Browsing Category

Kilimanjaro

el camino Kilimanjaro Te Araroa

Slumpen är ingen tillfällighet – om att våga fånga ögonblicket

I februari 2012 hörde jag Sveriges mesta äventyrare (som någon tidning kallade honom) Ola Skinnarmo entusiastiskt berätta om sin tre månader långa seglats genom Nordostpassagen på Äventyrsmässan i Älvsjö. Själv hade jag haft drömmen om min 300-milsvandring genom Nya Zeeland i huvudet ett tag och blev inte mindre äventyrssugen av att stå där och lyssna. Efter Olas föreläsning tackade jag för inspirationen och att den tankemässigt fört mig ett steg närmare min vandring. Jag ansåg mig dock inte redo men fortsatte att drömma, mer eller mindre varje dag.

På midsommarsöndagen 2014 var jag och min mamma en hårsmån ifrån att frontalkrocka med en stor BMW X5 på riksväg 70 mellan Mora och Rättvik. Bilen hade fått vattenplaning i det kraftiga regnvädret och rusade emot oss där vi kröp fram i mammas lilla Toyota Aygo (storlek konservburk). När chocken hade lagt sig insåg jag att det hade kunnat vara vår sista dag i livet. Hade vi lämnat hemmet 10 sekunder tidigare hade jag inte suttit vid mitt tangentbord nu. Dagen efter tömde jag spargrisen och bokade en resa ett av mitt livs stora drömresmål: Kilimanjaro. Ingen tid för förberedelse, men jag hade inte tid att vänta. Livet är kort och jag kunde faktiskt ha dragit min sista suck där i vägrenen på riksväg 70.

Tre månader senare firade jag min 35-årsdag på Uhuru Peak (som betyder frihet på swahili) och min guide Salimu (även kallad Simba…av mig) sjöng Happy Birthday för mig så mina tårar rann. Noll erfarenhet av att vandra i berg. Höjdrädd, men just där och då helt orädd. Novis på alla sätt och vis men kanske lyckligast på den afrikanska kontinenten. Aldrig någonsin tidigare – inte ens vid katedralen i Santiago de Compostela 4 år tidigare – hade jag känt mig mer levande än jag gjorde där, 5895 meter upp i luften. Jag var mig själv så otroligt tacksam att jag tog chansen att åka, och lovade mig själv och berget att jag skulle komma tillbaka en dag.

Skärmavbild 2014-10-04 kl. 12.11.52

Uhuru Peak, 20 september 2014.

Väl hemkommen från Tanzania frågade jag mig själv: om jag kan bestiga Afrikas högsta berg, ett av världens seven summits, så kan jag väl vandra genom ett helt land? The rest is history, som man brukar säga. Efter slit för att få ihop pengar och smått sinnessjuk planering flög jag ganska exakt ett år senare – i oktober 2015 – till Nya Zeeland och tog mig igenom min 300 mil långa vandring. Utan erfarenhet av att sova i tält (Kilimanjaro räknas inte eftersom du inte ens sätter upp tältet själv), laga mat utomhus eller ha hela mitt liv i en ryggsäck i 4 månader. Men det gick. De hinder jag p.g.a. rädsla och osäkerhet hade satt upp i synfältet mot min dröm var visst inte omöjliga att ta sig förbi. Långt ifrån. Efter 100 korsade floder utan bro har liksom nervositeten bytts ut mot en axelryckning och man vet hur man ska läsa vattnet. Learning by doing och en stor skopa sunt förnuft. Det är ett ovärderligt minne jag bär med mig resten av livet.

Galen idé?

Ensamt? Ja. Läskigt? Lite. Ansträngande? Minst sagt. Omöjligt? Knappast.

Jag träffade Ola Skinnarmo på mässan i mars i år igen, 6 år efter vårt första möte. Med en gemensam bekant som den sammanförande länken hade jag och Ola några dagar senare ett möte på hans Expeditionsresor. Den här gången pratade vi dock inte seglatser genom Nordostpassagen och vi pratade inte särskilt mycket om Te Araroa. Nej, vi pratade om världens högsta fristående berg: Kilimanjaro.
För 4 år sedan hade jag på känn att jag skulle få återse berget som stal en bit av mitt hjärta, och för en vecka sedan blev det klart. Jag reser tillbaka till Tanzania. Kilimanjaro Airport väntar på mig och på midsommarsöndagen(!) landar jag, exakt 4 år efter att vi missade den där BMW:n och fick en andra chans. Det pirrar i magen när jag tänker på det och jag är så otroligt tacksam. Kanske hade jag inte trott att det skulle bli på just det här sättet, och om ödet vill så kommer det inte att bli min sista tur på berget.

