Browsing Category

Kilimanjaro

Kilimanjaro Okategoriserade prylar

…och nu blir det reklam.

Det är några veckor sedan jag kom ner från Kilimanjaro och jag börjar förstå att det finns en del frågor som behöver besvaras. Jag får en del mail där ni frågar om än det ena och än det andra, och jag ska försöka att besvara era frågor nu. Är det fortfarande något ni undrar efter det här inlägget – lägg en kommentar eller skicka ett mail till mig så ska jag försöka ge er ett svar.

Jag bokade min resa genom Äventyrsresor efter rekommendation från en kollega som hade gjort samma resa för några år sedan och varit väldigt nöjd. Jag valde att bestiga Kilimanjaro på 6 dagar via Machame/Mweka route – en av de mest natursköna lederna upp till Uhuru Peak. Längs vägen bor man i tält, men vill man inte det finns andra alternativa leder att ta upp till toppen. Jag ångrar inte en sekund att jag åkte med Äventyrsresor, deras samarbetspartner Zara Tours i Tanzania är extremt proffsiga och levererar fantastiska guider och servicenivån är mycket hög! Högsta betyg!

Hur förberedde jag mig då? Ja, hörni ni. Inte så mycket fysiskt skulle jag vilja säga, men ganska mycket mer mentalt. Jag bokade ju min resa ganska hastigt och lustigt bara ett par månader innan jag skulle åka så det fanns inte mycket till tid att förbereda sig. Jag fick snabbt köpa ett par kängor, försöka hinna gå in dem genom att traska upp och ner på Gesundaberget hemma i Dalarna och sedan hålla tummarna att jag inte skulle få några skavsår. Mina underbara vänner på Gococo såg till att jag hade marknadens bästa och skönaste strumpor på fötterna och sen var det bara att gå. Loggade ett par tusen svettiga höjdmeter under sommarsemestern, men den låga syrehalten som väntade på Kilimanjaro kunde jag tyvärr inte utsätta kroppen för och träna på. ”Det får bära eller brista” tänkte jag, och försökte njuta av utsikten över Siljan istället för att oroa mig för syrebrist.

IMG_9610

Förutom prylar jag var tvungen att köpa fick jag se över mitt vaccinationskort och komplettera med en och annan spruta, bl.a. mot Hepatit A+B och stelkramp. Jag tog min senaste stelkrampsspruta när jag var 10 år, och efter att ha läst om den extremt otrevliga sjukdomen kände jag att jag ville ta det säkra före det osäkra. Malariatabletter införskaffades och Dukoral mot kolera skulle drickas innan avresa. Ebolan försökte jag att ignorera, trots mammas oro. Afrika är stort och Tanzania ligger långt ifrån de dåvarande riskområdena.

Det finns vissa saker som var fullständigt oumbärliga under min bergsbestigning, och nu kommer det frivilliga reklaminslaget i det här inlägget. Jag säger inte att det här måste vara de bästa prylarna på marknaden(?), men för mig var de där och då absolut världsklass! Utan inbördes ordning:

Håkan på Äventyrsresor – ett outtröttligt stöd när jag hade en miljard frågor innan min avresa.

Mina kängor från Haglöfs – noll skavsår, noll blöta fötter och noll obekvämligheter.

Yllestrumporna från Gococo – av samma anledning som ovan. Fullständigt magiska!

Vätskebehållaren – flaska går bort på Kilimanjaro, du orkar inte hålla på och skruva av och på en kork och att ha snabb tillgång till vatten är a och o.

Cellsyre från Holistic – placebo eller inte, jag kände ingenting av höjden när det kommer till huvudvärk eller illamående. Ingenting.

Glasögonen från X-Kross – solen på Kilimanjaro är stark och utan glasögonen hade huvudvärken förmodligen varit ett faktum.

Pannlampan från Silva – du är körd utan pannlampa. Totalt körd. Både under toppbestigningen men också på kvällarna i tältet och på campen.

Dry Bags – utan dem hade allt i väskan varit fuktigt. Konstant. Att kunna sätta på sig torra kläder är ovärderligt när du är trött och frusen.

Supervarma understället från Haglöfs – höll mig varm i sovsäcken på nätterna och framför allt under toppbestigningen.

Superlätta, hopfällbara trekking poles – fullständigt ovärderligt på vägen ned från toppen, jag vet inte om jag hade klarat det utan dem.

Förutom ovanstående är det av högsta prioritet att ha en bra ryggsäck (jag använde en 35-liters), en duffel bag för alla saker som bärarna ska bära (de bär inte väskor med hårda kanter) och ett ordentligt GORE-TEX®-ställ. Vädret växlar snabbt på berget och man vill till varje pris undvika att bli blöt och kall.

