Browsing Category

el camino

el camino Kilimanjaro Te Araroa

Slumpen är ingen tillfällighet – om att våga fånga ögonblicket

I februari 2012 hörde jag Sveriges mesta äventyrare (som någon tidning kallade honom) Ola Skinnarmo entusiastiskt berätta om sin tre månader långa seglats genom Nordostpassagen på Äventyrsmässan i Älvsjö. Själv hade jag haft drömmen om min 300-milsvandring genom Nya Zeeland i huvudet ett tag och blev inte mindre äventyrssugen av att stå där och lyssna. Efter Olas föreläsning tackade jag för inspirationen och att den tankemässigt fört mig ett steg närmare min vandring. Jag ansåg mig dock inte redo men fortsatte att drömma, mer eller mindre varje dag.

På midsommarsöndagen 2014 var jag och min mamma en hårsmån ifrån att frontalkrocka med en stor BMW X5 på riksväg 70 mellan Mora och Rättvik. Bilen hade fått vattenplaning i det kraftiga regnvädret och rusade emot oss där vi kröp fram i mammas lilla Toyota Aygo (storlek konservburk). När chocken hade lagt sig insåg jag att det hade kunnat vara vår sista dag i livet. Hade vi lämnat hemmet 10 sekunder tidigare hade jag inte suttit vid mitt tangentbord nu. Dagen efter tömde jag spargrisen och bokade en resa ett av mitt livs stora drömresmål: Kilimanjaro. Ingen tid för förberedelse, men jag hade inte tid att vänta. Livet är kort och jag kunde faktiskt ha dragit min sista suck där i vägrenen på riksväg 70.

Tre månader senare firade jag min 35-årsdag på Uhuru Peak (som betyder frihet på swahili) och min guide Salimu (även kallad Simba…av mig) sjöng Happy Birthday för mig så mina tårar rann. Noll erfarenhet av att vandra i berg. Höjdrädd, men just där och då helt orädd. Novis på alla sätt och vis men kanske lyckligast på den afrikanska kontinenten. Aldrig någonsin tidigare – inte ens vid katedralen i Santiago de Compostela 4 år tidigare – hade jag känt mig mer levande än jag gjorde där, 5895 meter upp i luften. Jag var mig själv så otroligt tacksam att jag tog chansen att åka, och lovade mig själv och berget att jag skulle komma tillbaka en dag.

Skärmavbild 2014-10-04 kl. 12.11.52

Uhuru Peak, 20 september 2014.

Väl hemkommen från Tanzania frågade jag mig själv: om jag kan bestiga Afrikas högsta berg, ett av världens seven summits, så kan jag väl vandra genom ett helt land? The rest is history, som man brukar säga. Efter slit för att få ihop pengar och smått sinnessjuk planering flög jag ganska exakt ett år senare – i oktober 2015 – till Nya Zeeland och tog mig igenom min 300 mil långa vandring. Utan erfarenhet av att sova i tält (Kilimanjaro räknas inte eftersom du inte ens sätter upp tältet själv), laga mat utomhus eller ha hela mitt liv i en ryggsäck i 4 månader. Men det gick. De hinder jag p.g.a. rädsla och osäkerhet hade satt upp i synfältet mot min dröm var visst inte omöjliga att ta sig förbi. Långt ifrån. Efter 100 korsade floder utan bro har liksom nervositeten bytts ut mot en axelryckning och man vet hur man ska läsa vattnet. Learning by doing och en stor skopa sunt förnuft. Det är ett ovärderligt minne jag bär med mig resten av livet.

Galen idé?

Ensamt? Ja. Läskigt? Lite. Ansträngande? Minst sagt. Omöjligt? Knappast.

Jag träffade Ola Skinnarmo på mässan i mars i år igen, 6 år efter vårt första möte. Med en gemensam bekant som den sammanförande länken hade jag och Ola några dagar senare ett möte på hans Expeditionsresor. Den här gången pratade vi dock inte seglatser genom Nordostpassagen och vi pratade inte särskilt mycket om Te Araroa. Nej, vi pratade om världens högsta fristående berg: Kilimanjaro.
För 4 år sedan hade jag på känn att jag skulle få återse berget som stal en bit av mitt hjärta, och för en vecka sedan blev det klart. Jag reser tillbaka till Tanzania. Kilimanjaro Airport väntar på mig och på midsommarsöndagen(!) landar jag, exakt 4 år efter att vi missade den där BMW:n och fick en andra chans. Det pirrar i magen när jag tänker på det och jag är så otroligt tacksam. Kanske hade jag inte trott att det skulle bli på just det här sättet, och om ödet vill så kommer det inte att bli min sista tur på berget.

