Browsing Category

lopp

lopp

Ragnar White Cliffs UK

28 mil. 10 taggade löpare. 2 pimpade vans. 26 timmar löparglädje!

Med en trött kropp, rejäl sömnbrist och väldigt mycket glädje ser jag tillbaka på en helt fantastisk helg i England. Ragnar White Cliffs UK gick av stapeln och jag var där!

Jag är lite snabb att tacka ja till saker ibland. Känns det rätt i magen så säger jag alltid ja istället för nej. Alltid. Utan att tänka efter. När jag fick frågan om jag ville hänga på till England och springa stafett i över ett dygn fanns det inte minsta tvekan om saken. Det var först efter en stund som jag insåg att det här galna löparäventyret skulle gå av stapeln bara 6 dagar efter Berlin Marathon…(race report från det loppet kommer, jag vet att några av er väntar!) Oh well, tacka nej kunde jag bara inte – det var fjärilsfest i magen när jag fick frågan!

923511dd-3962-4747-8614-a372a114a360

Vem tackar nej till det här? Bild: runragnar.com

Tänk er själva: du ska packas in i en av två pimpade lagbilar, tillsammans med totalt nio andra personer. Där ska du bo i ett drygt dygn. I mitt fall kände jag en av nio (Terese), och hon hamnade i den andra bilen.

Ulrica i full gång att pimpa bilen i Ragnar-anda.

Ulrica i full gång att pimpa bilen i Ragnar-anda.

Du blir tilldelad tre (sträcka 8, 18 och 28) av trettio sträckor (totalt 27 km), take it or leave it. Du få sen en utstyrsel som skall bäras på första sträckan (7,6 km) – en vikingaklänning med tillhörande stövlar, hjälm och yxa. Den andra sträckan är 8,7 kilometer, går strax efter midnatt ute på engelska landsbygden och du är mörkrädd. Din sista sträcka är 10,6 kilometer och ”the most challenging on the course”. Vad kan gå fel liksom?

Startklara. Inga konstigheter!

Startklara. Inga konstigheter!

Dags att springa!

10.30 går starten och Axel med jätteskägget, som hör till bil 1, ger sig iväg med stafettarmbandet runt handleden (tur att det inte är en stafettpinne eftersom han har sitt svärd att hålla reda på!). Sen har vi inte en lugn stund på ett drygt dygn. Bil 1 kör till nästa växling och vi i bil 2 ger oss av till växling 5 där vi ska börja vår löpning. När löpare 5 kommer dit ger sig löpare 6 från vår bil iväg och vi kör i ilfart till nästa växling för att möta upp löpare 6 och skicka iväg löpare 7. Bil 2 kör direkt till växling 10 och väntar in vår sista löpare, för att sedan börja om med löparna från sin bil. Och sådär håller vi på. Hela lördagen, hela natten och halva söndagen…och det är bland det roligaste jag har gjort när det kommer till löpning. Vi skrattar mest hela tiden. Övertrötta och ibland lite uttråkade. Taggade och sjukligt trötta om vartannat. Men mest skrattar vi.

Från en viking till en annan - en helt normal Ragnar-växling.

Från en viking till en annan – en helt normal Ragnar-växling.

Min första start (sträcka 7 för laget) går runt 16 på lördag eftermiddag. Dryga 7 kilometer på asfalt i vikingautstyrsel med yxa. Vi har tyvärr kört fel och kommer till växlingen senare än vi borde vara där. Kristina, som sprungit sträcka 7, är redan framme och jag hinner bara hoppa ur bilen, ta över armbandet och störta iväg. Det har slutat regna – så skönt! Jag ser bara (= springer om) två andra löpare på hela sträckan och det känns lagom weird att springa runt i Broadstairs, en pytteort på Englands östkust, iklädd vikingadräkt…helt ensam. Berlin-benen känns dock starka och jag river av min sträcka snabbare än jag har planerat. Ett gäng med barn går på min trottoar och jag gömmer min yxa när jag möter dem. Jag passerar ”Viking Bay” med de färgglada sjöbodarna och jag imponeras av hur vackert det är, trots det gråa vädret och regnet som hänger i luften. Hit vill jag komma tillbaka!

ragnar white cliffs 3

En svensk viking i England. Foto: Ulrica

viking bay

Viking Bay. Stunning!

När alla fem i bilen har sprungit åker vi till växling 15 och jag somnar. Sover säkert 2h trots att klockan bara är runt 19. Så trött! 22.30 är det dags för vår bils första löpare James att sticka iväg igen, så strax innan det är det dags att tagga igång. Det spöregnar, blåser rejält och livet inne i vanen känns skönare än det utanför. När James sticker iväg kör vi vidare till nästa växling, sen är cirkusen igång igen. Växla, läsa karta, köra till nästa. Min nästa sträcka är 8,7 kilometer, går på engelska landsbygden i kolmörker. Och det regnar fortfarande. Jag är trött men det finns inget val att inte springa. Allt för laget. 00.09 sticker jag därför iväg iklädd obligatorisk reflexväst och pannlampa med bakljus. Det är underbart att springa! Mina ben springer av sig själva, jag känner mig inte särskilt mörkrädd trots att jag tänker på ”Morden i Midsomer” och jag bestämmer mig där och då att springa i mörker oftare. Mina 8,7 kilometer avverkas på knappa 42 minuter och jag känner mig helt oberörd. Oberörd och alldeles för endorfinspeedad för att sova…

ragnar white cliffs night run

Check på andra sträckan! Foto: Kristina

Att sova vid 03.30 när vi kommer fram till växling 25 för att vänta in morgonsträckorna är inte lätt. Halva bilen går in och lägger sig på golvet i en närbelägen byggnad. Jag stannar i bilen. Sover till och från men det blir ingen kvalitet. Det är sjukt kallt. Jag rör mig och larmet går eftersom bilen är låst. Somnar om. Vaknar av att jag fryser. Slumrar en minut. Vaknar. Larmet går igen. Byter sovställning. Somnar. Vaknar…och sådär håller jag på i några timmar. Det spöregnar när jag vaknar och jag fattar inte hur jag ska kunna förmå mig själv att springa min sista sträcka på knappa 11 kilometer, längs något som benämns som ”the most challenging leg on the course”. Thank you very much. Strax efter 8 sticker dock James iväg på sin sista sträcka och vår bils sista löparomgång är igång. Ingen återvändo!