DCIM100GOPRO

Jag tror att jag har svarat på allt ni har undrat nu. Om inte – maila mig på helena@healthbyhelena.com eller kommentera det här inlägget så svarar jag! En sista fråga som jag har fått många gånger är: ”Skulle du rekommendera andra att göra samma sak?”. Mitt svar är uteslutande JA.

Vill ni läsa Holistics intervju med mig om min bestigning? Kolla in deras blogg!

Kilimanjaro Okategoriserade resor

Kilimanjaro, del 6 – vägen nedåt

När jag kliver ner från stenarna efter att ha tagit bilden vid toppskylten går luften ur mig helt. Jag är så jävla trött, rent utsagt. Saskia, Dirk och Mndeme syns inte till och jag undrar var de är? Kom de inte upp? Hur mår Saskia? ”Come on, we have to turn back down” säger Salim och jag får lite smått panik när jag tänker på att vi har 1295 höjdmeter nedförsbacke framför oss och att det är meningen att jag ska klara det med min energilösa kropp och övertrötta ben. Jag har fortfarande min lilla picninc-låda som jag fick inatt kvar i ryggsäcken, och när vi kommer ner till Stella Point på 5756 m.ö.h. måste jag ta ett litet break för att försöka få i mig något ätbart trots att jag inte är särskilt hungrig. Tar ett par kakor, en liten näve rostade jordnötter och några klunkar vatten ur min reservflaska som ligger i väskan och inte har frusit till is, jag smörjer in ansiktet med solkräm eftersom solen gassar och sen meddelar jag att jag är redo. Salim påminner mig om att kameran ju inte fungerade här vid skylten på vägen upp och undrar om vi inte ska ta en bild nu istället. Skönt att han hade tillräckligt med syre i hjärnan och sinnesnärvaro när jag inte hade det…

52

Det som börjar efter Stella Point kan beskrivas som ett rent fysiskt helvete. Tänk er själva att ni har kört årets tyngsta benpass, inte har ätit på 12 timmar, ni måste andas genom ett rör där hälften av syret går förlorat och sen ska ni gå i konstant nedförsbacke i mellan 2 och 3 timmar. Det kan låta som något positivt att inte behöva kämpa uppför längre efter en natt i uppförsbacke, men det här…det är värre. Så mycket värre.
Vi tar en annan led ner än vad vi tog upp, och underlaget består av jord, sand och stenar i alla storlekar man kan tänka sig. Marken är lös, fötterna sjunker ner lite lätt för varje steg och det tar ungefär 5 minuter innan mjölksyran biter sig fast i låren. Knäna hör av sig efter 10 minuter och från den sekunden gör de ont hela vägen ner till basecamp. Jag är så vansinnigt trött i mina lår, tårna är fortfarande bortdomnade av nattens kyla och hade jag inte haft mina stavar hade det här inte gått. På riktigt. Salim är pigg som en mört (trots att han inte har ätit något alls sedan innan vi startade inatt) och flyger på lätta ben nedför berget. Jag får faktiskt svårt att hänga med och jag går konstant 25 meter bakom honom. Han vänder sig om då och då för att titta till mig, jag ger tummen upp varje gång och vi fortsätter. Jag vill bara ner till mitt tält och vila nu, bit ihop!

Vi möter en kvinna som fortfarande är på väg upp till toppen och hon mår inte bra. Hon har en guide med sig, stödjer sig både på honom och sina vandringsstavar men klarar inte av att ta mer än 2-3 steg innan hon måste vila för att ta några djupa andetag. Hon är blek i ansiktet, ser otroligt svag ut och jag undrar om hon någonsin kommer att ta sig upp. Klockan är 7 på morgonen och hon har fortfarande säkert 400 höjdmeter kvar, det kommer förmodligen inte att gå.
Jag tappar fotfästet två gånger och ramlar. Som tur är prickar jag inga stenar och jag har dubbla byxor på mig så jag skrapar mig bara lätt på ena knät. Mjölksyran fullkomligen sprutar ur låren och vaderna och jag är så trött att jag vill gråta. Jag orkar inte mer, snälla låt mig få vila. Den överraskande glödheta morgonsolen steker och jag svettas helt sjukt mycket, men jag försöker tänka positiva tankar som att slangen till min Camelbak iallafall tinar i värmen, och äntligen kan jag dricka ordentligt med vatten. Det är verkligen iskallt och jag dricker så mycket att det nästan gör ont i huvudet. Jag är så otroligt törstig och det är en ren dröm att få ta stora klunkar rent (oh well) vatten.

Efter någon timmes mjölksyrehelvete och smärta i båda mina knän planar det ut något. Det är dock fortfarande nedförsbacke och benen skakar av trötthet. Vi har bara tagit en enda kort paus sedan Stella Point och min kropp är helt slut. Om jag trodde att jag var trött de gångerna jag sprang in på Stadion på Stockholm Marathon så hade jag fel. Det är nu jag är trött. Jävligt trött. Jag tänker att jag ska ta med mig den här känslan till den 30 maj nästa år och bara le åt mina ”trötta” marathonben…just nu vill jag så mycket hellre springa en mara än att gå ett enda steg till nedför. Salim verkar dock helt oberörd och susar vidare nedför berget så jag har inget annat val än att hänga på.