Många med mig tycker att det är en dröm att få åka till Kilimanjaro, inte bara en utan två gånger. Att det inte är någon slump att det här händer är jag dock säker på. Ingen dröm är stor nog och ingenting är omöjligt. ”Jag har slutat att bli förvånad”, sa både mamma och pappa helat oberoende av varandra. Jag är inte heller förvånad men jag är så oändligt tacksam. Vill man något tillräckligt mycket så händer det. Det krävs däremot att man lär sig att identifiera och fånga tillfället när det dyker upp mitt framför näsan (som det gör hos alla, men få ser det), en gnutta galenskap…och kanske framför allt modet att släppa fram magkänslan istället för att låta hjärnan tysta ner den. Surfa med när vågen bryter rätt. Riva mentala hinder och osäkerheter som försöker styra åt ett annat håll. Andas, blunda och bara ta emot allt det fantastiska som finns där om man bara öppnar ögonen. Det gäller dig med.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Ibland är det lätt att veta vart man ska… Te Araroa, 2015/2016.

 

Jag och Ola och våra vandringskepsar...

Jag och Ola och våra vandringskepsar…

 

Vill du läsa om min Kilimanjaro-bestigning 2014? Du hittar berättelsen här.

el camino livet är nu minnen

Minnen

”Efter att ha tackat nej till att medverka i ett inslag om el camino i spansk tv igar lagade jag for forsta gangen egen middag pa harberget. En kulinarisk resa bestaende av tagliatelle, tomatsas och en burk tonfisk. Rivna morotter och ett skivat apple pa blev dock for mycket for de tva stackars italienskorna som satt mittemot mig…de tyckte formodligen redan att jag hade slaktat deras nationalratt big time med min burktonfisk. Forklarade for dem att det faktiskt ar gott, och de nickade och log men sag fortfarande ratt skramda ut. Whatever, gott var det, och kostade val sisadar en tia att kasta ihop.

Somnade innan 21, trots att det pagick en mindre konsert ute i koket. En av gubbarna hade hittat en gitarr och sjong Besa me mucho for full hals. Jag var dock trott pa gransen till medvetsloshet, sa jag sov som ett barn fram till 6. Vaknade med extrem traningsvark i rumpan, vilket jag skyller pa min 2 timmar langa backtraning med tung ryggsack igar morse… Kokade en ljuvlig grot som jag at med en massa goda frukter, och allt var frid och frojd. Valte dock 5 minuter senare ut en jattestor kaffe over hela bordet och hoppades i mitt stilla sinne att resten av dagen inte skulle ga i samma stil…

Halv atta var jag ivag, och siktade in mig pa forsta staden Cacabelos 15,5 km bort. Efter drygt en mil borjade en bonde en bit fran vagen att vinka valdigt orovackande. Bonder har nere hor i stort sett till de enda av det manliga slaktet som inte vinkar for att ragga, sa jag stannade. ¡El camino no va aqui!(el camino gar inte har). Forklarade for honom att jag precis sett en skylt som pakade hitat, men han gav sig inte. ¡No, no…es el camino atlernativo, es unos 6 kilometros más! Jahapp, en alternativ vag med 6 extra kilometer forbi en kyrka mitt i ingenstans. Tack, men nej tack. Han forklarade den ”riktiga” caminons vag, forbi vingarden en bit bort och till vanster. Tackade for hjalpen och vande. Motte en tysk, forklarade laget och han insag att han inte var overdrivet sugen pa 6 bonuskilometer, sa han vande ocksa och viskade scheisse ett par ganger. Vi tog sallskap en halv kilometer, hade ett samtal pa en skon tyskengelska och sa sen hej da. Han hade startat 7 dagar innan mig och var imponerad over mitt tempo…som jag skulle fa ata upp senare.

