All Posts By

Helena

svemester

Sälen – en underskattad pärla

Har du fortfarande semester eller är sugen på ett miniäventyr en sensommarhelg? Då vill jag verkligen tipsa dig om Sälen!

Trots att jag har vuxit upp vid Siljan med ca. 1 timmes bilfärd till Sälen har jag varit där pinsamt lite. I början av augusti fick jag möjlighet att uppleva en korthelg där. Det blir garanterat fler besök – Sälen är en riktig pärla!

Vi körde upp från min mamma i Mora på förmiddagen och kom fram lagom till lunch. Eftersom vi skulle bo på mysiga Olarsgården åkte vi dit och åt lunch i solen i deras lilla trädgård. Vi hade verkligen en osannolik tur med vädret!

Första dagens äventyr – paddling

Direkt efter det körde vi till Stöten Camping för att paddla längs Görälven. Ingen av oss är särskilt vana paddlare (sist jag satt i en kanot var mina 170 km paddling längs Te Araroa för snart 5 år sen…), men vi fick finfin hjälp av Peter som driver campingen. Han visade oss fram och bak på kanoten och försäkrade oss om att det inte fanns några farliga forsar på vägen… Vanligtvis blir man skjutsad till Norge för att paddla över gränsen. Ett litet virus har dock ändrat på förutsättningarna så vi fick istället starta vid campingen för att sedan bli upphämtade i slutet av dagen.

Älven tog oss nedåt i sakta mak. Helt tyst. Vindstilla. Bara ljudet av våra paddlar. Som jag har längtat efter tystnaden! Han bakom mig ville gärna paddla på medan jag gjorde mitt bästa för att sakta ned genom att dra upp min paddel och bara sitta och njuta…underbart!

Vi hade valt en lätt sträcka p.g.a. supernoviser så vi fick bara ett par pyttekorta passager där vattnet strömmade på lite mer. Ändå hann jag få lite adrenalinpåslag och kliva in i rollen jag hade nedför Whanganui River för några år sedan. Då höll jag och min paddelkompis Neil på att kantra både en och två gånger p.g.a. stenar, stockar och träd (sorry mamma, jag kanske har utelämnat de detaljerna när vi har pratat om min vandring).

Men här i Dalarna blir det inga nära döden-upplevelser. Vi tar oss lugnt och fint ner till platsen där vi ska hämtas upp. En kort promenad i närheten för att äta lite blåbär (vilket blåbärsår det är!) hinner vi med innan Peter kommer med minibussen och hämtar upp oss för att köra oss tillbaka till campingen. Otroligt smidigt upplägg och mycket fin service!

Väl tillbaka på Olarsgården fick vi checka in på vårt boende. Vi hade bokat ett dubbelrum men det hade uppstått en oplanerad överbokning (jag vet precis hur det kan vara, jobbade många år på hotell när jag var yngre…). Vi fick därför frågan om vi kunde tänka oss att bo i en stuga istället. I ärlighetens namn svarade jag lite motvilligt ja, eftersom vi hade sett fram emot ett fint hotellrum. Döm om min förvåning när vi en stund senare satte nyckeln i låset till Slåtterstugan. Vi möttes av ett jättestort hus med tre våningar och så många bäddar att vi hade kunnat ta med hela släkten – wow!

Jag skulle inte ha något emot att komma tillbaka för att stanna minst en vecka. Köket är verkligen ett helt perfekt hemmakontor såhär i corona-tider (drömmen för lunchlöpningspauserna!). Vi stannade dock bara en natt och sov som två stockar i vårt stora, tysta hus.

Andra dagen – vandring på Östfjället

Innan avfärden ner mot Orsa och Fryksås bestämde vi oss för att göra en kortare vandring. Vi hittade en 9-kilometersrunda som började på Södra Kungsleden mittemot Högfjällshotellet och sedan tog oss uppför Östfjällets sydsida. Förvånande nog var den första biten asfalterad, men jag blev varm i hjärtat av att se många äldre och rörelsehindrade som kunde ta sig upp med diverse hjälpmedel. Fint med tillgänglighetsanpassade vandringsmöjligheter!

Det visade sig bli en fantastisk liten vandring, helt lagom i längd och ansträngning för någon som varken har tid eller ork att ge sig ut på något större äventyr. Några vandrade med sina barn och större delen av leden bestod av spång så det gick utmärkt att gå med trailskor istället för kängor. Jag kan verkligen rekommendera denna tur som är mycket välmarkerad med röda kryss hela vägen och mycket lätt kuperad – helt perfekt för den som inte är så van men ändå vill ha en fin naturupplevelse!

Jag är väldigt positivt överraskad av Sälen och det är verkligen inte sista gången jag åker dit! Kanske åker jag tillbaka redan i höst för att upptäcka nya vandringsleder…eller ännu hellre springer några vändor på fjället! Vi konstaterade iallafall när vi körde tillbaka ner mot Stockholm igen hur otroligt nära det är till Sälen. Ändå får man oändlig skog och vidunderlig natur när man kommer dit. Jag har fått mersmak och trots att vi bara var där i ett knappt dygn var mina naturbatterier påfyllda med energi och frisk luft. Det behöver inte vara så krångligt att ge sig ut på små äventyr och Sälen är verkligen en plats att börja på!


