Browsing Category

löpning

löpning

Kan vi inte bara låta varandra flyga fritt?

”Men du ska väl inte SPRINGA?!” Jag vet inte hur många gånger jag fick frågan inför Boston Marathon. Efter att jag legat sjuk i lunginflammation bara ett par veckor innan visste många runt mig konstigt nog precis hur min kropp mådde när det var dags att åka till USA. Det spelade ingen roll att min akutläkare på Karolinska hade sagt till mig att ”du känner din kropp bäst själv”. Självklart var det inte bra för mig att springa och självklart borde jag står över. Allt annat var otänkbart. När jag sedan fick ryggskott en vecka innan loppet visste verkligen alla att jag då rakt inte skulle springa! De här kommentarerna kom inte på det där ”jag bryr mig om dig”-sättet, utan som ren kritik med ”är du dum i huvudet”-tonfall. De som känner mig på riktigt kommenterade det hela med att ”det spelar ingen roll vad jag säger, du gör ju ändå som du vill. Jag litar på att du vet vad du gör”. Älskar er!

Med internet och sociala medier tvingas vi hantera ett oräkneligt antal människor som tycker en jäkla massa saker om ditten och datten. Som säger sig veta exakt vad du borde göra och inte, och som dessutom utger sig för att känna din kropp och känslor bättre än vad du själv gör. Jag hänger en del på olika Facebook-forum för löpare, läser ett par bloggar och följer konton på Instagram. Och herre min gud och skapare vad folk tycker mycket om saker de inte har med att göra. Man ska göra si men kan absolut inte göra så. Man måste springa såhär snabbt för att vara en löpare eller man ska absolut inte stirra sig blind på klockan när man springer. Man peppar till att runstreaka (springa varje dag) i 100 dagar, eller hävdar att det är ”helt idiotiskt” (citat av Malin Ewerlöf i podden ”Ewerlöf & Månström”, vilket gör det ännu värre när det kommer från en officiell person) att göra det. Du ska springa med uppbyggda skor eller skor med nolldrop. Att springa och jaga kilometertider är maniskt och bara för freaks som har tappat känslan för löpning. Asfalt är för idioter, det är skogen som gäller. Bergslöpning är det enda tänkbara, det är bara svaga fegisar som springer på flackt underlag. Och sådär håller det på. S.å. j.ä.v.l.a. t.r.ö.t.t.s.a.m.t.

För min egen del spelar det inte så stor roll vad folk säger och skriver. Jag vet varför jag springer och vet hur jag vill ha det (vilket jag förklarar en del av i Pace on Earth’s podcast där jag gästar i avsnitt 107). Ibland vill jag lufsa runt bland rötter och stenar i skogen och ibland vill jag köra stenhårda tusingar på smattrande asfalt. Jag vill inte springa med musik, men jag har inga åsikter om andra som gör det. Jag tävlar alltid mot mig själv och mina egna tider, men jag vet hur svårt det är att ta sig ur den energikrävande tanken att man vill springa snabbare än just den där personen. Jag vill aldrig vila men jag vet att jag måste göra det. Ibland springer jag även om jag vet att det inte är bra. Mitt förhållande till löpning är inte alltid hälsosamt och jag är fullt medveten om det. Men med åren har jag hittat en balans som jag trivs med och som fungerar. Inte alltid, men oftast.

Lugn löparglädje med fria tankar. Grusvägen hos mamma där balansen alltid är perfekt. Och knäpptyst.

MEN. Det finns människor som inte har hittat sin balans. Män och kvinnor som ständigt påverkas av alla dessa kommentarer om vad man ska och absolut inte ska göra. De frågar inte aktivt efter svar men färgas av alla självutnämnda experter som härjar runt all over the place. Jag är övertygad om att de tappar sin glädje i löpningen och det gör mig ledsen. En person som gillar att se hur snabbt det har gått på sin gps-klocka läser att tidsjakt bara är för maniska freaks med en skruv lös. En person som myser runt i skogen i 7-minuterstempo får höra att allt långsammare än 6-minuterstempo inte är löpning. Någon som stolt lägger ut ett nytt pers på milen med en glad selfie på Instagram blir smärtsamt medveten om att man inte har kommit tillräckligt långt i sin personliga utveckling om man tvingas hävda sig på det sättet (men att man säkert växer ifrån det snart). En person som lufsar 3 kilometer varje dag och mår fantastiskt får veta av en av Sveriges främsta löpare att runstreaks är ren idioti. Det här är inga välvilliga råd till människor man bryr sig om utan grundlösa åsikter sprungna ur den egna världsbilden. Vad tror ni att det här gör med dessa människor som är nykära i sin löpning och äntligen har hittat rätt? Eller många som har sprungit länge och har odlat en djup förälskelse? Det DÖDAR deras glädje och lust att fortsätta!

