Browsing Category

löpning

löpning

Löparåret 2019 – en bergochdalbana

Ännu ett år har passerat i mina löparskor. Det har varit ett väldigt speciellt år med många härliga höjdpunkter och djupa, mörka hål. En bergochdalbana utan dess like. Som livet i stort. Jag ger er löparåret 2019.

Januari

Mitt löparår börjar med en förkylning. En rejäl förkylning. Det blir inte många pass i början av året. Jag har dessutom min fjärde bestigning av Kilimanjaro tillsammans med Expeditionsresor som väntar i slutet av månaden så jag vågar inte äventyra något när jag väl blir frisk. Januari blir löpmässigt en värdelös månad, men jag får iallafall återse en av mina favoritplatser på jorden.

Kilimanjaro, januari 2019. En kvart kvar till toppen….

Efter bergbestigningen kommer min pojkvän ner till Tanzania. Vi åker på safari i Tarangire och sedan vidare till Zanzibar och Mafia Island. Jag får simma med majestätiska valhajar. Det är en underbar start på 2019!

Ett par av våra kompisar i Tarangire.

 

Mafia Island – ett lugnt paradis!

Februari

Att gå upp på nästan 6000 meters höjd är ansträngande för kroppen. Jag känner under toppbestigningen att det är ovanligt svårt att andas. Min förkylning har visst inte lämnat helt och jag blir helt däckad när jag kommer hem från Tanzania. Jag får bara till 8 pass under hela februari men avslutar starkt med att springa milen på en bra tid. Kroppen verkar inte ha lidit så mycket av min vila (well…aktiv vila med en bergsbestigning) ändå. Skönt! Börjar dock bli lite stressad över Boston Marathon som väntar i april. Inte långt kvar nu…

Mars

Löpningen känns bättre, men inte bra. Jag har liksom inget tryck i kroppen och benen svarar inte som de ska. Kanske är jag inte frisk ändå? Boston kryper närmare och jag börjar förstå att det inte kommer att bli en av mina snabbaste maror. Jag ställer in mig på att njuta av stämningen, ha kul och bara ta mig i mål. Min tredje World Marathon Majors-medalj ska i hamn och det viktiga är att jag tar mig till Boylston Street och den där ikoniska mållinjen. Tiden är oviktig.

Den 15 mars får jag ett samtal från min bror i Falun. Pappa är på sjukhus. Misstänkt stroke. Jag släpper allt och åker till Dalarna. Pappa blir kvar över natten men ska få åka hem dagen efter. Jag åker tillbaka till Stockholm. På söndagen åker jag tillbaka. Pappa har blivit sämre. Han kan knappt prata och högerbenet bär honom inte. Jag stannar i en vecka och jag och min lillebror flyttar in hos vår storebror. Mina dagar spenderas på Falu Lasarett med en bubblande oro i kroppen. Nätterna ligger jag på en madrass på golvet. Jag får till två kortare löprundor för att rensa huvudet lite. Det är kallt, slaskigt och grått men jag måste bara ut. Det går inget vidare. Pulsen är hög och benen sega. Inte så konstigt med tanke på omständigheterna. En natt vaknar jag av att jag har ont i ena skulderbladet. Förmodligen en låsning.

Fredagen den 22 mars åker jag ner till Stockholm för att packa om min väska och återvända till Falun. I bilen hem känner jag mig hängig. Fryser och svettas om vartannat. Garanterat en förkylning som är på gång igen. Typiskt. Kommer hem till lägenheten och rasar ner i soffan utan att packa upp väskan. Är helt slut. Fryser. Gråter. Känner mig minst i världen. Somnar.