Det blir en jobbig väntan i bilen. Regnet tilltar och det blåser rejält. Alltså rejält. En smärre storm. När jag kliver ut för att gå på toaletten innan min växling känns 10,6 kilometer löpning väldigt avlägset. Det finns väldigt väldigt många andra saker jag hellre skulle vilja göra. Stanna i den varma bilen t.ex. Men när klockan är 09.20 kommer Kristina in och jag måste ta över armbandet och fortsätta. Jag vet att det ska bli kuperat men förstår inte alls vad som väntar.

”Seven Sisters” väntar – en rad vita kalkklippor som är fantastiskt vackra en klar och fin dag. Nu spöregnar det häftigt, blåser storm och jag ser inte om det är vackert eftersom regnet piskar så hårt att jag måste hålla för både ögon och höger öra. Jag är dyngsur efter 5 minuter och jag inser att jag skulle ha tagit med trailskor eftersom den första halvmilen sker på blött gräs. Upp och ner, upp och ner, upp och ner och upp och ner. Genom fårhagar, över stenar och gropar, genom dyblött gräs och upp igen. Jag är helt slut och min kilometerfart som jag planerat kan jag se i stjärnorna efter. Det är tungt!

När jag efter en halvmil äntligen får svänga in från kusten och springa nedför får jag vinden rakt emot mig och regnet smattrar mot ansiktet. Jag skrattar lite för mig själv och undrar vad jag har gett mig in på. Det känns plötsligt rimligt att många ifrågasätter mina påhitt och äventyr. Konstigt nog tycker jag att det är lite härligt ändå. Det är skönt att få kämpa, slita och steg för steg ta sig mot målet. När jag når ner till asfalt känns livet lite lättare och benen visar att de är pigga trots allt. Jag åker bara med och låter benen springa på. Förutom en mötande bil som fullständigt duschar ner mig med en djup vattenpöl så är resten av sträckan ganska behaglig. Det spöregnar och blåser fortfarande men jag är glad att slippa det blöta gräset. De sista två kilometerna går undan och efter en timme är mina knappa 11 kilometer över. Jag premieras med en extra medalj – ”Cliff Conqueror” – när jag är klar och den känns väldigt välförtjänt!

cliff conqueror

En dyblöt och trött Cliff Conqueror…

Jag kliver helt dyblöt in i bilen. Vår näst sista löpare är ute och snart går vi i mål. Molnen skingras och solen kommer fram. Lite ironiskt är det ändå, men jag kan bara skratta åt det. Självklart skulle jag testas med regnstorm på min sista sträcka. Det räckte liksom inte med tusen höjdmeter när man har sovit minimalt och är seg som kola.

Strax efter 12 går vår sista löpare, och därmed hela laget, i mål i Brighton. Det blåser men regnet har dragit vidare. Vi har sprungit i ett svep i nästan 26 timmar och tagit oss nästan 28 mil, från Maidstone till Brighton. Det är en otroligt cool känsla att titta tillbaka på den långa sträckan vi har tillryggalagt tillsammans! Trots att jag gick i mål på min sträcka för ett par timmar sedan är det så skönt att ha hela laget innanför mållinjen, och äntligen få vila från kartläsning, stress och hets. Men det är samtidigt väldigt tråkigt att det här dygnet med alla skratt och incidenter är över. En dubbel känsla, som alltid när man har gått i mål.

finish line ragnar white cliffs

Känslan!

Reebok Ragnar White Cliffs är bland det roligaste jag har gjort i löparskorna. Den 15-16 juni nästa år kommer loppet till Sverige och sträcker sig mellan Mariefred och Drottningholm – hela vägen runt Mälaren!
Ragnar Lake Mälaren: 275 kilometer. 10 (eller 5 om man vill köra ultra!) personer. 2 bilar. Ett ton skratt. Jag ska sjävklart springa och jag längtar redan! Det blir garanterat ett minne för livet, precis som helgen som precis gick. Ses vi där?

Båda medaljerna och lagtröjan. Ragnar Coming Home = Ragnar kommer till Sverige!

Båda medaljerna och lagtröjan. Ragnar Coming Home = Ragnar kommer till Sverige!

Mina sträckor finns på Strava för den som är intresserad.

lopp

Tarawera Ultramarathon 102k – the aftermath

Det har gått en vecka sedan Tarawera Ultramarathon – det hittills längsta loppet i mitt liv (fullständig racereport finns här). Kroppen är mer eller mindre tillbaka, iallfall på ytan. Invärtes pågår det fortfarande tusen processer som jag inte kan ta på. Men jag vet att systemet jobbar på högvarv och därför tar jag det väldigt lugnt.

Jag var kvar i målområdet i en timme efter målgång. Min australiensiska familj väntade in Andrew (pappan) som gick i mål bara en kvar efter mig (bra gjort av en 53-åring!), och sen satt vi och lät allt sjunka in ett tag. Drack lite soppa. Åt apelsin. Skrattade åt vad vi hade gjort. Stapplade till bilen och jag fick skjuts hem.
Duschen var en pina p.g.a. mina fruktansvärda skavsår på ryggen (note to self: få hjälp att smörja baksidan med Sportslick även där du inte når nästa gång). Mina fötter var trasiga. Inte p.g.a. mina skor eller strumpor – som var väl testade och invanda – utan för att jag sprang nästan hela loppet med lera i skorna. Några timmar med sandpapper mot tårna är inte att rekommendera. Jag var inte hungrig när jag kom hem till hotellet, jag ville bara sova. Åt ett par nävar chips (saltsuget!) och drack en Resorb, sen somnade jag.

