Browsing Category

Kilimanjaro

Kilimanjaro Okategoriserade resor

Kilimanjaro, del 4

Klockan 6 hör jag hur det knackar på tältduken, men jag ligger redan vaken. Jag har legat i min sovsäck i 10 timmar, kanske sovit 8-9 av dem och resten av tiden har jag inte varit vaken p.g.a. av kylan (äntligen!) som jag brukar, utan för att jag har funderat på dagen som ska komma. Det är den sista dagen innan toppbestigningen och vårt mål i eftermiddag är basecamp på 4600 m.ö.h. Vi har 700 höjdmeter framför oss och det känns smått overkligt att det här är den sista gången i dagsljus som vi ska gå uppför innan det är dags att knata upp mot toppen i kolmörkret inatt. Det är ju redan inatt! När jag kliver ur tältet ser jag toppen där borta, och jag inser att den faktiskt inte är så långt borta längre. Jag är snart där…

36

Till frukost får vi gröt (gröten, den underbara Kili-gröten!) och toast med grönsaksomelett. Jag fattar fortfarande inte hur de kan få till den här maten häruppe, och den här morgonen kräver vi att få träffa kocken för att få tacka honom. Mostafa kommer in och hälsar efter en stund, och han är inte många dagar över 20 år…en fantastisk talang som skulle platsa på vilken bättre restaurang som helst! Saskia är fortsatt dålig, men hon känner sig lite piggare och får i sig lite frukost. Jag ber henne att dricka ännu en Enervit-påse och hon lyder. Hon grinar illa, tycker inte att det är gott men hon inser att hon måste få i sig energi, och kan hon inte äta så måste hon dricka. Återigen får jag en liten känsla av dåligt samvete över att jag mår så fantastiskt bra och hon inte gör det.

Jag stoppar in slangen till min camelbak i isolering, det kan bli kallt idag på vägen upp och jag vill inte att min slang ska frysa…vatten är en av de saker som är viktigast för att undvika höjdsjuka. Vandringen startar klockan 07.10 och börjar med min hittills största utmaning. Barranco wall ska besegras, det är den fysiskt mest krävande biten och betecknas som en plats för ”scrambling” i klättringskretsar. För mig som är höjdrädd som få och har noll erfarenhet av klättring känns väggen vid första anblicken smått omöjlig att ta sig över och ser bara skrämmande ut där den står, men jag tar mig samman och bestämmer mig för att bara frikoppla hjärnan och köra.

38

Dirk har klättrat i flera år och Saskia visar sig också vara Spiderman i kvinnlig kostym. Hon mår lite bättre idag och jag blir så glad för hennes skull när hon smidigt slänger sig upp längs väggen som om hon aldrig hade gjort annat. Själv känner jag mig mest skakig, pulsen är hög och jag tackar gudarna för att vi gör det här first thing in the morning så att jag fortfarande har energi i musklerna. Det är inte kul för mig och min höjdrädsla att klättra (ja, för mig är det klättring) uppför den här lavastensväggen med 10 kilo packning på ryggen och insikten att ett enda snedsteg kommer att orsaka ett fall några meter nedåt på vassa stenar. Mndeme går först och pekar på exakt vilka stenar jag ska sätta vilken fot på, och jag gör precis som han säger. Vissa kliv uppåt är väldigt höga och jag får många gånger dra knät hela vägen upp mot bröstet för att sedan häva mig upp på ett ben. Fysiskt utmanande, minst sagt. Syrehalten här på 4000 m.ö.h. ligger på ca 60% av det normala och det känns verkligen på andningen. Vi går långsamt men svetten rinner (hej nervositet!), pulsen är konstant hög och att ta ett djupt andetag verkar vara en omöjlighet.

”How was breakfast?” frågar Salim när vi äntligen kommer upp på väggen. Jag tror först att han menar den ljuvliga gröten och omeletten, men inser rätt snabbt att Barranco wall har varit dagens riktiga frukost. Hela min kropp ler inombords och jag är så glad att jag har övervunnit min höjdrädsla och tagit mig upp hit. Inget kan bli värre än det här. Men toppbestigningen då? Nej, inte ens den. Jag känner mig så otroligt lättad över att ha tagit mig över det här hindret, nu är det ”bara” 1895 höjdmeter kvar till mitt mål och jag ska bara göra det!