54

Det fortsätter såhär i vad som känns som en halv evighet, men efter 2 timmar i nedförsbackshelvetet på jorden ser jag äntligen tälten i basecamp. Jag blir så glad att jag börjar gråta. Det som normalt tar 3 timmar har gått mycket snabbare och jag tackar Salim för att han har hållit ett (för) högt tempo. Nu är vi äntligen snart framme, jag får träffa de andra och se hur de mår och jag får sova. Den fysiska tröttheten är nämligen inte det enda som känns, jag är dessutom så otroligt sömnig efter mitt nattliga äventyr att jag skulle kunna somna på fläcken om jag la mig ner på den kalla och snötäckta jorden. Salim meddelar att vi har ungefär 15 minuter kvar och jag jublar av glädje, både inombords och så att det ekar över halva Kilimanjaro.

När vi kommer ner till basecamp tar Mndeme emot oss och ger mig en kram. ”Congratulations, I knew you would make it” säger han och jag är så trött att jag knappt orkar prata. Benen känns som gelé, jag mår lite lätt illa och känner i huvudet att jag har druckit alldeles för lite vatten sedan midnatt. Jag undrar var de andra är och Mndeme meddelar att de fick vända tillbaka vid 5500 meters höjd, att Saskia då inte ens kunde gå själv utan hjälp från både honom och Dirk, och att de nu ligger och sover. Det känns så vansinnigt tråkigt men just nu orkar jag faktiskt bara tänka på hur ofattbart skönt det är att vara framme och att mitt tält står 2 meter ifrån mig. Mitt solvarma, efterlängtade tält där min sovsäck väntar och jag kommer snart att få sova. ”We’ll wake you up at 10” säger Mndeme, och jag inser att jag bara har 1 timme och 15 minuter på mig att få till lite välbehövlig sömn. Jag kryper in i tältet – det är varmt och skönt – dricker minst en halvliter vatten, tar av mig de yttersta lagren med kläder och båda paren byxor. De dubbla ylletrumporna behåller jag på och hoppas att mina stackars tår ska vakna ungefär samtidigt som jag snart blir väckt. Känslan att få stoppa i öronpropparna, lägga sig på den mjuka sovsäcken och stänga ögonen är helt obeskrivlig.

55

Jag öppnar ögonen och tittar på klockan. Jag har redan sovit i 45 minuter och om en kvart väcker de mig. Tänker att det inte är någon idé att somna om utan bestämmer mig för att börja packa och göra mig klar, vi är ju tyvärr inte klara för idag ännu. Dagens mål är inte här i basecamp, det är ytterligare 1500 höjdmeter nedåt vid Mweka camp, vårt sista camp innan avslutningen imorgon…hemska tanke att jag måste gå imorgon också. Mitt huvud dunkar och jag dricker mer vatten. Jag har inte varit kissnödig sen midnatt och det tyder onekligen på att vätskebalansen är lite smått rubbad, inte alls konstigt att huvudet säger ifrån. När jag ska flytta mina ben känner jag att jag redan börjar få träningsvärk, det känns ju lovande inför morgondagens avslutande 3 timmar(?).

Lunchen serveras redan klockan 11, jag har jättesvårt att äta och har ingen vidare aptit men försöker verkligen att få i mig lite välbehövlig energi. Saskia mår bättre men har fortfarande huvudvärk. Stackarn, hon har verkligen mått skit sen dag två. Hon verkar dock inte särskilt besviken över att inte ha nått toppen, det fanns inte en chans att nå dit i hennes tillstånd och hon är fast besluten om att komma tillbaka om några år och försöka igen. Helt rätt tanke! Mndeme och Salim kommer in, frågar hur vi mår och informerar oss om att det är dags att lämna basecamp direkt efter lunch. Ytterligare 3 timmar(!) nedförsbacke väntar och jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Jag tänker att det är speciellt sätt att fira sin födelsedag på och att jag aldrig kommer att glömma den. 3 timmar till…de måste skoja.

Men nej, de skojar inte. Inte det minsta. Jag grinar illa redan från första steget, mina knän har verkligen sagt upp sig. Tårna sover fortfarande och Dirk får lära sig ett välbehövligt svenskt ord – ”sockerdricka”. Jag har sockerdricka i alla mina tår och det är en väldigt märklig känsla. Tårna är dock inte det värsta, knäna och låren är så mycket värre och jag tänker på fullaste allvar ett par gånger att jag bara ska sätta mig ner och vägra gå ett enda steg till. Jag är så obeskrivligt trött i både kropp och psyke och jag vill bara komma fram, vila och få njuta av min födelsedag nu. Jag vill ha en kopp kaffe, en stor tårtbit (you wish…) och lång vila. Två av tre önskningar väntar garanterat nere vid vårt camp och jag försöker bara att tänka på att jag ska ta mig dit så snabbt jag kan när jag kryssar där mellan stenar, rötter och buskar. Jag vill ner. Nu.