När jag vaknar har jag 39 graders feber. Jag har aldrig feber. Dricker en massa vatten och går och lägger mig. Jag orkar knappt borsta tänderna och tänker att det förmodligen är något riktigt skit på gång. På natten svettas jag floder och sover som en kratta. Morgonen efter känns det som om någon sitter på min bröstkorg när jag andas. Jag har nästan 40 graders feber och är yr i huvudet. Hostar djupt ner i bröstet. Huvudvärken är sprängande, på gränsen till outhärdlig. Jag mår otroligt dåligt och blir nästan lite orolig. Försöker sova men det går inte. Hela kroppen värker. På eftermiddagen ringer jag mamma (som man ju gör). Hon ber mig att ringa 1177 och jag lyder. ”Har du andningssvårigheter? Då ska du åka in till akuten.” Jag ringer en taxi. Väntrummet är packat med människor. Jag somnar där jag sitter, kroppen är helt slut. Den kokar. Jag hör hur personalen i luckan försöker sålla bort alla som inte behöver akutvård, det är lördag kväll och totalt överbelastat. När jag kommer fram och de hör hur min andning låter slänger de in mig direkt i ett rum. En sköterska kommer och tar tempen. 40,2 grader. Skyhögt blodtryck. Puls på 100 (mot min vanliga dagliga vilopuls på runt 45). Kroppen mår uppenbarligen skit. Hamnar på en galonbrits med en filt på mig. Väntar på läkare. Efter någon timme kommer han in. Jag förklarar mitt mående de senaste månaderna. Förklarar min smärta i skulderbladet tidigare i veckan. Han hummar och går ut. En ny sköterska kommer in. ”Vi vill utesluta hjärtfel”. Det tas EKG och en massa prover. Jag är sjöblöt av svett. Somnar. Läkaren kommer tillbaka. ”Du har lunginflammation. Förmodligen mykoplasma som du har dragits med ett tag. Det kan förklara dina återkommande förkylningar”. Efter att jag har fått inhalera antibiotika och kortison blir jag utskriven. Min bror kommer och hämtar mig och går in på apoteket åt mig. Jag orkar inte gå ur bilen. Hemma somnar jag direkt och sover i ett halvt dygn. Det är 24 dagar kvar till Boston Marathon.

Pappa vid gott mod på sjukhuset.

April

Den 7 april tar jag mina första löpsteg på 17 dagar. 5 kilometer och pulsen är normal igen. Kroppen är svag och min oro inför Boston är påtaglig. Det är 8 dagar kvar till start och jag vet inte ens om jag kommer att ställa upp. Jag bestämmer mig ändå för att åka när jag springer där på Norr Mälarstrand, men att vänta med startbeslutet. Kommer hem full med endorfiner, bestämmer mig för att ta fram dammsugaren nu när jag är igång…och PANG! Ryggskottet känns som en hästspark och jag hamnar på golvet med vansinniga smärtor. Helvete! Den kommande veckan, den sista innan Boston, åker jag skytteltrafik till Susanne på Löparakuten som gör sitt allra bästa för att få igång min rygg igen. Hon trollar som vanligt och när jag sätter mig på planet känns det ok. Inte bra men ok. Jag har dock sprungit totalt 20 kilometer på en månad och jag förstår att loppet kommer att bli en plåga.

Måndagen den 15 april ställer jag mig på startlinjen till världens mest prestigefyllda och äldsta marathon. Tacksamheten till min kropp vet inga gränser och jag lovar mig själv att bryta om det inte känns bra. Jag gråter i starten….längs vägen…och längs hela Boylston Street in i mål. Hela loppet gråter jag och när den karaktäristiska unicorn-medaljen hängs runt min hals skriker jag rakt ut. YES!!! Tiden 3.51.19 är min nästa långsammaste någonsin men glädjen har aldrig varit större. Hela min race report finns att läsa här.

Målgång Boston Marathon 2019. Ofattbart.

Maj

I maj springer jag mycket. Kroppen är tillbaka och jag känner mig stark. Jag springer testlopp för Mora Stadslopp som ska starta 2020 och lyckas komma tvåa i damklassen på fina 43.07. Fint formbesked! Jag springer intervaller på Stockholm Stadion och jag springer i prunkande parker i Warszawa.

Mora Stadslopp 2019.

Jag, mamma och lillebror ser Elton John på Ullevi och jag springer i Göteborg…och det är också där hela livet ställs på kant. Terese meddelar att hon har cancer. Den 20 maj berättar hon på sin blogg om varför hon har åkt in och ut på sjukhus under våren. Äggstockscancer. En aggressiv. Jag tar mig hem från centralen när tåget rullar in från Göteborg och jag hoppar direkt ner i mina löparskor. Löpningen fungerar som en ventil för mig och ännu en gång hjälper den mig att sortera mina tankar. Cancer?! Terese?! Hur gick det till? #springförterese föds ur mina fingrar på Instagram den kvällen och fler sluter upp. Dagen efter startar jag insamlingen till Cancerfonden. Pengar till cancerforskningen är det enda Terese önskar och hon avböjer alla typer av presenter och blommor. Jag sätter ett mål på 50000 kronor och bestämmer mig för att springa varje runda för Terese fr.o.m. nu. Hon måste klara det här. Hon måste bli frisk!

Kroppen levererar det ena bra passet efter det andra. Maj gör mig verkligen gott och jag fortsätter att springa för Terese. Pengar trillar in och jag får höja målet till 100000. 150000. 200000. Jag springer Stockholm High Five och kniper en 11:e plats i damklassen med 20.35 på 5 kilometer. Kroppen är trött men mitt psyke orkar pressa den vidare – ett tecken på att formen är god. Jag höjer insamlingsmålet till en halv miljon.

Nöjd och varm. Stockholm High Five.

