Browsing Category

livet är nu

glädje livet är nu

Mina önskningar för 2017

1 januari. Ny dag. Nytt år! Idag ligger många av oss svenskar på soffan och beställer hem pizza och många nyårslöften faller redan första dagen på det nya året. Jag äter ingen pizza idag eftersom jag firade in året i mysbrallorna igår och inte är en tillstymmelse till bakfull (vilket i det flesta fall brukar vara anledningen till pizzan idag). Inget av mina nyårslöften innebär inte heller att sluta äta skräpmat.
Däremot gillar jag nyårslöften. För mig betyder nyårslöften att lova mig själv saker för det kommande året som jag vet att jag mår bra av. Inget som ger mig dåligt samvete eller känner stress, bara saker som berikar livet. Jag tror inte på förbud och måsten, men jag tror stenhårt på att önskningar om sånt som jag blir glad av. Nyårsönskningar är kanske ett mer passande namn.

Igår på 2016 års sista dag skrev jag en fysisk årskrönika och sen tog jag en långpromenad genom ett grått Stockholm. Jag tittade tillbaka på året som gick och insåg vilket galet år det har varit för mig. Det är fortfarande mycket att smälta och jag vet inte när jag kommer att bli klar med den processen. Däremot har jag fått ganska klart för mig vad jag ska ger mig själv mer av under 2017. Under det här årets första långpromenad i solen idag slog jag fast några punkter. Jag vet nu precis vad som fick mig att le extra brett under 2016 och som jag tänker addera till mitt 2017:

Skog. Jag ska ge mig själv mer tid i skogen. Ingenstans mår mitt sinne så bra som i skogen med doften av barrträd och sumpig mark runt mig.

Målgångar. Jag ska springa i mål oftare. Ta mig över mållinjer, se tillbaka på mitt kämpande och inse att det var värt det. Höga Kusten Trail i september är redan bokat och jag kan knappt vänta på att få återvända till härliga Friluftsbyn. Jag älskar känslan av att få en medalj runt halsen efter att ha kämpat mig förbi mina imaginära begränsningar!

Vänner & familj. Jag ska umgås mer med mina vänner och min familj. 2016 har varit lite av ett ensamvarg-år för mig, och även om jag är introvert till min person mår jag bra av att umgås med vänner och familj. 2017 för mig är mindre ytligt nätverkande, mer äkta vänskap och familjekärlek.

Kramar. Jag älskar att kramas. Jag behöver kramar för att fungera normalt. Något av det värsta längs min vandring genom Nya Zeeland var den totala avsaknaden av kramar och närhet.

Välgörenhet. Jag mår bra av att hjälpa och ge det jag kan. Cancerfonden har snart fått 170000 kronor av mig och alla er generösa givare längs min Nya Zeeland-vandring. Min vän Erik bar mig runt Kungsholmen i somras och ytterligare 43000 kunde skänkas. Mina Survivor-armband lever fortfarande och inbringar pengar. Aron Anderson brinner för Barncancerfonden och jag har genomfört tre lopp med honom för att stötta hans insamlingar. Den 9 januari är jag inbjuden till insamlingsgalan ”Tillsammans mot cancer” och jag tar självklart med mig min överlevare till moster. 2017 tänker jag fortsätta att hjälpa.

Musik. Jag lever lite extra när jag lyssnar på musik, och framför allt när jag går på konsert. 2016 gav mig många fina konsertminnen och 2017 kommer att bli minst lika bra.

Nya miljöer. Jag älskar att resa. 2017 innehåller redan ett par resor, bl.a. till Atlasbergen för löpning med Team Nordic Trail i mars (längtar!!!) och till Dublin för att se Robbie Williams i juni (på tal om föregående punkt). Ett par till ligger på önskelistan och kommer med all säkerhet att bli verklighet.

Vardagslyx. Jag gjorde en livsstilsmätning med First Beat för någon månad sen. Det visade sig att min återhämtning är lika bra när jag får ansiktsbehandling, går på bio eller sitter hos frisören som den är när jag sover(!). Mer vardagslyx åt Helena 2017 med andra ord. Välmående och optimal återhämtning – win win!

Kärlek. Det var dåligt av den varan under förra året. 2017 är kärlekens år, jag känner det. Jag längtar efter kärlek, att få älska och känna mig älskad. Fjärilarna är varmt välkomna in i min mage nu.

