Browsing Category

löpning

löpning lopp

Löparåret 2018 i backspegeln

2018 års tillbakablick på löparåret känns väldigt speciell. Att se tillbaka på alla mina lopp och träningspass under det gångna året väcker så mycket glädje! Det får mig att känna en enormt stor tacksamhet till min kropp. Enligt Strava har jag spenderat ungefär 1300 kilometer i mina löparskor under året och sprungit hela 9 lopp. Det är dags att knyta ihop löparsäcken för i år. Häng med på en resa genom mitt löparår 2018!

Januari

Året började sådär. Min rygg krånglade en hel del och bästa Susanne på Löparakuten gjorde sitt bästa för att hålla den i schack. Löpningen gick ok men stressen över mitt livs längsta lopp som väntade i februari växte för varje dag. Försökte ignorera ryggen allt jag kunde, men den var verkligen inte hundra. Körde coachpassen med mina klienter, men min egen löpning fick ta ett steg åt sidan i slutet av månaden. David påminde mig om att min rygg brukar höra av sig inför längre lopp. Stress triggar igång nervsystemet och ger smärta. Inte konstigt att jag var lite stressad när jag skulle springa tresiffrigt antal kilometer för första gången i livet.

Februari

Den 4:e februari flög jag till Nya Zeeland. Flygvärdinnorna gav mig fyra extra kuddar för att bygga upp en skön stol för min rygg. Oron växte eftersom stillasittande ofta är det värsta för onda ryggar. Försökte tänka på annat och tog mig hela vägen ner till Auckland utan alltför mycket smärta. Tre dagar senare stod jag på startlinjen för att ta mig an Tarawera Ultramarathon 102 km. Dagen innan, när jag hämtade ut nummerlappen, ilade ryggen men jag kände ingenting av den under mina 15 timmar och 15 minuter som jag sprang mellan Kawerau och Rotorua. Ingenting. Beställde ett blombud till Susanne och tackade för att hon än en gång hade trollat med min kropp. Jag springer bara tre gånger till under hela februari, kroppen har fullt upp med att återhämta sig…

Paul Charteris – en av loppets grundare – tar emot ALLA löpare vid mållinjen. Välbehövlig målgångskram.

Mars

Ryggen är tillbaka och kroppen återhämtar sig. 102 kilometer traillöpning sätter sina spår och benen svarar inte något vidare. Tog det lugnt med min egen löpning. Coachar mina klienter och styrketränar. Försöker ge tillbaka något till kroppen som har slitit. Avslutar dock månaden med tidigare inbokade Asics Premiärmilen i kylan. Springer de 10 kilometerna på överraskande 45.49. Ett fint bevis på att kroppen är på väg tillbaka!

Kall och glad efter Premiärmilen.

April

I april hittade jag ut i den svenska skogen igen. Åda Wild Boar Trail hade legat på min bucketlist ett tag och i år passade det äntligen in i kalendern! Jag fegade lite och valde den ”korta” distansen på 12 kilometer, men den skulle visa sig vara utmanande nog… Slet mig igenom banan på drygt en och en halv timme och missade precis pallen. En 4:e plats var jag dock mer än nöjd med!

Where I’m completely alive… Foto: Mikael Björklund

I april sprang jag också Tjejmilen 21k till förmån för Plan International Sverige och deras arbete för flickors rättigheter. En femtiolapp dyrare startavgift till något gott – jag älskar att det är så lätt att göra skillnad! Kände mig inte helt i form men gjorde överraskande mitt livs andra snabbaste halvmara – 1.39.27. Den ultrasega kroppen var tillbaka från äventyret på Nya Zeeland!

Girl power!

I slutet av april började min rygg bråka med mig igen. Extremt dålig timing eftersom jag i sista minuten hade bokat in mig själv på en träningsvecka på Playitas. Drömmen om att springa i bergen och lyfta tungt i gymmet byttes till långa promenader, lätt styrka, mycket sömn och många timmar vid (och i) poolen. Säkert precis det kroppen behövde allra mest. Fick till en enda löprunda i slutet av träningsveckan, men mest blev det en mental träningsvecka. Mycket välbehövligt för lite perspektiv på tillvaron.

Återhämtning deluxe.

Maj

Maj månad var en bra löparmånad! Jag löpcoachade som aldrig förr och fick till många egna pass. Jag älskar vårlöpning! Avslutade månaden med löprundor längs floden Arno som går igenom Florens. Det var varmt som attan men anpassar man längd och tempo så fixar kroppen värmen fint. ”Såhär varmt är det som tur är inte hemma” tänkte jag. Lite visste jag då att årets sommar skulle bli den varmaste ever…

Lugn och fin morgonlöpning med min kärlek i Florens.

