Browsing Category

funderingar

funderingar

Mentala promenader

Några dagar i veckan börjar jag min dag med att promenera till jobbet. Det är nästan tomt på människor längs vägen bortsett från någon löpare, en och annan hundägare och ibland någon till synes småstressig powerwalkare. Vissa morgnar ser jag knappt någon under den större delen av promenaden, och det enda ljudet jag hör är fåglarna och mina egna steg.

Jag promenerar inte till jobbet för motionens skull. Jag ser inte mina promenader som träning och jag tar mig inte mina dryga 5 morgonkilometer till fots för att jag ska bränna lite extra fett innan frukosten. Min promenad är helt och hållet mental och för mig, en knapp timmes ren och skär meditation och de flesta morgnar när jag kommer fram till jobbet kommer jag knappt ihåg vilka tankar eller ämnen som har passerat mitt huvud.
Andra morgnar pågår det en febril aktivitet i hjärnan. Jag ställer mig stora livsfrågor där på morgonkvisten, och vissa av dem lyckas jag bena ut och komma en bit på väg med medan andra står lika obesvarade och komplicerade som när jag klev utanför dörren hemma.

I morse när jag mötte solen vid Norr Mälarstrand funderade jag plötsligt (och återigen) över det svindlande och smått kusliga faktumet att vi bara har ett liv. Ett enda liv. Just den frågan kan jag inte tänka en sekund på utan att ställa tusen stora och små följdfrågor, ifrågasätta inte bara mitt men även andras beteende och börja fråga mig varför jag (och andra) gör vissa val när vi ju vet att vi bara har det här livet på oss att leva. Vi får ingen andra chans.

Varför betar jag inte av mina stora äventyr på min bucket list istället för att bara krypa omkring och uträtta de små, enklare sakerna? Varför lever vissa människor liv där de själva inser och erkänner att de inte mår bra, trots att de har alla möjligheter i världen att ändra på sin situation? Varför skriver jag inte den där boken när jag har en handfull stories, all tid i världen, en väl fungerande dator och tio friska fingrar som nästan kan hantera ett tangentbord i sömnen? Varför äter människor konstgjorda, kalorifria livsmedel som inte tillför kroppen ett enda gram näring när det finns riktig mat som är både billigare, godare och bättre för hälsan? Varför är vi inte mer tacksamma över det vi har istället för att spendera hela livet med att fokusera på och tråna efter det vi inte har? Varför gör vi inte mer av sånt som gör oss glada, trots att vi postar fina bilder med kloka quotes som rör ämnet på alla sociala medier vi vet? Varför fyller jag inte spargrisen och åker till Madagaskar istället för att lägga mina pengar på tv-avgift, take away-kaffe och tuggummi (vad f*n är tuggummi ens för påfund?)? Varför älskar vi inte mer och hatar lite mindre? Vi får ju ingen andra chans.

IMG_7373

funderingar

Noll

Jag åt en jättegod frukost imorse. Drack kaffe ur en av mina favoritmuggar. Hade en busy och bra dag på jobbet med motiverade kunder. Körde ett lättare marklyftspass och gjorde en femma på 70% av mitt max. Åkte hem svettig och glad i träningskläder för att lägga mig i badet. Åt ett färgglatt återhämtningsmål innan, självklart. Tog en tupplur. Bläddrade lite i nya Runner’s World som jag fick igår. Läste om Anna-Lenas skolios och lärde mig något nytt. Åt dagens sista mål som var gott och näringsrikt, men mer lik en frukost än en middag eftersom jag inte orkade stå vid spisen just idag. Kroppen fick dock det den behövde och jag var mätt och glad efteråt. All good.

Det märkliga är att jag inte har tagit en enda bild under hela dagen. Noll foton. Jag har liksom levt som en helt normal, icke-bloggande person och har inte förevigat ett enda moment sedan jag vaknade i morse. Inser ju nu att ett blogginlägg (eller min Instagram för den delen) blir otroligt mycket tråkigare utan en bild, men också att det är skönt att ha en dag off ibland och inte vara klistrad vid sin iPhone. Saker händer ju i livet ändå…uppenbarligen. En tanke korsar mitt huvud att det har varit en skön dag, att det har känts lite som semester att inte behöva tänka på sitt liv i kameravinklar. Ska känna på tanken ett extra varv…men först ska jag självklart kolla på ”Veckans brott” och Leif GW som ska reda ut Knutby-härvan en gång för alla.

fuck cancer funderingar

Perspektiv

Jag har känt mig lite gnällig de senaste dagarna, jag blir ofta det när jag är sjuk. Jag hatar känslan av att inte vara 100%, att vara låg på energi och inte orka det jag vill. Hatar den, och när jag har känslan i kroppen blir jag ingen trevlig och tacksam person.