56

Det känns verkligen som om dagen aldrig ska ta slut, bakom varje kurva väntar en ny nedförsbacke och inte ett tält är i sikte. Vi kommer aldrig att komma fram. Salim och Mndeme ler och är lika pigga och glada som alltid, Dirk känns också stark men jag och Saskia har inte roligt alls. Jag önskar att jag kunde få er att känna känslan jag har i min kropp för att ni ska förstå, men det går tyvärr inte och jag kan inte förklara den bättre än att det brinner i hela benen. Jag vill bara sätta mig ner, blunda och somna. Nu.

Efter nästan 3 timmar är vi framme vid Mweka camp. Våra tält står redan på plats och vi undrar återigen när bärarna passerade oss med alla våra saker, och hur de har hunnit sätta upp alla tält, kök och toalett. De är ofattbara. Det är ett fint camp, grön och lummigt och solen skiner. Min födelsedag börjar ordna upp sig och jag är så otroligt glad över att jag nu äntligen får vila ända till imorgon. Vi får som vanligt en varsin balja med varmt vatten att tvätta oss med, och när jag har tvättat mig tar jag av mig strumporna och stoppar ner mina bortdomnade tår i det varma vattnet med förhoppning om att de ska vakna. Det gör de inte. Faktum är att toppen på mina stortår än idag – två veckor senare – är smått bortdomnade, och jag väntar fortfarande på att de ska vakna…

59

Vi sätter oss vid bordet i vårt gemensamma tält och vår ”servitör” Rashid kommer med nypoppade popcorn och varmt vatten i en termos. Jag gör en kopp kaffe, lutar mig tillbaka och njuter som aldrig förr av knapriga, salta popcorn. Plötsligt är smärtan i benen borta, bara en skön trötthet finns kvar i kroppen och det är nu återigen min hittills bästa födelsedag precis som för 8-9 timmar sedan uppe på toppen.
När vi sitter där i lugn och ro runt bordet – jag och Saskia skriver dagbok och Dirk läser – dras dragkedjan till tältet plötsligt upp utifrån. In kommer all personal – 12 personer! – och sjunger ”Happy birthday” för fulla halsar och räcker fram en tårta! Jag sitter i ett tält på 3100 meters höjd och blir serverad tårta på min födelsedag! Jag blir så otroligt glad och har svårt att hålla mina tårar borta, det är helt ofattbart omtänksamt och jag vill inte ens tänka på arbetet de har lagt ner för att få upp en tårta hit. Att de har skrivit mitt efternamn på tårtan och dessutom stavat det lite fel (å, ä, ö är lite överkurs…) känns liksom helt oviktigt, och de två stora bitarna var som jag, Saskia och Dirk äter innan vi ger resten av tårtan till den underbara personalen kan vara de godaste tårtbitarna jag har ätit, och jag känner hur min energitörstande kropp suger i sig vartenda gram.

57

Jag lånar Dirks telefon och skickar ett sms hem till mamma som också firar sin födelsedag idag, jag skriver att jag kom upp på toppen och att jag snart är nere igen, helskinnad. Meddelar att jag hör av mig från hotellet imorgon och att jag mår bra. Jag håller tummarna att hon får det, mottagningen är minst sagt lite si och så häruppe.
Dirk lämnar över en födelsedagspresent, en liten stege som han har knutit ihop av ett klätterrep som han hade med sig i packningen. Saskia ber om ursäkt för att hon inte har någon present, men istället räcker hon över ett handskrivet brev som får mig att börja gråta. Hon tackar för mitt sällskap och för att jag alltid har varit glad och ”friendly”, och en mängd andra fina saker som jag håller mellan henne och mig. Otroligt fint gjort och jag inser att jag har fått en vän för livet.

När middagen serveras runt 18 är min aptit på topp, men kroppen berättar att den är mätt mycket tidigare än vanligt och jag tänker inte pressa den. Jag har pressat den nog idag och jag säger inte heller nej när den redan innan klockan 19 vill sova. Jag har firat min födelsedag sedan midnatt, och vill den sova nu 19 timmar senare så tänker jag inte vara envis och tvinga den att vara vaken. Det är en dag imorgon också, och det återstår fortfarande 3 timmar nedförsbacke innan vi är framme vid Mweka gate där vi avslutar vårt äventyr. Jag säger god natt till mina vänner, tackar dem för en fantastisk dag och kryper in i mitt tält. Stänger allt ljud ute med mina öronproppar, kryper ner i sovsäcken och somnar innan jag ens hinner reagera på att jag har lagt mig.