Många med mig tycker att det är en dröm att få åka till Kilimanjaro, inte bara en utan två gånger. Att det inte är någon slump att det här händer är jag dock säker på. Ingen dröm är stor nog och ingenting är omöjligt. ”Jag har slutat att bli förvånad”, sa både mamma och pappa helat oberoende av varandra. Jag är inte heller förvånad men jag är så oändligt tacksam. Vill man något tillräckligt mycket så händer det. Det krävs däremot att man lär sig att identifiera och fånga tillfället när det dyker upp mitt framför näsan (som det gör hos alla, men få ser det), en gnutta galenskap…och kanske framför allt modet att släppa fram magkänslan istället för att låta hjärnan tysta ner den. Surfa med när vågen bryter rätt. Riva mentala hinder och osäkerheter som försöker styra åt ett annat håll. Andas, blunda och bara ta emot allt det fantastiska som finns där om man bara öppnar ögonen. Det gäller dig med.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Ibland är det lätt att veta vart man ska… Te Araroa, 2015/2016.

 

Jag och Ola och våra vandringskepsar...

Jag och Ola och våra vandringskepsar…

 

Vill du läsa om min Kilimanjaro-bestigning 2014? Du hittar berättelsen här.

Kilimanjaro Okategoriserade prylar

…och nu blir det reklam.

Det är några veckor sedan jag kom ner från Kilimanjaro och jag börjar förstå att det finns en del frågor som behöver besvaras. Jag får en del mail där ni frågar om än det ena och än det andra, och jag ska försöka att besvara era frågor nu. Är det fortfarande något ni undrar efter det här inlägget – lägg en kommentar eller skicka ett mail till mig så ska jag försöka ge er ett svar.

Jag bokade min resa genom Äventyrsresor efter rekommendation från en kollega som hade gjort samma resa för några år sedan och varit väldigt nöjd. Jag valde att bestiga Kilimanjaro på 6 dagar via Machame/Mweka route – en av de mest natursköna lederna upp till Uhuru Peak. Längs vägen bor man i tält, men vill man inte det finns andra alternativa leder att ta upp till toppen. Jag ångrar inte en sekund att jag åkte med Äventyrsresor, deras samarbetspartner Zara Tours i Tanzania är extremt proffsiga och levererar fantastiska guider och servicenivån är mycket hög! Högsta betyg!

Hur förberedde jag mig då? Ja, hörni ni. Inte så mycket fysiskt skulle jag vilja säga, men ganska mycket mer mentalt. Jag bokade ju min resa ganska hastigt och lustigt bara ett par månader innan jag skulle åka så det fanns inte mycket till tid att förbereda sig. Jag fick snabbt köpa ett par kängor, försöka hinna gå in dem genom att traska upp och ner på Gesundaberget hemma i Dalarna och sedan hålla tummarna att jag inte skulle få några skavsår. Mina underbara vänner på Gococo såg till att jag hade marknadens bästa och skönaste strumpor på fötterna och sen var det bara att gå. Loggade ett par tusen svettiga höjdmeter under sommarsemestern, men den låga syrehalten som väntade på Kilimanjaro kunde jag tyvärr inte utsätta kroppen för och träna på. ”Det får bära eller brista” tänkte jag, och försökte njuta av utsikten över Siljan istället för att oroa mig för syrebrist.

IMG_9610

Förutom prylar jag var tvungen att köpa fick jag se över mitt vaccinationskort och komplettera med en och annan spruta, bl.a. mot Hepatit A+B och stelkramp. Jag tog min senaste stelkrampsspruta när jag var 10 år, och efter att ha läst om den extremt otrevliga sjukdomen kände jag att jag ville ta det säkra före det osäkra. Malariatabletter införskaffades och Dukoral mot kolera skulle drickas innan avresa. Ebolan försökte jag att ignorera, trots mammas oro. Afrika är stort och Tanzania ligger långt ifrån de dåvarande riskområdena.