Vad har du lovat dig själv inför 2017?

foto-2017-01-01-12-46-19

Stockholm, 1 januari 2017.

livet är nu resor

Africa calling…

Äntligen kom den här dagen – dagen då jag ska iväg på (förmodligen) mitt livs äventyr. Om 12 timmar sitter jag på ett plan mot Afrika, ett plan som går via Addis Abeba ner till Kilimanjaro Airport. Äntligen ska jag få se kontinenten jag har drömt om sedan jag var liten, och även om safaridrömmen som jag har haft sedan barnsben har kryddats med en bestigning av världens högsta fristående berg, så har jag väntat på den här resan i 30 år.

Det råder ett ordnat(?) kaos här hemma och resfebern är ett faktum. Packningen är utlagd på golvet och i det närmaste klar, den ska i stort sett bara ner i väskorna. Jag har aldrig varit ett fan av att packa inför resor, men den här gången har det känts annorlunda. Det är liksom lite roligare och mer spännande att packa när packningen består av lite mer ovanliga saker som lättviktsteleskopstavar, isolering till vätskebehållarens slang, supervarmt underställ, vintersovsäck, vätskeersättning, malariatabletter, powerpacks för att jag ska klara mig utan ström i sex dagar, pannlampa och kikare…bland annat.

IMG_1431

Jag har sovit i min säng för sista natten på ett tag. Natten som kommer sover jag på ett flygplan och imorgon checkar jag in på Springlands Hotel i Moshi, Tanzania. Efter ett möte med guider och medvandrare så tar jag på tisdag mitt första steg för att nå upp till 5895 meter över havet där jag ska fira min födelsedag på lördag. Jag fattar knappt att det är sant och jag hoppas att ni vill följa med för att ta reda på om det verkligen är det. Just nu känns det nämligen som att jag drömmer.

Vi hörs från Afrika…hakuna matata.

livet är nu resor utmaningar

Nedräkning…

Efter lördagens stafett kände jag mig lite småhängig i ett par dagar. Det är alltid en rejäl mental urladdning att springa lopp så jag utgick ifrån att det var det som gjorde mig trött den här gången också. Vilade helt från träning i två dagar och igår när jag äntligen kände mig pigg igen körde jag ett träningspass som gick bättre än på väldigt länge och igår kväll kom det…halsontet från helvetet. Feber. Däckad i soffan. Så j*vla typiskt att kroppen överpresterar på träning precis innan den blir sjuk – alla system är på max och allt går bättre än planerat.

Idag har jag således spenderat min dag i soffan, bortsett från en kort promenad till läkaren imorse för att ta ett halsprov. Det är inte långt kvar till min resa nu och jag vill ta det säkra före det osäkra direkt och utesluta bakterieinfektioner som måste medicineras. Som tur är(?) har jag åkt på ett virus, så det enda som gäller nu är vila, vila och vila. ”Tillåt dig själv att vila lite extra nu innan resan” sa läkaren, och det är väl bara att lyssna och lyda.

När man ligger stilla en hel dag, och inte orkar göra annat än just ligga stilla, kan man ju lätt bli lite uttråkad. Jag har såklart sovit väldigt mycket, men mellan mina powernaps har jag legat med datorn i knät och försökt bocka av lite saker på packlistan inför resan med Äventyrsresor och min efterlängtade bestigning av Kilimanjaro
Det är en hel del saker som behövs när man ska spendera nästan en vecka på ett berg, och mycket av det jag behöver äger jag inte sedan tidigare. Mamma har försett mig med ett startkit bestående av skavsårsplåster, antiseptiska våtservetter, vätskeersättning och lite annat smått och gott till mitt reseapotek som ska utvecklas ytterligare. Jag behöver bland annat vattentäta påsar/säckar för att säkra min packning när vi vandrar genom regnskogsdelen av berget. Pannlampa för den nattliga toppbestigningen. Handvärmare i form av pulverpåse för att inte frysa på toppen. Något smart att ha på mig för att inte bränna sönder mitt blonda huvud på vägen upp till 6000 meters höjd, och en varm och gosig mössa för att inte förfrysa öronen däruppe.

Jag hittade en kort dokumentär som jag både rös och fällde en tår till, jag fattar inte att jag snart är där…om 20 dagar startar vandringen upp mot the roof of Africa.