39

Från Barranco wall vandrar vi nedåt en bit igen på (för mig) trötta ben. Att gå nedför är ingen lek när man har utsatts för brant uppförsbacke, men samtidigt är det ganska skönt att bara få släppa loss musklerna lite och inte behöva gå uppåt. Säg dock den glädje som varar, och bara en liten, liten stund senare vänder det uppåt igen, upp mot lunchen som ska serveras på över 4000 meters höjd. Det mulnar på och blir kallare. Saskia börjar må extremt dåligt igen, hon är yr och vi bestämmer oss återigen för att dela på oss. Saskia, pappa Dirk och Mndeme går långsammare och jag och min draghjälp Salim (som numera heter Simba – lejon – eftersom han är så vansinnigt stark) går före. Konstigt nog känner jag fortfarande ingenting av höjden, förutom att luften är tunn. Ingen huvudvärk, inget illamående och ingen yrsel. TACK.

DCIM100GOPRO

Hungern tar ett rejält grepp om mig ganska snabbt och jag vill bara komma fram till vår lunch som ska intas vid Karanga hut, knappt 4200 m.ö.h. Jag fryser, funderar över om det är nu min höjdsjuka ska slå till och skickar mina tankar och lite extra energi bakåt till Saskia och hoppas att hon ska må bättre efter lite mat.
Jag är verkligen helt vrålhungrig när jag sätter mig vid lunchbordet, och aldrig har det varit så gott med kycklingbröst, stekt vitkål och pommes frites(!). Sältan i pommes friten är helt magisk och precis vad jag behöver nu. Saskia hinner inte mer än sätta sig på sin stol förrän hon somnar vid bordet med hängande huvud. Höjdsjukan har verkligen tagit henne och hennes kropp vill bara sova. Mndeme kommer in i tältet och jag ser att han är orolig för henne, t.o.m. vår ”servitör” Rashid börjar se orolig ut och säger att hon verkligen måste försöka äta. Mat är dock inget hon vill ha, vi vill inte ens väcka henne utan låter henne sova. Sömn är förmodligen det bästa hon kan få nu, bortsett från extra syre och vila på havsnivå men det är svårt att uppbringa för tillfället.

Efter lunch har vi ca 3 timmar kvar till basecamp på 4600 m.ö.h. men jag ber Salim att vi går lite snabbare eftersom jag verkligen börjar bli seg i benen, plus att det snöblandade regnet återigen har kommit på besök och gör så att jag fryser…igen. Det blåser från alla håll, det smattrar mot min GoreTex-huva och jag vill bara komma fram till mitt tält. I nästa tanke kommer jag på att alla mina grejer kommer att vara fuktiga när jag kommer fram och att tältet förmodligen är iskallt med tanke på att den enda värmekällan solen lyser med sin frånvaro. Crap. Jag slår undan tanken, försöker tänka varma och positiva tankar och fortsätter att gå. För varje steg du tar har du ett mindre kvar.

DCIM100GOPRO

Efter drygt 2 timmar ser jag de första tälten i Barafu Camp – basecamp. Vi har nått 4600 meter och det enda jag tänker på är att kroppen fortfarande känns frisk(!), att vi nu är vid den sista checkpointen innan toppen(!!) och att det imorgon är min födelsedag(!!!).
Den sista biten fram till vår tältplats känns dock seg. Kroppen börjar bli ordentligt trött, vädret suger och jag får en stark känsla av att jag inte har någon lust att vila i basecamp i några timmar för att gå upp mitt i natten och göra toppförsöket. Jag vill fortsätta nu, inte försöka vila i ett kallt tält och vänta. Samtidigt är kroppen trött och väldigt frusen (trots fyra lager kläder) och tanken på vila och värme lockar otroligt mycket. Oskön känsla och ännu mer oskönt att jag inte har kontroll över situationen. Jag vet ju att det är tidig middag, tidig sömn och väldigt tidig – eller ska jag säga sen –  uppstigning  som gäller. Punkt. I samma sekund som jag förlikar mig med tanken och försöker vila i den ser jag tältet som står där i vinden, är blött och utsmyckat med snö. Jag är i Afrika och har hamnat mitt i vintern. Jippi.