Som grädde på moset toppades löparmaj av att jag sprang tillsammans med min kompis (trollkarlen) Daniel när han firade sitt 100:e runstreak-pass (han har nu sprungit över 300 dagar i rad). Min grymma bonusdotter hängde på hela 5-kilometersrundan – hennes livs första halvmil!

Bild: Daniel Karlsson

Juni

ASICS Stockholm High Five är ett nytt lopp som går dagen före Stockholm Marathon. Eftersom jag inte litade fullt ut på min rygg i ett helt marathon så valde jag att springa 5 snabba kilometer istället. Det var väldigt (väldigt!) varmt men ett otroligt kul lopp! Jag var klar på fina 21 minuter och 28 sekunder och knep 6:e-platsen i damklassen. Så oväntat!

Kokande målgång på Stockholm Stadion.

Formen höll i sig. Två veckor efter High Five sprang jag, som den blodgivare jag är, Blodomloppet 10 kilometer. Benen kändes urstarka och trots värmen tog de mig i mål under 45 minuter för första gången ever i loppsammanhang. 44.03 löd sluttiden och det räckte till en 8:e plats i damklassen!

Nöjd.

Juli/Augusti

Solen stekte från en klarblå himmel och jag kämpade med löpningen. Är det något jag har lite kämpigt med i löparskorna så är det värmen. Ett ökenlopp skulle utan tvekan vara min största utmaning…

Som tur var åkte jag till Tanzania som guide för Expeditionsresor två gånger under sommaren för att svalka av mig. Kilimanjaro två gånger på en månad är en utmaning för kroppen och min löpning fick ligga på ”ut och njut”-nivå. Jag sprang i Stockholm, i Dalarna och vid Höga Kusten. Den enda mulna dagen på hela sommaren passade jag på att köra långpass mellan Oxberg och Mora – en av mina favoritsträckor när jag är hos mamma i Dalarna.

En av många rundor på favoritgrusvägen. Hundra grader varmt.

September

I september drog jag än en gång på mig Plan International Sverige-kostymen för att springa Tjejmilen. Aldrig har jag lyckats springa loppet på under 45 minuter men i år kände jag att det fanns i benen. Mycket riktigt. Allt klaffade – kroppen, knoppen, vädret och humöret. Och pappa kom och hejade!!! 43.55 blev mitt officiella resultat och jag knep plats 91 av gud vet hur många tusen. Underbar känsla!

43.55 – ÄNTLIGEN!

15 dagar senare väntade mitt för året enda, och världens flackaste, marathon – BMW Berlin Marathon. Även mitt andra lopp bland de prestigefyllda Abbott World Marathon Majors. Kroppen hade varit stark men att försöka slå mitt personbästa på 3.30.08 från 2015 kändes inte rimligt. Mentalt eller inte, men jag kände av ryggen på flygresan ner till Tyskland och jag förberedde mig på att i värsta fall inte fullfölja. Att pressa sig igenom ett helt marathon om man har ont på ett dåligt sätt är inte särskilt smart.

Min kropp överpresterade dock som så många gånger förr. Jag gick ut hårt – runt 4.45 min/km – och kände ingenting i ryggen under hela loppet. Mycket överraskande lyckades jag hålla hela vägen in i mål och korsade mållinjen på ofattbara 3.27.07. 3 minuter snabbare än perset 2015. Då tränade jag dedikerat i 26 veckor inför loppet och sprang långpass nästan varje helg. I år tränade jag helt och hållet på känn. Körde korta och hårda pass istället för långa och sega. Intervaller och fartlek. Backar och spontana fartökningar. Tydligen var det helt rätt för min kropp. Viktigt att ta med sig när man läser proffstips från höger och vänster.

Extra kul att ha delat lopp med magiska Eliud Kipchoge när han slog världsrekord och sprang in på helt ofattbara 2.01.40! Mötte honom under min uppvärmning innan starten på morgonen och han såg ut att sväva ovanför marken.

3.27.07 – ett resultat långt ifrån min vildaste fantasi.

Bara en vecka senare drog jag iväg till England tillsammans med Marathongruppen för att springa ett av mitt livs roligaste lopp – Ragnar Relay White Cliffs. 28 mil stafett på den engelska sydöstkusten tillsammans med 9 andra lagkamrater. 26 timmar tillsammans i löparskorna och i våra pimpade vans. Jag har aldrig skrattat så mycket under ett lopp i hela mitt liv. Aldrig sovit så lite på ett dygn heller, iallafall inte i vuxen ålder.