Vill du ha mer tips på saker att göra i Dalarna? Läs denna artikel där jag tipsar om mina guldkorn i Siljanstrakten!

Detta inlägg görs i samarbete med Visit Dalarna.

lopp

Malta Half Marathon 2020 – äntligen pers!

Hur skriver man en race report från ett lopp man knappt kommer ihåg…där alla kilometer bara smälter ihop med varandra till en enda stor gröt? Jag ger en den något sönderhackade historien om Malta Half Marathon 2020:

När jag går ner till bussen som ska ta oss till starten känner jag att det är en bra dag för att springa. Jag har inte ont någonstans (något vi löpare alltid jublar åt när det händer), det är +16 grader och det blåser en lätt bris som jag har räknat ut kommer att ligga i ryggen på oss under loppet. Min besvikelse över att jag egentligen skulle ha varit i Japan för det numera, av coronaviruset, inställda Tokyo Marathon är nästan borta. Kanske hade det blivit i tightaste laget att springa en mara idag med bara 8 veckor kvar till London Marathon? När jag anmälde mig till Malta för bara en vecka sedan kändes det bra i magen att välja halva.

Bussen tar oss till Mdina – the silent city. Vägen dit är otroligt vacker och det känns som första gången jag är här även om jag vet att vi besökte staden 1994 när jag var här på språkresa. Minnet sviker efter 26 år. Vi kommer fram en dryg timme innan start och jag ställer mig mot en vägg i morgonsolen för att inte bli kall av den kyliga vinden. Solen är redan varm och jag känner ett styng av oro att det kanske blir lite för varmt ändå..?

Årets vackraste startplats?

Jag strosar runt och tittar på folk och dricker en banan – och jordgubbssmoothie. Starten för maran har gått tidigare så kvar är vi halvmaralöpare och de som skall göra en walkathon – gå 21,1 kilometer tillbaka till Sliema. Alla laddar på sitt sätt. En medelålders kvinna gungar i lekparken där vi väntar. En man tar en cigg (oklart). Många stretchar eller kör korta stegringslopp. Jag bara chillar. Tänker att jag ska värma upp lite när jag har varit på toaletten och innan jag ställer mig i starten. Det är bara ca 3000 löpare så det ska nog gå smidigt.

Toalettkön visar sig dock bli ett stort skämt. Jag vet inte vad det är folk gör så länge på toaletten såhär nära inpå start (eller hur man ens vill spendera så mycket tid på en bajamaja!?), men den halvtimme som är kvar till start när jag ställer mig i kön krymper lite för snabbt. När jag har kissat är det 5 minuter kvar till start och jag inser att min uppvärmning får stryka på foten. Igen. För en gångs skull tänkte jag vara duktig och inte sticka iväg ouppvärmd. Oh well.

Startglad innan trängseln…

Nästa skämt är startfållan. Jag hamnar i stort sett längst bak. Det är sjukt trångt och alla startar i samma startgrupp. Fair enough eftersom startfältet är litet, men gatan där vi startar är ungefär lika bred som Västerlånggatan i Gamla Stan. Jäkligt smal med andra ord. Jag har ju tänkt att trycka på lite från start eftersom jag vet att början går nedför men det är ju bara att glömma. När startskottet går är det snigelfart framåt – ett tempo som fortsätter när jag har passerat startlinjen och tryckt igång klockan.

Frustrationen och irritationen vet inga gränser när jag får gå nedför den första backen p.g.a. trängsel. Det är kullersten och folk är uppenbarligen rädda(?) för att springa…så folk går. Jag är rätt säker på att samma sak inte gäller framme i täten och jag förbannar mig återigen över att jag inte kom till starten tidigare. Det är omöjligt att ta sig fram. Jag kollar ner på klockan för att se exakt hur långsamt det går och inser till min fasa att jag har klickat igång klockan på ett styrketräningspass! Träningstiden tickar men jag ser ingen kilometertid. Fan! Får stänga av passet, starta om klockan för löpning och vänta på gps:en. Det är otroligt störande att se kilometertiden snigla sig fram i 34 min/km…och sedan runt 07.00 min/km när gps:en äntligen kommer igång. 7 minuter per kilometer när jag helst vill försöka snitta under 04.30 hela vägen in i mål! Hur ska jag kunna ta igen det här?! Jag svär och armbågar mig fram. När det äntligen släpper står min klocka på nästan 1 km – en kilometer som har tagit alldeles för mycket tid. Jag lägger i nästa växel.

Irritationen…frustrationen.

Jag vet inte hur många jag springer om under den andra kilometern, men när klockan piper till visar den 03.48. Det lutar lätt nedför och benen springer av sig själva. Nästa kilometer går på 04.00 blankt. 04.17….04.02…04.17. Jag känner mig hur stark som helst och trummar bara förbi löpare efter löpare. Klockan piper 500 meter efter varje kilometermarkering så jag kan inte lita på totaltiden utan måste hela tiden lägga på några minuter…god knows hur många eftersom jag har noll koll på vad klockan stod på när jag ställde om den till löpning. Klantskalle!

Fullt fokus framåt!