Idag fick jag mig dock en rejäl tankeställare, igen. En tanke om att det gnälls åt helvete för mycket. Vet inte om det var för att det började ”snöa” (läs: regna något snöblandat slask) här i Stockholm, men Facebook exploderade plötsligt av allmänt gnäll. Var det inte ”snön” som var blöt och jobbig så var det drygt att vara hemma för VAB idag igen. Är det inte värdelöst att det är snöfritt i december så är det hemskt att det snöar. Det tar liksom aldrig slut, och här hemma ligger dessutom jag och tycker synd om mig själv…för en sketen förkylning!

Jag har skrivit spaltmeter i ämnet men kände nu att det var dags igen, både för mig själv och andra att rycka upp sig, även om det mörkaste december rasar utanför fönstret. Jag tänkte på min moster. Min älskade, starka moster som har varit med mig i hela mitt liv och numera är mer som min syster. Vi har haft så ofattbart kul tillsammans, skrattat i timmar och rest både hit och dit på helt fantastiska tjejresor som har fått det att bubbla i kroppen. Vi har spenderat otaliga kvällar hemma i soffan i Dalarna, skrattat ännu mer, skrivit julrim långt in på småtimmarna, löst kilometer med korsord, badat fotbad tills solen nästan gått upp och druckit rosé i solen. Hon är en av mina absolut bästa vänner, och jag kan inte tänka mig ett liv utan henne.
Sedan i somras har hon kämpat mot det helvete som bröstcancer innebär. Operation, ny operation och nu cellgifter. När det (tack gode gud snart) är klart väntar strålning och i mars nästa år ska hon äntligen vara färdigbehandlad. Om fem år kommer hon att friskförklaras. Punkt.

Det finns inget som är kul i att stå bredvid totalt maktlös och inte kunna göra något, det är ett helvete att se någon man älskar inte må bra och man vill bara kunna bära hela smärtan åt henne så att hon slipper. Det finns inget som gör så ont som att vara anhörig till någon som är sjuk, men det är förmodligen inte ens i närheten av hur jobbigt hon har det, hon som är mitt i det. Hon har all jävla rätt i världen att gnälla över sin situation, och alla skulle förstå om hon gjorde det, men hon gör det inte. Hon biter ihop, stålsätter sig och har gett sig fan på att vinna det här kriget. Vad hjälper det att sätta sig ner och gnälla? Ingenting. Ingenting. Istället är hon tacksam över det hon har, och för varje dag som hon vaknar utan att det gör ont. Hon bakar lussebullar och steker magiskt goda hemmagjorda laxbiffar. Hon ser till att ge sin kropp träning, även om hon är den första som skulle ha ett legitimt skäl att inte orka och bara ligga kvar i soffan. Hon har en familj hon älskar och som älskar henne, och utan varandra är de ingenting i det här. Hon är den absolut starkaste människa jag känner.

Min förkylning bleknar bort till ingenting i jämförelse med vad hon går igenom, och tror ni att min moster ens orkar bry sig om vad det är för väder utanför fönstret (förutom att hon glatt meddelar mig att snön vräker ner inför familjens julfirande) eller att det bara visas skitprogram på tv? Löjliga trivialiteter i sammanhanget. Plötsligt skäms jag över att jag ens irriterar mig över min rinnande näsa, mitt dunkande huvud och den slemmiga halsen. Och plötsligt blir jag nästan förbannad på alla otacksamma jävlar som gnäller på enkla saker som de ändå inte kan påverka. Ännu mer förbannad blir jag på dem som gnäller på sådant de faktiskt kan påverka. Helt ofattbart.

Nej, vänner, vi måste bli mer tacksamma. Vi måste le mer, kramas mer och ta vara på livet mer. Kan min moster le och sprida värme trots att håret har ramlat av, ett bröst är borta och kroppen skriker av smärta av cellgifterna så kan fan vi som har det så mycket bättre göra det dubbla! Jag ska i detta nu sluta gnälla på min simpla förkylning, och istället sätter jag in en peng till Cancerfonden, kramar om livet och säger TACK. Tack för att jag får vara med här på jorden, för att jag har familj och vänner runt mig, för att jag får vara frisk och att jag har möjlighet att göra precis vad jag vill. TACK.

moster
Jag och min älskade moster förberedda för Robbie Williams i ett regnigt Amsterdam, sommaren 2011.
När vi kom fram hade arenan självklart tak. Vi firade med gapskratt och ett glas rosé.