Gococo Tarawera Ultramarathon

Lerfest i duschen.

I söndags, dagen efter loppet, gick jag till apoteket rakt över gatan. Rådfrågade om mina skavsår på ryggen och fick träffa en läkare (det finns alltid en läkare på apoteken här = världsklass!). Köpte antiseptisk salva och grejer att plåstra om såren med. Fick hjälp av en sköterska att lägga om mina sår för att undvika infektion. Sådan fantastisk superservice!
På kvällen var det ”celebration dinner” på fin restaurang i Rotorua. Flip-flops var egentligen inte tillåtet men hälften av alla gäster hade det. Jag hade fyra tår omplåstrade och det var fler än jag som haltade runt väldigt långsamt i lokalen. Firade med ett glas lokal Shiraz och försökte äta från den fantastiska buffén, men aptiten fanns inte där. Ett par bitar lax och en massa grönsaker var allt kroppen ville ha. Var lite avundsjuk på alla som åt berg av den goda maten men jag kunde verkligen inte.

På måndagen, två dagar efter loppet, tog jag bussen till Te Kuiti för att hälsa på min vän Kate, som räddade mig under ett väldigt kritiskt tillfälle längs mil 300-milsvandring för drygt två år sedan. Fina Kate kämpar mot en tumör i levern, det gjorde hon redan då. Det gör så ont i mig att se denna vackra människa le och veta att hon har allt det onda i sin kropp. Min kära vän lät mig äta (aptiten tillbaka!), sov och vilade. En stor, mjuk säng och en fridfull trädgård där jag inte behövde umgås mer än jag orkade. Mat direkt från träden grönsakslanden och kärlek direkt från det varmaste hjärtat på Nya Zeelands nordö. Det finns ingen gräns för denna människas gästvänlighet och jag är för evigt tacksam för vår vänskap som startade i december 2015. Hon kommer för alltid att vara min extramamma på den här sidan av jorden.

IMG_9501

Så ekologiskt och närodlat det kan bli. Avocadon är perfekt mogen och har precis ramlat av sitt träd.

Därifrån förflyttade jag mig till Auckland för Robbie Williams-konsert(!) och vidare ut till Waiheke Island – ett riktigt återhämtningsparadis! Sol, flip-flops och sand mellan tårna. Precis vad jag behövde. Hjärnan känns lite seg och återhämtar sig fortfarande från lördagens pers. Det tar energi att övertala kroppen att springa i 10 mil… Dock börjar den redan smida nya planer och hitta nya äventyr. Jag gör mitt bästa för att tysta den.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Oneroa Beach – som balsam för ultrasjälen.

Fem dagar efter monsterloppet sprang jag mitt första pass. Tog det otroligt lugnt, stannade för att ta bilder och anpassade farten efter vad kroppen sa. Det första passet efter en sådan här utmaning är bara för att få igång kroppen igen, få lite cirkulation i musklerna och väcka systemet lite. Inget krav på prestation eller fart. Bara få andas och njuta av att få springa igen. Konstigt nog saknar jag det redan efter ett dygn eller två. Jag kunde inte önska mig en bättre plats att få ta min första löprunda på. Waiheke Island i morgonsolen är en magisk plats!

IMG_0030

Magi i löparskorna!

Att springa i 15 timmar är ingen lek för kroppen. Det är inte hälsosamt för fem öre. Redan efter en tredjedel av loppet passerade jag förmodligen hälsogränsen. Resterande knappt 7 mil var mer än vad kroppen egentligen vill. Vi är inga maskiner, även om vi vill tro det ibland. Jag tror det ganska ofta. Mitt pannben har växt sig väldigt tjockt genom åren via en jäkla massa mer eller mindre idiotiska utmaningar av olika slag. Det började oskyldigt med ett par halvmaror, sedan fick jag för mig att vandra de 80 milen längs El Camino till Santiago de Compostela och därifrån har det bara eskalerat.

Marathon (hittills fem gånger, anmäld till ytterligare två under 2018). Bestigning av Kilimanjaro. Hela vasaloppsleden på två varma sommardagar, helt ensam (utan ultraerfarenhet) innan Ultravasan föddes. 300 mil vandring genom hela Nya Zeeland. Fjällräven Classic. Ultravasan90 två gånger. 50 kilometer bergslopp på Elba. Lidingö Ultra två veckor senare. Bestigning av Jbel Toubkal, Nordafrikas högsta berg, i full storm. Jag vet att mycket av det jag gör inte är hälsosamt och jag vet att jag borde varva ner lite mer då och då. Det gör ont att springa långt och det tar tid för kroppen att läka ihop. Men jag vet också att där den fysiska hälsosamma gränsen är nådd tar något annat vid. Hälsa handlar ju inte bara om kött och blod.

Jag läste precis ut boken Springa med vingar. Det är en roman men beskriver på ett verklighetstroget sätt ett projekt att springa från Lund till Aten – 270 mil på 80 dagar. I boken pratas det om hur fysiska utmaningar – i synnerhet löpning – tar människan från livet till något annat. Alltet, som det förklaras i boken. Det låter närmast religiöst, men Dekius Lack som har skrivit boken är något på spåren. För någon som inte har upptäckt detta tillstånd ännu låter det som skitsnack, men vi som har lyckats nå känslan vet exakt hur det känns.

