Browsing Category

löpning

löpning

Hatkärlek till Hammarbybacken

IMG_6323

Hammarbybacken. Eller Hammarbytjåkka som Husky-Magnus har döpt om det lilla berget till. Oavsett namn är det ett bra ställe att samla höjdmeter på om man befinner sig i Sveriges huvudstad. Samla höjdmeter är alltid en bra idé om man ska springa ett lopp med mycket backar. Eller om man ska springa lopp överhuvudtaget. Eller om man bara vill ha ett jäkligt effektivt pass med ganska konstant hög puls…

Jag drog till Hammarbytjåkka idag på förmiddagen, för att samla lite höjdmeter inför Ultravasan den 19 augusti och Höga Kusten Trail ett par veckor senare. Det var en väldigt varm förmiddag i Stockholm idag. Solen gassade, jag svettades som en gris och mina två vattenflaskor tog slut i ett nafs. Men jag hade bestämt mig för att köra 10 vändor upp och ner, och 10 vändor blev det. Snabb (oh, well…) gång upp, löpning ner.

Skärmklipp 2017-07-16 19.39.32

Upp och ner och upp och ner och upp och ner…

Efter tre vändor var jag slut. Efter fyra ville jag nästan gråta och efter fem kunde jag för mitt liv inte förstå att jag hade hälften kvar. Det är här man gör skillnad. Jag hade gladeligen kunnat jogga ner och tagit en glass efter fem och skippat de sista fem. Men icke. Fem till blev det och jag vill tacka de två killarna i rött som hejade på mig de sista tre…det behövdes.

7,2 kilometer och dryga 700 höjdmeter senare var jag klar efter 83 minuter. Min Polar V800 vill att jag ska vila i en vecka nu. Jag förstår den.

IMG_6319

Sjukt glad efter sista toppbestigningen!

 

Slutsats: är du i Stockholm och vill ge dig själv ett effektivt löppass? Bege dig till Hammarbybacken! Du kommer inte att ångra dig (iallfall inte efteråt…).

löpning Okategoriserade

Bussen till äventyret

IMG_6121

Ibland kan nästa lilla äventyr ligga bara en kort bussresa bort. Idag stack jag iväg på ett mini-äventyr som jag gärna tipsar alla er som ska till Mora i sommar om – en vandring eller löpning längs den klassiska vasaloppssträckan?

Det är så enkelt! Ta buss 133 från Mora Resecentrum klockan 08.00. Kliv av vid valfri station, beroende på hur lång sträcka du vill ha tillbaka till Mora (Vasaloppsmålet):
Läde, ca. 14 km
Gopshus, ca. 24 km
Oxberg (kliv av vid kapellet), drygt 28 km
Evertsberg, drygt 44 km

IMG_6107

Mot Oxberg, 29 minuter bort!

Kliv av bussen, följ de orangea markeringarna som indikerar Vasaloppsleden (eller de gröna som markerar Cykelvasan, båda tar dig till Mora) och spring/gå/lunka tillbaka. Kan det bli lättare?

På min färd från Oxberg idag passerade jag Hökberg, Läde (ej längre officiell vasaloppskontroll) och Eldris. Vid dessa kontroller går det att fylla på vatten från en kran på väggen (dessa favoritflaskor från Salomon är guld!).

Hökbergs fäbod

Hökbergs-kontrollen i sommarskrud – fantastiskt vackert!

Det var en sjukt varm dag idag, men det brukar ju vara fallet när jag ska ge mig ut på Vasaloppsleden. Inga konstigheter. Min kropp är dock inte så kompatibel med värmen så jag var ganska snurrig i bollen när jag kom fram till Mora efter dryga 28 kilometer och knappt tre timmar i löparskorna… En stor glass och ett par glas citronvatten senare var jag dock redo att knata de 3 kilometerna hem till mamma för en kalldusch. Den 19 augusti när jag och Team Mora One ska genomföra hela den långa sträckan mellan Sälen och Mora får det gärna vara någon grad svalare, tack.

IMG_6128

Kokande glad efter 28 heta kilometer!

Vasaloppsleden är fantastiskt vacker, välmarkerad och mycket väl värd ett besök. Ta chansen om ni är i Mora i sommar!