Är det kostymtävling så är det. Ett självklart kostymval för ett gäng svenska vikingar!

Ragnar Relay Lake Mälaren går av stapeln mellan Mariefred och Stockholm i juni. 275 kilometer i fantastisk miljö och jag kommer inte att missa loppet för mitt liv! Det finns inte många platser kvar, så vill du vara med och springa så är det dags att dra ihop ett lag och anmäla sig nu. Jag kan garantera att det blir ett minne för livet!

Oktober

Efter årets sista lopp varvade jag ner tävlingsnerverna. Sprang kyliga och syrerika höstrundor och njöt av regn och rusk. Oktober bjöd också på ett kärt återseende och härliga backpass i Hammarbybacken. Ett av mina absoluta favoritpass i Stockholm!

Hammarbytjåkka!

I oktober gjorde också min grymma bonusdotter premiär med nummerlapp på bröstet. Grisiga, utmanande Kalvruset övervanns och jag fick stolt stå vid sidan och heja tillsammans med hennes pappa och lillasyster. Jag kan verkligen rekommendera Kalvruset till alla barn och ungdomar som vill ha en kul utmaning!

Grymma Klara!

November

Även november bjöd på ett kärt återseende. Hemma hos mamma i Dalarna passade jag på att besöka Gesundaberget för några vändor. Lite mer utmanande än Hammarbybacken och med mycket bättre utsikt. Mitt hjärta bultar lite extra hårt för Dalarna och platser som denna.

Siljan från Gesundaberget.

I november fick jag också springa i underbara Central Park igen. Det är något väldigt speciellt med att springa i New Yorks lunga och jag är glad att jag fick dela en av rundorna med min kärlek. Det är fint att kunna springa tillsammans 

Jacqueline Kennedy Onassis Reservoir – en klassiker!

På tal om att springa tillsammans. Att springa med vänner är också väldigt fint och det fick jag göra i november. Min fina vän Henke och jag var på samma kurs med Kay Pollak (rekommenderas!) och fick en fin morgonrunda i mörket tillsammans. Så värdefullt!

Glad kompislöpning i mörkret.

December

Vinterlöpning alltså. Bästa! Min grupp med nybörjare som jag coachar kämpade på och sprang i kyla och slask. Jag sprang mitt enda pass på löpband under hela 2018, enbart för att få kvalitet när det var för halt ute för att trycka på lite fart. Jag gillar verkligen inte löpband och förstår att man inte fastnar för löpning om man står där och harvar.

December bjöd ju också på årets kallaste runda – julaftonsrundan i -20,2 grader. Med en tunn merinobuff över munnen och lagom tempo i benen så var det dock inga som helst problem. Det finns verkligen inga dåliga väder för löpning!

-20,2 grader och helt LJUVLIGT!

För att sammanfatta löparåret 2018: vilket jävla år!

Personbästa (med nummerlapp):
5 km 21.28
10 km 43.55
Marathon 3.27.07

Distansrekord:
102 km Tarawera Ultramarathon

…plus ett otal fina rundor som jag inte glömmer. Min kropp har varit starkare än någonsin och den har presterat långt över förväntan!
TACK älskade kropp för allt du står ut med ♥ ♥ ♥

° ° ° ° ° °

När jag tittar framåt mot 2019 ser jag både Boston Marathon (äntligen!) i april och Chicago Marathon i oktober. Jag ser en flack halvmara på Cypern i mars och såklart Ragnar Relay Lake Mälaren i juni. De fyra loppen är inbokade och klara.

På min önskelista står också ett par roliga millopp och något lopp som spänner över mer än en dag. Ja, så kliar det såklart i ultranerverna…

löpning

This is you

Jag har en stor utmaning som väntar om 60 dagar. I februari springer jag mitt livs hittills längsta lopp och jag ser fram emot det med pirriga förväntningar och fjärilar i magen. Härom dagen fick ett Instagram-inlägg från arrangören mig att få rysningar i hela kroppen. Det känns redan så rätt att springa just det här loppet, på så många sätt, och de här orden gör inte saken mindre bra. Alla ni som någon gång har utmanat er själva fysiskt kommer att känna igen er. För min egen del säger det otroligt mycket om varför jag springer… Löpningen gör mig så levande!

We need less then we think we need.
You don’t need anyone to carry you. You need a hug.
You need a hand squeezing a wet sponge down the back of your neck to cool you down.
You need a high-five to snap you back from your own dark thoughts.
You need someone running alongside you for a little while, telling you hoe great you’re doing.