Kilimanjaro resor utmaningar

Kilimanjaro, del 5 – toppförsöket

Jag slår upp ögonen i mitt kolsvarta tält och tittar på klockan. 23.47. Det är inte första gången jag vaknar under de här knappt 6 timmarna som jag har fått på mig för att försöka sova, men det är den första gången det faktiskt är dags att gå upp. Om 13 minuter är det min födelsedag, och det innebär att det är dags att försöka ta sig till toppen på Kilimanjaro. Äntligen.

Det är frost på insidan av tältet och näsan är iskall. Jag försöker att inte tänka på hur kallt det är ute, men när jag kliver ur sovsäcken och sätter mina fötter på det iskalla tältgolvet börjar jag misstänka att det inte är särskilt behaglig temperatur därute. Jag fokuserar allt jag kan på att jag faktiskt inte är särskilt sömnig, trots att klockan börjar närma sig midnatt och jag bara har sovit max 4 timmar. Jag har ingen aning om när jag får sova nästa gång, men det löser sig när det blir dags. Just nu vill jag bara ta mig upp på 5895 meters höjd och se solen gå upp över min 35:e födelsedag.
Jag packar min ryggsäck – Camelbak, tjock dunjacka till kylan på toppen, solkräm, solglasögon, Enervit GT-tabletter (mest för att ha ett tidsfördriv längs vägen) och min systemkamera. Det är lite extra vikt att bära med sig kameran men jag vill inte missa mitt once in a lifetime-fototillfälle som dyker upp på toppen. Dessutom lägger jag ner en Snickers (som jag egentligen inte gillar särskilt mycket men det var det enda som fanns på hotellet innan jag åkte) som jag tänker att vi ska ha som födelsedagstårta på toppen. På med två par yllestrumpor (varav ett par höga kompressionsstrumpor), supervarmt underställ, fleecetröja, tunn dunjacka och Gore-Tex-skal. Pulsen rusar när jag tänker på att det är dags nu, det jag har väntat på i flera dagar ska äntligen hända! Liner-handskar på, varma handskar (tumvantar med innerhandskar), mössa, pulsband (vill såklart undersöka hur hjärtat beter sig när syret sänks till hälften…), stavar och pannlampa. Dags för midnattsté.

43

När jag kliver ur tältet (efter att ha kämpat med dragkedjorna på yttertältet som har frusit) ryser jag i hela kroppen. Det är fullständigt molnfritt och stjärnklart, det pratas lite här och där runt om bland tälten och långt därborta i mörkret förstår jag att vägen upp till toppen går – det ringlar sig ett pärlband av små ljus uppåt, och jag kan knappt vänta tills vi ska ansluta till resten av alla förhoppningsfulla som är på väg mot sina mål. Jag släcker pannlampan och står en stund och ler i mörkret.

44

När jag kliver in i tältet där vårt té väntar överraskas jag av Mndeme, Salim, Dirk och Saskia som alla stämmer upp i ”Happy birthday”…drömmer jag? Står jag verkligen i ett tält i basecamp på Kilimanjaro och blir firad klockan 00.30 på natten? Jag kunde inte få en bättre start på den här dagen, och jag hoppas verkligen med hela mitt hjärta att fortsättningen blir minst lika bra. Snälla, låt mig få ta mig hela vägen nu och inte bli sjuk…det skulle vara min bästa födelsedagspresent (och den enda jag behöver) att ta mig upp på toppen om några timmar. Adrenalinet rusar bara av att tänka tanken.
Vi pratar lite strategi inför natten över tékoppen och chokladkakorna(?) som serveras. Dirk vill gå i relativt högt tempo med Saskia, hon mår verkligen inte hundra och hon kommer inte att klara hur många timmar som helst inatt. Jag håller fast vid min åsikt att jag vill försöka gå mer eller mindre utan avbrott, det är verkligen kallt ute (kanske bara mellan -5 och -10 men det känns mycket kallare…) och jag vet att jag kommer att frysa till is varje gång jag stannar. Däremot kommer jag inte att kunna gå hur snabbt som helst, det känns att luften är tunn och att det saknas en hel del syre. Beslutet vi tar är att Dirk och Saskia går först med Mndeme, och att jag och Salim går bakom i vårt eget tempo. Vi gör vår egen grej på två olika håll och ses på toppen – deal. Jag lägger ner min picnic-frukost som jag får av Mndeme i ryggsäcken och vi ger oss iväg.

