All Posts By

Helena

plogga

Mot Honduras och Roatán med SodaStream!

För någon vecka sedan postade Karin på Rawness en länk på min Facebook med orden: ”Är det någon som ska åka till Honduras så är det du, Helena!
SodaStream utlyste en tävling där vinsten var att få åka med dem och en internationell ”Rädda haven”-organisation till ön Roatán. För er som inte känner till Roatán är det en liten ö utanför Honduras, tidigare endast känd för att vara ett paradis med kristallklart vatten och vita stränder – numera kanske mer känd för den ofattbart stora ön av plast som flyter omkring längs dess kust. SodaStream skall tillsammans med journalister och andra människor från hela världen åka till Roatán för att städa havet, lära sig mer om plastens påverkan på vår jord och sedan sprida budskapet i hela världen. I den bästa av världar leder det till ett förbud av engångsplast!

Tävlingen gick ut på att spela in en video och berätta varför just jag skulle få följa med på den här resan och få chansen att hjälpa till med detta viktiga arbete. Spela in mig själv kanske inte är min favoritsyssla, men jag kunde inte låta den här chansen gå mig förbi. En 2 minuter lång tagning längs min promenad till jobbet, där jag pratade om mitt ploggande och min glädje över att engångsplastflaskor har förbjudits på mitt hemmaberg Kilimanjaro. Och att jag verkligen, verkligen vill följa med till Honduras för att få göra skillnad på riktigt. Hela sommaren har jag plockat plastkorkar i Stockholm och jag vill göra mer! Jag skickade filmen och försökte hålla ner mina förhoppningar. Vem vinner en sådan här tävling anyway?

IMG_2903

Några av hundratals korkar jag har plockat i sommar.

När mailet kom i torsdags kväll, mitt i en valdebatt på TV, skrek jag rakt ut.

CONGRATULATIONS YOU ARE THE CHOSEN ONE! 
We are very happy to let you know that you will go with us to Honduras for an experience of a lifetime. We were highly engaged by your video and we believe that you have the personality and the passion to be a part of our important mission.
We are so excited and are convinced that this huge event will be an important step towards our moonshot of freeing Mother Earth from single use plastic bottles.

Jag vann! JAG VANN!!!

Läget utanför Roatán

Det ploggande jag ägnar mig åt här hemma räcker inte dit jag ska. Läget i havet utanför Roatán är på en helt annan nivå. Jag visade en kollega bilderna idag och hon blev helt chockad.

Undervattensfotografen Caroline Power tog för ungefär ett år sedan skrämmande bilder på området utanför Roatán. Bilderna spreds som en löpeld över världen. “To see something that I care so deeply for being killed, slowly choked to death by human waste was devastating”, sa hon då till The Telegraph. Människans konsumtion av engångsplastartiklar och vårdslösheten med vår natur gjorde att Caroline och hennes team kunde köra sin båt i närmare 5 miles (8 kilometer!) längs med den gigantiska ön av plast innan de såg slutet på den. Motagua River i Guatemala, som mynnar ut i havet, tros vara transportvägen för skräpet som lett till denna katastrof. Människan är orsaken. Vi. Du och jag. Det måste få ett stopp!

maxresdefault

Människans verk… Foto: Caroline Power

trash_view_from_underwater

Vy från under vattenytan. Foto: Caroline Power

Det finns inte ord för hur tacksam jag är över att få den här chansen. Det kommer garanterat inte bli lätt men det kommer att vara värt det. Tillsammans med en vinnare från Finland, en vinnare från Danmark och drygt 120 andra personer till åker jag den 7 oktober till Roatán för att göra skillnad. Jag ska träffa journalister, experter och lokalbefolkning. Tillsammans ska vi försöka städa havet. Lära oss mer av forskare som lägger all sin vakna tid på det här. På riktigt inse hur illa ute världshaven är. Bli berörda och göra skillnad. Sen ska vi alla åka hem till våra hörn av världen och sprida  budskapet. Be till alla hjälpa vår jord.

Den enda jord vi har.