Det pratas mycket om runners high. Har man en gång nått dit vill man dit igen. Jag har känt det många gånger och känslan är beroendeframkallande. Innan jag började med långdistanslöpning visste jag dock inte att det finns något som letar sig ännu lite längre och till och med förbi runners high. Tillståndet jag hamnar i när jag springer långt och benen liksom trummar på av sig själva är precis det. Även de gångerna jag mentalt stålsätter mig och gråter för att fortsätta, så befinner jag mig fortfarande där. I något som överstiger allt annat. Trots att kroppen skriker av smärta finns en mental njutning som är svår att sätta ord på. En njutning över att du vet att det här är resan till målet. Målet som kommer att ge tusenfalt tillbaka. Bara de som har varit där förstår. Det sträcker sig långt förbi skavsår, ömma muskler och uppgivenhet över att ha långt kvar till mål.

Jag springer inte 102,4 kilometer för att det är bra för min fysiska hälsa. Jag gör det för att det ger mitt liv en större mening. Jag tävlar inte mot någon än mig själv och jag vill inte slå några rekord på de här långa distanserna. Jag vill bara komma åt den där känslan som ligger över allt annat. Min kropp får betala ett pris för min envishet och mitt driv för att nå den, det är jag medveten om. Jag tror dock att det priset är lägre än för någon som aldrig någonsin utsätter sin kropp för någon som helst fysisk utmaning. En sådan kropp vissnar sakta men säkert inifrån och dör tillslut av förlorad livsgnista.

Jag är glad att du springer istället för att vara drogmissbrukare, säger min mamma. Hon har antagligen rätt, som vanligt. Min löpning är min drog och jag är övertygad om att min kropp är mer än glad för det.

TUM_2018_033411

15 timmar 15 minuter och 25 sekunder senare. Beyond runners high.

PS. Ryggen är läkt, tårna mår bra och vilopulsen är tillbaka. Jag är snart ”normal” igen.

Tarawera Ultramarathon genomfördes till förmån för Cancerfonden. Vill du ge ett bidrag, klicka här. Du kan också swisha mig på 070-3072101 så ser jag till att pengarna hamnar där de ska. Varje liten krona tas tacksamt emot för att bekämpa den där jävla sjukdomen! Jag är dig evigt tacksam.

lopp

Tarawera Ultramarathon 102k – the story

102 kilometer. Jag har aldrig sprungit så långt i hela mitt liv. Men nu är Tarawera Ultramarathon avklarat och loppet jag har sneglat på i två år är inte längre en dröm – det är ett minne jag tar med mig hela livet. Att sammanfatta ett sådant här långt lopp och göra det rättvisa är nästan lika svårt som att springa det. Men jag gör ett försök. Jag ger er mitt TUM 102k 2018.

Jag har haft en träningsmässigt väldigt dålig januari. Dels åkte jag på en vinterförkylning som satte stopp för träning i över en vecka, dels drog jag på mig ett ryggskott en dryg vecka innan avresa ner hit till Nya Zeeland. Världens sämsta timing, minst sagt. Efter ett par besök hos Löparakuten var dock den akuta smärtan borta, men att springa 102 kilometer stod inte högst upp på min ryggs önskelista. ”Det sämsta du kan göra nu är att sitta för länge” sa David, och jag oroade mig för min andra flight mellan Qatar och Auckland som var 16,5h lång. Ryggen kändes dock bra när jag landade i tisdags, och i onsdags kunde jag springa mitt första pass på över en vecka.

Fredagen ägnades åt registrering, invägning och ”gear check” på Tarawera Ultra-expot. När jag stod och lyssnade på presskonferensen med elitlöparna kände jag hur det ilade till i ryggen, på motsatt sida där ryggskottet suttit. Jag ville börja gråta och började mentalt ställa in mig på att det kanske inte skulle bli någon start. En sak hade jag lovat mig själv, och det var att inte äventyra ryggen. Under eftermiddagen blev jag mer och mer stel i ryggen och jag gjorde allt för att avlasta den. När jag kröp ner under täcket klockan 20 var min start minst sagt oviss.

Klockan ringde 03.30 och jag vågade knappt gå ur sängen. Ryggen hade dock hämtat sig under natten och kändes bara stel. Jag sa till mig själv att det här fick bli första gången i mitt liv som jag bryter ett lopp. 102 kilometer kändes lite för osannolikt så jag bestämde mig för att springa tills kroppen sa stopp och vara nöjd med det. 05.00 hämtas jag upp av min australiensiska familj som adopterade mig i onsdags kväll och vi åker till starten i Kawerau, en timme från Rotorua.

Elevation-profile-102km

Kawerau – Fisherman’s Bridge – Titoki

När starten går fullkomligt öser regnet ner. Jag har slaviskt följt prognosen de senaste dagarna och de har verkligen rätt den här gången. Heavy rain men varmt. Termometern visar 19 grader och jag njuter av varmt sommarregn. Andrew (pappan i min australiensiska familj) och jag önskar varandra lycka till och startskottet går. Mina ben känns tunga som bly och jag tänker hela tiden på hur ryggen känns. Det här blir en lång dag.

Tarawera Ultramarathon

Jag och Andrew taggade innan start…

De har vänt på banan i år. Tidigare år har målet varit i Kawerau, nu startar vi här.Det betyder några hundra extra höjdmeter, eftersom Rotorua ligger högre än Kawerau. ”Bra, då får ni den tråkiga delen i början” sa Jonas Buud när vi pratade om det. Den tråkiga delen visade sig bland annat vara en lättsprungen (väldigt lång) grusväg. Många sega raksträckor visserligen, men för mig ett perfekt sätt att värma upp kroppen. Det ösregnar och benen är tunga, men det går stadigt framåt. Min högra höft hugger lite. Ryggen är stel. Jag oroar mig lite över att kroppen inte känns riktigt som den brukar, men tänker att jag nog kommer igång snart. Det brukar ju ta några kilometer att vakna när jag springer i ett lågt tempo.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Tugga på…

Vi springer inte bara på grus, vi får också trampa oss igenom en helt fantastiskt vacker skog med lysande grön mossa och fantastiskt ormbunkar. Är det något som är Nya Zeeland för mig så är det ormbunkar – älskar dem! Killen framför mig och killen bakom skriker till. De blir båda stuckna av getingar. Vi har visst stört ett jordgetingbo och jag är väldigt glad att de visst inte gillar svenskt kött särskilt mycket. Efter 10,5 km och en timme kommer vi till Fisherman’s Bridge, dagens första aid station. Jag äter en bit banan, några chips och ett par bitar vattenmelon. Är inte särskilt hungrig men jag vet att jag måste få i mig energi. Besöker en bajamaja eftersom jag varit kissnödig sedan start. Klassiker.