Det är verkligen kallt redan från start, jag fryser om händerna trots tre lager vantar och fingrarna är lätt bortdomnade. Pulsen är ok men lite hög, runt 100 slag per minut jämfört med min normala vilopuls som ligger strax under 50. Stämningen i mörkret är här i början bra, vissa guider sjunger för sina grupper och det är en smått surrealistisk känsla att gå på snön här i mörkret och kylan och lyssna på afrikanska sånger…men jag ler, och det är det viktigaste. Jag känner mig glad och uppspelt över att vi äntligen är igång!
Mndeme, Dirk och Saskia startar i ett ganska högt tempo och jag känner att pulsen rusar iväg direkt, jag blir andfådd och får svårt att andas och jag ber Salim att vi saktar ner. Jag kommer aldrig att klara 1285 höjdmeter med den här pulsen. Han låter såklart mig bestämma, och vi släpper de andra. Jag ser hur de försvinner bland de andra lamporna upp mot toppen men känner ingen som helst stress över att hänga med, jag vill ta mig upp till toppen utan att bli sjuk och det får ta den tid det tar. Vi går riktigt långsamt och min klocka visar dryga 20 minuter per kilometer…

Efter en tag (tidsuppfattningen är noll) ser jag en bekant jacka. Saskia sitter med hängande huvud på en sten med Mndeme och Dirk på varsin sida. Hon mår inte alls bra och jag får en dålig känsla. Vi har långt kvar(?) och jag är rädd för att hon inte kommer att klara det. Jag och Salim stannar en stund och Mndeme tar upp en termos med té. Aldrig i hela mitt liv har jag druckit en godare kopp med (översockrat) té. Värmen sprider sig i magen och känslan är obeskrivligt skön. Saskia vill inte ens ha och jag inser där och då att det enda hon kan göra är att vända nedåt igen, det här kommer att bli för jobbigt för henne när hon är så sjuk som hon är och dessutom inte får i sig någon som helst energi. Jag mår hur bra som helst men känner ändå att det här är och kommer att bli kanske mitt livs utmaning. ”Please, don’t wait for us” säger Dirk och jag och Salim bestämmer oss för att gå vidare. Jag fryser och måste försöka få upp lite värme igen.

Det känns som att vi bara går och går och går och går och inte kommer någonstans, och jag har ingen aning om vad klockan är. Den som hänger i en karbinhake på min ryggsäck visar bara min puls och min hastighet och jag känner att det är lika bra. Jag vill inte veta hur lång tid vi har gått och framför allt inte hur lång tid det är kvar. Jag tar en Enervit-tablett för att förleda tankarna och ha något annat att tänka på. Mina tår är bortdomnade. Fingrarna också. Det är inte överdrivet kallt egentligen, men hastigheten vi håller är så låg att kroppen liksom aldrig blir varm. Öka farten är inget alternativ så det enda som finns att göra är att försöka röra på fingrar och tår för att få upp lite blodcirkulation och därmed lite värme. ”Are you ok?” frågar Salim då och då och vänder sig om. Jag känner verkligen efter, och varje gång svarar jag ”yes, I’m perfect!”. Jag är långt ifrån perfekt, men mina frusna fingrar och tår och min trötthet är ingenting mot vad jag ser längs vägen. Människor flåsar tungt, vissa hänger på sina stavar och ser allt annat än pigga ut och andra sitter tillsammans med sina guider på stora stenar och hänger med huvudet. Många är bleka i ansiktet, andningen låter allt annat än normal hos de flesta och jag inser att väldigt många runt mig mår mycket sämre än vad jag gör. Jag har inte ens en antydan till huvudvärk, känner inget som helst illamående och kroppen beter sig högst normalt trots att vi snart är 5 kilometer upp i luften. ”Salim, can you tell me when we reach 5000 meters?” frågar jag Salim eftersom jag vet att i stort sett alla får någon typ av symtom på höjdsjuka över 5000 meter, och han vänder sig om och ler. ”Helen, we are already at 5100.” Jag håller på att börja gråta av glädje. Kan det vara sant att jag ska må bra hela vägen upp? Kommer jag att ta mig upp på toppen utan att må det minsta dåligt? Kan det verkligen vara sant?

Magen börjar göra ont. Jag är så sjukt hungrig. Tänker på min picniclåda i väskan men bara tanken på att ta av mig handskarna och börja tråckla upp lådan ur väskan gör att jag ger upp och biter ihop. Jag orkar inte frysa mer om fingrarna. Tänk inte på att du är hungrig, gå bara. Men det går inte. Jag måste äta någonting, energin är för låg och jag orkar inte fokusera bort suget i magen. ”Salim, can we stop for a minute, I need to eat something.” Vi stannar. Min Snickers! Jag blir glad i hela kroppen när jag kommer på att jag har den i väskan och jag skiter fullständigt i att jag hade tänkt att fira med den på toppen. Känslan att ta av sig vantarna är minst sagt obehaglig. Det är kallt. Min Snickers är helt vit av kylan och den första tuggan känns som att bita i en isglass. Chokladen och den normalt sega kolan är helt stelfrusen och det smäller högljutt när jag biter av en bit. Jag har aldrig ätit en godare Snickers. Aldrig någonsin. Det känns som ett rejält endrofinpåslag i hela kroppen och det tar mig en minut att äta upp hela chokladbiten. Direkt efter vill jag fortsätta gå, det är så vansinnigt kallt att stå stilla och jag vill bara framåt nu.