7 mil in i Tarawera Ultramarathon 102 km. Fysiskt hälsosamt? Nej. Mentalt magiskt att fullfölja? Ja!

Kan vi inte en gång för alla komma överens om att ge fan i vad andra gör och aldrig mer fälla en kommentar som slår hål på någon annans glädjebubbla? Den som vill får springa med Converse på fötterna. Det är ok med musik och det är ok utan. Man kan jaga tider utan att vara manisk och man kan lämna klockan hemma om man vill. Det går att springa lopp för att det är kul men det är inte fel att göra det för att vilja slå sitt pers. Man får vara nybörjare och vara glad över att springa oavbrutet i 2 kilometer, men man får gärna även vara stolt över att nå under 45 minuter på milen. Kompressionsstrumpor går bra och det är lika ok att springa utan. Dessutom är det helt ok att inte springa alls, om man inte vill. Det spelar inte så jävla stor roll, huvudsaken är att folk rör på sig på ett sätt som de själva trivs med. Du har ingen som helst aning om vad som finns i människors ryggsäck och varför de gör vad de gör…eller inte. (vill du läsa ett fantastiskt inlägg om just varför, läs Daniels inlägg)

Känner du verklig oro för någon eller har någon i din närhet som du tror far illa, lägg en arm runt deras axel och fråga hur de mår. På riktigt. Men sluta att kasta skit som träffar allt och alla som kommer i din väg. Det är så jävla förlegat beteende. Peppa och uppmuntra till rörelse istället – det mår vi alla bättre av. Du med.

Berlin Marathon 2018. 42,2 kilometer asfalt och en kamp mot klockan. Fullt fokuserad. ÄLSKAR DET!

Ingen annan än du själv vet vad som är bäst för dig i ditt liv, sa Kay Pollak till mig en gång. Det är en befriande tanke, både för mitt eget liv och min syn på andras. Det tar tid att lära sig att leva efter det och inte värdera och kritisera andras val. Jag jobbar hela tiden på det och blir bättre för varje dag. Visst har jag åsikter, ganska ofta t.o.m., men jag försöker att hålla dem inom mig om de inte hjälper personen i fråga. I mitt jobb som PT får jag hela tiden lyssna för att förstå. Försöka komma med tips och idéer som hjälper mina klienter framåt. Testa och testa igen. Byta spår och testa en tredje gång. Skillnaden är att de har bett om min hjälp och lagt sin hälsa i mina händer. Det har inte de okända människorna därute som läser det du skriver. De hamnar bara i skottlinjen för någon med osunt åsiktsbehov.

Håll det negativa för dig själv från och med nu och möt nästa löpare, oavsett pace, med en high five! Ok? ♥♥♥

Varför jag springer när det är -20 grader och julafton? För att jag ÄLSKAR det!

löpning

Stronger – perspektiv och tacksamhet

Igår såg jag äntligen filmen Stronger – den sanna historien om Jeff Bauman. Författaren Jeff stod i målområdet och förlorade båda sina ben i bombattacken mot Boston Marathon 2013. Han skrev en bok om händelsen och den filmatiserades sedan med Jake Gyllenhaal i huvudrollen. Jag förstod redan innan att filmen skulle beröra mig, men jag blev överraskad över hur starkt den påverkade mig. Det var längesen jag grät så mycket till en film och jag slogs av en enorm ödmjukhet och tacksamhet till min kropp. En enorm glädje spred sig samtidigt inom mig. En glädje över att jag verkligen låter kroppen få vara med och leva. Leva medan jag lever.