42

Middagen serveras redan klockan 17. Saskia orkar inte sitta med oss utan ligger i tältet och Dirk levererar en skål med soppa till henne, det är allt. Hon är helt slut. Färdig. Höjdsjuk. Mndeme och Salim kommer in till oss och vi får schemat för natten, för toppförsöket. De frågar som alltid hur vi mår, jag svarar som så många gånger förr att kroppen mår prima men att jag dock är lite trött. ”Remember, we have to take that selfie at the summit” säger jag till Salim och han skrattar bara. Det är nog inte första gången han hör någon vara stark och kaxig såhär innan för att sedan transformeras till en våt fläck uppe på Uhuru Peak…

Meningen är att vi ska väckas klockan 23 för att göra oss klara, dricka en kopp té och äta några biscuits och sedan starta toppförsöket vid midnatt. Dirk har dock invändningar och säger att den enda chansen för Saskia att ta sig upp är om vi förkortar toppbestigningen tidsmässigt. Vi vill komma upp till solnedgången runt klockan 6, och går vi vid midnatt har vi 6 timmar till toppen. Kommer vi upp för tidigt kommer det fortfarande att vara kolsvart ute, och sannolikheten att vi vill och orkar vänta där i den syrefattiga kylan och mörkret tills solen går upp är inte särskilt stor. Dirk tror inte att Saskia orkar i 6 timmar och ber istället att vi ska försöka gå lite snabbare och komma upp på kortare tid, och isåfall starta lite senare än midnatt.
Mndeme frågar mig vad jag tycker, och jag säger att jag inte vill känna någon stress upp och att jag förmodligen inte kommer att klara att hålla för högt tempo, men att jag heller inte vill ta för många pauser längs vägen eftersom det bara gör mig trött och framför allt kall. Min önskan är att få gå i ett jämnt tempo med så få pauser som möjligt, och vi bestämmer tillsammans att vi istället för att gå vid midnatt ska senarelägga starten och gå klockan 1. Kommer vi upp efter solnedgången får vi ta det, det är hur som helst bättre än att komma upp när det fortfarande är mörkt (och därmed kallare) och inte se ett skit. Det känns som ett bra beslut och en timme extra sömn känns helt överlyxigt. ”See you at midnight, sleep well” hälsar guiderna och klockan 18 kryper jag in i mitt kyliga tält, redan hög på adrenalin, för att försöka sova i 6 timmar. Det är en glad men väldigt trött Helena som sätter i öronpropparna, drar mössan över ögonen (ja, och öronen såklart) och stänger ljuset och kylan ute i sovsäcken. De sista timmarna som 34-åring, och de sista timmarna innan The Roof of Africa…

41

Kilimanjaro Okategoriserade

Kilimanjaro, del 3

Den andra natten är precis lika kall som den första. Jag förstår inte hur mycket kläder jag ska behöva för att inte frysa på nätterna? Jag har vaknat ett tiotal gånger under natten av att jag har varit iskall om ansiktet, av att det är hårt för höften att ligga på sidan och av att jag inte kan ligga i den ställning som jag är van eftersom sovsäcken är lite smalare än min egen säng hemma. Dessutom drömde jag att jag var hos frisören för att färga håret guldblont, men när jag kom ut från salongen var mitt hår skrikande rosa. ”Du ser verkligen svensk ut med ditt blonda hår och blåa ögon, och i den där rosa jackan förstärkts det ännu mer” sa Dirk när vi åt middag, så det är ju inte så svårt att räkna ut varifrån den (mar)drömmen kom.
Jag konstaterar frysande att jag har vansinnig respekt för människor som tar sig an Mount Everest, K2 och andra superhöga berg och förmodligen dödskalla berg och släpar mig ur sovsäcken. Det är trots allt molnfritt, vi har en härlig dag framför oss – med en prövning över 4600 m.ö.h. för lunch – och jag är nyfiken på hur min kropp ska klara av att komma över den magiska gränsen över 4000 meter, där de allra flesta känner av höjden på ett eller annat sätt.

Vid 07.30 ger vi oss iväg och Saskia får återigen huvudvärk. Hon får huvudvärkstabletter av din pappa men de biter inte. Vi förbereder oss på att eventuellt få dela på oss, så att hon ska slippa acklimatiseringsvändan över Lava Tower och istället får gå direkt till Barranco hut på 3900 m.ö.h. där vi ska spendera natten. Dock är det väldigt viktigt för morgondagen när vi ska upp till basecamp att kroppen har testat höjden en gång redan idag, så vi vill verkligen att alla ska med över kullen. Vi bestämmer att hon får ta det lite lugnare och jag och Salim drar iväg före.

