Browsing Category

löpning

löpning

Att ändra sina planer (och överleva ändå)

Slow down...bild från min vandring genom Nya Zeeland 2015/2016.

Jag har väldigt svårt för att göra saker som inte känns rätt. Vi måste prata om det. Om att göra saker som känns rätt i magen och den sensitiva hjärteroten. Det handlar om allt här i livet. Nu ska ju det här dock föreställa någon typ av hälso – och träningsblogg, så jag vill främst prata om att inte hoppa på och stressa upp sig över en massa fysiska utmaningar som inte känns rätt. Om att inte göra saker för att ”man ska”, för att ”alla andra” gör det eller för att du har sagt det på Facebook. Om att ha planer och att kunna ändra dem. Om att slow down, backa tillbaka och känna efter vad du själv vill.

I helgen gick vackra Höga Kusten Trail av stapeln – 43 kilometer genom en natur som har fått mig att tappa andan. Ända sedan jag förälskade mig i Skuleskogen med omnejd förra våren har jag sett fram emot att komma tillbaka och springa loppet. Jag lyckades få en startplats och som jag har längtat!
Men så kom frågan om jag ville coacha Team Mora One och köra ett testlopp med dem i årets Ultravasan 90. Loppet skulle gå endast två veckor innan Höga Kusten Trail, och jag insåg att jag gamblade om jag tackade ja. Men jag kunde inte låta bli. Hjärtat slog en liten frivolt när jag fick frågan. Att få visa upp mitt Dalarna och leda ett helt team mellan Sälen och Mora gick inte att tacka nej till. Så för knappt tre veckor sedan körde jag de där 9 milen enligt plan i gå-lunka-löp-style och kom i mål på dryga 16 timmar. En av mina bästa loppupplevelser någonsin!

För en vecka sen, bara två dagar innan resan upp till Höga Kusten och härliga Friluftsbyn skulle ske, kände jag alltför starkt att kroppen inte ville. Ni vet, den där känslan i magen som inte går att ta miste på. Att bara få två veckors återhämtning efter 90 kilometer var – som befarat – alldeles för lite. Det kändes i hela kroppen. De kortare löppassen under veckan hade gått långt över förväntan, men bara tanken på att kämpa mig igenom 43 kilometer teknisk trail gjorde mig helt slut. Hur skulle benen orka, och hur skulle jag mentalt kunna förmå mig själv att ta mig igenom loppet med redan sega ben? Till och med att hela loppet kändes chanslöst. Jag orkade inte. Beslutet var inte lätt att ta, men efter mycket velande och funderande fram och tillbaka bestämde jag mig för att stå över loppet jag hade längtat så mycket efter. Jag ville ju så gärna, men jag fick inse att hjärtat hade bankat hårdare för något annat och nu fick jag ta konsekvenserna. Dessutom har en annan dröm besannats i form av en startplats i ett marathon jag har velat springa i många år…ett marathon som går första veckan i november. Det är inte långt kvar dit, och jag vill inte äventyra det och riskera att dra på mig någon fysisk skavank som sätter stopp för den starten. Det var bara att inse faktum. När beslutet äntligen var taget spred sig ett lugn i kroppen. Ett lugn och en känsla av att det är ok att ändra sina planer. ”Du behöver inte vara med överallt” som mamma brukar säga.

ultravasan målgång

Bilden som hjälpte mig att ta beslutet och inse att det var värt det. Målgång Ultravasan 90 med Team Mora One 2017.