Juni

Terese fyller 37 år den 5 juni. Hon meddelar oss att det förmodligen är hennes sista födelsedag. Jag ser en bild från sjukhuset och ser hur livet är på väg att rinna ur henne. Global Running Day och Sveriges nationaldag följer dagen efter och jag springer återigen för henne. På solvarma grusvägar genom ängar med betande dovhjortar i Nackareservatet springer jag för Terese. Jag skrattar och gråter. Jag känner sådan tacksamhet över livet och samtidigt en sådan djup sorg över att hon är så sjuk. Det är så orättvist. Hur kunde det hända? Varför? Alla mina känslor bubblar upp på en och samma gång och jag bestämmer mig att leva livet ännu mer. Göra allt jag drömmer om och spendera tid med de som betyder något för mig. Allt annat är oväsentligt.

Jag springer för Terese i sommarsolen.

Två dagar senare promenerar jag med min pojkvän på samma ställe. Jag tar en bild på de grönskande björkarna och känner mig så löjligt tacksam över doften och den gröna, ljuvliga sommarfärgen. När vi kommer tillbaka till bilen brister jag ut i gråt. Terese’s man Glenn har gjort ett inlägg på Facebook som fullständigt sliter sönder mig:

Idag valde Tess, i samråd med läkaren, att bli sövd under hennes sista tid. Hon har inte mycket krafter kvar ens när hon är vaken och känner inte att hon orkar med den stora ångesten det innebär att bara känna sin kropp sakta förtvina bort.💔

Tess familj stöder hennes önskan och har under dagen fått säga adjö medan hon fortfarande var tillräckligt klar i huvudet. Tess kommer nu att få ro i själen och sinnet under hennes sista tid i livet. Hennes familj kommer att vara vid hennes sida nu och för alltid.

Till alla er som stöttat och skickat kärlek till Tess och hennes familj, ingen nämnd och ingen glömd, ni ska veta att ni gjort en stor skillnad i denna svåra tid. Nu ber vi om er förståelse i att familjen behöver lugn och ro. Vi vill påminna om Tess önskan att inte skicka blommor eller andra gåvor, utan i stället tänka på Cancerfonden. Fortsätt att springa för Terese och fortsätt stödja Cancerfonden i jobbet med att utrota den här hemska sjukdomen. #fuckcancer

Jag gråter hela dagen. Tre dagar senare slutar hennes hjärta att slå. Hennes starka, friska hjärta som var så stort och fullt av kärlek och omtanke. Fina Terese. Må du springa vidare på stigarna som aldrig tar slut.

Löpningen blir mitt andningshål. Jag springer för Terese. Alla springer för Terese. Pengarna rasar in till insamlingen och min bror säger; ”höj till en miljon! Om du når det ska jag springa en halvmara i höst!”. Jag gör som han säger. En miljon kronor till cancerforskningen. Då kan vi göra skillnad på riktigt.

I mitten av juni träffar jag löpcoachen Fredrik Zillén och spenderar två timmar med honom för att slipa på min teknik. Jag kommer dit i tron att jag springer hyfsat bra. Han kallar mig Robocop och börjar justera mitt steg. När jag springer därifrån känns min kropp 5 kilo lättare och steget är smått svävande. Jag är otroligt imponerad och glad över hans pedagogik och förmåga att slipa till mitt sätt att springa. Det känns helt annorlunda och jag känner att det kan bli en intressant sommar…

Fina Miranda hör av sig och erbjuder en startplats till Ecotrail Stockholm om jag vill springa för Terese. Jag skulle egentligen ha sprungit Ragnar Lake Mälaren i ett influencerlag som jag och Terese var på gång att sätta ihop i vintras när hennes hälsa började svikta. Det blev ingen stafett och jag bestämmer mig för att springa Ecotrail 32 km istället. För henne. Mot cancer. Den 15 juni går loppet, det står #springförterese på min arm och det blir bland det varmaste och tyngsta jag har upplevt i ett par löparskor. Men jag gör det för Terese och för att ingen, någonsin ska behöva drabbas av den där skitsjukdomen igen. Vad är 3,5 timmes kamp mot att aldrig mer få chansen att kämpa? Livet är så jävla orättvist och jag tar mig i mål på ren frustration. Pengarna fortsätter att rasa in.

Målgången EcoTrail.

På midsommarsöndagen följer jag med Glenn till Nyhetsmorgon på TV4 (se inslaget här). Vi pratar om Terese och mitt initiativ till insamlingen. Det är jobbigt att sitta där men jag gör det för henne. Jag gör det för att sprida hennes rörelseglädje och insamlingen för att få in ännu mer pengar. Det enda hon bad om var pengar till cancerforskningen och det är det enda jag kan göra. Efter sändningen kommer tårarna och jag åker till Hammarbybacken för att springa ur mig frustrationen och sorgen. En tjej kommer fram till mig på toppen och kramar om mig. ”Tack för allt du gör”. Jag blir varm av den kärlek och omtanke som sprider sig i Terese fotspår.