25

Vädret växlar snabbt här uppe, från molnritt vid frukost till mulet och blåsigt på tidig förmiddag. Det är kargt landskap, stora lavastenar random placerade överallt (Kilimanjaro är en slocknad vulkan) och jag försöker fokusera på att det är en fantastiskt mäktig naturupplevelse, snarare än att tänka på att det är ganska kallt och att det nu också har börjat regna lite lätt. Eller hagla. Eller är det snö? Jag vet ärligt talat inte vad det är som kommer ner, men kallt är det iallafall.

26

Jag försöker att inte tänka och vänta på min ev. annalkande höjdhuvudvärk, utan istället är jag glad för varje minut som kroppen mår bra och känns som vanligt. Fysiskt är det faktiskt ingen vidare utmaning just nu, det är inte särskilt brant och jag känner mig stark. Salim går före, vi säger inte mycket (syrekrävande prat får pulsen att öka en del…) och jag går och njuter av frihetskänslan och försöker ta djupa andetag för att syresätta kroppen så bra det går. Det börjar kännas att luften blir tunnare, och jag försöker att ge min kropp bästa möjliga förutsättningar genom att andas hela vägen ner i magen. Vi tittar bakåt då och då och ser Saskias röda jacka ganska långt där bakom…hon är fortfarande med oss upp mot Lava Tower. Det går långsamt, men hon är med. Jag fryser ordentligt om fingrarna, men ser det som en skitsak i sammanhanget och fokuserar bara på att jag är STARK!

DCIM100GOPRO

”Nu har vi bara en liten bit kvar” säger Salim, och jag är vrålhungrig så jag blir inte direkt ledsen över det. ”En liten bit” är dock relativt på det här berget och det kan vara allt ifrån en kvart till två timmar, så jag vågar inte ropa hej. Vi traskar på, det regnar, det blir lerigare och leriga och det blåser. Jag vill ha mat. Tillslut ser jag slutet på stigningen, det måste vara Lava Tower. Vi stannar en bit innan och väntar in Saskia, Dirk och Mndeme. Saskia ser inte pigg ut men hon kämpar på. Hjälte!
När vi kommer upp på krönet blir jag överraskad över att det inte väntar en picnic-lunch som jag hade trott, utan att våra fantastiska bärare har släpat upp både kök, toalett och vår ”matsal” – aka vårt tält med ett bord och tre stolar. Underbart! Jag tar av mig min ryggsäck – alltid lika skönt – och fem minuter efter att vi har satt oss kommer det in färsk avocado och CREPES! Efter 5 timmars uppförsbacke känns det som en dröm…

28

Jag äter fem(!) stycken, det finns verkligen inget stopp på min hunger de här dagarna. Stackars Saskia får i sig ett par dl ananasjuice och en liten, liten banan. Hon mår illa, har ont i huvudet och har kräkts på vägen upp. Jag tycker så vansinnigt synd om henne och tycker att det är lite orättvist att jag sitter här på 4600 meters höjd och äter med god aptit och inte känner ett spår av höjden. Märkligt hur olika våra kroppar reagerar.

Från Lava Tower har vi ca 2 timmar nedförsbacke till Barranco hut. Gå nedför är så mycket värre (excentrisk träning för låren very much…) än att gå uppför och jag har mjölksyra i vader och lår hela vägen ner. Det är ganska brant i början och det bildas ett pärlband av vandrare som alla har siktet inställt på målet 700 höjdmeter ner.

29

Till råga på allt kommer det återigen ner något från himlen – snöblandat regn skulle jag nog kalla det. Återigen försöker jag fokusera bort vädret och istället glädjas åt att min kropp är full av energi trots mjölksyran som spökar i benen. Det känns helt overkligt att vi redan imorgon natt ska ta oss upp på toppen av Kilimanjaro! Jag ler för mig själv när jag tänker på hur soluppgången ser ut däruppe, och tänker inte lika mycket på att vi innan det har en hel dag kvar för att ta oss till basecamp. Jag ska till toppen…punkt. Efter 7 timmars vandring sedan frukost når vi äntligen fram till Barranco hut och skriver in oss, benen är kolasega men jag är glad.

