Browsing Category

egoboost

boybands egoboost GoCoCo livet är nu löpning Okategoriserade

Dream coming true

Ni som har varit med här genom åren vet att jag har ett stort intresse i konserter i allmänhet, och konserter med mina tonårsidoler NKOTB i synnerhet. Ni vet också att jag mellan konsertresorna springer en hel del. Nu i veckan fick jag helt osannolikt kombinera mina två intressen i London – jag sprang med Danny Wood i NKOTB!
Danny har bara löptränat i ett halvår, men sprang Boston Marathon på fina 3.50 tidigare i våras. Han driver fonden Remember Betty, där han samlar in pengar till bröstcancerforskningen till minne av hans mamma som gick bort för 15 år sedan och en stor del av insamlingen sker genom olika löparevent (FUCK CANCER-armbandet som sitter på min arm satt sedan på hans under konserten på kvällen…). 

Efter ett par veckors konversation lyckades jag och min boyband partner in crime Sofia äntligen få ihop en löpdate mellan deras två konserter (som för övrigt var HELT magiska!) – 10 km i Hyde Park i ”prattempo”, vilket visst är 48 minuter när man springer med sin gamla tonårsidol. Vi hamnade på hans Instagram och jag inser med skräckblandad förtjusning hur stor impact social media har när telefonen höll på att brinna upp av alla notifications från hans Twitter.
1991 stod jag i Globen och grät när de stod på scenen, 2014 springer vi och pratar marathonträning tillsammans. Surreal.

Law of attraction säger jag bara.

IMG_8817

IMG_8834

IMG_8824

Skärmavbild 2014-05-31 kl. 07.56.55S

 

egoboost styrketräning utmaningar

…a BIG step (for me, that is)!

Det har pågått en liten halvt om halvt tyst tävling mellan mig och en av mina manliga kollegor. I våras fick jag nämligen för mig att jag ville lära mig att göra chins (med smalt grepp)…ingen aning om varför men jag fick bara en idé i huvudet om att det vore ett bra mål att orka dra upp sin egen kroppsvikt från raka armar. Funktionellt på något sätt liksom.
En kollega gav mig en utmaning – ”när du klarar en chin up ska jag klara att springa milen under 45 minuter”. Jag hade väldigt svårt att låta bli att hoppa på det racet, och bara tanken på att få se honom svettas i en hel mil (vilket han inte har gjort ofta, varken på 45 minuter eller någon annan tid) fick mig att säga ja. 🙂 Dealen blev att den dagen jag klarar min utmaning har han tre månader på sig att göra den där milen…

Hade dock ingen aning om vad jag gav mig in på…att göra EN utan fusk med gungningar hit och dit är f*n inte lätt. Inte alls faktiskt. Det var så illa att jag inte ens tog mig från raka armar till…någonting. Jag bara hängde där som ett fån och rörde mig inte en millimeter. Trots många excentriska chins (det är inte jag på filmen 🙂 ) och en hel del förlamande träningsvärk kunde jag inte förmå mig att dra mig upp en enda gång. Det var faktiskt så svårt att jag så smått gav upp, satsade på löpningen inför maran istället och sen rann det ut i sanden.
I somras lade jag sen på mig ett rätt stort antal kilon efter att ha bott hemma i Dalarna i några veckor, där jag mer eller mindre helt och hållet vilade från träningen och istället åt mer (junk) än någonsin. När jag kom tillbaka till jobbet efter semestern kunde jag inte ens tänka på att börja harva med mina chins och jag har verkligen inte lagt något som helst fokus på den specifika träningen jag hade behövt.

Men. De senaste veckorna har det hänt något. Min träning har gått från kvantitetslöpning till kvalitetslöpning, och från minimalt med styrketräning till en hel del dito. Kroppen har känts stark och svarar bra på träning….och plötsligt en dag tog jag mig från raka armar till 90 grader. Där har det dock varit tvärstopp. Totalt tvärstopp. Min kollega har dock blivit lite orolig och jag har sett honom på löpbandet mer och mer…4.30-tempot har börjat vänjas in i hans kropp och han klarar iallafall 5 kilometer nu (imponerande!).
Tur att han har börjat kan jag tycka…för idag klockan 8.15 fick jag feeling, gick in på gymmet på jobbet och….BOOM!…bara drog mig upp. Tre kollegor blev vittnen och min kropp reagerade med ett oväntat adrenalinpåslag som fick mig att fem minuter senare gå in och göra det igen (och två timmar senare igen 🙂 ).

Något som var helt omöjligt för ett halvår sen är idag avbockat och just nu är jag väldigt duktig på att anamma mitt egoboost-tänk som jag försökte sprida härom dagen. Jag är sjukt stolt, vägrar att tänka på alla som kan hänga och göra chins i en timme i sträck, och väntar istället med spänning på att se min kollega bränna av en mil på max 44 minuter och 59 sekunder. Den 7 mars klockan 08.15 ska han ha klarat det, annars ”straffas” han med en start i Stockholm Halvmarathon nästa år. 😀 Älska utmaningen!

Stans nöjdaste leende belönas just nu med en sojalatte…

Förresten…tack för alla otroligt intressanta kommentarer på mitt inlägg om prestation. Jag är inte klar med ämnet…