Nyhetsmorgon 23 juni.

Juli

Min rygg och nacke börjar krångla. Kroppen känner av all mental stress och svarar som vanligt med krämpor. Jag kan inte springa på hela första veckan i juli. Åker till Frösön med min pojkvän och barnen, hem till hans mamma. Promenerar på vackra Andersön och önskar att jag en dag kan springa där. Tar tåget tillbaka till Stockholm. Begraver Terese och gråter ut mitt hjärta. Åker tåg tillbaka för att överraska en fin vän på hennes möhippa i Åre. Kontrasternas vecka. Åker till Köpenhamn och springer i sommarhettan. Fortsätter till Höga Kusten och springer i Skuleskogen.

Slåttdalsberget, Skuleskogen.

Åker hem till mamma och springer längs Vasaloppsleden, tar den årliga turen Oxberg – Mora. Tänker att det kanske är dags för Ultravasan igen 2020?

I Mora efter 28 km stekhet löpning.

Augusti

Årets 8:e månad börjar med en veckas vacker löpning längs atlantkusten i Portugal. Det är varmt, svettigt och alldeles underbart. Jag springer alla dagar utom en och är så tacksam över att kroppen är tillbaka igen. Stackars kropp, vad den har fått utstå det här året.

Atlanten. Helande.

I slutet av augusti åker jag återigen till Tanzania och min 6:e bestigning av Afrikas högsta berg. Mitt traditionella peptalk till gruppen runt 4600 meter blir mer känslomässigt än någonsin. Det är fokuserat kring livets förgänglighet, ovissheten kring hur lång tid vi har kvar och om vi verkligen har tid att inte ta chanserna som kommer till oss..? One life. Många fäller en tår och hela gruppen står sedan på toppen ett par dagar senare. Det händer väldigt sällan. Ibland är det bra att reflektera över livet och hur skört det är.

Tillbaka på favoritberget.

Insamlingen passerar en miljon och Terese fina kollegor på Marathongruppen skänker en startplats till Stockholm Halvmaraton till min lillebror. Det blir hans första löprunda på åratal och han låter mig veta att han vill under två timmar. Det är min bror det.

September

Den 7 september skiner solen över Stockholm. Mamma har kommit till stan för att se sina två barn springa halvmaran tillsammans. Sist hon bevittnade det var 2009 och min bror har i stort sett inte sprungit sedan dess. #springförterese är präntat med tusch på armar och ben och hejaropen på sociala medier är över alla förväntningar! Pengar rullar in och när startskottet går vid 15.30 får jag en tår i ögat. Att få göra det här tillsammans med lillebror, för Terese, är helt underbart!

Jag tar mitt farthållaruppdrag på största allvar och min bror är världens bästa adept. Han gör som jag säger trots att pulsen är skyhög och hans talförmåga försvinner någonstans efter 6-7 kilometer. Det är längesedan jag såg någon kämpa så hårt men han gör det. Han gör det med marginal och vi springer tillsammans in på fina 1.57.30. Han har tränat 6 kilometer totalt och har innan det inte sprungit ett steg på flera år. Min stolthet vet inga gränser. Älskade, envisa lillebror!

Sista backen innan upploppet. Min bror Micke är en hjälte! I’ve got his back.

En vecka senare springer jag fina Flatenloppet som Annelie Ståhl arrangerar. 5,8 kilometer kuperat elljusspår runt sjön Flaten och jag ställer upp dagen efter en sen middag och alldeles för lite sömn. Känner mig inte stark men bestämmer mig för att ge järnet och se om det håller. Jag överraskar alla, inte minst mig själv, med att vinna damklassen. Racereport finns här.

September är också månaden då jag fyller 40 år. Jag firar hemma i Dalarna med nära och kära och får springa längs Siljans strand. Det finns få platser på jorden som får mig att känna mig så levande.

Oktober

När mörkret och kylan kommer flyttar de flesta in till löpbandet. Löparen i mig gör tvärtom – jublar och älskar varenda blött och kyligt steg. Jag fullkomligt älskar när luften är mättad med syre och nästippen blir kall. Det finns nog ingen månad som jag gillar så mycket i löparskorna som oktober (ok, kanske mars då). Formen känns bra och det bådar gått inför höstens stora mål – Chicago Marathon.

Den 10 oktober flyger jag med Springtime till Chicago. Vi landar på torsdag kväll och på lördagen går uppvärmningsloppet Advocate Health Care International Chicago 5k. Paula Radcliffe springer in på 19.36 och en 8:e plats. Jag är några minuter långsammare och kniper plats 22 på 21.37. Fint formbesked inför morgondagens mara!