TACK SodaStream för ett fantastiskt initiativ, och TACK Karin (och mamma!) för att du tipsade mig om tävlingen.

guidelife på Kilimanjaro

Tillbaka till Kilimanjaro

2014 fyllde jag 35 år. Jag firade min födelsedag på Uhuru Peak – toppen av Kilimanjaro, 5895 meter upp i luften. En dröm sedan många år tillbaka men ett mycket spontant beslut. Bara tre månader innan, på midsommarsöndagen, var jag och mamma en hårsmån ifrån att frontalkrocka med en rusande BMW X5. Dagen efter bokade jag min resa till Tanzania. Hade vi lämnat hemmet 15 sekunder tidigare hade vi förmodligen inte levt idag. Men jag överlevde och den 20 september för snart fyra år sedan fick jag se solen gå upp över Afrika från ”the peak of freedom”.
En dag skulle jag komma tillbaka, det lovade jag mig själv där och då med tårar i ögonen.

47

Uhuru Peak, 20 september 2014

Sedan den där dagen har det runnit mycket äventyrsvatten under broarna i mitt liv. Jag har ensamvandrat 300 mil genom Nya Zeeland, bestigit Mt Toubkal (4167 m.ö.h.) i Marocko och sprungit ett antal mer eller mindre galna långlopp, det senaste nu i februari var 102 kilometer långt och gick i mitt andra hemland Nya Zeeland. Det har blivit min guldkant på livet och jag har verkligen hittat hem. Kilimanjaro fick mig att förstå min potential och ingenting kändes omöjligt efter den kalla och mörka toppbestigningen.

Om det är en slump eller inte att min återresa till Tanzania skulle ske på just på midsommarsöndagen, på dagen 4 år efter att jag fick en ny chans, vet jag inte. Men så blev det. Idag är det två veckor sedan jag klev på KLM:s flight till Amsterdam och vidare ner till Kilimanjaro Airport. Men den här gången var jag inte ensam. Nu hade jag en kollega med mig och en grupp med 16 förväntansfulla resenärer. Mitt bergochdalbana-liv gav mig chansen att åka tillbaka till mitt berg som guide, och jag tog den.

IMG_8104

Kilimanjaro Airport, 24 juni 2018.

I personlighetstester som jag har gjort de senaste åren avslöjas att jag är introvert. Upp emot 85% t.o.m. Med det inte sagt att jag inte gillar att vara med människor, jag uppskattar bara min egentid. Jag laddar mina batterier bäst ensam och har inga som helst problem att ge mig iväg på resor och äventyr utan sällskap. Vald ensamhet skrämmer mig inte det minsta.
Att åka iväg med en grupp människor som jag inte känner, och som inte känner varandra, för att oavbrutet spendera 10 dagar med dem är inget jag är van vid. Inget önskvärt tillstånd för en introvert kan man tycka, men min nyfikenhet i mig dominerar och önskan att få hjälpa människor att nå sina drömmar är överhängande. Jag tvekade inte en sekund när jag fick frågan av Ola Skinnarmo att börja jobba som guide för hans Expeditionsresor. Fjärilarna i magen skrek JAAAA i kör och introverten i mig fick kliva åt sidan. Vilket drömjobb!

Min första resa som guide på Afrikas högsta berg blev allt jag kunde önska och mer därtill. Vår – min och min kollega Peters – grupp har varit fullständigt fantastiska! Jag har skrattat, gråtit, hjälpt, och tröstat. Lyssnat, stöttat och kramat. Instruerat, peppat och masserat ömma muskler. Att bestiga ett nästan 6000 meter högt berg är inte lätt och behoven som uppstår kan komma lika snabbt som överraskande för alla parter. Som guide behöver du vara lyhörd, på tå och uppmärksam 24/7. Samtidigt måste du komma ihåg att ta hand om dig själv för att du själv ska orka. Jag är tacksam att det senare sitter väldigt djupt rotat i mig sedan mina 130 dagar till fots genom Nya Zeeland. Att vila, äta och dricka sitter i ryggmärgen.

36684047_10157551755981040_775788204530860032_n

Stretching och andning – en del av guidande personlig tränares arbete. Här på ca. 4000 meters höjd. Foto: Åsa Lindström

Machame Route – vår väg upp till toppen

Vi följde Machame-rutten upp på berget. Istället för att göra hela vandringen på 6 dagar som jag gjorde senast så gör Expeditionsresor samma rutt på 7 dagar. Ovärderligt ur acklimatiseringssynpunkt.
Dag 1 vandrade vi från Machame Gate (1820 m) till Machame Camp (3016 m)
Dag 2 från Machame Camp till Shira Camp (3841 m)
Dag 3 från Shira Camp via Lava Tower (4655 m) till Barranco Camp (3965 m)
Dag 4 från Barranco Camp till Karanga Camp (4043 m)
Dag 5 från Karanga Camp till Barafu Camp (basecamp 4641 m) och samma natt upp till Uhuru Peak (5895 m)
Dag 6 vandrade vi på morgonen ner från toppen, tillbaka till basecamp och vidare ner till Mweka Camp (3100 m) En långt och krävande dygn!
Dag 7 från Mweka Camp ner till Mweka Gate och syrerik luft på 1830 m.

