Jag blir lite tårögd av att se hur glädje och medmänsklighet är ledstjärnor genom hela vandringen, trots att den är krävande och bitvis (läs: toppnatten) känns omöjlig att orka med. En ren ynnest för mig som guide på mitt första, men inte sista, uppdrag!

Det var minst sagt underbart att få komma tillbaka till Kilimanjaro. Att få göra det tillsammans med kollegor – både från Sverige och Tanzania – och 16 härliga personligheter gjorde det hela till ett minne för livet. Det var ju därför jag var där, för att hjälpa andra att uppfylla sina drömmar. Att få se dessa individer kämpa, slita och kliva utanför sin comfort zone var magiskt. Toppnatten på den unika snön är det nog ingen som glömmer, någonsin. Vilken kämparglöd och vilja!

Min egen resa var sekundär men för den delen inte mindre betydelsefull. Jag somnade väldigt trött men med ett leende på läpparna varje kväll. Ödmjuk inför förtroendet jag fått. Glad över att kunna leda och hjälpa. Nöjd. Jag är så glad att jag tackade ja, och jag hoppas att gruppen vi hade med oss känner likadant. De fint skrivna hälsningarna i boken The Snows of Kilimanjaro, som gruppen köpte till mig och Peter, talar för det. Tack.

36506715_10155398892016689_4614302409424896_n (1)

Lite mer snö. Lite mer känslor.

36511543_1996537757024072_9017513296579788800_n

Hjältar!