All Posts By

Helena

resor

En dröm blev sann

Atlasbergen. Jag vet inte hur många år jag har sneglat på bergskedjan som sträcker sig genom Marocko, Algeriet och Tunisien…jag har tappat räkningen. I höstas gjorde jag slag i saken och bokade in en löparresa med Team Nordic Trail (som några månader senare skulle komma att bli min deltidsarbetsgivare…) till detta efterlängtade resmål, och den 18 mars satte jag mig äntligen på ett plan mot Marrakech. Såhär en dryg vecka efter hemkomst tror jag fortfarande inte att det är sant.

Aldrig i mitt liv hade jag kunnat föreställa mig allt jag skulle få uppleva under en vecka. En enda ynka vecka av mitt liv. Flera dagars magisk löpning. Solgass. Så mycket skratt att magen krampade. Fantastisk marockans mat. Ny vänskap. Vyer som fick mig att tappa andan. Mjölksyra (alltså, mjölksyran!). Ett pumpande, glatt hjärta. Nordafrikas högsta berg (4176 möh) i -20 grader och stormbyar. Adrenalinrusher! Lycka. Än en gång har jag verkligen fått känna att jag lever. Lever på riktigt.

Drömmer du, precis som jag, om Atlasbergen? Tveka inte. Åk. Nu.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

PS) Team Nordic Trail har fortfarande enstaka platser kvar på resan som går i oktober

Te Araroa

Ettårsjubileum

IMG_7128

”33 kilometers vandring längs kusten (varav 16 på Highway 1 ?) och jag bjuds på 90 km/h i vindbyarna och regnskurar i sidled. Inte EN enda kilometer har jag fått gratis sedan jag lämnade Cape Reinga i oktober och det verkar onekligen som att jag får kämpa in i det sista. Wish me luck.”

Så löd min Facebook-status för precis ett år sedan. Idag. Den 8 mars. Aftonbladet ringde upp och poängterade det symboliska i att som ensam kvinna gå igenom ett helt land på andra sidan jorden, och komma fram till målet på självaste internationella kvinnodagen. Själv visste jag knappt vilken dag det var. Det var liksom inte relevant just där och då. Alla mina tankar kretsade kring att jag äntligen hade nått Bluff, Nya Zeelands sydligaste spets, efter 130 dagar av helt overkligt äventyr.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

”Mount Doom”, Tongariro Crossing

Jag försöker fortfarande, ett år senare, förstå att jag verkligen har gjort det. Det känns fortfarande som den dröm jag hade när jag i flera år innan satt och läste om Te Araroa och vilket osannolikt coolt äventyr det verkade vara. Den 3000 kilometer långa vandringsleden ringlade sig fram där på andra sidan jorden och verkade helt onåbar. Omöjlig. Efter att jag börjat bryta ner mina tvivel till små pusselbitar insåg jag dock att det kanske skulle gå ändå. Kanske skulle jag lyckas ta mig igenom ett helt land till fots om jag verkligen lade manken till och försökte. Med planering, riskbedömning och eliminering av hinder.

IMG_8661

På besök hos Haglöfs. Resan är bokad och utrustningen ska på plats…

Jag har så många minnen, bilder och dagboksanteckningar som jag kommer att bevara nära mitt hjärta resten av livet. Det skrämmer mig dock att våra livshistorier bleknar med tiden och att jag såhär ett år senare redan har glömt hur fruktansvärt mycket jag kämpade varje dag. Dagarna då kroppen löd var inte huvudet med. När jag var mentalt stark orkade inte kroppen. Min Facebook-status från den 8 mars 2016 säger allt: inte en enda meter har jag fått gratis. Jag fick onekligen slita för den där känslan som låg och väntade i Bluff.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

One of those days…jag ler, men vädret. HELA julafton. I en kanot utan skydd mot regnet. God jul.

Det är med värme i hjärtat jag firar det här ettårskalaset, och jag skickar extra mycket kärlek till mina två tyska hjältinnor som traskade in till Bluff med några minuters mellanrum bara en stund efter mig. Alla tre var vi ensamvandrande kvinnor. Alla tre hade vi fått samma fråga: är du inte rädd för att gå ensam? Alla tre tog vi oss igenom ett helt land för egen maskin. Just där och då var vi alla tre starkast i hela världen. Jag vill aldrig glömma känslan.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Tre ensamvandrande kvinnor på den internationella kvinnodagen, 8 mars 2016.

TACK för allt stöd ni alla gav längs min vandring. TACK för vartenda öre av de 170000 kronorna ni skänkte till Cancerfonden. TACK till er som står mig närmast och som stöttade mig i min galna idé, ni vet vilka ni är. TACK till alla er skeptiker som ifrågasatte min ”idioti” och gav extra bränsle till min eld. TACK till mig själv för att jag vågade följa min dröm – grattis på ettårsdagen.

 

Ni är många som frågar efter en öppen föreläsning. Jag kanske borde…återkommer.
Läs mer om min vandring här
.

Okategoriserade Te Araroa

Nominerad till Årets Äventyrare!

Svettig och lycklig.