Det blåser ganska rejält, men eftersom vi oftast har vinden i ryggen eller från sidan känns det ok. Utan vinden hade det varit alldeles för varmt. Kroppen är inte van att springa i nästan 20 grader efter att ha tränat i vinterkyla i några månader. Det hettar på kinderna och jag svettas som en gris ganska tidigt. Jag måste få i mig vätska. Efter 6-7 km delar de ut blöta svampar. Jag tömmer en över huvudet så att det rinner ner över ansiktet och in under tröjan. Underbart! Bra timing med tanke på att det nu väntar några riktigt varma kilometer i lä. Vi springer in i en allé där solen tyvärr bryter igenom de kala träden. På andra sidan träden möter vi löpare och jag drar mig till minnes från kartan att vi ska springa till en punkt och vända. Bland det värsta jag vet när jag springer lopp! Det är så jävla varmt att jag tror att huvudet ska koka. Vändpunkten ligger långt, långt bort och jag tror aldrig att jag ska komma fram. Det lutar svagt uppför och det går spikrakt framåt. När vi äntligen vänder får vi lite, lite vind men inte tillräckligt. Det är fortfarande sjukt varmt. Jag hamnar i en klunga med ett par dyngsvettiga män och känner hur svetten från dem landar på mig. Måste lägga i en extra växel för att springa ifrån dem, klarar inte av att känna en annan människas svett på min vänstra arm. Blä!

Halvmaran går ihop med maran och det blir fler löpare som jag lätt springer om. Bra för självförtroendet oavsett om de har sprungit längre. Jag passerar 10 km och 500 meter senare piper min klocka till. Första milen har gått på 42.59. Härligt besked – nu borde jag ha sprungit in tiden jag förlorade i början. Nu ska jag bara hålla i 11 km till… Jag är ganska trött när jag springer ut ur världens tråkigast allé och ut på den avstängda motorvägen. Solen bränner och ansiktet kokar. Vinden lägger sig återigen i ryggen vilket är bra ur löparsynpunkt men värdelöst om man ska se till kroppstemperaturen. Jag börjar undra om det är värmen som ska ta mig och hindra mig från att slå mitt personbästa på 1.36.12, som har stått sig sedan 2009. Det skulle vara lite tråkigt med tanke på att första halvan har gått så otroligt bra. Men det är ju så det är med löpning – vad som helst kan hända och allt ska klaffa för att det ska gå vägen.

Såhär med facit i hand är det runt 11 – 12 km som mitt lopp börjar på riktigt. Motorvägen är dödstråkig att springa på och det är sjukt varmt. Jag fortsätter att springa om folk, vilket såklart känns bra, men värmen tär på min ork. Livebanden vid sidan av banan irriterar mig och jag tänker bara på hur skönt det skulle vara med tystnad och lite moln. Den där jäveln på axeln kryper fram och börjar ifrågasätta om jag verkligen kommer att hålla ihop det här? Jag dränker honom genom att hälla vatten över hela mig vid nästa vätskekontroll. Vattnet sköljer ner svett från pannan in i ögonen och jag ser ingenting. Av med solbrillorna och torka bort. Mitt fåfänga jag ångrar den där mascaran som nu förmodligen sitter överallt utom där den ska. Skit samma. Fortsätt spring bara. Sluta gnäll.

Jag tuggar på längs motorvägen. Ett par mindre broar passerar och det börjar gå lite tyngre uppför. Det är inte lungorna som säger stopp, men värmen gör mig energilös. Mitt huvud kokar och jag börjar frysa. När det är ungefär 5-6 km kvar får jag en konstig känsla av att mina fötter inte är med mig. Jag har inget frånskjut och skorna känns som tvättsvampar. Noll stuns. Vad händer? Jag möts av en uppförsbacke och växlar ner och går ett par steg. Benen kommer tillbaka och jag peppar igång mig själv igen över krönet. Nedförsbacken på andra sidan är sänd från himlen – underbart! Passar på att stoppa lite energi i munnen, men tugga på Bloks i 4 min/km går bort. Spottar ut igen. Jag får klara mig utan energi den sista halvmilen.

Plötsligt ser jag havet, och då vet jag att det bara är 4 km kvar. Hurra! Energin kommer tillbaka lite men det är fortfarande vansinnigt varmt. Det slår mig dock att det plötsligt är publik längs banan. Jag inser att det knappt har stått en enda person längs banan sedan starten och jag känner hur skönt det är att få lite hejarop. ”Go Sweden – last push!”. Jag ser en man som vinglar omkring med stöd av en funktionär. Hör sirener. Ett par hundra meter längre fram kryper en man på alla fyra med två funktionärer bredvid sig. Han verkar ha bestämt sig för att ta sig i mål till vilket pris som helst. Jag förundras lite över människans dumhet men frågar mig samtidigt hur jag hade gjort i samma situation?  Ett par scenarier spelas upp i huvudet och poff – plötsligt är det bara 2 km kvar. Två ynka kilometer. Det måste ju gå! Klockan skvallrar om att det är pers på gång, även om jag fortfarande inte vet hur mycket tid jag tappade i starten.

Jag kommer inte ihåg så mycket av den sista biten. Mitt fokus ligger helt på att hålla farten framåt och inte klappa igenom. Det är så jävla varmt, rent utsagt. Publiken tätnar och jag är så glad för att de är där. Jag är faktiskt ganska trött nu. Törstig och sjukt varm. Jag vill bara komma i mål nu. Målportalen står där borta, jag ser ju den, men det känns så långt. Benen känns pigga och andningen är stabil, men jag kokar. Jag måste ha vatten.