33

En kvart efter oss kommer Saskia, Dirk och Mndeme och Saskia mår inte bra. Inte alls. Hon går raka vägen till tältet och sover, jag och Dirk sätter oss i matsalstältet och njuter av nypoppade popcorn och rostade jordnötter – precis vad man vill ha nu. En kopp Africafe till och glädjen är total. Kraven sänks en del här uppe, och en kopp kaffe känns verkligen som himmelriket. Jag skriver dagbok, njuter av att få sitta ner och vila och Dirk spelar random musik på sin iPod – allt från Abba till Rammstein. Livet är fint.

34

Vädret utanför tältet är minst sagt sådär. Vanligtvis kan man se toppen härifrån men all dimma i hela Afrika verkar ha tagit sig hit och jag håller alla tummar jag har för att det inte ska börja regna eller snöa inatt. Försöker hitta täckning för att skicka ett meddelande hem till min mamma, men det är kört. ”Ingen service” meddelar telefonen och jag hoppas att hon (och resten av min familj) inte är för orolig därhemma.

35

Vid middagen är Saskia vaken en stund men hon äter bara lite soppa. Jag köpte energidryckspulver från Enervit innan jag åkte, för att ha som extra backup och jag ger ett par påsar till henne, jag börjar bli riktigt orolig för henne och det faktum att hon inte har ätit ordentligt på ett par dygn nu. Jag vill så gärna att hon ska bli bättre och kunna ta sig upp hela vägen till toppen, men hon är verkligen inte pigg. Hon mår skit rent utsagt. Hon vill bara sova och går och lägger sig tidigt och jag bestämmer mig för att göra samma sak. Morgondagen upp till basecamp(!) kommer att bli krävande och jag vill vakna med energi. En dag och en natt kvar, sen är vi framme. The roof of Africa väntar och jag kan knappt vänta!

Kilimanjaro resor

Kilimanjaro, del 2

Första natten i tält är ingen rolig historia. Jag har helt missbedömt kylan och trots att jag sover med byxor, fleecetröja och mössa i min varma sovsäck vaknar jag med iskall näsa och frusna fötter flera gånger under natten. Sömnen har blivit helt sönderhackad och att säga att jag känner mig utvilad när jag vaknar strax innan 06.30 är minst sagt en överdrift. Jag fryser ända in i skelettet, och i ärlighetens namn undrar jag i mitt stilla sinne hur det ska bli högre upp när det är såhär kallt redan på 3000 meter!? Känner mig nästan gråtfärdig över att behöva krypa ur den varma sovsäcken och ut i den kalla tältluften, men intalar mig själv att sluta vara så känslig och bara göra det. Hur ska du klara av en toppbestigning i mörkret och kylan om du inte ens klarar av att ta dig ur sovsäcken!? Jag glömmer dock bort att jag fryser när jag tittar ut och inser att gårdagens moln nästan är helt borta, att solen tittar fram och jag för första gången sedan jag landade i Tanzania får se mitt mål med egna ögon – Uhuru Peak på 5895 meter. Just där och då känns det otroligt lång bort men ändå inte oöverkomligt. Trots att jag är trött känner jag mig hoppfull och fullt inställd på att ta mig upp på the roof of Africa.

13_1

Klockan 07.00 serveras vi frukost i vårt måltidstält som är inrett med både bord och stolar. Varje gång jag blir trött längs vägen ska jag tänka på hur mycket bärarna släpar på för vår skull. Vi blir serverade gröt, perfekt mogen avocado, toast med stekt ägg, korv och friterade brödbitar bakat på havremjöl. Kan fortfarande inte förstå hur de fixar detta i ett tält!? Hade vi inte ätit på plasttallrikar hade det kunnat vara vilket frukosthak som helst mitt i en storstad, men nu befinner vi oss på 3100 meters höjd. Otroligt!

IMG_1504

Efter frukosten packar vi ihop våra väskor, lämnar den stora till bärarna (alla utom Dirk som fortsätter att bära allt han äger…) och sätter på oss vår egen ryggsäck med regnkläder, vatten och allt annat vi behöver under dagen när vi går. För mig innebär det extra batteri till kameran, min dagbok och min lilla sjukväska med diverse värktabletter, plåster, sårtvätt och annat.