”Look at the moon” säger Salim efter ett tag när han hör att min andning blir tyngre. Den är mörkt orange och jag tittar länge på den när jag går uppåt. Jag tittar rakt upp i luften, ser alla stjärnor och tänker plötsligt på att mormor säkert sitter där och tittar ner på mig. Jag ber henne tyst att hjälpa mig den sista biten och säger till henne att vi snart ska fira min födelsedag däruppe på toppen. Tårarna bränner i ögonen, både av trötthet och av glädje att jag är nära målet nu. Det är en känsla som är väldigt svår att beskriva så jag tänker inte ens försöka.
När jag tittar uppåt mot berget ser jag små lampor som är långt borta. Vissa känns nästan som om de är rakt ovanför mig och jag inser hur brant det är på vissa ställen. Jag är glad att jag inte ser toppen i dagsljus och vill inte veta hur långt bort den är. Jag har ingen aning om hur länge vi har gått, det kan vara bara någon timme men jag gissar på att det iallafall är det dubbla. ”Salim, what time is it?” frågar jag och hoppas på det bästa. ”It’s ten to four” svarar han och hela min kropp jublar över att vi redan har gått i nästan tre timmar. Det betyder att vi har gått längre tid än vad vi borde ha kvar och den känslan är helt överväldigande. Jag har fortfarande inte en tillstymmelse till huvudvärk och jag fattar det inte. Jag hade verkligen räknat kallt med att få någon form av höjdsjuka. precis som de flesta vi passerar, och inser att jag är otroligt lyckligt lottad som fortfarande mår bra och känner mig förhållandevis stark. Kom igen nu Helena – happy birthday – nu kör vi!

”Let’s take a small break”. Jag lyder, stannar och lutar mig mot en bergvägg och försöker att ge kroppen lite välbehövligt syre. Djupa andetag är inte särskilt djupa häruppe men jag gör så gott jag kan. Jag känner hur sömnig jag är och skulle kunna somna stående. ”How are you?” frågar Salim, som så många gånger förr, och jag svarar att jag mår bra men att jag är väldigt kall om mina fingrar. Helt utan att blinka drar han ner dragkedjorna på sina två jackor och ber mig att stoppa in mina händer under hans armar. Han är varm som en kamin och jag njuter av varje sekund som mina fingrar långsamt blir varmare. Jag blundar och håller på att somna men väcks av att han säger ”we are almost at Stella Point”. Det räddar mig och mitt psyke och jag tror knappt att det är sant. Stella Point ligger på 5756 meters höjd, det är den sista checkpointen innan toppen och därifrån är det verkligen inte långt kvar. Jag ryser av glädje och sätter snabbt på mig handskarna innan fingrarna blir kalla igen. ”Let’s do this!” säger jag och vi börjar gå igen. Det går långsamt men det går framåt. Uppåt. Efter en (kort? lång? ingen aning…) stund ser jag äntligen ett välbekant sken i horisonten bakom mig…solen. Det börjar bli morgon och det betyder att vi snart måste vara framme! Drömmer jag?

soluppgång

Det är fortfarande ganska mörkt när vi når fram till Stella Point. Jag borde ta ett foto vid skylten men jag är alldeles för trött och kall för att ta upp kameran ur väskan, sätta i batteriet som ligger i min innerficka för att undvika att dras ur p.g.a. kylan och jag säger till Salim att vi ska fortsätta istället. Han vägrar, frågar var kameran ligger och öppnar min väska utan att jag behöver ta av mig väskan. Det är dock inte meningen att vi ska ta något foto här i mörkret. Kameran totalvägrar att fungera, jag blir direkt orolig över att den har lämnat in för alltid och att jag inte kommer att få mina efterlängtade bilder på toppen utan kommer att bli tvungen att ta dem med mobilen. Samtidigt kunde jag inte bry mig mindre, jag ska upp de sista 139 höjdmetrarna och jag är åt h*lvete för trött och frusen för att tänka på annat just nu. Andas och gå istället, tänker jag och säger till Salim att fortsätta. Jag undrar om mina vänner är bakom oss eller om de fick vända för några timmar sedan när vi såg dem sist? Jag hoppas verkligen på det förstnämnda.

Solen reser sig högre och högre över oss och jag glömmer bort hur trött jag är. Jag ler och gråter nästan på en och samma gång, jag är obeskrivligt tacksam över att jag fortfarande inte känner av någon höjdsjuka och att jag är frisk och stark nog att njuta av det som händer här och nu. Jag har sett så många sjuka människor längs vägen, hört och läst otaliga historier om folk som har kräkts hela vägen upp och kommer ihåg toppbestigningen som ett rent helvete, och jag inser mer och mer hur lyckligt lottad jag är som går här och bara lätt känner av syrebristen och är lite extra trött. Inget annat. Tack, tack, tack. En kropp som mår ofattbart bra trots de senaste dagarnas påfrestning och en sol som i detta nu går upp över Afrika – det är en av de starkaste känslor jag har upplevt. Hittills.