När jag svänger in på upploppet och det är mindre än 200 meter kvar ökar jag. Benen är inte särskilt trötta och jag just nu skiter jag i att jag är varm. Snart får jag komma in i skuggan och dricka vatten – HURRA! Känslan att komma bort från solen under tältet efter målportalen är obeskrivlig. Jag hänger mig över räcket och pustar ut. Kollar klockan som säger 1.32.49, men jag har ju fortfarande ingen aning om hur mycket tid jag tappade i trängseln i början innan jag drog igång klockan. Klockan över målet säger 1.36.09, men det vet jag ju att det inte stämmer eftersom min tid börjar mätas när jag passerar startlinjen, medan klockan vid målet mäter från startskottet. Vad är min tid? Med hur mycket har jag slagit min gamla tid på 1.36.12? Tre sekunder eller tre minuter? Jag har ingen aning. Antiklimax deluxe.

Inga resultat på hemsidan. Stannar kvar och tittar lite på loppet och går sedan hem och duschar. Promenerar tillbaka till målgången där loppet nu är över. Chansar och går fram till killarna som sitter med datorer vid målportalen. Kanske har de koll på resultatlistan? Ber mitt snällaste och får dem att ta fram min tid: 1.35.04! ÄNTLIGEN fick jag slå mitt 11 år gamla personbästa på halvmaran!!!

Plats 24 av 1191 kvinnor, 4:e plats i min åldersgrupp och totalplacering 301 av 2991 löpare, både män och kvinnor. Jag skulle egentligen ha sprungit Tokyo Marathon i söndags och var inte alls förberedd på att maxa en halvmara…men kroppen levererade i vanlig ordning. Så tacksam.

My precious.

löpning

Löparåret 2019 – en bergochdalbana

Ännu ett år har passerat i mina löparskor. Det har varit ett väldigt speciellt år med många härliga höjdpunkter och djupa, mörka hål. En bergochdalbana utan dess like. Som livet i stort. Jag ger er löparåret 2019.

Januari

Mitt löparår börjar med en förkylning. En rejäl förkylning. Det blir inte många pass i början av året. Jag har dessutom min fjärde bestigning av Kilimanjaro tillsammans med Expeditionsresor som väntar i slutet av månaden så jag vågar inte äventyra något när jag väl blir frisk. Januari blir löpmässigt en värdelös månad, men jag får iallafall återse en av mina favoritplatser på jorden.

Kilimanjaro, januari 2019. En kvart kvar till toppen….

Efter bergbestigningen kommer min pojkvän ner till Tanzania. Vi åker på safari i Tarangire och sedan vidare till Zanzibar och Mafia Island. Jag får simma med majestätiska valhajar. Det är en underbar start på 2019!

Ett par av våra kompisar i Tarangire.

 

Mafia Island – ett lugnt paradis!

Februari

Att gå upp på nästan 6000 meters höjd är ansträngande för kroppen. Jag känner under toppbestigningen att det är ovanligt svårt att andas. Min förkylning har visst inte lämnat helt och jag blir helt däckad när jag kommer hem från Tanzania. Jag får bara till 8 pass under hela februari men avslutar starkt med att springa milen på en bra tid. Kroppen verkar inte ha lidit så mycket av min vila (well…aktiv vila med en bergsbestigning) ändå. Skönt! Börjar dock bli lite stressad över Boston Marathon som väntar i april. Inte långt kvar nu…

Mars

Löpningen känns bättre, men inte bra. Jag har liksom inget tryck i kroppen och benen svarar inte som de ska. Kanske är jag inte frisk ändå? Boston kryper närmare och jag börjar förstå att det inte kommer att bli en av mina snabbaste maror. Jag ställer in mig på att njuta av stämningen, ha kul och bara ta mig i mål. Min tredje World Marathon Majors-medalj ska i hamn och det viktiga är att jag tar mig till Boylston Street och den där ikoniska mållinjen. Tiden är oviktig.

Den 15 mars får jag ett samtal från min bror i Falun. Pappa är på sjukhus. Misstänkt stroke. Jag släpper allt och åker till Dalarna. Pappa blir kvar över natten men ska få åka hem dagen efter. Jag åker tillbaka till Stockholm. På söndagen åker jag tillbaka. Pappa har blivit sämre. Han kan knappt prata och högerbenet bär honom inte. Jag stannar i en vecka och jag och min lillebror flyttar in hos vår storebror. Mina dagar spenderas på Falu Lasarett med en bubblande oro i kroppen. Nätterna ligger jag på en madrass på golvet. Jag får till två kortare löprundor för att rensa huvudet lite. Det är kallt, slaskigt och grått men jag måste bara ut. Det går inget vidare. Pulsen är hög och benen sega. Inte så konstigt med tanke på omständigheterna. En natt vaknar jag av att jag har ont i ena skulderbladet. Förmodligen en låsning.

Fredagen den 22 mars åker jag ner till Stockholm för att packa om min väska och återvända till Falun. I bilen hem känner jag mig hängig. Fryser och svettas om vartannat. Garanterat en förkylning som är på gång igen. Typiskt. Kommer hem till lägenheten och rasar ner i soffan utan att packa upp väskan. Är helt slut. Fryser. Gråter. Känner mig minst i världen. Somnar.