Vandringen går från regnskog till ljung – och hedlandskap, lågalpin zon, semiöken upp till alpin öken. Stenöken och tillbaka in i regnskogen. Ingen dag är den andra lik och det är en bidragande orsak till att jag älskar det här berget! Snön som hade fallit på toppen för första gången på 15 år gjorde det hela (lite extra utmanande och) vansinnigt vackert.

IMG_8374

Delar av vårt fantastiska lokala team i morgondimman i den lågalpina zonen. Vårt stora mål väntar i bakgrunden…

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Sista biten mot Uhuru Peak i den första toppsnön på 15 år…

Det är minst sagt ett socialt experiment att sätta ihop 16 individer i en grupp. Än större utmaning är det att bestiga världens högsta fristående berg tillsammans. Det är en lätt dokusåpa-feeling över det hela och det skulle kunna sluta precis hur som helst. I det här fallet slutade det precis så underbart som det bara är möjligt. Vilka härliga människor vi hade med oss på berget, jag och Peter. Så mycket skratt(kramp), omtanke och kamratskap! Jag blir lite tårögd av att se hur glädje och medmänsklighet är ledstjärnor genom hela vandringen, trots att den är krävande och bitvis (läs: toppnatten) känns omöjlig att orka med. En ren ynnest för mig som guide på mitt första, men inte sista, uppdrag!

Det var minst sagt underbart att få komma tillbaka till Kilimanjaro. Att få göra det tillsammans med kollegor – både från Sverige och Tanzania – och 16 härliga personligheter gjorde det hela till ett minne för livet. Det var ju därför jag var där, för att hjälpa andra att uppfylla sina drömmar. Att få se dessa individer kämpa, slita och kliva utanför sin comfort zone var magiskt. Toppnatten på den unika snön är det nog ingen som glömmer, någonsin. Vilken kämparglöd och vilja!

Min egen resa var sekundär men för den delen inte mindre betydelsefull. Jag somnade väldigt trött men med ett leende på läpparna varje kväll. Ödmjuk inför förtroendet jag fått. Glad över att kunna leda och hjälpa. Nöjd. Jag är så glad att jag tackade ja, och jag hoppas att gruppen vi hade med oss känner likadant. De fint skrivna hälsningarna i boken The Snows of Kilimanjaro, som gruppen köpte till mig och Peter, talar för det. Tack.

36506715_10155398892016689_4614302409424896_n (1)

Lite mer snö. Lite mer känslor.

36511543_1996537757024072_9017513296579788800_n

Hjältar!

el camino Kilimanjaro Te Araroa

Slumpen är ingen tillfällighet – om att våga fånga ögonblicket

I februari 2012 hörde jag Sveriges mesta äventyrare (som någon tidning kallade honom) Ola Skinnarmo entusiastiskt berätta om sin tre månader långa seglats genom Nordostpassagen på Äventyrsmässan i Älvsjö. Själv hade jag haft drömmen om min 300-milsvandring genom Nya Zeeland i huvudet ett tag och blev inte mindre äventyrssugen av att stå där och lyssna. Efter Olas föreläsning tackade jag för inspirationen och att den tankemässigt fört mig ett steg närmare min vandring. Jag ansåg mig dock inte redo men fortsatte att drömma, mer eller mindre varje dag.

På midsommarsöndagen 2014 var jag och min mamma en hårsmån ifrån att frontalkrocka med en stor BMW X5 på riksväg 70 mellan Mora och Rättvik. Bilen hade fått vattenplaning i det kraftiga regnvädret och rusade emot oss där vi kröp fram i mammas lilla Toyota Aygo (storlek konservburk). När chocken hade lagt sig insåg jag att det hade kunnat vara vår sista dag i livet. Hade vi lämnat hemmet 10 sekunder tidigare hade jag inte suttit vid mitt tangentbord nu. Dagen efter tömde jag spargrisen och bokade en resa ett av mitt livs stora drömresmål: Kilimanjaro. Ingen tid för förberedelse, men jag hade inte tid att vänta. Livet är kort och jag kunde faktiskt ha dragit min sista suck där i vägrenen på riksväg 70.