Jag har ett otal gånger blivit mer eller mindre (oftast mer) ifrågasatt när jag har hoppat på fysiska utmaningar av olika slag. Min ensamvandring genom Spanien 2010. Mitt första marathon 2011. Mitt andra marathon. Mitt tredje (hur kan man göra om det där, då måste man ju vara knäpp på riktigt?!). Min första bestigning av Kilimanjaro. 300-milsvandringen genom Nya Zeeland (VA?! 300 mil?! ENSAM?!). Första ultraloppet (hur kan du gå från marathon direkt till 90 kilometer – det kan ju inte vara nyttigt?!). Andra ultran. Tredje. Fjärde. Första 10-milsloppet. Återresan till Kilimanjaro (HUR kul kan det vara att bestiga samma berg igen?!). Mastodontstafetten i England (VA?! Springa i över ett dygn?). Jag tror inte att det finns ett enda lopp över halvmaradistans som jag har sprungit där jag inte har blivit ifrågasatt av människor som tycker att det vore sundare att stanna hemma i soffan (för det kan ju inte vara nyttigt att pressa kroppen på det där sättet?!). Huvudskakningar och ”när ska du växa upp?” har haglat. Ifrågasättandet är som bensin på min löpar(eller vandrings)eld, men det fanns en tid då jag blev extremt provocerad av alla frågor och skeptiska blickar.

Numera förstår jag bättre och lägger ingen energi på kommentarerna. De allra flesta som dömer ut utmaningar av olika slag förstår inte innebörden av dem. I detta fall förstår de inte att den fysiska förflyttningen av kroppen bara är en liten, liten del av hela bilden. Det är allt som händer på det mentala planet som (för mig) gör det hela intressant. Hjärnans påverkan på vår fysiska massa. Det hör dock till en helt annan dimension och den sidan av guldmyntet kan inte upplevas på något annat sätt än att man själv letar sig in i tillståndet. Är man inte beredd att göra det så kommer man ha väldigt svårt att förstå. Är man ovillig kommer man heller aldrig att ta sig igenom ett ultralopp eller en vandring genom ett helt land. Det krävs nämligen mer än en frisk och stark kropp för det. Mycket mer. Det är en mental kamp utan dess like och kroppen blir i sammanhanget ofta sekundär. Krigandet och kampen ger dock tusenfalt tillbaka (ni som har läst mina race reports genom åren har varit med i bergochdalbanan) och i mitt fall har det varit helt livsförändrande. Alla som kände mig innan jag plötsligt fick för mig att springa en halvmara 2008 kan intyga förändringen. Helena före löparfrälsningen och Helena efter densamma är inte samma person. Långt ifrån. Jag vill aldrig ha tillbaka den mentala livsinställningen hos den förra. Ever.

Rädslan jag kände när Jeff vaknade upp på sjukhuset i filmen igår kändes fysiskt i min kropp och framkallade direkt tårar. Paniken över att inte ha en kropp som tillåter mig att uppleva kampen, smärtan, kriget, fallet, revanschen och den totala triumfen som mina fysiska utmaningar innebär är total. Tårarna rann nedför mina kinder mer eller mindre hela filmen. Jag var helt slut efter de knappa två timmarna som den sanna historien rullade framför mina ögon. Alla tårar var dock inte ledsna. Glädjetårarna var minst lika många – glädjen över att jag har hittat ett sätt i mitt liv att på allvar interagera med min kropp. En integration som är ett ständigt äventyr och som får mig att må så vansinnigt bra. Som skänker så mycket mervärde till mitt liv. Glädjen och tacksamheten över att jag inte har valt att leva mer som en amputerad än den jag faktiskt är – någon med två fullt fungerande ben. Att jag har gjort frisk luft och endorfiner till min starkaste drog.

Mitt syfte med den här texten är verkligen inte skriva någon på näsan och få alla att göra det jag gör (även om det skulle göra mig väldigt glad om någon skulle våga ta steget och utmana sina mentala barriärer). Däremot känner jag en sådan ENORM tacksamhet över att jag är fri att välja vad jag gör med mitt enda liv, samt ett kraftigt minskat behov att försvara mina val. Vi kan göra vad vi vill om vi verkligen vill. Ett liv. Tack för perspektiven Jeff Bauman.