När jag vaknar har jag 39 graders feber. Jag har aldrig feber. Dricker en massa vatten och går och lägger mig. Jag orkar knappt borsta tänderna och tänker att det förmodligen är något riktigt skit på gång. På natten svettas jag floder och sover som en kratta. Morgonen efter känns det som om någon sitter på min bröstkorg när jag andas. Jag har nästan 40 graders feber och är yr i huvudet. Hostar djupt ner i bröstet. Huvudvärken är sprängande, på gränsen till outhärdlig. Jag mår otroligt dåligt och blir nästan lite orolig. Försöker sova men det går inte. Hela kroppen värker. På eftermiddagen ringer jag mamma (som man ju gör). Hon ber mig att ringa 1177 och jag lyder. ”Har du andningssvårigheter? Då ska du åka in till akuten.” Jag ringer en taxi. Väntrummet är packat med människor. Jag somnar där jag sitter, kroppen är helt slut. Den kokar. Jag hör hur personalen i luckan försöker sålla bort alla som inte behöver akutvård, det är lördag kväll och totalt överbelastat. När jag kommer fram och de hör hur min andning låter slänger de in mig direkt i ett rum. En sköterska kommer och tar tempen. 40,2 grader. Skyhögt blodtryck. Puls på 100 (mot min vanliga dagliga vilopuls på runt 45). Kroppen mår uppenbarligen skit. Hamnar på en galonbrits med en filt på mig. Väntar på läkare. Efter någon timme kommer han in. Jag förklarar mitt mående de senaste månaderna. Förklarar min smärta i skulderbladet tidigare i veckan. Han hummar och går ut. En ny sköterska kommer in. ”Vi vill utesluta hjärtfel”. Det tas EKG och en massa prover. Jag är sjöblöt av svett. Somnar. Läkaren kommer tillbaka. ”Du har lunginflammation. Förmodligen mykoplasma som du har dragits med ett tag. Det kan förklara dina återkommande förkylningar”. Efter att jag har fått inhalera antibiotika och kortison blir jag utskriven. Min bror kommer och hämtar mig och går in på apoteket åt mig. Jag orkar inte gå ur bilen. Hemma somnar jag direkt och sover i ett halvt dygn. Det är 24 dagar kvar till Boston Marathon.

Pappa vid gott mod på sjukhuset.

April

Den 7 april tar jag mina första löpsteg på 17 dagar. 5 kilometer och pulsen är normal igen. Kroppen är svag och min oro inför Boston är påtaglig. Det är 8 dagar kvar till start och jag vet inte ens om jag kommer att ställa upp. Jag bestämmer mig ändå för att åka när jag springer där på Norr Mälarstrand, men att vänta med startbeslutet. Kommer hem full med endorfiner, bestämmer mig för att ta fram dammsugaren nu när jag är igång…och PANG! Ryggskottet känns som en hästspark och jag hamnar på golvet med vansinniga smärtor. Helvete! Den kommande veckan, den sista innan Boston, åker jag skytteltrafik till Susanne på Löparakuten som gör sitt allra bästa för att få igång min rygg igen. Hon trollar som vanligt och när jag sätter mig på planet känns det ok. Inte bra men ok. Jag har dock sprungit totalt 20 kilometer på en månad och jag förstår att loppet kommer att bli en plåga.

Måndagen den 15 april ställer jag mig på startlinjen till världens mest prestigefyllda och äldsta marathon. Tacksamheten till min kropp vet inga gränser och jag lovar mig själv att bryta om det inte känns bra. Jag gråter i starten….längs vägen…och längs hela Boylston Street in i mål. Hela loppet gråter jag och när den karaktäristiska unicorn-medaljen hängs runt min hals skriker jag rakt ut. YES!!! Tiden 3.51.19 är min nästa långsammaste någonsin men glädjen har aldrig varit större. Hela min race report finns att läsa här.

Målgång Boston Marathon 2019. Ofattbart.

Maj

I maj springer jag mycket. Kroppen är tillbaka och jag känner mig stark. Jag springer testlopp för Mora Stadslopp som ska starta 2020 och lyckas komma tvåa i damklassen på fina 43.07. Fint formbesked! Jag springer intervaller på Stockholm Stadion och jag springer i prunkande parker i Warszawa.

Mora Stadslopp 2019.

Jag, mamma och lillebror ser Elton John på Ullevi och jag springer i Göteborg…och det är också där hela livet ställs på kant. Terese meddelar att hon har cancer. Den 20 maj berättar hon på sin blogg om varför hon har åkt in och ut på sjukhus under våren. Äggstockscancer. En aggressiv. Jag tar mig hem från centralen när tåget rullar in från Göteborg och jag hoppar direkt ner i mina löparskor. Löpningen fungerar som en ventil för mig och ännu en gång hjälper den mig att sortera mina tankar. Cancer?! Terese?! Hur gick det till? #springförterese föds ur mina fingrar på Instagram den kvällen och fler sluter upp. Dagen efter startar jag insamlingen till Cancerfonden. Pengar till cancerforskningen är det enda Terese önskar och hon avböjer alla typer av presenter och blommor. Jag sätter ett mål på 50000 kronor och bestämmer mig för att springa varje runda för Terese fr.o.m. nu. Hon måste klara det här. Hon måste bli frisk!