Because you are doing great.
It’s Saturday morning and you could be down at the shopping mall browsing stuff you don’t need spending money you don’t have.
You could be on the sofa passively staring at the screen, telling yourself it’s your reward for a week of hard work.
You could be doing one of the hundreds of other things you did that never brought you the joy that being out here brings you.

But you’re here.
Every part of you hurts and yet every part of you wants to be here.
The trails are your home.
They are your shopping mall and they are your sofa and they are the true happiness you kept seeking
but failing to find in all those other places.

This is you.
If the legs hurt, hop and skip for a few steps like a child around a water sprinkler.
Remember those days? When you could run and never get tired?
Your mum would call you in for dinner and you couldn’t believe the injustice of this world,
that she was forcing you to sit down when all you wanted to do was stay out there,
running around, the sun slightly sizzling your skin.

This is you.
It’s been you since those water sprinkler days.
Not everyone gets the chance to find themselves again like you did.
You don’t need anyone to carry you.
You need a nod, a smile.
A sweaty hug when things get tough – but you carry yourself.
And just when you think you can’t carry on anymore, you take another step and you keep going.

This is grit. You had it in you all along.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Känslan efter 90 kilometer…en än starkare upplevelse är att vänta i februari.

Vilket lopp jag ska springa? Jag återkommer.

löpning

Att ändra sina planer (och överleva ändå)

Jag har väldigt svårt för att göra saker som inte känns rätt. Vi måste prata om det. Om att göra saker som känns rätt i magen och den sensitiva hjärteroten. Det handlar om allt här i livet. Nu ska ju det här dock föreställa någon typ av hälso – och träningsblogg, så jag vill främst prata om att inte hoppa på och stressa upp sig över en massa fysiska utmaningar som inte känns rätt. Om att inte göra saker för att ”man ska”, för att ”alla andra” gör det eller för att du har sagt det på Facebook. Om att ha planer och att kunna ändra dem. Om att slow down, backa tillbaka och känna efter vad du själv vill.

I helgen gick vackra Höga Kusten Trail av stapeln – 43 kilometer genom en natur som har fått mig att tappa andan. Ända sedan jag förälskade mig i Skuleskogen med omnejd förra våren har jag sett fram emot att komma tillbaka och springa loppet. Jag lyckades få en startplats och som jag har längtat!
Men så kom frågan om jag ville coacha Team Mora One och köra ett testlopp med dem i årets Ultravasan 90. Loppet skulle gå endast två veckor innan Höga Kusten Trail, och jag insåg att jag gamblade om jag tackade ja. Men jag kunde inte låta bli. Hjärtat slog en liten frivolt när jag fick frågan. Att få visa upp mitt Dalarna och leda ett helt team mellan Sälen och Mora gick inte att tacka nej till. Så för knappt tre veckor sedan körde jag de där 9 milen enligt plan i gå-lunka-löp-style och kom i mål på dryga 16 timmar. En av mina bästa loppupplevelser någonsin!

För en vecka sen, bara två dagar innan resan upp till Höga Kusten och härliga Friluftsbyn skulle ske, kände jag alltför starkt att kroppen inte ville. Ni vet, den där känslan i magen som inte går att ta miste på. Att bara få två veckors återhämtning efter 90 kilometer var – som befarat – alldeles för lite. Det kändes i hela kroppen. De kortare löppassen under veckan hade gått långt över förväntan, men bara tanken på att kämpa mig igenom 43 kilometer teknisk trail gjorde mig helt slut. Hur skulle benen orka, och hur skulle jag mentalt kunna förmå mig själv att ta mig igenom loppet med redan sega ben? Till och med att hela loppet kändes chanslöst. Jag orkade inte. Beslutet var inte lätt att ta, men efter mycket velande och funderande fram och tillbaka bestämde jag mig för att stå över loppet jag hade längtat så mycket efter. Jag ville ju så gärna, men jag fick inse att hjärtat hade bankat hårdare för något annat och nu fick jag ta konsekvenserna. Dessutom har en annan dröm besannats i form av en startplats i ett marathon jag har velat springa i många år…ett marathon som går första veckan i november. Det är inte långt kvar dit, och jag vill inte äventyra det och riskera att dra på mig någon fysisk skavank som sätter stopp för den starten. Det var bara att inse faktum. När beslutet äntligen var taget spred sig ett lugn i kroppen. Ett lugn och en känsla av att det är ok att ändra sina planer. ”Du behöver inte vara med överallt” som mamma brukar säga.

ultravasan målgång

Bilden som hjälpte mig att ta beslutet och inse att det var värt det. Målgång Ultravasan 90 med Team Mora One 2017.