Det kom som en total överraskning i slutet av förra veckan att jag är en av de fyra slutgiltigt nominerade kvinnorna till Årets Äventyrare(!!!), för min vandring genom Nya Zeeland förra vintern. Priset delas ut på Vildmarksmässan den 11 mars – en mässa som jag själv har besökt många gånger och drömt mig bort…

Min första tanke när jag fick min nominering var ”jag – äventyrare!?”, och i sann jante-anda nedvärderade jag direkt min lilla 300-milspromenad till en långsemester som jag valde att lägga på att vandra genom ett land jag drömt om sedan jag var liten. Det är en ynnest att kunna ge sig själv den möjligheten.
Dessutom, ofta när människor hör om min vandring säger de saker i stil med: ”åh, vad härligt att få vara på Nya Zeeland hela vintern, vilken underbar semester!”. De orden hjälper ju förstås inte när man ska försöka se sin vandring som ett äventyr. Men jag tog mig samman och pratade snabbt mig själv till rätta (med hjälp av ett par kloka personer i min närhet – tack!).

Snälla Helena.
För det första: om juryn tycker att du ska vara nominerad så ska du vara det. Punkt.
För det andra: om du som ensam kvinna, med noll erfarenhet av liknande äventyr, äntligen bestämmer dig för att göra slag i saken och följa din smått overkliga dröm om att åka till andra sidan jorden för att vandra igenom ett helt jävla land…och sen gör det, efter bara några månaders förberedelse!? Utan att veta ett sk*t om tält, stormkök, frystorkad mat och kompasser? Är inte det skäl nog att bli nominerad som en av fyra till att ta emot priset?
En långsemester…!? Skulle du konstant bära en 20 kilo tung ryggsäck på en semester och kännetecknas den verkligen vanligen av blod, svett och tårar? Skärande hemlängtan? Sönderrivna ben? Ilande fysisk smärta och mental uppgivenhet? Gapande hunger? Skitiga, illaluktande kläder (jo, merinoull luktar apa efter 5-6 svettiga dagar, hur mycket du än har sköljt dem i de iskalla bäckarna). Rusande floder utan broar? Rädsla och adrenalinrusher? Frost i sovrummet (=tältet)? Konstant blöta och trötta fötter? Att äta ost och salami som har legat i en varm ryggsäck i en vecka? Rangliga hängbroar? Bajsa utomhus i ett hål som du själv har grävt? Värkande muskler och mental energibrist? Gråta av utmattning i en främlings famn? Really? Titta på bilderna från några av dina värsta stunder och sluta tveka på om det var en semester eller inte. Var glad och stolt över din nominering istället!

Ok då. JAG ÄR SÅ GLAD OCH STOLT och det skulle betyda hela världen för mig om ni vill lägga en röst på mig och mitt ÄVENTYR. Jag räknar inte på något sätt med att vinna (det vore ju helt sjukt!) och jag är ärligt talat så otroligt smickrad bara över att vara nominerad. Hur som helst, om ni vill så kan ni rösta här!

Bjuder på några ”semesterbilder” (varnar känsliga läsare för icke smickrande fotbilder) så länge…fler (vackrare) bilder och små stories från min vandring finns här.

3 kilometers vandring på hala stenar i iskallt vatten...

3 kilometers vandring på hala stenar i iskallt vatten…

 

Bättre begagnade fötter efter 30 kilometer spöregn.

Bättre begagnade fötter efter 30 kilometer spöregn.

 

Dagen efter spöregnet - prickade in lågvattnet för att gå på havsbotten. Smutsigt.

Dagen efter spöregnet – prickade in lågvattnet för att gå på havsbotten. Smutsigt.

 

Några plusgrader och utomhusdusch...anyone?

Några plusgrader och hemmasnickrad utomhusdusch…anyone?

 

Allergichock av pollen - utslag på alla exponerade delar av kroppen och svårt att andas.

Allergichock av pollen – utslag på alla exponerade delar av kroppen och svårt att andas.

 

The New Zealand mud...

The New Zealand mud…

 

Flooded = blött om fötterna (stigen fortsätter på andra sidan).

 

Gräs, buskar och småsten = dåligt för sommarbenen.

Gräs, buskar och småsten = dåligt för sommarbenen.

 

Översvämning i förtältet på julafton.

Översvämning i förtältet på julafton.

 

Livrädd i stormen på Mount Crawford.

Ensam och livrädd i stormen på Mount Crawford.

 

Matplanering för sydön...ingen dans på rosor.

Kaotisk matplanering för sydön i Wellington…ingen dans på rosor.

 

Varmt, dammigt och konstant uppför i ett par timmar. En av de värsta stunderna längs vandringen.

Varmt, dammigt och konstant uppför i ett par timmar. En av de värsta stunderna längs vandringen.

 

Lätt att bära en 20 kg tung ryggsäck här? Sådär.

Lätt att bära en 20 kg tung ryggsäck på de här hala stenarna? Sådär.

 

Långa, raka och skållheta motorvägar.

Långa, raka och skållheta motorvägar…

 

Vackra vyer(?)...och dessutom härligt att vandra i det spöklika regnet ensam.

Vackra vyer(?)…och dessutom härligt att vandra i det spöklika regnet ensam. Med dyblöta fötter.

 

Broar anpassade för höjdrädda (mig). Suddig bild p.g.a. rädd.

Broar anpassade för höjdrädda (mig). Not.

 

Vansinnigt ont i kroppen = tysk kiropraktikbehandling på träbänk.

Vansinnigt ont i kroppen = tysk kiropraktorbehandling på träbänk.

 

Viktig vandringsvän död.

Viktig vandringsvän död = mindre semesterfeeling uppför (och nedför) nästa berg.

 

Värmande middag i en iskall omgivning, i sällskap av en miljon bitande sandflies.

Värmande semestermiddag i en iskall omgivning, i sällskap av en miljon bitande sandflies.

 

Knädjupa lerhål.

Knädjupa lerhål.

Men, med ett facit på drygt 160000 kronor till Cancerfonden och ett äventyr rikare så var det värt det. värt det.