Kroppen levererar det ena bra passet efter det andra. Maj gör mig verkligen gott och jag fortsätter att springa för Terese. Pengar trillar in och jag får höja målet till 100000. 150000. 200000. Jag springer Stockholm High Five och kniper en 11:e plats i damklassen med 20.35 på 5 kilometer. Kroppen är trött men mitt psyke orkar pressa den vidare – ett tecken på att formen är god. Jag höjer insamlingsmålet till en halv miljon.

Nöjd och varm. Stockholm High Five.

Juni

Terese fyller 37 år den 5 juni. Hon meddelar oss att det förmodligen är hennes sista födelsedag. Jag ser en bild från sjukhuset och ser hur livet är på väg att rinna ur henne. Global Running Day och Sveriges nationaldag följer dagen efter och jag springer återigen för henne. På solvarma grusvägar genom ängar med betande dovhjortar i Nackareservatet springer jag för Terese. Jag skrattar och gråter. Jag känner sådan tacksamhet över livet och samtidigt en sådan djup sorg över att hon är så sjuk. Det är så orättvist. Hur kunde det hända? Varför? Alla mina känslor bubblar upp på en och samma gång och jag bestämmer mig att leva livet ännu mer. Göra allt jag drömmer om och spendera tid med de som betyder något för mig. Allt annat är oväsentligt.

Jag springer för Terese i sommarsolen.

Två dagar senare promenerar jag med min pojkvän på samma ställe. Jag tar en bild på de grönskande björkarna och känner mig så löjligt tacksam över doften och den gröna, ljuvliga sommarfärgen. När vi kommer tillbaka till bilen brister jag ut i gråt. Terese’s man Glenn har gjort ett inlägg på Facebook som fullständigt sliter sönder mig:

Idag valde Tess, i samråd med läkaren, att bli sövd under hennes sista tid. Hon har inte mycket krafter kvar ens när hon är vaken och känner inte att hon orkar med den stora ångesten det innebär att bara känna sin kropp sakta förtvina bort.💔

Tess familj stöder hennes önskan och har under dagen fått säga adjö medan hon fortfarande var tillräckligt klar i huvudet. Tess kommer nu att få ro i själen och sinnet under hennes sista tid i livet. Hennes familj kommer att vara vid hennes sida nu och för alltid.

Till alla er som stöttat och skickat kärlek till Tess och hennes familj, ingen nämnd och ingen glömd, ni ska veta att ni gjort en stor skillnad i denna svåra tid. Nu ber vi om er förståelse i att familjen behöver lugn och ro. Vi vill påminna om Tess önskan att inte skicka blommor eller andra gåvor, utan i stället tänka på Cancerfonden. Fortsätt att springa för Terese och fortsätt stödja Cancerfonden i jobbet med att utrota den här hemska sjukdomen. #fuckcancer

Jag gråter hela dagen. Tre dagar senare slutar hennes hjärta att slå. Hennes starka, friska hjärta som var så stort och fullt av kärlek och omtanke. Fina Terese. Må du springa vidare på stigarna som aldrig tar slut.

Löpningen blir mitt andningshål. Jag springer för Terese. Alla springer för Terese. Pengarna rasar in till insamlingen och min bror säger; ”höj till en miljon! Om du når det ska jag springa en halvmara i höst!”. Jag gör som han säger. En miljon kronor till cancerforskningen. Då kan vi göra skillnad på riktigt.

I mitten av juni träffar jag löpcoachen Fredrik Zillén och spenderar två timmar med honom för att slipa på min teknik. Jag kommer dit i tron att jag springer hyfsat bra. Han kallar mig Robocop och börjar justera mitt steg. När jag springer därifrån känns min kropp 5 kilo lättare och steget är smått svävande. Jag är otroligt imponerad och glad över hans pedagogik och förmåga att slipa till mitt sätt att springa. Det känns helt annorlunda och jag känner att det kan bli en intressant sommar…

Fina Miranda hör av sig och erbjuder en startplats till Ecotrail Stockholm om jag vill springa för Terese. Jag skulle egentligen ha sprungit Ragnar Lake Mälaren i ett influencerlag som jag och Terese var på gång att sätta ihop i vintras när hennes hälsa började svikta. Det blev ingen stafett och jag bestämmer mig för att springa Ecotrail 32 km istället. För henne. Mot cancer. Den 15 juni går loppet, det står #springförterese på min arm och det blir bland det varmaste och tyngsta jag har upplevt i ett par löparskor. Men jag gör det för Terese och för att ingen, någonsin ska behöva drabbas av den där skitsjukdomen igen. Vad är 3,5 timmes kamp mot att aldrig mer få chansen att kämpa? Livet är så jävla orättvist och jag tar mig i mål på ren frustration. Pengarna fortsätter att rasa in.

Målgången EcoTrail.

På midsommarsöndagen följer jag med Glenn till Nyhetsmorgon på TV4 (se inslaget här). Vi pratar om Terese och mitt initiativ till insamlingen. Det är jobbigt att sitta där men jag gör det för henne. Jag gör det för att sprida hennes rörelseglädje och insamlingen för att få in ännu mer pengar. Det enda hon bad om var pengar till cancerforskningen och det är det enda jag kan göra. Efter sändningen kommer tårarna och jag åker till Hammarbybacken för att springa ur mig frustrationen och sorgen. En tjej kommer fram till mig på toppen och kramar om mig. ”Tack för allt du gör”. Jag blir varm av den kärlek och omtanke som sprider sig i Terese fotspår.