I träningsbranschen, där jag arbetar och även rör mig på fritiden, ser jag tyvärr alldeles för ofta motsatsen. Alltför många styrs av press utifrån, förväntningar och (van)föreställningar om vad alla andra tycker och tänker om oss. Alltför många följer inte sitt eget hjärta, sin egen vilja och de låter bli att lyssna på sin ärliga magkänsla. De hoppar på lopp de inte är redo för, utsätter sig själva för onödig stress och mår på riktigt dåligt över något som borde vara lustfyllt och spännande! Det gör mig så ledsen att se, för jag har själv varit där och vet hur dåligt man kan må av det. Jag har själv gjort saker som jag tror har förväntats av mig, och alltför många gånger tystat ner mitt hjärta och magen som skrikit sig hes för att få mig att bara gå hem och lägga mig på soffan istället. Det handlar inte bara om fysisk prestation utan även om sociala aktiviteter. ”Alla” ska dit, då är det klart att jag ska dit också. ”Alla” springer ju lopp, då ska väl jag också göra det? ”Alla” ska ut och ta ett glas vin efter jobbet, det finns ju inte på världskartan att jag åker hem då. Nu har jag ju skrivit på min blogg att jag ska springa det här loppet, jag kan ju inte dra mig ur nu!? Vanföreställningar som jag kan skratta åt nu, men där och då blir det en enorm stress som är väldigt utmattande på sikt. Särskilt för mig som är närmare 80% introvert, men det är ett inlägg för sig.

Som tur är blir man oftast klokare med åldern. I mitt fall har all tid jag spenderat i min ensamhet i tystnad – längs pilgrimsvandringen till Santiago de Compostela, på väg upp på toppen av Kilimanjaro och i mina leriga vandringskängor genom Nya Zeeland – gjort att jag har hittat mitt hjärta. Jag har haft tid att komma fram till vad jag verkligen uppskattar och vad som inte betyder någonting alls. Noll. Zero. Nada. Jag har insett att människor som stressar och pressar mig på ett negativt sätt inte passar in i mitt liv. Att magkänslan alltid får styra och att livet är för kort för att slösa bort på saker jag inte vill. What’s the point, liksom?

Det är många som tycker att man ska bita ihop när man är vuxen, att man ska finna sig i situationer och inse att livet inte är så jävla lätt. Kämpa lite nu! Jag håller inte med. Varför ska vi göra livet svårare än det faktiskt är, när vi bor i ett av världens mest välbärgade länder och har alla möjligheter att göra något fint av det? Det handlar inte om pengar och att ha råd att göra allt eller köpa allt vi pekar på, det handlar om att vi är fria att göra vad vi vill med vår egen tid här på jorden. De mest värdefulla stunderna för mig i mitt liv har varit helt gratis.
Som Miranda – ”jägerskan på fjället” – sa i Kalle Zackaris program ”Kalles sex liv” igår: ”man ska leva nu, för man är död jävligt länge”. Kanske är det där loppet du inte är så jävla sugen på att springa så viktigt egentligen? Gör du det verkligen för att du vill eller gör du det för att ”alla andra” gör det? Prova att verkligen lyssna inåt och ändra dina planer ibland. Hade jag fortsatt att göra som alla andra hade mitt liv varit så vansinnigt mycket fattigare nu. Jag känner en oändlig tacksamhet över att jag har vågat lyssna inåt. Tagit mina egna, mer eller mindre logiska, beslut. Trampat min egen stig, utan att trampa någon annan på tårna. Firat födelsedag på Afrikas högsta berg istället för på Stureplan. Sprungit bergslopp i Italien istället för att köpa ett par svindyra skor (men köp de där skorna för sjutton om du tycker att de är viktiga i ditt liv!). Ändrat mina planer för att lägga mig raklång på soffan. Försökt att omfamna den korta tiden jag har här på jorden.

Vi vet inte när det är över. Just därför tackade jag ja till att åka till New York i november för att äntligen(!!!) springa TCS New York City Marathon! Trots att jag inte skulle springa fler långa asfaltslopp. Eller ens springa några fler långlopp alls i år. Man får nämligen ändra sig.

Stag Saddle - Te Araroas högsta punkt. Hade jag lyssnat på alla andra hade jag aldrig kommit dit.