Upplevelsen dag två är en helt annan än den första. Från att ha gått i tät, mulen och kall regnskog befinner oss nu plötsligt under den afrikanska solen och våra fötter trampar fram på afrikansk moorland. Det är stenigt och bitvis väldigt brant, men det känns mycket bättre och mycket roligare än dagen innan. Jag är inte lika trött i kroppen trots att vandringen är mycket brantare, och jag antar att det är för att kroppen börjar ställa in sig på att promenera i uppförsbacke är vad vi ska göra i några dagar nu. Älskar när den förstår och anpassar sig!

DCIM100GOPRO

Vi stannar till vid en utsiktsplats och jag sitter en lång stund för mig själv och bara beundrar toppen av Kilimanjaro. Jag funderar över om jag någonsin kommer att stå däruppe, om kroppen vill vara med mig hela vägen och hur jag kommer att reagera om den säger stopp och vi måste vända. Mndeme har tidigare under dagen berättat att hela 80 procent av alla som väljer att gå Machame route (som vi går) klarar sig hela vägen upp till toppen, men att bara ca 50 procent totalt av alla som längs någon av lederna försöker att nå toppen kommer upp. Risken för höjdsjuka är väldigt stor när man tar sig upp till nästan 6000 höjdmeter på bara 4 dagar, kroppen har egentligen lite för kort tid på sig att anpassa sig till höjden och jag ber tyst till mig själv att min värld inte ska rasa av besvikelse om jag hör till de där 20 procenten som inte får se soluppgången däruppe. Samtidigt hör jag en annan röst som är starkare och som är fullt och fast övertygad över att jag ska dit. Jag ska inte bli sjuk, punkt slut. Det är min födelsedag på natten när toppförsöket äger rum och jag ska klara det.

DCIM100GOPRO

Hela vandringen på 4,5 h idag känns bra. Kroppen är stark, humöret är på topp och vi skrattar mycket i gruppen. Dirk gillar inte (eller bryr sig iallafall inte om) blommor och träd särskilt mycket så jag visar honom självklart alla jag ser (helst de som är unika för Kilimanjaro) och berättar att alla bilder jag tar ska han få i ett album när vi kommer hem. Han säger att han ska låsa in det och spola ner nyckeln i toaletten. Efter två dagar tillsammans känns det som om vi känner varandra väldigt väl och jargongen är skön. Jag går ständigt med ett pirr i magen och jag mår helt fantastiskt!

blommor dag 2

När vi når fram till Shira hut på 3700 m.ö.h. börjar Saskia att må dåligt. Hon har huvudvärk och mår lite illa, men vi vet alla att det var längesen vi åt och energinivåerna är inte på topp hos någon av oss. Vi hade inget lunchstopp idag, lunchen väntar på oss när vi kommer fram till vårt camp. Vi får (som alltid efter en hike) en liten balja med varmt vatten att tvätta oss med och efter en liten stund är lunchen serverad. Återigen överträffar de mina förväntningar och serverar oss tre(fyr?)rätters med potatissoppa, köttfärspiroger, kygklingfilé och slutligen apelsinklyftor till efterrätt. Saskia säger att hon börjar må mycket sämre och att hon inte är särskilt hungrig. Hon dricker istället en ananasjuice för att få upp vätskebalansen i kroppen lite, kanske kan hon äta om en stund? Det dröjer dock inte mer än ett par minuter innan hon ställer sig upp vid bordet, rusar ut från tältet och kräks. Det enda jag tänker är att jag verkligen inte hoppas att hon känner av höjdsjuka redan nu, vi har ju nästan 2300 höjdmeter kvar och det kommer att bli tufft för henne att bita ihop i två dagars och en natts hike till. Hon är dock stark och någonstans tror jag ändå att hon kommer att klara sig till toppen även om det nu skulle vara höjdsjuka, men vilken kvalitet blir det på hennes minnen om hon ska tvingas må dåligt hela vägen från nu? Jag håller tummarna hårt att hon ska bli bättre, och efter en stund kommer hon tillbaka in i tältet och lyckas få i sig lite lunch. Det var nog bara något tillfälligt, tänker vi.