Dagen efter har jag min kanske bästa dag någonsin i min löparkarriär. Allt klaffar och kroppen (och mina nya, fantastiska skor från Altra) levererar långt över förväntan. Har aldrig känt mig så stark. Jag putsar mitt marathonpers med nästan 12 minuter, från 3.27.07 till 3.15.31. Jag fattar ingenting men är så glad! Racereport finns här.

Två ganska nöjda marathonlöpare – jag och Camilla Rahm.

Veckan efter samlas ett stort gäng i Hellasgården utanför Stockholm för att springa för Terese. Jag åker dit en timme tidigare för att möta upp Meter Television som har fått nys om eventet och vill komma dit och göra ett reportage. ”Vi vill ha ett inslag på cancergalan i januari”. Regnet fullständigt öser ner och det är en riktigt grå oktobersöndag. Jag är orolig att ingen dyker upp, att alla stannar hemma under en varm filt. Över 60 personer ansluter. Det är vänner, fullständiga främlingar, vuxna, barn, hundar, barnvagnar, unga och gamla. Värmen som sprider sig runt 5-kilometersspåret går inte att förklara. Det är iskallt ute men mitt hjärta kokar av kärlek. TACK till alla som kom eller bidrog på annat sätt. Resultatet får vi se den 6 januari i TV4.

För Terese i regnet.

Jag har en andra date med Fredrik Zillén. Jag tackar för mitt PB i Chicago eftersom jag vet att hans teknikputsande har varit mycket bidragande. Han testar mig med sin MotionMetrix-utrustning och jag får beröm över att jag gjort min hemläxa. Istället för att bli kallad Robocop öppnar han med: ”vad fint du springer!!!”. Han hittar dock självklart ett och annat att anmärka på och när jag transportspringer därifrån drar jag milen på dryga 45 minuter utan större ansträngning. Jag vet inte vad han gör men någonting gör han som får löpningen att kännas så mycket lättare. Jag kan verkligen rekommendera att träffa Fredrik ett par gånger – det gör otroligt stor skillnad (nej, jag är inte sponsrad)!

4 dagar senare springer jag den första upplagan av Sverige Springer-loppet i Hagaparken. Det är en kall och regnig oktoberdag och förhållandena är med andra ord perfekta för mig. Jag springer på Manne Forssberg innan start, vi har bara följt varandra på Strava och Instagram innan men nu får vi äntligen prata lite. Han gratulerar till Chicago och berättar om sitt mål på sub 3.15 på Valencia Marathon (som han sedan krossade med fina 3.08.37!). När starten går drar jag iväg, hamnar först bland damerna efter någon kilometer och sedan stannar jag där. Passerar varvningen vid 5 kilometer först av alla kvinnor (nästan 2 minuter före damvinnaren av 5-kilometersloppet) och ingen springer om mig på det andra varvet. Jag vinner damklassen på 43.28. Kroppen är on fire!

Precis innan varvning vid 5 km.

November

Jag byter jobb i november och börjar jobba som marketing coordinator på MIPS. MC-mässa i Milano står på agendan den första veckan och jag får springa i t-shirt på trånga, italienska gator. Underbart! Jag jobbar 62 timmar i en mässhall på 6 dagar. Återhämtningen, maten och ömnen blir lidande. Självklart svarar kroppen med att bli sjuk. Dyngförkyld. Missar nästan två veckors löpning men jag tar det med ro. Ser det som lite off season-vila, även om jag hade önskat att få till den utan baciller i kroppen. Åker till Skottland på konsert och hade planerat att möta upp Ali som kör Run 4 The Sights i Edinburgh, men får ställa in p.g.a. snor. Sista helgen i november kan jag äntligen springa igen men kroppen känns lite decimerad.

December

Årets sista månad. Jag åker till Åre och möts av regn, kyla och isiga gator. Kör mitt första löpbandspass på nästan två år. En timme i stabil 4.28-fart. Känner mig inte särskilt trött efteråt. Springer på Terese Furudal som tar med mig på 75 minuter yinyoga efter löpningen. Jag njuter som aldrig förr och frågar återigen mig själv varför jag inte unnar mig detta lite oftare?

Jag springer i råkall kyla hemma i Stockholm och älskar det. Det är verkligen mitt favoritlöparväder.

Fem tusen shades of grey och helt underbart.