Efter Fisherman’s Bridge går det lite uppför. Jag har bestämt mig för att gå i alla uppförsbackar redan från start eftersom jag vet att jag kommer att behöva göra det senare i loppet – en gyllene regel jag alltid håller när jag ska springa längre än ett marathon. Minnena är inte så starka från den här delen av banan. Min klocka tappar iallafall plötsligt tappar gps-signalen, stannar på 19,5 kilometer och jag har ingen som helst aning om hur långt det är kvar till Titoki som jag ska nå efter 26 kilometer. Något frustrerande men jag får öva på konsten att springa på känsla istället för efter en klocka – nyttigt. Benen är sega som kola och jag tror på allvar att det kommer att bli lite knivigt att ta sig hela vägen in i mål. Plötsligt dyker skylten ”aid station 200 meters” upp och jag ser Jemma – dottern i den australiensiska familjen – springa mot mig. Hon springer med mig (barfota!) en bit och låter mig veta att jag ligger topp 20 av damerna, efter att jag hållit ungefär en mil i timmen såhär långt. Jag firar med en bit kladdkaka och en mun Enervit-liquid (ja, jag släpade med dem från Sverige för att jag vet att min mage klarar dem). Hoppet kommer tillbaka och jag fortsätter.

28034688_712300278973798_1762688527_o

26 kilometer klara, ett marathon och ett Lidingölopp kvar…

Titoki – Tarawera Falls – Tarawera Outlet – Humphries Bay

Det är bara en knapp mil till nästa aid station. Jag har bestämt mig för att ta en station i taget och tugga i mig banan bit för bit. Det regnar fortfarande. Kläderna är genomblöta och skorna likaså. Det är dock över 20 grader varmt så jag fryser inte. Jag är bara glad över regnet, jag hade inte klarat av att göra det här i 30-gradig värme och sol. Kroppen känns onödigt tung och jag får liksom inte ett enda steg gratis. Jag vet inte vad det beror på men det är inte särskilt kul att springa. Jag har knappt sprungit 3 mil och jag har över 7(!) kvar. Ett marathon och ett Lidingölopp. Båda distanserna för sig är långa, tillsammans känns de för tillfället oöverkomliga. Demonerna dyker upp: kommer du verkligen att klara det här? Du har ju inte gjort ett enda långpass sedan NYC Marathon i november. Har du inte lite ont i ryggen? 100 kilometer är kanske för långt för dig ändå? Det är ok att bryta, det vet du va? Tvivlen haglar medan jag kämpar mig fram i backarna. Jag drar mig till minnes att det är några höjdmeter att beta av innan nästa station vid Tarawera Falls och jag har rätt. Fy fan, varför gör jag det här?

Jag blir knappt glad över att se skylten till nästa station. 35,5 kilometer är gjorda, men det enda jag kan tänka på är att det är så sjukt långt kvar. Skrattar lite åt min känsla att det inte känns som om jag har kommit någonstans, när jag egentligen vet att 3 mil är otroligt långt i ett par löparskor. Hungern finns inte riktigt så jag äter för att jag måste. Banan. Vattenmelon. En bit bröd med Nutella. Dricker Tailwind. En mugg med Coca-Cola. Får veta att det är bara är drygt 5 kilometer till nästa stopp och blir lite gladare igen. När jag har sprungit en liten bit brister jag ut i tårar – Tarawera Falls tornar upp sig framför mig och det är något av det vackraste jag har sett!

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Tarawera Falls – 36 kilometer in i loppet. Stunning!

Jag bestämmer mig för att försöka njuta av naturen istället för att tänka på att jag springer. Lättare sagt än gjort när jag måste titta på mina fötter varje sekund för att inte ramla över en rot eller fastna i leran, men jag försöker verkligen. Det går inte snabbt nu men jag tar mig framåt sakta men säkert. Ett steg i taget. När jag når Tarawera Outlet möts jag av ett jubel utan dess like – det är otroligt hur många som står och hejar i ösregnet. Klockan är 11.37, jag har sprungit 40,8 kilometer på 4 timmar och 37 minuter. Det är förvånande snabbt med tanke på att min kropp har känts tung som en elefant och regnet fortfarande öser ner. När jag tassar iväg igen ser jag på min klocka, som har vaknat efter en omstart, att det går i en fart av under 5 min/km – benen har äntligen vaknat efter nästan en mara!

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Lake Tarawera på väg ut från Tarawera Outlet.

Humphries Bay ligger 7,6 kilometer bort och jag är positiv och hoppfull när jag drar iväg. Det är ju ingenting! Vad jag inte vet när jag springer där och ler är dock att den kommande sektionen kommer att bli helt vidrig. Det är så sjukt blött och lerigt, det går knappt att springa. Två steg framåt och ett steg bak. Folk halkar omkring och tar sig knappt framåt. Ska det vara såhär resten av banan nu? Jag ser en kille springa med huvudet nedböjt för att kolla sina fötter, och plötsligt springer han med huvudet före rakt in i ett träd som hänger över stigen. Han flyger bakåt och landar i leran. Jag stannar för att se hur han mår men han är ok. Det är bara ett par kilometer kvar till nästa aid station och han är på benen så jag fortsätter genom leran, över hala rötter och stenar.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Lättsprunget. Not.