Det finns vissa saker som var fullständigt oumbärliga under min bergsbestigning, och nu kommer det frivilliga reklaminslaget i det här inlägget. Jag säger inte att det här måste vara de bästa prylarna på marknaden(?), men för mig var de där och då absolut världsklass! Utan inbördes ordning:

Håkan på Äventyrsresor – ett outtröttligt stöd när jag hade en miljard frågor innan min avresa.

Mina kängor från Haglöfs – noll skavsår, noll blöta fötter och noll obekvämligheter.

Yllestrumporna från Gococo – av samma anledning som ovan. Fullständigt magiska!

Vätskebehållaren – flaska går bort på Kilimanjaro, du orkar inte hålla på och skruva av och på en kork och att ha snabb tillgång till vatten är a och o.

Cellsyre från Holistic – placebo eller inte, jag kände ingenting av höjden när det kommer till huvudvärk eller illamående. Ingenting.

Glasögonen från X-Kross – solen på Kilimanjaro är stark och utan glasögonen hade huvudvärken förmodligen varit ett faktum.

Pannlampan från Silva – du är körd utan pannlampa. Totalt körd. Både under toppbestigningen men också på kvällarna i tältet och på campen.

Dry Bags – utan dem hade allt i väskan varit fuktigt. Konstant. Att kunna sätta på sig torra kläder är ovärderligt när du är trött och frusen.

Supervarma understället från Haglöfs – höll mig varm i sovsäcken på nätterna och framför allt under toppbestigningen.

Superlätta, hopfällbara trekking poles – fullständigt ovärderligt på vägen ned från toppen, jag vet inte om jag hade klarat det utan dem.

Förutom ovanstående är det av högsta prioritet att ha en bra ryggsäck (jag använde en 35-liters), en duffel bag för alla saker som bärarna ska bära (de bär inte väskor med hårda kanter) och ett ordentligt GORE-TEX®-ställ. Vädret växlar snabbt på berget och man vill till varje pris undvika att bli blöt och kall.

DCIM100GOPRO

Jag tror att jag har svarat på allt ni har undrat nu. Om inte – maila mig på helena@healthbyhelena.com eller kommentera det här inlägget så svarar jag! En sista fråga som jag har fått många gånger är: ”Skulle du rekommendera andra att göra samma sak?”. Mitt svar är uteslutande JA.

Vill ni läsa Holistics intervju med mig om min bestigning? Kolla in deras blogg!

Kilimanjaro Okategoriserade resor

Kilimanjaro, del 6 – vägen nedåt

När jag kliver ner från stenarna efter att ha tagit bilden vid toppskylten går luften ur mig helt. Jag är så jävla trött, rent utsagt. Saskia, Dirk och Mndeme syns inte till och jag undrar var de är? Kom de inte upp? Hur mår Saskia? ”Come on, we have to turn back down” säger Salim och jag får lite smått panik när jag tänker på att vi har 1295 höjdmeter nedförsbacke framför oss och att det är meningen att jag ska klara det med min energilösa kropp och övertrötta ben. Jag har fortfarande min lilla picninc-låda som jag fick inatt kvar i ryggsäcken, och när vi kommer ner till Stella Point på 5756 m.ö.h. måste jag ta ett litet break för att försöka få i mig något ätbart trots att jag inte är särskilt hungrig. Tar ett par kakor, en liten näve rostade jordnötter och några klunkar vatten ur min reservflaska som ligger i väskan och inte har frusit till is, jag smörjer in ansiktet med solkräm eftersom solen gassar och sen meddelar jag att jag är redo. Salim påminner mig om att kameran ju inte fungerade här vid skylten på vägen upp och undrar om vi inte ska ta en bild nu istället. Skönt att han hade tillräckligt med syre i hjärnan och sinnesnärvaro när jag inte hade det…