Den 15 april springer jag (ÄNTLIGEN) Boston Marathon. Stressen över att jag har tränat för lite inför loppet, som jag tidigare har känt, har nu övergått till en längtan efter att få ta mig fram de 42,2 kilometerna längs Bostons gator. För att jag kan.

löpning lopp

Löparåret 2018 i backspegeln

2018 års tillbakablick på löparåret känns väldigt speciell. Att se tillbaka på alla mina lopp och träningspass under det gångna året väcker så mycket glädje! Det får mig att känna en enormt stor tacksamhet till min kropp. Enligt Strava har jag spenderat ungefär 1300 kilometer i mina löparskor under året och sprungit hela 9 lopp. Det är dags att knyta ihop löparsäcken för i år. Häng med på en resa genom mitt löparår 2018!

Januari

Året började sådär. Min rygg krånglade en hel del och bästa Susanne på Löparakuten gjorde sitt bästa för att hålla den i schack. Löpningen gick ok men stressen över mitt livs längsta lopp som väntade i februari växte för varje dag. Försökte ignorera ryggen allt jag kunde, men den var verkligen inte hundra. Körde coachpassen med mina klienter, men min egen löpning fick ta ett steg åt sidan i slutet av månaden. David påminde mig om att min rygg brukar höra av sig inför längre lopp. Stress triggar igång nervsystemet och ger smärta. Inte konstigt att jag var lite stressad när jag skulle springa tresiffrigt antal kilometer för första gången i livet.

Februari

Den 4:e februari flög jag till Nya Zeeland. Flygvärdinnorna gav mig fyra extra kuddar för att bygga upp en skön stol för min rygg. Oron växte eftersom stillasittande ofta är det värsta för onda ryggar. Försökte tänka på annat och tog mig hela vägen ner till Auckland utan alltför mycket smärta. Tre dagar senare stod jag på startlinjen för att ta mig an Tarawera Ultramarathon 102 km. Dagen innan, när jag hämtade ut nummerlappen, ilade ryggen men jag kände ingenting av den under mina 15 timmar och 15 minuter som jag sprang mellan Kawerau och Rotorua. Ingenting. Beställde ett blombud till Susanne och tackade för att hon än en gång hade trollat med min kropp. Jag springer bara tre gånger till under hela februari, kroppen har fullt upp med att återhämta sig…

Paul Charteris – en av loppets grundare – tar emot ALLA löpare vid mållinjen. Välbehövlig målgångskram.

Mars

Ryggen är tillbaka och kroppen återhämtar sig. 102 kilometer traillöpning sätter sina spår och benen svarar inte något vidare. Tog det lugnt med min egen löpning. Coachar mina klienter och styrketränar. Försöker ge tillbaka något till kroppen som har slitit. Avslutar dock månaden med tidigare inbokade Asics Premiärmilen i kylan. Springer de 10 kilometerna på överraskande 45.49. Ett fint bevis på att kroppen är på väg tillbaka!

Kall och glad efter Premiärmilen.

April

I april hittade jag ut i den svenska skogen igen. Åda Wild Boar Trail hade legat på min bucketlist ett tag och i år passade det äntligen in i kalendern! Jag fegade lite och valde den ”korta” distansen på 12 kilometer, men den skulle visa sig vara utmanande nog… Slet mig igenom banan på drygt en och en halv timme och missade precis pallen. En 4:e plats var jag dock mer än nöjd med!

Where I’m completely alive… Foto: Mikael Björklund

I april sprang jag också Tjejmilen 21k till förmån för Plan International Sverige och deras arbete för flickors rättigheter. En femtiolapp dyrare startavgift till något gott – jag älskar att det är så lätt att göra skillnad! Kände mig inte helt i form men gjorde överraskande mitt livs andra snabbaste halvmara – 1.39.27. Den ultrasega kroppen var tillbaka från äventyret på Nya Zeeland!

Girl power!

I slutet av april började min rygg bråka med mig igen. Extremt dålig timing eftersom jag i sista minuten hade bokat in mig själv på en träningsvecka på Playitas. Drömmen om att springa i bergen och lyfta tungt i gymmet byttes till långa promenader, lätt styrka, mycket sömn och många timmar vid (och i) poolen. Säkert precis det kroppen behövde allra mest. Fick till en enda löprunda i slutet av träningsveckan, men mest blev det en mental träningsvecka. Mycket välbehövligt för lite perspektiv på tillvaron.

Återhämtning deluxe.