Den lilla sektionen på drygt 7 kilometer tar över en timme(!). Jag kan inte komma ihåg när jag sprang så långsamt senast. Det här är ett skämt! I det här tempot kommer jag ju aldrig fram till Rotorua. Humphries Bay dyker äntligen upp och jag pratar med ett par andra löpare. Vi konstaterar att det här vädret är helt sjukt, och ingen har riktigt kunnat springa den här sista sektionen. Jag tar en stor mugg Coca-Cola och en näve med chips. Saltsuget är enormt och jag är äntligen lite hungrig. Funktionärerna är helt fantastiskt hjälpsamma och bryr sig om alla löpare. De låter oss veta att vi snart är halvvägs och jag känner gråten i halsen. Jag behöver verkligen en mental morot nu. Mina knän är väldigt stela och 5 mil känns långt. Sjukt långt. Jag tar en extra näve med chips och trampar vidare. Mot Okataina Lodge, knappt en mil bort.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Humphries Bay och övernattningstältet för funktionärerna. Loppet håller på hela natten…

Humphries Bay – Okataina Lodge – Millar Road

En mil till nästa station. Där ligger en av mina dropbags med en långärmad tröja, ifall att jag skulle frysa i regnet. Det regnar dock inte längre och jag svettas som en gris så den där tröjan får nog ligga kvar. Jag vill bara ta mig till mållinjen nu, det sista jag behöver är en ren tröja.

Men först och främst ska jag ta mig till Okataina Lodge. När jag kommer dit har jag bara ett marathon kvar. Plus 2 kilometer. Hur svårt kan det vara? Väldigt svårt ska det visa sig. Mina knän börjar bli extremt stela nu och mitt löpsteg i nedförsbackarna har sett sina bästa dagar. Det är sjukt frustrerande att inte kunna ta ut steget nedför och jag svär högt för mig själv. Fan! Om jag inte kan springa nedför så kan jag ju snart inte springa alls. Uppför går jag och flacka partier verkar ju inte existera. Skrattar lite åt att Jonas Buud sa till mig innan jag åkte att ”Tarawera är platt”. Yeah right. Ultravasan är platt. Det här loppet är allt annat än det.

Det går tungt nu. GPS:en lever sitt eget liv så jag har ingen aning om var jag är eller hur långt det är kvar till nästa station. De få löpare jag ser – vi börjar passera löparna på de kortare distanserna nu – försöker heja på bäst de kan, men alla är trötta nu. Jag passerar en tjej som kämpar på med sina stavar och hon frågar: ”is this gonna end any time soon?”. Sorry, I have no idea. Det enda jag försöker fokusera på nu är den fantastiska naturen. Alla ofattbart vackra ormbunkar.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Älskade ormbunkar!

Okataina Lodge dyker upp tillslut. 58 kilometer är avverkade på ofattbara 7 timmar och 45 minuter. Jag känner mig som en snigel. En jävligt lerig och trött snigel. Men publiken jublar och musiken pumpar ur högtalarna. Det är en smått bisarr känsla att komma ut från bushen till en smärre folkfest. Jag trycker i mig en stor bit kladdkaka, en rejäl näve chips, en massa apelsin och jag dricker säkert en halvliter vatten på stående fot. Det är slut i mina flaskor och jag är så sjukt törstig. Min dropbag innehåller Resorb och ett par av mina Enervit-favoriter, och jag stoppar ryggan full. Äta är en bra tröst när löpningen känns tung. Jag inser att nästa aid station är över 16 kilometer(!) bort! Men…jag inser också att det efter den stationen bara är 28 kilometer kvar. Mindre än ett Lidingölopp! Jag firar med en liten näve jelly beans och stapplar iväg. Mina lår är trötta och knäna känns som cement. 44,4 kilometer kvar. Jippi(?).

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Den enda flacka biten på de kommande 16 kilometerna…

Biten mellan Okataina Lodge och Humphries Bay är ett rent helvete. Leran står mig upp till anklarna på många ställen och jag fastnar gång på gång med skorna. De är fyllda med små stenar men jag är för trött för att ta av mig dem och göra något åt saken. Det känns rätt meningslöst med tanke på att även mina strumpor är täckta med sörjan. När jag vickar på tårna känns det som att jag har sandpapper i skorna. Men jag bara fortsätter, ett steg i taget. Tårarna bränner i ögonen och jag undrar vad fan jag håller på med egentligen. Jag har ett helt marathon kvar!!! Det här är vansinne.

Jag passerar många löpare som springer 62 och 87 kilometer. Alla ser helt slut ut och vi orkar knappt prata med varandra men gör det ändå. Well done! You’re doing great! Good job! Det känns bra att höra det men ännu bättre att få ge någon ett upplyftande ord. Det frambringar välbehövliga leenden och ger lite extra energi. Mina knän har dock helt slut på energi nu och vill knappt röra sig nedför. Det vänstra är värre än det högra och jag får stålsätta mig. Jag känner dock att det inte är någon ”dålig”, skarp smärta så jag oroar mig inte. De är bara trötta efter många timmar i eländig terräng. I don’t blame them. ”Stackars kropp som sitter fast på det där huvudet” ekar i mitt huvud. Kloka, älskade mamma. Jag gråter en skvätt. Fy fan för det här loppet, jag vill bara lägga mig ner och sova. Men istället för att göra det bestämmer jag mig för att springa den här sektionen för min moster. För att hon överlevde den där jävla cancern och för att hon förmodligen hade det mycket jävligare än vad jag har det nu. Och för att människor har bidragit till min insamling (klicka för att ge ett bidrag) mot den där vidriga sjukdomen. Dessutom gör jag det här frivilligt, jag får inte glömma det.