46

Det planar äntligen ut, jag förstår att vi snart är framme och jag sätter igång min GoPro för att filma den sista biten. Det är så många tankar som far igenom mitt huvud just nu, jag bryr mig inte om att ens försöka sortera dem utan låter dem flyga fritt. Salim visar saker och platser längs vägen och jag försöker höra vad han säger. Koncentrationen är dock inte på topp, jag är så fantastiskt trött i kroppen, jag har inte ätit någon mat på 12 timmar och slangen till min Camelbak frös redan efter någon timme inatt och jag har således inte druckit något vatten på minst 4 timmar. Vi pratar men jag kommer inte ihåg om vad. Jag vet att jag tycker att min röst låter berusad och antar att det är en blandning mellan trötthet och ofattbar glädje. Som en fylla utan alkohol. Kommer på att det ju faktiskt är min födelsedag och blir lite extra glad. Tänker på mamma som också fyller år idag, och jag hoppas att hon njuter av dagen utan att vara för orolig för mig. Jag skulle göra vad som helst för att få prata med henne nu och lugna hennes oro, säga att jag mår bra och att jag snart är där. Det handlar om minuter nu. Jag tittar på glaciären som kämpar här uppe och minskar för varje år, om 15-20 år kommer den att vara helt borta. ”Because of the global warming”. Sorgligt. Jag är glad och tacksam att jag hann se den.

50

Uhuru Peak – the peak of freedom. Jag kan se den nu. Jag ser skylten som jag fram till idag bara har sett och drömt om på Instagram, på reseforum på nätet och i en och annan tidning. Den står där framför mig och jag är bara några minuter ifrån den. Det är tungt att andas trots att vårt promenadtempo är långsammare än jag visste att jag kunde gå. Salim har tagit över kameran och filmar mig. Han pratar med mig, jag svarar men jag vet knappt vad jag säger. Det känns som att jag går runt i en dröm och hela världen runt mig försvinner. Det enda jag ser är skylten där framme och den lilla grupp med glada människor som redan har tagit sig dit. Klockan är 06.22 på morgonen och jag har gått i konstant uppförsbacke i över 5 timmar, men t.o.m. tröttheten är borta nu. Det känns som att jag svävar ett par centimeter ovanför marken. Solen är uppe, jag ser oändligt långt bort och jag kan inte hålla tårarna borta.

Skärmavbild 2014-10-04 kl. 12.09.55

10 meter från skylten stannar Salim mig, lägger armen om mig och vänder kameran mot oss. På tanzanisk engelska sjunger han Happy Birthday på repeat och jag känner mig som den lyckligaste människan på (5895 meter över) jorden. Jag är så vansinnigt trött i kroppen, alla mina tår är bortdomnade och jag är vrålhungrig. Jag är torr i munnen av den tunna luften och min vätskebrist, min näsa har frusit till is och mentalt är jag tröttare än någonsin. Inget av det spelar dock någon roll just nu. Jag och min fantastiskt starka kropp har tagit oss upp på Afrikas högsta berg och det som har varit en nyfiken dröm i så många år är nu verklighet! Jag skrattar och gråter om vartannat och jag vet inte om jag drömmer eller är vaken. JAG GJORDE DET!!!

Skärmavbild 2014-10-04 kl. 12.11.52

När jag äntligen får höja min svenska flagga framför den klassiska toppskylten känner jag mig starkare än någonsin. All smärta, all trötthet och all oro försvinner och jag mår helt jävla fantastiskt!

47

…och ja, självklart tog vi den där selfien. Jag hade ju lovat Salim och jag håller alltid vad jag lovar. Stort tack till den okände tyske mannen som tog min kamera och förevigade ögonblicket!

48

Känslan att stå där på toppen är fullkomligt omöjlig att förklara, jag kommer inte ens att försöka. Jag kommer aldrig att kunna göra den någon som helst rättvisa i ord och jag vill inte heller. Jag kommer att leva med känslan resten av mitt liv, och jag vill istället för att försöka förklara väcka er nyfikenhet, er tro på er själva och vetskapen om att det som ena dagen känns onåbart och långt borta nästa dag kan vara din verklighet. Det gäller inte bara när man bestiger berg, det gäller precis allt i livet – bara din fantasi sätter gränserna. Kilimanjaro är inte världens högsta berg och visst finns det andra som tar sig an högre höjder än det här. Men Kilimanjaro är mitt högsta berg, det var min utmaning och jag klarade det. Det kan ingen ta ifrån mig. Någonsin.

”The more time you spend in your discomfort zone, the more your comfort zone will expand” sa Robin Sharma en gång, och det var mina ledord för vad som sedan väntade – vägen nedåt igen. To be continued.