Nyhetsmorgon 23 juni.

Juli

Min rygg och nacke börjar krångla. Kroppen känner av all mental stress och svarar som vanligt med krämpor. Jag kan inte springa på hela första veckan i juli. Åker till Frösön med min pojkvän och barnen, hem till hans mamma. Promenerar på vackra Andersön och önskar att jag en dag kan springa där. Tar tåget tillbaka till Stockholm. Begraver Terese och gråter ut mitt hjärta. Åker tåg tillbaka för att överraska en fin vän på hennes möhippa i Åre. Kontrasternas vecka. Åker till Köpenhamn och springer i sommarhettan. Fortsätter till Höga Kusten och springer i Skuleskogen.

Slåttdalsberget, Skuleskogen.

Åker hem till mamma och springer längs Vasaloppsleden, tar den årliga turen Oxberg – Mora. Tänker att det kanske är dags för Ultravasan igen 2020?

I Mora efter 28 km stekhet löpning.

Augusti

Årets 8:e månad börjar med en veckas vacker löpning längs atlantkusten i Portugal. Det är varmt, svettigt och alldeles underbart. Jag springer alla dagar utom en och är så tacksam över att kroppen är tillbaka igen. Stackars kropp, vad den har fått utstå det här året.

Atlanten. Helande.

I slutet av augusti åker jag återigen till Tanzania och min 6:e bestigning av Afrikas högsta berg. Mitt traditionella peptalk till gruppen runt 4600 meter blir mer känslomässigt än någonsin. Det är fokuserat kring livets förgänglighet, ovissheten kring hur lång tid vi har kvar och om vi verkligen har tid att inte ta chanserna som kommer till oss..? One life. Många fäller en tår och hela gruppen står sedan på toppen ett par dagar senare. Det händer väldigt sällan. Ibland är det bra att reflektera över livet och hur skört det är.

Tillbaka på favoritberget.

Insamlingen passerar en miljon och Terese fina kollegor på Marathongruppen skänker en startplats till Stockholm Halvmaraton till min lillebror. Det blir hans första löprunda på åratal och han låter mig veta att han vill under två timmar. Det är min bror det.

September

Den 7 september skiner solen över Stockholm. Mamma har kommit till stan för att se sina två barn springa halvmaran tillsammans. Sist hon bevittnade det var 2009 och min bror har i stort sett inte sprungit sedan dess. #springförterese är präntat med tusch på armar och ben och hejaropen på sociala medier är över alla förväntningar! Pengar rullar in och när startskottet går vid 15.30 får jag en tår i ögat. Att få göra det här tillsammans med lillebror, för Terese, är helt underbart!

Jag tar mitt farthållaruppdrag på största allvar och min bror är världens bästa adept. Han gör som jag säger trots att pulsen är skyhög och hans talförmåga försvinner någonstans efter 6-7 kilometer. Det är längesedan jag såg någon kämpa så hårt men han gör det. Han gör det med marginal och vi springer tillsammans in på fina 1.57.30. Han har tränat 6 kilometer totalt och har innan det inte sprungit ett steg på flera år. Min stolthet vet inga gränser. Älskade, envisa lillebror!

Sista backen innan upploppet. Min bror Micke är en hjälte! I’ve got his back.

En vecka senare springer jag fina Flatenloppet som Annelie Ståhl arrangerar. 5,8 kilometer kuperat elljusspår runt sjön Flaten och jag ställer upp dagen efter en sen middag och alldeles för lite sömn. Känner mig inte stark men bestämmer mig för att ge järnet och se om det håller. Jag överraskar alla, inte minst mig själv, med att vinna damklassen. Racereport finns här.

September är också månaden då jag fyller 40 år. Jag firar hemma i Dalarna med nära och kära och får springa längs Siljans strand. Det finns få platser på jorden som får mig att känna mig så levande.

Oktober

När mörkret och kylan kommer flyttar de flesta in till löpbandet. Löparen i mig gör tvärtom – jublar och älskar varenda blött och kyligt steg. Jag fullkomligt älskar när luften är mättad med syre och nästippen blir kall. Det finns nog ingen månad som jag gillar så mycket i löparskorna som oktober (ok, kanske mars då). Formen känns bra och det bådar gått inför höstens stora mål – Chicago Marathon.

Den 10 oktober flyger jag med Springtime till Chicago. Vi landar på torsdag kväll och på lördagen går uppvärmningsloppet Advocate Health Care International Chicago 5k. Paula Radcliffe springer in på 19.36 och en 8:e plats. Jag är några minuter långsammare och kniper plats 22 på 21.37. Fint formbesked inför morgondagens mara!

Dagen efter har jag min kanske bästa dag någonsin i min löparkarriär. Allt klaffar och kroppen (och mina nya, fantastiska skor från Altra) levererar långt över förväntan. Har aldrig känt mig så stark. Jag putsar mitt marathonpers med nästan 12 minuter, från 3.27.07 till 3.15.31. Jag fattar ingenting men är så glad! Racereport finns här.

Två ganska nöjda marathonlöpare – jag och Camilla Rahm.