52

Det som börjar efter Stella Point kan beskrivas som ett rent fysiskt helvete. Tänk er själva att ni har kört årets tyngsta benpass, inte har ätit på 12 timmar, ni måste andas genom ett rör där hälften av syret går förlorat och sen ska ni gå i konstant nedförsbacke i mellan 2 och 3 timmar. Det kan låta som något positivt att inte behöva kämpa uppför längre efter en natt i uppförsbacke, men det här…det är värre. Så mycket värre.
Vi tar en annan led ner än vad vi tog upp, och underlaget består av jord, sand och stenar i alla storlekar man kan tänka sig. Marken är lös, fötterna sjunker ner lite lätt för varje steg och det tar ungefär 5 minuter innan mjölksyran biter sig fast i låren. Knäna hör av sig efter 10 minuter och från den sekunden gör de ont hela vägen ner till basecamp. Jag är så vansinnigt trött i mina lår, tårna är fortfarande bortdomnade av nattens kyla och hade jag inte haft mina stavar hade det här inte gått. På riktigt. Salim är pigg som en mört (trots att han inte har ätit något alls sedan innan vi startade inatt) och flyger på lätta ben nedför berget. Jag får faktiskt svårt att hänga med och jag går konstant 25 meter bakom honom. Han vänder sig om då och då för att titta till mig, jag ger tummen upp varje gång och vi fortsätter. Jag vill bara ner till mitt tält och vila nu, bit ihop!

Vi möter en kvinna som fortfarande är på väg upp till toppen och hon mår inte bra. Hon har en guide med sig, stödjer sig både på honom och sina vandringsstavar men klarar inte av att ta mer än 2-3 steg innan hon måste vila för att ta några djupa andetag. Hon är blek i ansiktet, ser otroligt svag ut och jag undrar om hon någonsin kommer att ta sig upp. Klockan är 7 på morgonen och hon har fortfarande säkert 400 höjdmeter kvar, det kommer förmodligen inte att gå.
Jag tappar fotfästet två gånger och ramlar. Som tur är prickar jag inga stenar och jag har dubbla byxor på mig så jag skrapar mig bara lätt på ena knät. Mjölksyran fullkomligen sprutar ur låren och vaderna och jag är så trött att jag vill gråta. Jag orkar inte mer, snälla låt mig få vila. Den överraskande glödheta morgonsolen steker och jag svettas helt sjukt mycket, men jag försöker tänka positiva tankar som att slangen till min Camelbak iallafall tinar i värmen, och äntligen kan jag dricka ordentligt med vatten. Det är verkligen iskallt och jag dricker så mycket att det nästan gör ont i huvudet. Jag är så otroligt törstig och det är en ren dröm att få ta stora klunkar rent (oh well) vatten.

Efter någon timmes mjölksyrehelvete och smärta i båda mina knän planar det ut något. Det är dock fortfarande nedförsbacke och benen skakar av trötthet. Vi har bara tagit en enda kort paus sedan Stella Point och min kropp är helt slut. Om jag trodde att jag var trött de gångerna jag sprang in på Stadion på Stockholm Marathon så hade jag fel. Det är nu jag är trött. Jävligt trött. Jag tänker att jag ska ta med mig den här känslan till den 30 maj nästa år och bara le åt mina ”trötta” marathonben…just nu vill jag så mycket hellre springa en mara än att gå ett enda steg till nedför. Salim verkar dock helt oberörd och susar vidare nedför berget så jag har inget annat val än att hänga på.

54

Det fortsätter såhär i vad som känns som en halv evighet, men efter 2 timmar i nedförsbackshelvetet på jorden ser jag äntligen tälten i basecamp. Jag blir så glad att jag börjar gråta. Det som normalt tar 3 timmar har gått mycket snabbare och jag tackar Salim för att han har hållit ett (för) högt tempo. Nu är vi äntligen snart framme, jag får träffa de andra och se hur de mår och jag får sova. Den fysiska tröttheten är nämligen inte det enda som känns, jag är dessutom så otroligt sömnig efter mitt nattliga äventyr att jag skulle kunna somna på fläcken om jag la mig ner på den kalla och snötäckta jorden. Salim meddelar att vi har ungefär 15 minuter kvar och jag jublar av glädje, både inombords och så att det ekar över halva Kilimanjaro.