Maj

Maj månad var en bra löparmånad! Jag löpcoachade som aldrig förr och fick till många egna pass. Jag älskar vårlöpning! Avslutade månaden med löprundor längs floden Arno som går igenom Florens. Det var varmt som attan men anpassar man längd och tempo så fixar kroppen värmen fint. ”Såhär varmt är det som tur är inte hemma” tänkte jag. Lite visste jag då att årets sommar skulle bli den varmaste ever…

Lugn och fin morgonlöpning med min kärlek i Florens.

Som grädde på moset toppades löparmaj av att jag sprang tillsammans med min kompis (trollkarlen) Daniel när han firade sitt 100:e runstreak-pass (han har nu sprungit över 300 dagar i rad). Min grymma bonusdotter hängde på hela 5-kilometersrundan – hennes livs första halvmil!

Bild: Daniel Karlsson

Juni

ASICS Stockholm High Five är ett nytt lopp som går dagen före Stockholm Marathon. Eftersom jag inte litade fullt ut på min rygg i ett helt marathon så valde jag att springa 5 snabba kilometer istället. Det var väldigt (väldigt!) varmt men ett otroligt kul lopp! Jag var klar på fina 21 minuter och 28 sekunder och knep 6:e-platsen i damklassen. Så oväntat!

Kokande målgång på Stockholm Stadion.

Formen höll i sig. Två veckor efter High Five sprang jag, som den blodgivare jag är, Blodomloppet 10 kilometer. Benen kändes urstarka och trots värmen tog de mig i mål under 45 minuter för första gången ever i loppsammanhang. 44.03 löd sluttiden och det räckte till en 8:e plats i damklassen!

Nöjd.

Juli/Augusti

Solen stekte från en klarblå himmel och jag kämpade med löpningen. Är det något jag har lite kämpigt med i löparskorna så är det värmen. Ett ökenlopp skulle utan tvekan vara min största utmaning…

Som tur var åkte jag till Tanzania som guide för Expeditionsresor två gånger under sommaren för att svalka av mig. Kilimanjaro två gånger på en månad är en utmaning för kroppen och min löpning fick ligga på ”ut och njut”-nivå. Jag sprang i Stockholm, i Dalarna och vid Höga Kusten. Den enda mulna dagen på hela sommaren passade jag på att köra långpass mellan Oxberg och Mora – en av mina favoritsträckor när jag är hos mamma i Dalarna.

En av många rundor på favoritgrusvägen. Hundra grader varmt.

September

I september drog jag än en gång på mig Plan International Sverige-kostymen för att springa Tjejmilen. Aldrig har jag lyckats springa loppet på under 45 minuter men i år kände jag att det fanns i benen. Mycket riktigt. Allt klaffade – kroppen, knoppen, vädret och humöret. Och pappa kom och hejade!!! 43.55 blev mitt officiella resultat och jag knep plats 91 av gud vet hur många tusen. Underbar känsla!

43.55 – ÄNTLIGEN!

15 dagar senare väntade mitt för året enda, och världens flackaste, marathon – BMW Berlin Marathon. Även mitt andra lopp bland de prestigefyllda Abbott World Marathon Majors. Kroppen hade varit stark men att försöka slå mitt personbästa på 3.30.08 från 2015 kändes inte rimligt. Mentalt eller inte, men jag kände av ryggen på flygresan ner till Tyskland och jag förberedde mig på att i värsta fall inte fullfölja. Att pressa sig igenom ett helt marathon om man har ont på ett dåligt sätt är inte särskilt smart.

Min kropp överpresterade dock som så många gånger förr. Jag gick ut hårt – runt 4.45 min/km – och kände ingenting i ryggen under hela loppet. Mycket överraskande lyckades jag hålla hela vägen in i mål och korsade mållinjen på ofattbara 3.27.07. 3 minuter snabbare än perset 2015. Då tränade jag dedikerat i 26 veckor inför loppet och sprang långpass nästan varje helg. I år tränade jag helt och hållet på känn. Körde korta och hårda pass istället för långa och sega. Intervaller och fartlek. Backar och spontana fartökningar. Tydligen var det helt rätt för min kropp. Viktigt att ta med sig när man läser proffstips från höger och vänster.

Extra kul att ha delat lopp med magiska Eliud Kipchoge när han slog världsrekord och sprang in på helt ofattbara 2.01.40! Mötte honom under min uppvärmning innan starten på morgonen och han såg ut att sväva ovanför marken.