Stag Saddle – Te Araroas högsta punkt. Hade jag lyssnat på alla kritiker hade jag aldrig kommit dit. ”Man kan ju inte bara ta ledigt från ett jobb i 5 månader, som en ansvarslös tonåring!?”

löpning

Hatkärlek till Hammarbybacken

IMG_6323

Hammarbybacken. Eller Hammarbytjåkka som Husky-Magnus har döpt om det lilla berget till. Oavsett namn är det ett bra ställe att samla höjdmeter på om man befinner sig i Sveriges huvudstad. Samla höjdmeter är alltid en bra idé om man ska springa ett lopp med mycket backar. Eller om man ska springa lopp överhuvudtaget. Eller om man bara vill ha ett jäkligt effektivt pass med ganska konstant hög puls…

Jag drog till Hammarbytjåkka idag på förmiddagen, för att samla lite höjdmeter inför Ultravasan den 19 augusti och Höga Kusten Trail ett par veckor senare. Det var en väldigt varm förmiddag i Stockholm idag. Solen gassade, jag svettades som en gris och mina två vattenflaskor tog slut i ett nafs. Men jag hade bestämt mig för att köra 10 vändor upp och ner, och 10 vändor blev det. Snabb (oh, well…) gång upp, löpning ner.

Skärmklipp 2017-07-16 19.39.32

Upp och ner och upp och ner och upp och ner…

Efter tre vändor var jag slut. Efter fyra ville jag nästan gråta och efter fem kunde jag för mitt liv inte förstå att jag hade hälften kvar. Det är här man gör skillnad. Jag hade gladeligen kunnat jogga ner och tagit en glass efter fem och skippat de sista fem. Men icke. Fem till blev det och jag vill tacka de två killarna i rött som hejade på mig de sista tre…det behövdes.

7,2 kilometer och dryga 700 höjdmeter senare var jag klar efter 83 minuter. Min Polar V800 vill att jag ska vila i en vecka nu. Jag förstår den.

IMG_6319

Sjukt glad efter sista toppbestigningen!

 

Slutsats: är du i Stockholm och vill ge dig själv ett effektivt löppass? Bege dig till Hammarbybacken! Du kommer inte att ångra dig (iallfall inte efteråt…).

löpning Okategoriserade

Bussen till äventyret

IMG_6121

Ibland kan nästa lilla äventyr ligga bara en kort bussresa bort. Idag stack jag iväg på ett mini-äventyr som jag gärna tipsar alla er som ska till Mora i sommar om – en vandring eller löpning längs den klassiska vasaloppssträckan?

Det är så enkelt! Ta buss 133 från Mora Resecentrum klockan 08.00. Kliv av vid valfri station, beroende på hur lång sträcka du vill ha tillbaka till Mora (Vasaloppsmålet):
Läde, ca. 14 km
Gopshus, ca. 24 km
Oxberg (kliv av vid kapellet), drygt 28 km
Evertsberg, drygt 44 km

IMG_6107

Mot Oxberg, 29 minuter bort!

Kliv av bussen, följ de orangea markeringarna som indikerar Vasaloppsleden (eller de gröna som markerar Cykelvasan, båda tar dig till Mora) och spring/gå/lunka tillbaka. Kan det bli lättare?

På min färd från Oxberg idag passerade jag Hökberg, Läde (ej längre officiell vasaloppskontroll) och Eldris. Vid dessa kontroller går det att fylla på vatten från en kran på väggen (dessa favoritflaskor från Salomon är guld!).

Hökbergs fäbod

Hökbergs-kontrollen i sommarskrud – fantastiskt vackert!

Det var en sjukt varm dag idag, men det brukar ju vara fallet när jag ska ge mig ut på Vasaloppsleden. Inga konstigheter. Min kropp är dock inte så kompatibel med värmen så jag var ganska snurrig i bollen när jag kom fram till Mora efter dryga 28 kilometer och knappt tre timmar i löparskorna… En stor glass och ett par glas citronvatten senare var jag dock redo att knata de 3 kilometerna hem till mamma för en kalldusch. Den 19 augusti när jag och Team Mora One ska genomföra hela den långa sträckan mellan Sälen och Mora får det gärna vara någon grad svalare, tack.

IMG_6128

Kokande glad efter 28 heta kilometer!

Vasaloppsleden är fantastiskt vacker, välmarkerad och mycket väl värd ett besök. Ta chansen om ni är i Mora i sommar!

Skor från Adidas.
Löparryggsäck från Salomon.