En kaffe blev det saklart i Cacabelos, sen vidare mot Villafranca del Bierzo, en bit pa 7,2 km som kandes som en halv evighet. Ett tag trodde jag verkligen att jag hade irrat bort mig totalt bland alla vinrankor och var tvungen att ta upp min iPhone och kolla kompassen. Sag att jag var pa vag osterut, vilket inte kandes helt hundra, men jag fortsatte. Passerade en pytteliten by med fem hus och fragade en señora om jag var ratt ute. Joda, det var jag. Bara att trampa vidare, och efter vad som kandes som ett par mil vinfalt kom jag antligen fram till min lilla by, dar jag at lite lunch bestaende av….ja, gissa? Bocadillo con tortilla española – check! Det kommer att spruta omelett ur mina oron snart, men det ar ju vansinnigt gott…

Efter lunch kande jag mig lite trott, och unnade mig att for forsta gangen ta upp min iPhone och kora lite offline-Spotify. BIG mistake. Ar man en person som lever med musik, inte klarar en dag utan musik och fullstandigt alskarmusik kan det visst handa nagot om man inte lyssnar pa just musik pa 14 dagar. Tre gitarrackord och jag borjade grata hysteriskt. I nastan en halvtimme gick jag dar bredvid motorvagen, lyssnade pa den ena minnesframkallande laten efter den andra och grat hejdlost. Ratt marklig kansla kan jag saga. Plotsligt tog tararna dock slut, och jag insag att jag hade rett ut ett och annat av det jag hade med mig i min mentala packning till Spanien. Skont. Nar jag vaknade upp ur min koma var jag redan i Trabadelo, som var nasta by. Tiden mellan de tva byarna var bara borta, sparlost, och jag kande mig 5 kilo lattare efter alla tarar.

Precis efter mitt lilla breakdown, det andra pa 15 dagar, sag jag en man sitta vid en rastplats. Hallo – was ist los? Warum bist du so langsam? (hej – vad hander? Varfor ar du sa langsam?). Min kare tysk, som pa nagot markligt satt hade passerat mig. Kanske gick jag fel dar bland vinrankorna anda, vad vet jag? I don’t wanna know.
6,1 km efter tyskmotet kom jag iallafall fram till Vega de Valcarce, dar jag ska sova inatt. Harberget ags av en brasilianska, sa om en halvtimme vankas det brasiliansk middag och lokalt vin. Misstanker att det blir en ratt tidig kvall idag igen, det tar pa krafterna att traska omkring i solen en hel arbetsdag. Imorgon har jag dessutom den varsta stigningen sedan forsta dagen, 700 meter pa 7 km upp till O Cebreiro. Tar det direkt efter frukost, da ar jag som starkast! Sen vantar 2 mils nedforsbacke…trevligt.
Dag 15 ar avklarad, och jag forstar inte hur langt jag har gatt egentligen. Det har kommer att ta tid att smalta. Nar jag har gjort det ska jag svara pa alla era fragor och beratta allt. Ha en fin kvall, imorgon tar vi en bit till. Kram till er alla!”


Det där skrev jag för fyra år sen, när jag bara hade fem dagar kvar på min 20 dagar och 80 mil långa vandring genom Spanien. Fyra år sen, och jag kan fortfarande känna känslan av frihet. Smärta. Glädje. Sorg. Hemlängtan. Lugn. Allt.
Snubblade över en bild på Facebook igår som gick rakt in i hjärtat och säger allt om hur jag ser på livet och vill leva…jag kommer för alltid att leva på mina minnen från de 20 dagar som har påverkat min person mest. Någonsin.
1978701_444448432357665_3572577908603295846_n
el camino funderingar

Ånger

Jag fick en länk skickad till mig från en kompis igår. Den handlade om Bonnie Ware, en sjuksyster i Australien som efter åratal på en klinik med döende patienter skrev en bok om vad människor ångrar mest på sin dödsbädd – ”The top five regrets of the dying”.

Det var inga överraskningar på listan direkt, men punkterna tål ändå att tänkas på lite extra. Det vi önskar mest under vår sista tid i livet är…

…att vi skulle ha uppfyllt våra drömmar istället för att lyssna på andra.

…att vi inte hade jobbat så hårt.

…att vi vågat säga ifrån och uttrycka våra känslor oftare.

…att vi hade haft bättre kontakt med vännerna.

…att vi hade tillåtit oss själva att vara gladare.

Mycket tänkvärt. God morgon.

El Camino de Santiago 2010 – en av de saker jag ångrar minst av allt i livet.