3.27.07 – ett resultat långt ifrån min vildaste fantasi.

Bara en vecka senare drog jag iväg till England tillsammans med Marathongruppen för att springa ett av mitt livs roligaste lopp – Ragnar Relay White Cliffs. 28 mil stafett på den engelska sydöstkusten tillsammans med 9 andra lagkamrater. 26 timmar tillsammans i löparskorna och i våra pimpade vans. Jag har aldrig skrattat så mycket under ett lopp i hela mitt liv. Aldrig sovit så lite på ett dygn heller, iallafall inte i vuxen ålder.

Är det kostymtävling så är det. Ett självklart kostymval för ett gäng svenska vikingar!

Ragnar Relay Lake Mälaren går av stapeln mellan Mariefred och Stockholm i juni. 275 kilometer i fantastisk miljö och jag kommer inte att missa loppet för mitt liv! Det finns inte många platser kvar, så vill du vara med och springa så är det dags att dra ihop ett lag och anmäla sig nu. Jag kan garantera att det blir ett minne för livet!

Oktober

Efter årets sista lopp varvade jag ner tävlingsnerverna. Sprang kyliga och syrerika höstrundor och njöt av regn och rusk. Oktober bjöd också på ett kärt återseende och härliga backpass i Hammarbybacken. Ett av mina absoluta favoritpass i Stockholm!

Hammarbytjåkka!

I oktober gjorde också min grymma bonusdotter premiär med nummerlapp på bröstet. Grisiga, utmanande Kalvruset övervanns och jag fick stolt stå vid sidan och heja tillsammans med hennes pappa och lillasyster. Jag kan verkligen rekommendera Kalvruset till alla barn och ungdomar som vill ha en kul utmaning!

Grymma Klara!

November

Även november bjöd på ett kärt återseende. Hemma hos mamma i Dalarna passade jag på att besöka Gesundaberget för några vändor. Lite mer utmanande än Hammarbybacken och med mycket bättre utsikt. Mitt hjärta bultar lite extra hårt för Dalarna och platser som denna.

Siljan från Gesundaberget.

I november fick jag också springa i underbara Central Park igen. Det är något väldigt speciellt med att springa i New Yorks lunga och jag är glad att jag fick dela en av rundorna med min kärlek. Det är fint att kunna springa tillsammans 

Jacqueline Kennedy Onassis Reservoir – en klassiker!

På tal om att springa tillsammans. Att springa med vänner är också väldigt fint och det fick jag göra i november. Min fina vän Henke och jag var på samma kurs med Kay Pollak (rekommenderas!) och fick en fin morgonrunda i mörket tillsammans. Så värdefullt!

Glad kompislöpning i mörkret.

December

Vinterlöpning alltså. Bästa! Min grupp med nybörjare som jag coachar kämpade på och sprang i kyla och slask. Jag sprang mitt enda pass på löpband under hela 2018, enbart för att få kvalitet när det var för halt ute för att trycka på lite fart. Jag gillar verkligen inte löpband och förstår att man inte fastnar för löpning om man står där och harvar.

December bjöd ju också på årets kallaste runda – julaftonsrundan i -20,2 grader. Med en tunn merinobuff över munnen och lagom tempo i benen så var det dock inga som helst problem. Det finns verkligen inga dåliga väder för löpning!

-20,2 grader och helt LJUVLIGT!

För att sammanfatta löparåret 2018: vilket jävla år!

Personbästa (med nummerlapp):
5 km 21.28
10 km 43.55
Marathon 3.27.07

Distansrekord:
102 km Tarawera Ultramarathon

…plus ett otal fina rundor som jag inte glömmer. Min kropp har varit starkare än någonsin och den har presterat långt över förväntan!
TACK älskade kropp för allt du står ut med ♥ ♥ ♥

° ° ° ° ° °

När jag tittar framåt mot 2019 ser jag både Boston Marathon (äntligen!) i april och Chicago Marathon i oktober. Jag ser en flack halvmara på Cypern i mars och såklart Ragnar Relay Lake Mälaren i juni. De fyra loppen är inbokade och klara.

På min önskelista står också ett par roliga millopp och något lopp som spänner över mer än en dag. Ja, så kliar det såklart i ultranerverna…