Veckan efter samlas ett stort gäng i Hellasgården utanför Stockholm för att springa för Terese. Jag åker dit en timme tidigare för att möta upp Meter Television som har fått nys om eventet och vill komma dit och göra ett reportage. ”Vi vill ha ett inslag på cancergalan i januari”. Regnet fullständigt öser ner och det är en riktigt grå oktobersöndag. Jag är orolig att ingen dyker upp, att alla stannar hemma under en varm filt. Över 60 personer ansluter. Det är vänner, fullständiga främlingar, vuxna, barn, hundar, barnvagnar, unga och gamla. Värmen som sprider sig runt 5-kilometersspåret går inte att förklara. Det är iskallt ute men mitt hjärta kokar av kärlek. TACK till alla som kom eller bidrog på annat sätt. Resultatet får vi se den 6 januari i TV4.

För Terese i regnet.

Jag har en andra date med Fredrik Zillén. Jag tackar för mitt PB i Chicago eftersom jag vet att hans teknikputsande har varit mycket bidragande. Han testar mig med sin MotionMetrix-utrustning och jag får beröm över att jag gjort min hemläxa. Istället för att bli kallad Robocop öppnar han med: ”vad fint du springer!!!”. Han hittar dock självklart ett och annat att anmärka på och när jag transportspringer därifrån drar jag milen på dryga 45 minuter utan större ansträngning. Jag vet inte vad han gör men någonting gör han som får löpningen att kännas så mycket lättare. Jag kan verkligen rekommendera att träffa Fredrik ett par gånger – det gör otroligt stor skillnad (nej, jag är inte sponsrad)!

4 dagar senare springer jag den första upplagan av Sverige Springer-loppet i Hagaparken. Det är en kall och regnig oktoberdag och förhållandena är med andra ord perfekta för mig. Jag springer på Manne Forssberg innan start, vi har bara följt varandra på Strava och Instagram innan men nu får vi äntligen prata lite. Han gratulerar till Chicago och berättar om sitt mål på sub 3.15 på Valencia Marathon (som han sedan krossade med fina 3.08.37!). När starten går drar jag iväg, hamnar först bland damerna efter någon kilometer och sedan stannar jag där. Passerar varvningen vid 5 kilometer först av alla kvinnor (nästan 2 minuter före damvinnaren av 5-kilometersloppet) och ingen springer om mig på det andra varvet. Jag vinner damklassen på 43.28. Kroppen är on fire!

Precis innan varvning vid 5 km.

November

Jag byter jobb i november och börjar jobba som marketing coordinator på MIPS. MC-mässa i Milano står på agendan den första veckan och jag får springa i t-shirt på trånga, italienska gator. Underbart! Jag jobbar 62 timmar i en mässhall på 6 dagar. Återhämtningen, maten och ömnen blir lidande. Självklart svarar kroppen med att bli sjuk. Dyngförkyld. Missar nästan två veckors löpning men jag tar det med ro. Ser det som lite off season-vila, även om jag hade önskat att få till den utan baciller i kroppen. Åker till Skottland på konsert och hade planerat att möta upp Ali som kör Run 4 The Sights i Edinburgh, men får ställa in p.g.a. snor. Sista helgen i november kan jag äntligen springa igen men kroppen känns lite decimerad.

December

Årets sista månad. Jag åker till Åre och möts av regn, kyla och isiga gator. Kör mitt första löpbandspass på nästan två år. En timme i stabil 4.28-fart. Känner mig inte särskilt trött efteråt. Springer på Terese Furudal som tar med mig på 75 minuter yinyoga efter löpningen. Jag njuter som aldrig förr och frågar återigen mig själv varför jag inte unnar mig detta lite oftare?

Jag springer i råkall kyla hemma i Stockholm och älskar det. Det är verkligen mitt favoritlöparväder.

Fem tusen shades of grey och helt underbart.

Kroppen känns ganska slut såhär i slutet av året. Den är lite sliten och trött. Med tanke på året jag har bakom mig är det inte så konstigt. Att skriva ner allting påminner mig än mer om allt jag har utsatt den för. Två Kilimanjaro-bestigningar. Två marathon. Sex andra lopp mellan 5 och 32 kilometer. Lägg därtill otaliga timmar av löpträning. En lunginflammation och ett par förkylningar. Ett jobbyte. Pappas stroke. Terese. Stressen den har utstått är stor och givmildheten den har visat tillbaka är ofattbar. Nu är det bara någon vecka kvar av detta år och jag tänker inte pressa den till några stordåd. Om en knapp månad ska vi ta oss upp till toppen av Afrikas högsta berg igen. Då ska vi vara utvilade och starka, jag och kroppen. Innan dess väntar ett jullov med inslag av vila, sol, värme, reflektion och återhämtning. Jag behöver det, kanske mer än någonsin.

Tack till alla som har följt mig under året och kommit med hejarop i alla kanaler. Det betyder otroligt mycket och värmer lika mycket varje gång!

Avslutningsvis vill jag be er alla att springa för Terese i jul.Facebook finns ett event som sträcker sig mellan den 23:e och 26:e december. Spring eller gå för Terese och skänk 10:- per kilometer (eller annan summa som du känner att du klarar). Målet för insamlingen ligger nu på 1,5 miljon och min enda önskan inför jul är att vi når det målet innan cancergalan sänds den 6 januari. Då visas ett inslag om Terese och om insamlingen. Vi kan göra det tillsammans. Tillsammans mot cancer.

 God jul och gott nytt år