Skor från Adidas.
Löparryggsäck från Salomon.

löpning lopp Okategoriserade

Mitt fysiska 2016 i backspegeln

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

2016. Vilket år! När jag tittar bakåt förstår jag verkligen varför jag känner mig som en urvriden disktrasa såhär sista dagen på året.

Jag inledde mitt fysiska 2016 med att avverka de sista 1574 kilometrarna längs min vandring genom Nya Zeeland. Den 8 mars, på internationella kvinnodagen, kom jag äntligen fram till Bluff efter 130 dagars kämpande och med över 160000 kronor insamlade till Cancerfonden. När jag ska smälta det äventyret har jag ingen aning om. Jag är långt ifrån klar med den processen…
Efter min vandring hade jag en månads semester på Nya Zeeland. Jag vilade. Såg en massa nya platser. Simmade med vilda delfiner, något jag hade drömt om nästan hela mitt liv. Hade ont i precis hela kroppen efter att ha burit mitt liv på ryggen i 4 månader. Segerkänslan över att vara klar har aldrig, och kommer förmodligen aldrig att bli, större och starkare.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

På sightseeing i Christchurch med min nye vän Mike under min semestermånad.

Den 8 april landade jag på Arlanda efter 5 månader hemifrån. Hela april spenderades med att träffa familj, vänner och försöka att komma in i jobbet igen. En overklig känsla att tiden i Sverige verkade ha stått stilla medan min mentala resa hade varit lång och omvälvande.

I maj spelade jag in Att resa-podden med Lisa och Annika. Det var första, men inte sista, gången jag fick berätta lite mer om min vandring. I maj ville min kropp också äntligen börja springa igen, efter ett par besök hos min livlina David på Löparakuten. Jag sprang Höjdmeterskampen med Team Nordic Trail och mitt första traillopp, Älvsjöloppet, ett 5 kilometer kort lopp där jag blev snabbaste kvinna(!?).

dsc04730-e1462876224291

Jag och Lisa spelar in Att resa-podden. Foto: Annika Myhre

Jag fick också helt osannolikt träffa Jez Bragg, britten som 2012 sprang(!) hela Te Araroa på 53 dagar (och vann UTMB 2010). Jez är en legend längs Te Araroa och jag hade hört mycket om honom längs min vandring. Helt galet att han var i Stockholm bara en dryg månad efter att jag kommit hem. Jag fick en kort löprunda med honom i Lilljans-skogen och fick prata lite Nya Zeeland med någon som faktiskt visste vad jag pratade om – underbart!

13267798_1353448044671443_4555465776442632450_n

Jag & Jez.

Juni bjöd på en spontan start i Stockholm Marathon med Aron Anderson och Team Aron. Min glädje över att kroppen kunde springa långt igen efter all smärta var obeskrivlig!
Dagen efter bar min kompis Erik mig på ryggen runt hela Kungsholmen för att samla in pengar till Cancerfonden. Det tog 5 h och 55 min och vi lyckades samla in 43000 kronor!

13329449_10154687892528797_8578527749488299167_o

Galet!

En vecka senare åkte jag med Team Nordic Trail till Höga Kusten och blev trailbiten. Varför hade jag inte sprungit i skogen innan!? Två veckor senare sprang jag Orsakajt’n hemma i Dalarna, 25 kilometer skog och kom på pallplats i motionsklassen. Kroppen kändes urstark!

Andningspaus...

Skuleskogen, Höga Kusten.

Juli gick i löpningens tecken. Sprang hela semestern hemma i Dalarna och spontanstartade i Mora Trail, 15 kilometer. Sista veckan var jag med på Ultravasa-lägret för att förbereda mig för idiotin jag hade anmält mig till senare under sommaren. Jag sprang 90 kilometer på två dagar och kunde för mitt liv inte förstå hur jag skulle klara samma sträcka på en dag en månad senare.

Fortfarande stark...

Spång, spång och mer spång. Dalaskogarna i ett nötskal.