I träningsbranschen, där jag arbetar och även rör mig på fritiden, ser jag tyvärr alldeles för ofta motsatsen. Alltför många styrs av press utifrån, förväntningar och (van)föreställningar om vad alla andra tycker och tänker om oss. Alltför många följer inte sitt eget hjärta, sin egen vilja och de låter bli att lyssna på sin ärliga magkänsla. De hoppar på lopp de inte är redo för, utsätter sig själva för onödig stress och mår på riktigt dåligt över något som borde vara lustfyllt och spännande! Det gör mig så ledsen att se, för jag har själv varit där och vet hur dåligt man kan må av det. Jag har själv gjort saker som jag tror har förväntats av mig, och alltför många gånger tystat ner mitt hjärta och magen som skrikit sig hes för att få mig att bara gå hem och lägga mig på soffan istället. Det handlar inte bara om fysisk prestation utan även om sociala aktiviteter. ”Alla” ska dit, då är det klart att jag ska dit också. ”Alla” springer ju lopp, då ska väl jag också göra det? ”Alla” ska ut och ta ett glas vin efter jobbet, det finns ju inte på världskartan att jag åker hem då. Nu har jag ju skrivit på min blogg att jag ska springa det här loppet, jag kan ju inte dra mig ur nu!? Vanföreställningar som jag kan skratta åt nu, men där och då blir det en enorm stress som är väldigt utmattande på sikt. Särskilt för mig som är närmare 80% introvert, men det är ett inlägg för sig.

Som tur är blir man oftast klokare med åldern. I mitt fall har all tid jag spenderat i min ensamhet i tystnad – längs pilgrimsvandringen till Santiago de Compostela, på väg upp på toppen av Kilimanjaro och i mina leriga vandringskängor genom Nya Zeeland – gjort att jag har hittat mitt hjärta. Jag har haft tid att komma fram till vad jag verkligen uppskattar och vad som inte betyder någonting alls. Noll. Zero. Nada. Jag har insett att människor som stressar och pressar mig på ett negativt sätt inte passar in i mitt liv. Att magkänslan alltid får styra och att livet är för kort för att slösa bort på saker jag inte vill. What’s the point, liksom?

Det är många som tycker att man ska bita ihop när man är vuxen, att man ska finna sig i situationer och inse att livet inte är så jävla lätt. Kämpa lite nu! Jag håller inte med. Varför ska vi göra livet svårare än det faktiskt är, när vi bor i ett av världens mest välbärgade länder och har alla möjligheter att göra något fint av det? Det handlar inte om pengar och att ha råd att göra allt eller köpa allt vi pekar på, det handlar om att vi är fria att göra vad vi vill med vår egen tid här på jorden. De mest värdefulla stunderna för mig i mitt liv har varit helt gratis.
Som Miranda – ”jägerskan på fjället” – sa i Kalle Zackaris program ”Kalles sex liv” igår: ”man ska leva nu, för man är död jävligt länge”. Kanske är det där loppet du inte är så jävla sugen på att springa så viktigt egentligen? Gör du det verkligen för att du vill eller gör du det för att ”alla andra” gör det? Prova att verkligen lyssna inåt och ändra dina planer ibland. Hade jag fortsatt att göra som alla andra hade mitt liv varit så vansinnigt mycket fattigare nu. Jag känner en oändlig tacksamhet över att jag har vågat lyssna inåt. Tagit mina egna, mer eller mindre logiska, beslut. Trampat min egen stig, utan att trampa någon annan på tårna. Firat födelsedag på Afrikas högsta berg istället för på Stureplan. Sprungit bergslopp i Italien istället för att köpa ett par svindyra skor (men köp de där skorna för sjutton om du tycker att de är viktiga i ditt liv!). Ändrat mina planer för att lägga mig raklång på soffan. Försökt att omfamna den korta tiden jag har här på jorden.

Vi vet inte när det är över. Just därför tackade jag ja till att åka till New York i november för att äntligen(!!!) springa TCS New York City Marathon! Trots att jag inte skulle springa fler långa asfaltslopp. Eller ens springa några fler långlopp alls i år. Man får nämligen ändra sig.

Stag Saddle - Te Araroas högsta punkt. Hade jag lyssnat på alla andra hade jag aldrig kommit dit.

Stag Saddle – Te Araroas högsta punkt. Hade jag lyssnat på alla kritiker hade jag aldrig kommit dit. ”Man kan ju inte bara ta ledigt från ett jobb i 5 månader, som en ansvarslös tonåring!?”