När vi kommer ner till basecamp tar Mndeme emot oss och ger mig en kram. ”Congratulations, I knew you would make it” säger han och jag är så trött att jag knappt orkar prata. Benen känns som gelé, jag mår lite lätt illa och känner i huvudet att jag har druckit alldeles för lite vatten sedan midnatt. Jag undrar var de andra är och Mndeme meddelar att de fick vända tillbaka vid 5500 meters höjd, att Saskia då inte ens kunde gå själv utan hjälp från både honom och Dirk, och att de nu ligger och sover. Det känns så vansinnigt tråkigt men just nu orkar jag faktiskt bara tänka på hur ofattbart skönt det är att vara framme och att mitt tält står 2 meter ifrån mig. Mitt solvarma, efterlängtade tält där min sovsäck väntar och jag kommer snart att få sova. ”We’ll wake you up at 10” säger Mndeme, och jag inser att jag bara har 1 timme och 15 minuter på mig att få till lite välbehövlig sömn. Jag kryper in i tältet – det är varmt och skönt – dricker minst en halvliter vatten, tar av mig de yttersta lagren med kläder och båda paren byxor. De dubbla ylletrumporna behåller jag på och hoppas att mina stackars tår ska vakna ungefär samtidigt som jag snart blir väckt. Känslan att få stoppa i öronpropparna, lägga sig på den mjuka sovsäcken och stänga ögonen är helt obeskrivlig.

55

Jag öppnar ögonen och tittar på klockan. Jag har redan sovit i 45 minuter och om en kvart väcker de mig. Tänker att det inte är någon idé att somna om utan bestämmer mig för att börja packa och göra mig klar, vi är ju tyvärr inte klara för idag ännu. Dagens mål är inte här i basecamp, det är ytterligare 1500 höjdmeter nedåt vid Mweka camp, vårt sista camp innan avslutningen imorgon…hemska tanke att jag måste gå imorgon också. Mitt huvud dunkar och jag dricker mer vatten. Jag har inte varit kissnödig sen midnatt och det tyder onekligen på att vätskebalansen är lite smått rubbad, inte alls konstigt att huvudet säger ifrån. När jag ska flytta mina ben känner jag att jag redan börjar få träningsvärk, det känns ju lovande inför morgondagens avslutande 3 timmar(?).

Lunchen serveras redan klockan 11, jag har jättesvårt att äta och har ingen vidare aptit men försöker verkligen att få i mig lite välbehövlig energi. Saskia mår bättre men har fortfarande huvudvärk. Stackarn, hon har verkligen mått skit sen dag två. Hon verkar dock inte särskilt besviken över att inte ha nått toppen, det fanns inte en chans att nå dit i hennes tillstånd och hon är fast besluten om att komma tillbaka om några år och försöka igen. Helt rätt tanke! Mndeme och Salim kommer in, frågar hur vi mår och informerar oss om att det är dags att lämna basecamp direkt efter lunch. Ytterligare 3 timmar(!) nedförsbacke väntar och jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Jag tänker att det är speciellt sätt att fira sin födelsedag på och att jag aldrig kommer att glömma den. 3 timmar till…de måste skoja.

Men nej, de skojar inte. Inte det minsta. Jag grinar illa redan från första steget, mina knän har verkligen sagt upp sig. Tårna sover fortfarande och Dirk får lära sig ett välbehövligt svenskt ord – ”sockerdricka”. Jag har sockerdricka i alla mina tår och det är en väldigt märklig känsla. Tårna är dock inte det värsta, knäna och låren är så mycket värre och jag tänker på fullaste allvar ett par gånger att jag bara ska sätta mig ner och vägra gå ett enda steg till. Jag är så obeskrivligt trött i både kropp och psyke och jag vill bara komma fram, vila och få njuta av min födelsedag nu. Jag vill ha en kopp kaffe, en stor tårtbit (you wish…) och lång vila. Två av tre önskningar väntar garanterat nere vid vårt camp och jag försöker bara att tänka på att jag ska ta mig dit så snabbt jag kan när jag kryssar där mellan stenar, rötter och buskar. Jag vill ner. Nu.

56

Det känns verkligen som om dagen aldrig ska ta slut, bakom varje kurva väntar en ny nedförsbacke och inte ett tält är i sikte. Vi kommer aldrig att komma fram. Salim och Mndeme ler och är lika pigga och glada som alltid, Dirk känns också stark men jag och Saskia har inte roligt alls. Jag önskar att jag kunde få er att känna känslan jag har i min kropp för att ni ska förstå, men det går tyvärr inte och jag kan inte förklara den bättre än att det brinner i hela benen. Jag vill bara sätta mig ner, blunda och somna. Nu.