Efter en stund passerar jag en man med indisk accent. Han berättar att han gör loppet för 7:e(!) gången och jag fattar ingenting. Hur kan man komma tillbaka till det här frivilligt, undrar jag. ”You know, to me this isn’t about running. It’s a mind game. Everyone’s in pain and only the ones with the strongest mind will finish.” Fan vad rätt han har. Det här handlar ju inte om löpning längre. Det handlar bara om att övervinna smärta och keep going. Jag hade bara glömt att det är så och den här gången är det starkare än det någonsin har varit. Det här är så beyond allting annat jag har gjort. Men jag måste bara fortsätta. Jag tar ut steget i backen, tackar indiern för påminnelsen och ökar farten. Jag ska ta mig i mål, punkt slut.

Min glädje vet inga gränser när Millar Road dyker upp. Det har tagit mig nästan tre timmar att ta mig igenom 16 kilometer och jag är helt jävla slut. Jag hinner inte mer än in till kontrollen förrän en kvinna kommer springande mot mig – Helena! Först fattar jag ingenting, sen kommer jag ihåg. Hon jobbar i butiken där jag handlade mat igår!
När jag stod bland grönsakerna igår kom en kvinna fram till mig och frågade om jag skulle springa loppet. Jag berättade att jag skulle ta mig an 102 kilometer och att jag kommit ensam från andra sidan jorden. Hon lät mig veta att hon skulle ut och titta (men glömde sedan vilken plats hon nämnde). Jag bad henne att ge mig en kram och be mig att fortsätta springa om hon skulle se mig sitta och gråta någonstans. ”You know what – I’m gonna give you a hug right now” svarade hon och kramade mig där på butiksgolvet. Nu dyker hon och hennes dotter plötsligt upp och ger mig en ordentlig kram. De pysslar om mig och hjälper mig att hämta energi och plocka upp skräp som jag tappar på marken (det är en skaplig ansträngning att böja sig ner). Vilka hjältar! De försöker peppa mig allt de kan genom att påminna mig att det bara är 28 kilometer kvar, och jag försöker med allt jag förmår att se det som en kort distans. Men jag känner att kroppen är slut, knäna är beredda att ge upp och jag vill egentligen inte springa en meter till. Jag fortsätter dock…det finns liksom inga andra alternativ. Bryta efter 74,4 kilometer är inte att tänka på.

IMG_9460

Underbara Sharon och hennes dotter.

Millar Road – Tikitapu (Blue Lake) – Redwoods

”It’s easy going from here” hör jag en funktionär säga och ser hur en grusväg som lutar lätt utför väntar. Easy om man inte har ont i sina knän, tänker jag. Hela kroppen känns faktiskt helt ok nu, förutom mina knän. Jag får tillbaka samma känsla som jag hade på vägen ned från toppen på Kilimanjaro för snart fyra år sen. Knäna vill liksom inte. Så sjukt frustrerande att inte kunna springa obehindrat när det är världens finaste väg! Jag försöker ändå, det känns helt idiotiskt att när det är så fint underlag. Det går ok, men jag kan bara springa ungefär 500 meter i taget, sen måste jag ta en gåpaus. Jag passerar en man som ser otroligt sliten ut. Han har en annan färg på nummerlappen och springer en kortare distans. Jag frågar hur han mår och han svarar bara ”this fucking thing ain’t gonna beat me”. Det får bli mina ledord fram till nästa station vid Blue Lake. Jag ska in i mål!

Det är bara 7 kilometer till Blue Lake, men det känns som en evighet passerar innan jag är där. Den fina grusvägen övergår till asfalt och det är ännu värre för mina knän. Jag gråter en skvätt, mitt sätt att lätta på trycket när pannbenet håller på att exploderar. Efter en stund ropar en funktionär ”it’s a photographer around the corner – smile!”, och jag ler. Men fy fan vad slut jag är. Jag tänker ändå att jag inte kan vara så trött om jag fortfarande orkar le? Jag bestämmer mig att det är fakta och kör vidare. Det är ju snart bara en halvmara kvar!

Tarawera Ultramarathon

Le och låtsas vara pigg. Funkar alltid.

Den sista biten in till Blue Lake aid station är lerig och trixig. Jag vill bara komma fram nu. Det kommer snart att bli mörkt och jag behöver min pannlampa som väntar i min dropbag. Jublet vet inga gränser när jag äntligen ser ljuset i skogstunneln och kommer ut till stationen. Folk gör high five och jag ser återigen min australiensiska ”mamma” Kaz och Jemma, hennes dotter. Så underbart! Överraskande nog är min vän Salomon-Erik Ahlström också där, som har tagit en avstickare på sin semester för att titta på loppet. Ovärderligt att ha någon där som jag känner!

Tarawera Ultramarathon

Lera och chips. Pretty much summerar Tarawera Ultramarathon.

Det blir många kramar och glada tillrop, men jag känner mig sjukt sliten. Knäna värker och jag har lite ont bak på ryggen. Jag känner igen smärtan från min långvandring för två år sen och är rädd att jag har lite skavsår. Jag frågar en funktionär efter plåster, hon frågar hur stort jag vill ha och jag drar upp tröjan. Hon skickar mig till sjukvårdstältet. Kaz följer med och jag hör bara ett långt ooooooh när jag återigen blottar min rygg. Kaz tar en bild för att visa mig hur det står till med ryggen.

Tarawera Ultramarathon

Aj.

Kaz har någon ”protective spray” som de sprayar på min rygg och sen är det bara att dra vidare. Jag äter lite mer chips och plockar med mig min pannlampa. Det är återigen 16 kilometer till nästa aid station och jag vill börja gråta. 16 kilometer utan pepp. Vi är inte många löpare som springer samlat så jag vet att jag kommer att vara ensam en hel del framåt. I mörkret. Med onda knän och en kropp som är mer som en urvriden disktrasa än något annat. Jag har gjort 81,2 kilometer och har varit ute i 11 timmar och 56 minuter. Sinnessjukt!