15

Efter lunchen tar vi en liten tupplur i våra tält, det är soligt ute och varmt och skönt under tältduken. Finns det något bättre än att vara ute i friska luften hela dagen, äta god mat och sedan få slumra en stund..? Jag somnar på en halv minut och vaknar inte förrän en timme senare när min klocka ringer. Ljuvligt! När vi alla har vaknat till sluter vi upp med Mndeme och Salim för en liten eftermiddagshike. Alla extra höjdmeter är bra för acklimatiseringen så vi tar en tur upp på en liten bergskam som ligger 200 höjdmeter ovanför platsen där vi ska sova. Vi går förbi en stor grotta som tidigare har agerat sovplats för bärare, och med tanke på hur kallt det var i mitt tält inatt är jag väldigt tacksam att det numera är förbjudet att sova i det där mörka hålet i berget. Vi är tillslut uppe på 3900 meter och jag känner fortfarande inte det minsta tecken på höjdsjuka. Ingen huvudvärk eller illamående och jag är tacksam. Snälla, snälla, låt mig få må såhär hela vägen.

14_1Vi stannar kvar en stund och hamnar i en diskussion om huruvida vi tror på ett liv efter detta eller inte. Jag säger att om jag ska återfödas så vill jag gärna bli en fågel, att jag vill kunna flyga. Salim döper mig till mwewe – höken – och från och med nu är det mitt namn. Jag har redan innan döpt honom till simba – lejon – och vi är nu ett halvt zoo på väg upp mot the roof of Africa. Det slår mig när vi sitter där – fem helt olika individer med totalt olika bakgrunder – på nästan 4 kilometers höjd mitt i Afrika och diskuterar livet på knackig engelska, att jag inte hade en aning om det här för ett år sen. Eller för en månad sen. Inte ens igår. Är det något jag fullständigt älskar med livet så är det att vakna varje morgon och få utforska och uppleva det dagen har att bjuda på. Allt kan hända och det är en svindlande tanke som jag aldrig får nog av!

När vi kommer tillbaka ner har kocken poppat popcorn till oss, jag och Dirk sätter oss ute i eftermiddagssolen och lyssnar på hans iPod som innehåller allt från Snap till Rammstein och livet känns för tillfället helt magiskt. Saskia har fortfarande lite huvudvärk och känner sig trött så hon går och lägger sig igen. Jag känner mig lite orolig över hur hon mår men hoppas att det ska bli bättre med lite extra sömn. Jag och Dirk sitter och pratar en ganska lång stund och det är otroligt hur snabbt man känner sig bekväm med människor när man lever såhär nära varandra. Från att aldrig ha träffats till att sitta och prata om meningen med livet – fantastiskt!

Middagen är helt underbart god som vanligt, idag får vi pasta med biffgryta och det helt makalöst gott. Jag känner igen tacksamhetskänslan över maten från min vandring genom Spanien för drygt fyra år sedan, det är så otroligt mycket godare att äta när man har rört på sig hela dagen och kroppen är såhär skönt trött. Dessutom smakar allting alltid bättre utomhus, fråga mig inte varför. Saskia känner dock inte samma sak, hon mår fortfarande inte helt bra och vill bara äta soppa. Jag tycker så synd om henne och önskar att jag kunde göra något, men jag kan inte annat än att fortsätta berätta för henne hur imponerad jag är över hennes envishet och att hon fortsätter kämpa trots att hon mår som hon gör. Respekt!

Klockan 20 kryper jag ner i min sovsäck och det är redan mörkt utanför tältet. Jag har satt på mig dubbla byxor, dubbla tröjor och mössa för att inte behöva frysa en natt till. Försöker att läsa ett par sidor men ögonlocken väger bly och jag bestämmer mig för att släcka min pannlampa och sova istället. Vi blir väckta klockan 7 imorgon och vi har en krävande dag framför oss. Från 3700 meter ska vi ta oss över Lava Tower, 4600 m.ö.h. och lika högt som basecamp, för att sedan gå ner till 3800 meter igen och övernatta – allt för acklimatiseringens skull. Jag ser fram emot det och att få testa vad kroppen går för på lite högre höjder!

16

Beundrar Mt Meru – Tanzanias näst högsta berg – i solnedgången innan jag lägger mig och säger sedan god natt till dag två.