Tre månader senare firade jag min 35-årsdag på Uhuru Peak (som betyder frihet på swahili) och min guide Salimu (även kallad Simba…av mig) sjöng Happy Birthday för mig så mina tårar rann. Noll erfarenhet av att vandra i berg. Höjdrädd, men just där och då helt orädd. Novis på alla sätt och vis men kanske lyckligast på den afrikanska kontinenten. Aldrig någonsin tidigare – inte ens vid katedralen i Santiago de Compostela 4 år tidigare – hade jag känt mig mer levande än jag gjorde där, 5895 meter upp i luften. Jag var mig själv så otroligt tacksam att jag tog chansen att åka, och lovade mig själv och berget att jag skulle komma tillbaka en dag.

Skärmavbild 2014-10-04 kl. 12.11.52

Uhuru Peak, 20 september 2014.

Väl hemkommen från Tanzania frågade jag mig själv: om jag kan bestiga Afrikas högsta berg, ett av världens seven summits, så kan jag väl vandra genom ett helt land? The rest is history, som man brukar säga. Efter slit för att få ihop pengar och smått sinnessjuk planering flög jag ganska exakt ett år senare – i oktober 2015 – till Nya Zeeland och tog mig igenom min 300 mil långa vandring. Utan erfarenhet av att sova i tält (Kilimanjaro räknas inte eftersom du inte ens sätter upp tältet själv), laga mat utomhus eller ha hela mitt liv i en ryggsäck i 4 månader. Men det gick. De hinder jag p.g.a. rädsla och osäkerhet hade satt upp i synfältet mot min dröm var visst inte omöjliga att ta sig förbi. Långt ifrån. Efter 100 korsade floder utan bro har liksom nervositeten bytts ut mot en axelryckning och man vet hur man ska läsa vattnet. Learning by doing och en stor skopa sunt förnuft. Det är ett ovärderligt minne jag bär med mig resten av livet.

Galen idé?

Ensamt? Ja. Läskigt? Lite. Ansträngande? Minst sagt. Omöjligt? Knappast.

Jag träffade Ola Skinnarmo på mässan i mars i år igen, 6 år efter vårt första möte. Med en gemensam bekant som den sammanförande länken hade jag och Ola några dagar senare ett möte på hans Expeditionsresor. Den här gången pratade vi dock inte seglatser genom Nordostpassagen och vi pratade inte särskilt mycket om Te Araroa. Nej, vi pratade om världens högsta fristående berg: Kilimanjaro.
För 4 år sedan hade jag på känn att jag skulle få återse berget som stal en bit av mitt hjärta, och för en vecka sedan blev det klart. Jag reser tillbaka till Tanzania. Kilimanjaro Airport väntar på mig och på midsommarsöndagen(!) landar jag, exakt 4 år efter att vi missade den där BMW:n och fick en andra chans. Det pirrar i magen när jag tänker på det och jag är så otroligt tacksam. Kanske hade jag inte trott att det skulle bli på just det här sättet, och om ödet vill så kommer det inte att bli min sista tur på berget.

Många med mig tycker att det är en dröm att få åka till Kilimanjaro, inte bara en utan två gånger. Att det inte är någon slump att det här händer är jag dock säker på. Ingen dröm är stor nog och ingenting är omöjligt. ”Jag har slutat att bli förvånad”, sa både mamma och pappa helat oberoende av varandra. Jag är inte heller förvånad men jag är så oändligt tacksam. Vill man något tillräckligt mycket så händer det. Det krävs däremot att man lär sig att identifiera och fånga tillfället när det dyker upp mitt framför näsan (som det gör hos alla, men få ser det), en gnutta galenskap…och kanske framför allt modet att släppa fram magkänslan istället för att låta hjärnan tysta ner den. Surfa med när vågen bryter rätt. Riva mentala hinder och osäkerheter som försöker styra åt ett annat håll. Andas, blunda och bara ta emot allt det fantastiska som finns där om man bara öppnar ögonen. Det gäller dig med.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Ibland är det lätt att veta vart man ska… Te Araroa, 2015/2016.

 

Jag och Ola och våra vandringskepsar...

Jag och Ola och våra vandringskepsar…

 

Vill du läsa om min Kilimanjaro-bestigning 2014? Du hittar berättelsen här.