Kroppen känns ganska slut såhär i slutet av året. Den är lite sliten och trött. Med tanke på året jag har bakom mig är det inte så konstigt. Att skriva ner allting påminner mig än mer om allt jag har utsatt den för. Två Kilimanjaro-bestigningar. Två marathon. Sex andra lopp mellan 5 och 32 kilometer. Lägg därtill otaliga timmar av löpträning. En lunginflammation och ett par förkylningar. Ett jobbyte. Pappas stroke. Terese. Stressen den har utstått är stor och givmildheten den har visat tillbaka är ofattbar. Nu är det bara någon vecka kvar av detta år och jag tänker inte pressa den till några stordåd. Om en knapp månad ska vi ta oss upp till toppen av Afrikas högsta berg igen. Då ska vi vara utvilade och starka, jag och kroppen. Innan dess väntar ett jullov med inslag av vila, sol, värme, reflektion och återhämtning. Jag behöver det, kanske mer än någonsin.

Tack till alla som har följt mig under året och kommit med hejarop i alla kanaler. Det betyder otroligt mycket och värmer lika mycket varje gång!

Avslutningsvis vill jag be er alla att springa för Terese i jul.Facebook finns ett event som sträcker sig mellan den 23:e och 26:e december. Spring eller gå för Terese och skänk 10:- per kilometer (eller annan summa som du känner att du klarar). Målet för insamlingen ligger nu på 1,5 miljon och min enda önskan inför jul är att vi når det målet innan cancergalan sänds den 6 januari. Då visas ett inslag om Terese och om insamlingen. Vi kan göra det tillsammans. Tillsammans mot cancer.

 God jul och gott nytt år 

löpning

Kan vi inte bara låta varandra flyga fritt?

”Men du ska väl inte SPRINGA?!” Jag vet inte hur många gånger jag fick frågan inför Boston Marathon. Efter att jag legat sjuk i lunginflammation bara ett par veckor innan visste många runt mig konstigt nog precis hur min kropp mådde när det var dags att åka till USA. Det spelade ingen roll att min akutläkare på Karolinska hade sagt till mig att ”du känner din kropp bäst själv”. Självklart var det inte bra för mig att springa och självklart borde jag står över. Allt annat var otänkbart. När jag sedan fick ryggskott en vecka innan loppet visste verkligen alla att jag då rakt inte skulle springa! De här kommentarerna kom inte på det där ”jag bryr mig om dig”-sättet, utan som ren kritik med ”är du dum i huvudet”-tonfall. De som känner mig på riktigt kommenterade det hela med att ”det spelar ingen roll vad jag säger, du gör ju ändå som du vill. Jag litar på att du vet vad du gör”. Älskar er!

Med internet och sociala medier tvingas vi hantera ett oräkneligt antal människor som tycker en jäkla massa saker om ditten och datten. Som säger sig veta exakt vad du borde göra och inte, och som dessutom utger sig för att känna din kropp och känslor bättre än vad du själv gör. Jag hänger en del på olika Facebook-forum för löpare, läser ett par bloggar och följer konton på Instagram. Och herre min gud och skapare vad folk tycker mycket om saker de inte har med att göra. Man ska göra si men kan absolut inte göra så. Man måste springa såhär snabbt för att vara en löpare eller man ska absolut inte stirra sig blind på klockan när man springer. Man peppar till att runstreaka (springa varje dag) i 100 dagar, eller hävdar att det är ”helt idiotiskt” (citat av Malin Ewerlöf i podden ”Ewerlöf & Månström”, vilket gör det ännu värre när det kommer från en officiell person) att göra det. Du ska springa med uppbyggda skor eller skor med nolldrop. Att springa och jaga kilometertider är maniskt och bara för freaks som har tappat känslan för löpning. Asfalt är för idioter, det är skogen som gäller. Bergslöpning är det enda tänkbara, det är bara svaga fegisar som springer på flackt underlag. Och sådär håller det på. S.å. j.ä.v.l.a. t.r.ö.t.t.s.a.m.t.

För min egen del spelar det inte så stor roll vad folk säger och skriver. Jag vet varför jag springer och vet hur jag vill ha det (vilket jag förklarar en del av i Pace on Earth’s podcast där jag gästar i avsnitt 107). Ibland vill jag lufsa runt bland rötter och stenar i skogen och ibland vill jag köra stenhårda tusingar på smattrande asfalt. Jag vill inte springa med musik, men jag har inga åsikter om andra som gör det. Jag tävlar alltid mot mig själv och mina egna tider, men jag vet hur svårt det är att ta sig ur den energikrävande tanken att man vill springa snabbare än just den där personen. Jag vill aldrig vila men jag vet att jag måste göra det. Ibland springer jag även om jag vet att det inte är bra. Mitt förhållande till löpning är inte alltid hälsosamt och jag är fullt medveten om det. Men med åren har jag hittat en balans som jag trivs med och som fungerar. Inte alltid, men oftast.

Lugn löparglädje med fria tankar. Grusvägen hos mamma där balansen alltid är perfekt. Och knäpptyst.