Efter nästan 3 timmar är vi framme vid Mweka camp. Våra tält står redan på plats och vi undrar återigen när bärarna passerade oss med alla våra saker, och hur de har hunnit sätta upp alla tält, kök och toalett. De är ofattbara. Det är ett fint camp, grön och lummigt och solen skiner. Min födelsedag börjar ordna upp sig och jag är så otroligt glad över att jag nu äntligen får vila ända till imorgon. Vi får som vanligt en varsin balja med varmt vatten att tvätta oss med, och när jag har tvättat mig tar jag av mig strumporna och stoppar ner mina bortdomnade tår i det varma vattnet med förhoppning om att de ska vakna. Det gör de inte. Faktum är att toppen på mina stortår än idag – två veckor senare – är smått bortdomnade, och jag väntar fortfarande på att de ska vakna…

59

Vi sätter oss vid bordet i vårt gemensamma tält och vår ”servitör” Rashid kommer med nypoppade popcorn och varmt vatten i en termos. Jag gör en kopp kaffe, lutar mig tillbaka och njuter som aldrig förr av knapriga, salta popcorn. Plötsligt är smärtan i benen borta, bara en skön trötthet finns kvar i kroppen och det är nu återigen min hittills bästa födelsedag precis som för 8-9 timmar sedan uppe på toppen.
När vi sitter där i lugn och ro runt bordet – jag och Saskia skriver dagbok och Dirk läser – dras dragkedjan till tältet plötsligt upp utifrån. In kommer all personal – 12 personer! – och sjunger ”Happy birthday” för fulla halsar och räcker fram en tårta! Jag sitter i ett tält på 3100 meters höjd och blir serverad tårta på min födelsedag! Jag blir så otroligt glad och har svårt att hålla mina tårar borta, det är helt ofattbart omtänksamt och jag vill inte ens tänka på arbetet de har lagt ner för att få upp en tårta hit. Att de har skrivit mitt efternamn på tårtan och dessutom stavat det lite fel (å, ä, ö är lite överkurs…) känns liksom helt oviktigt, och de två stora bitarna var som jag, Saskia och Dirk äter innan vi ger resten av tårtan till den underbara personalen kan vara de godaste tårtbitarna jag har ätit, och jag känner hur min energitörstande kropp suger i sig vartenda gram.

57

Jag lånar Dirks telefon och skickar ett sms hem till mamma som också firar sin födelsedag idag, jag skriver att jag kom upp på toppen och att jag snart är nere igen, helskinnad. Meddelar att jag hör av mig från hotellet imorgon och att jag mår bra. Jag håller tummarna att hon får det, mottagningen är minst sagt lite si och så häruppe.
Dirk lämnar över en födelsedagspresent, en liten stege som han har knutit ihop av ett klätterrep som han hade med sig i packningen. Saskia ber om ursäkt för att hon inte har någon present, men istället räcker hon över ett handskrivet brev som får mig att börja gråta. Hon tackar för mitt sällskap och för att jag alltid har varit glad och ”friendly”, och en mängd andra fina saker som jag håller mellan henne och mig. Otroligt fint gjort och jag inser att jag har fått en vän för livet.

När middagen serveras runt 18 är min aptit på topp, men kroppen berättar att den är mätt mycket tidigare än vanligt och jag tänker inte pressa den. Jag har pressat den nog idag och jag säger inte heller nej när den redan innan klockan 19 vill sova. Jag har firat min födelsedag sedan midnatt, och vill den sova nu 19 timmar senare så tänker jag inte vara envis och tvinga den att vara vaken. Det är en dag imorgon också, och det återstår fortfarande 3 timmar nedförsbacke innan vi är framme vid Mweka gate där vi avslutar vårt äventyr. Jag säger god natt till mina vänner, tackar dem för en fantastisk dag och kryper in i mitt tält. Stänger allt ljud ute med mina öronproppar, kryper ner i sovsäcken och somnar innan jag ens hinner reagera på att jag har lagt mig.