Augusti inleddes med 110 kilometer långa Fjällräven Classic, en vidunderligt vacker vandring mellan Nikkaluokta och Abisko. Jag och Camilla fightades med regn, mygg, regn och mer regn. Men jäklar vad kul vi hade och vad mycket vi skrattade! Helt klart ett favoritminne från året som gått.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Ut på tur, aldrig sur…

En vecka senare frågade Aron om jag inte ville haka på hans team igen och köra Midnattsloppet. En mil runt ett kokande Södermalm för att samla in pengar till Barncancerfonden? Självklart! Camilla hakade på och vi fick skratta tillsammans i ytterligare en mil.

Måååål!!! Tack publiken för allt stöd längs banan, tack @midnattsloppet för ett alltid lika grymt arrangemang och TACK #kivramotcancer för alla pengar till @barncancerfonden! Tack också till @aronanderson och hela teamet för en grym stämning i 10 kilometer!❤️ #teamaron #midnattsloppet #löpning #running

Favoritloppet i Stockholm!

En vecka efter Midnattsloppet var det dags för årets eldprov – Ultravasan 90. 9 mils löpning från Sälen till Mora. Jag var krasslig och därmed extremt nedstämd klockan 01.30 när klockan ringde och jag åkte till Sälen, helt övertygad om att jag skulle få bryta längs vägen. Men…det blir sällan som man har tänkt sig. Jag sprang över mållinjen efter 9 h och 28 minuter, klarade herrarnas medaljtid och knep en 24:e plats i damklassen. Medaljen från Ultravasan är by far den medalj jag är mest stolt över.

YES!!! I made it!!! I ran fucking 90 kilometers (90,92 according to my watch)! 9.28.20 is the official result and I made it under the men's medal time (with 1,5 hours left to the women's medal time at 11 hours...)!!!24th place of all women!!! I don't know what to say right now, I'm so unbelievably happy to be done!❤️ My body is fucking amazing!!! Wiiiiiiiiiiiii!!! I'll be back. #ultravasan #ultravasan90 #ultravasan2016 #running #löpningärlivet @gococo_sportswear #gococomoment #V800

Känslan. Ovärderlig.

En vecka efter loppet spelade jag in mitt livs andra podcast, denna gång fina Husky Podcast. Jag lyssnade mycket på Husky på Nya Zeeland och är så stolt över att få ha tagit plats i det finrummet! Huskys ”pappa” Magnus kallar mig ”112” numera, numret på mitt avsnitt.

September. Jag återvände till magiska Höga Kusten för att face my fears och föreläsa om min vandring på Utefest. Camilla fanns återigen vid min sida och vi sprang i Skuleskogen, morgonyogade med fina Terese (aka Yogastories) vid Gällstasjön och somnade vid 21 varje kväll. Underbart!

Afternoon: 15k technical #trailrunning with @teamnordictrail... ⛰ note to self: I'm not yet fully recovered from #ultravasan90 and my cold that I caught after the race. I had a pretty hard time running uphill today... #utefest2016 #löpning #running #teamnordictrail @salomonrunningswe

Tillbaka i Skuleskogen…kärlek!

Två veckor senare fick Aron mig att dra på mig löparskorna igen. Lidingöloppet vankades och jag tackade såklart ja till att springa i rosa outfit med ett helt underbart gäng människor!

14469471_10153937261695509_8888592639720417824_n

Taggade för tre mil!

När jag tittar tillbaka på 2016 inser jag att jag har utsatt min kropp för en hel del utmaningar. Förutom att vandra 1684 kilometer på Nya Zeeland och i Sverige har jag på 5 månader sprungit 217 kilometer på tävling och gud vet hur många träningskilometer. Det är inte så konstigt att kroppen känner sig lite sliten såhär på nyårsafton och att jag har ont lite här och där efter att ha varvat ner ordentligt under julen.

2016 var ett spännande och fint år och jag vill tacka min kära kropp för att den har stått ut. Jag har inget år tidigare samlat på mig så många fina minnen och aldrig har jag pressat mig själv så hårt fysiskt (och mentalt). Tacksamheten är otroligt stor och jag ser med tillförsikt fram emot ett 2017 som jag inte vet någonting om. En svindlande tanke.

Gott nytt år alla mina läsare, nästa år ska jag skriva fler och mer frekventa ord till er. Tack för att ni har följt mig längs alla mina äventyr under 2016!