MEN. Det finns människor som inte har hittat sin balans. Män och kvinnor som ständigt påverkas av alla dessa kommentarer om vad man ska och absolut inte ska göra. De frågar inte aktivt efter svar men färgas av alla självutnämnda experter som härjar runt all over the place. Jag är övertygad om att de tappar sin glädje i löpningen och det gör mig ledsen. En person som gillar att se hur snabbt det har gått på sin gps-klocka läser att tidsjakt bara är för maniska freaks med en skruv lös. En person som myser runt i skogen i 7-minuterstempo får höra att allt långsammare än 6-minuterstempo inte är löpning. Någon som stolt lägger ut ett nytt pers på milen med en glad selfie på Instagram blir smärtsamt medveten om att man inte har kommit tillräckligt långt i sin personliga utveckling om man tvingas hävda sig på det sättet (men att man säkert växer ifrån det snart). En person som lufsar 3 kilometer varje dag och mår fantastiskt får veta av en av Sveriges främsta löpare att runstreaks är ren idioti. Det här är inga välvilliga råd till människor man bryr sig om utan grundlösa åsikter sprungna ur den egna världsbilden. Vad tror ni att det här gör med dessa människor som är nykära i sin löpning och äntligen har hittat rätt? Eller många som har sprungit länge och har odlat en djup förälskelse? Det DÖDAR deras glädje och lust att fortsätta!

7 mil in i Tarawera Ultramarathon 102 km. Fysiskt hälsosamt? Nej. Mentalt magiskt att fullfölja? Ja!

Kan vi inte en gång för alla komma överens om att ge fan i vad andra gör och aldrig mer fälla en kommentar som slår hål på någon annans glädjebubbla? Den som vill får springa med Converse på fötterna. Det är ok med musik och det är ok utan. Man kan jaga tider utan att vara manisk och man kan lämna klockan hemma om man vill. Det går att springa lopp för att det är kul men det är inte fel att göra det för att vilja slå sitt pers. Man får vara nybörjare och vara glad över att springa oavbrutet i 2 kilometer, men man får gärna även vara stolt över att nå under 45 minuter på milen. Kompressionsstrumpor går bra och det är lika ok att springa utan. Dessutom är det helt ok att inte springa alls, om man inte vill. Det spelar inte så jävla stor roll, huvudsaken är att folk rör på sig på ett sätt som de själva trivs med. Du har ingen som helst aning om vad som finns i människors ryggsäck och varför de gör vad de gör…eller inte. (vill du läsa ett fantastiskt inlägg om just varför, läs Daniels inlägg)

Känner du verklig oro för någon eller har någon i din närhet som du tror far illa, lägg en arm runt deras axel och fråga hur de mår. På riktigt. Men sluta att kasta skit som träffar allt och alla som kommer i din väg. Det är så jävla förlegat beteende. Peppa och uppmuntra till rörelse istället – det mår vi alla bättre av. Du med.

Berlin Marathon 2018. 42,2 kilometer asfalt och en kamp mot klockan. Fullt fokuserad. ÄLSKAR DET!

Ingen annan än du själv vet vad som är bäst för dig i ditt liv, sa Kay Pollak till mig en gång. Det är en befriande tanke, både för mitt eget liv och min syn på andras. Det tar tid att lära sig att leva efter det och inte värdera och kritisera andras val. Jag jobbar hela tiden på det och blir bättre för varje dag. Visst har jag åsikter, ganska ofta t.o.m., men jag försöker att hålla dem inom mig om de inte hjälper personen i fråga. I mitt jobb som PT får jag hela tiden lyssna för att förstå. Försöka komma med tips och idéer som hjälper mina klienter framåt. Testa och testa igen. Byta spår och testa en tredje gång. Skillnaden är att de har bett om min hjälp och lagt sin hälsa i mina händer. Det har inte de okända människorna därute som läser det du skriver. De hamnar bara i skottlinjen för någon med osunt åsiktsbehov.

Håll det negativa för dig själv från och med nu och möt nästa löpare, oavsett pace, med en high five! Ok? ♥♥♥

Varför jag springer när det är -20 grader och julafton? För att jag ÄLSKAR det!

löpning

Stronger – perspektiv och tacksamhet

Igår såg jag äntligen filmen Stronger – den sanna historien om Jeff Bauman. Författaren Jeff stod i målområdet och förlorade båda sina ben i bombattacken mot Boston Marathon 2013. Han skrev en bok om händelsen och den filmatiserades sedan med Jake Gyllenhaal i huvudrollen. Jag förstod redan innan att filmen skulle beröra mig, men jag blev överraskad över hur starkt den påverkade mig. Det var längesen jag grät så mycket till en film och jag slogs av en enorm ödmjukhet och tacksamhet till min kropp. En enorm glädje spred sig samtidigt inom mig. En glädje över att jag verkligen låter kroppen få vara med och leva. Leva medan jag lever.

Jag har ett otal gånger blivit mer eller mindre (oftast mer) ifrågasatt när jag har hoppat på fysiska utmaningar av olika slag. Min ensamvandring genom Spanien 2010. Mitt första marathon 2011. Mitt andra marathon. Mitt tredje (hur kan man göra om det där, då måste man ju vara knäpp på riktigt?!). Min första bestigning av Kilimanjaro. 300-milsvandringen genom Nya Zeeland (VA?! 300 mil?! ENSAM?!). Första ultraloppet (hur kan du gå från marathon direkt till 90 kilometer – det kan ju inte vara nyttigt?!). Andra ultran. Tredje. Fjärde. Första 10-milsloppet. Återresan till Kilimanjaro (HUR kul kan det vara att bestiga samma berg igen?!). Mastodontstafetten i England (VA?! Springa i över ett dygn?). Jag tror inte att det finns ett enda lopp över halvmaradistans som jag har sprungit där jag inte har blivit ifrågasatt av människor som tycker att det vore sundare att stanna hemma i soffan (för det kan ju inte vara nyttigt att pressa kroppen på det där sättet?!). Huvudskakningar och ”när ska du växa upp?” har haglat. Ifrågasättandet är som bensin på min löpar(eller vandrings)eld, men det fanns en tid då jag blev extremt provocerad av alla frågor och skeptiska blickar.

Numera förstår jag bättre och lägger ingen energi på kommentarerna. De allra flesta som dömer ut utmaningar av olika slag förstår inte innebörden av dem. I detta fall förstår de inte att den fysiska förflyttningen av kroppen bara är en liten, liten del av hela bilden. Det är allt som händer på det mentala planet som (för mig) gör det hela intressant. Hjärnans påverkan på vår fysiska massa. Det hör dock till en helt annan dimension och den sidan av guldmyntet kan inte upplevas på något annat sätt än att man själv letar sig in i tillståndet. Är man inte beredd att göra det så kommer man ha väldigt svårt att förstå. Är man ovillig kommer man heller aldrig att ta sig igenom ett ultralopp eller en vandring genom ett helt land. Det krävs nämligen mer än en frisk och stark kropp för det. Mycket mer. Det är en mental kamp utan dess like och kroppen blir i sammanhanget ofta sekundär. Krigandet och kampen ger dock tusenfalt tillbaka (ni som har läst mina race reports genom åren har varit med i bergochdalbanan) och i mitt fall har det varit helt livsförändrande. Alla som kände mig innan jag plötsligt fick för mig att springa en halvmara 2008 kan intyga förändringen. Helena före löparfrälsningen och Helena efter densamma är inte samma person. Långt ifrån. Jag vill aldrig ha tillbaka den mentala livsinställningen hos den förra. Ever.

Rädslan jag kände när Jeff vaknade upp på sjukhuset i filmen igår kändes fysiskt i min kropp och framkallade direkt tårar. Paniken över att inte ha en kropp som tillåter mig att uppleva kampen, smärtan, kriget, fallet, revanschen och den totala triumfen som mina fysiska utmaningar innebär är total. Tårarna rann nedför mina kinder mer eller mindre hela filmen. Jag var helt slut efter de knappa två timmarna som den sanna historien rullade framför mina ögon. Alla tårar var dock inte ledsna. Glädjetårarna var minst lika många – glädjen över att jag har hittat ett sätt i mitt liv att på allvar interagera med min kropp. En integration som är ett ständigt äventyr och som får mig att må så vansinnigt bra. Som skänker så mycket mervärde till mitt liv. Glädjen och tacksamheten över att jag inte har valt att leva mer som en amputerad än den jag faktiskt är – någon med två fullt fungerande ben. Att jag har gjort frisk luft och endorfiner till min starkaste drog.

Mitt syfte med den här texten är verkligen inte skriva någon på näsan och få alla att göra det jag gör (även om det skulle göra mig väldigt glad om någon skulle våga ta steget och utmana sina mentala barriärer). Däremot känner jag en sådan ENORM tacksamhet över att jag är fri att välja vad jag gör med mitt enda liv, samt ett kraftigt minskat behov att försvara mina val. Vi kan göra vad vi vill om vi verkligen vill. Ett liv. Tack för perspektiven Jeff Bauman.

Den 15 april springer jag (ÄNTLIGEN) Boston Marathon. Stressen över att jag har tränat för lite inför loppet, som jag tidigare har känt, har nu övergått till en längtan efter att få ta mig fram de 42,2 kilometerna längs Bostons gator. För att jag kan.