En halvmara kvar. När jag svänger ut från stationen och ut på asfaltsvägen, som tillslut ska leda in mig på en stig runt hela Blue Lake, börjar jag gråta igen. Varför gör jag det här mot mig själv? Jag springer 100 meter och går 100 meter, det är allt mina knän klarar nu. Fy fan! I det här tempot är jag framme inatt. Att gå 2 mil tar alldeles för lång tid, det kommer inte att funka. Jag måste hitta ett sätt att ta mig fram med något som liknar löpning! Men det går inte. Det går bara inte. Benen vill men knäna säger stopp. Jag börjar oroa mig för att det är något allvarligt fel med dem. Tänk om jag aldrig läker ihop? Jag gråter lite till. Tanken på att bryta nu finns dock inte, har jag tagit mig över 8 mil så kan jag fixa 10. Längtar hem. Kommer på att min kärlek kommer ner hit om en dryg vecka och gråter lite mer. Bestämmer mig för att göra den här sektionen för honom. När jag kommer fram till den sista stationen vid Redwoods är det ju bara en halvmil kvar. 5 ynka kilometer! Bit ihop nu!

Rundan runt sjön blir hemsk. Hade jag varit pigg hade det varit en underbar löprunda men nu är det bara en lång pina. Folk passerar mig. Jag gör allt jag kan för att kunna springa något steg här och där, men mest får jag ta mig fram genom en gångart som ligger någonstans mellan snabb promenad och jogging i snigelfart. Det är ett typ av galoppsteg där högerbenet får ta mer stryk än det vänstra, eftersom mitt knä på den sidan är over and out. Det har checkat ut. Jag är konstant törstig och vill dricka mer än jag får. Nästa aid station ligger för långt bort för att jag ska kunna dricka så mycket som jag vill. En kille passerar mig i ett tempo som ligger långt under mitt eget uppvärmningstempo. Come on friend, you can do it! säger han när han släpar sig förbi. I’ll wait for you with a high five at the finish line! Det ger mig lite kraft tillbaka och jag testar att springa lite snabbare än jag borde. Knät verkar må bättre av det än att såsa omkring som jag hittills har gjort, och plötsligt ligger jag i 5.30-tempo på flacken utan att grina illa av smärta. Men när nästa nedförsbacke kommer är jag körd, jag måste gå. När jag når ut till bilvägen igen stannar en bil. Det är Arnaud – en fransk fotograf som har varit med och filmat under veckan. Han skriker ”you have to finish!” och jag förklarar att jag är trött som en apa. En bit längre fram står han igen och som tur är är jag inte längst nere i den mörka mentala källaren då. Jag kan t.o.m. springa en bit för att få till en bra bild. Då kan jag ju inte vara så trött trots allt?

Tarawera Ultramarathon

Smile to the camera!

Jag stapplar vidare och undrar hur långt det är kvar. Klockan har tappat signalen igen och jag rör mig framåt i blindo. Det är inte så mycket löpning längre men jag får upp en hyfsad fart när jag går. Jag börjar gråta igen när jag inser att det snart nog bara är en mil kvar. En enda liten mil! Känner mig sen lite uppgiven när jag förstår att det är nästan 2 timmar till om jag tvingas gå hela vägen in i mål. Min mentala kurva dunsar ner i botten. Igen. Dessutom blir det mörkt och jag får sätta på mig pannlampan. Jag har verkligen sprungit sedan soluppgången och hela jävla dagen. Tar en bild och ler, bara för sakens skull. Det känns lite bättre då. Fake it ‘til you make it, liksom.

Tarawera Ultramarathon

En mörkrädd svenska på väg in i bushen…

När det är mörkt på Nya Zeeland så blir det mörkt. På riktigt. Kolsvart. Jag hade inte sett någonting alls utan min lampa och jag är så glad att jag har den. Min mörkrädsla orkar inte tränga sig igenom min känsla av utmattning så jag tänker inte ens på att jag är ensam ute i skogen. Jag vill bara ta mig in i mål nu och allt annat spelar noll roll. Ett steg i taget, sakta men säkert framåt. Banan är tillbaka in i skogen och det går återigen uppför. I leran. As usual. Även om jag hade kunnat springa nu så hade jag inte vågat. Risken att trampa snett här i mörkret är överhängande, helst då det dessutom är dimmigt och lampan inte riktigt når sin fulla potential. Jag lägger ner tanken på att ens försöka springa och går så snabbt jag kan. Ett par löpare passerar men mest är jag ensam. Alla är trötta nu och ingen har krafter kvar att spurta såhär några kilometer innan mål. Jag gissar att väldigt många har brutit redan, vädret har minst sagt varit utmanande och jag har sett en och annan i sjukvårdstälten. Ingen hade kunnat föreställa sig de här förhållandena och jag är plötsligt glad och tacksam över att ha tagit mig såhär långt. Tårarna kommer igen. Det finns inget som gör mig så blödig som total fysisk utmattning. Jag tar mig samman snabbt och fokuserar på mina fötter som halkar runt på marken. Plötsligt dyker en funktionär upp i mörkret. One kilometer to the next aid station. Jag börjar gråta igen.

På kontrollen vid Redwoods vet kärleken inga gränser. Alla funktionärer som står där överöser oss löpare med beröm och energi, och de hjälper oss med allt vi ber om. Ingången till stationen pryds av en bild av Batman. Det känns bara rätt för tillfället. Låtsas att jag är Batman för en stund. Jag fullständigt häller i mig vatten, jag är genomsvettig och så törstig. Jag kommer på mig själv med att sakna regnet och är så tacksam att det inte har varit en solig dag. Jag hade förmodligen dött av värmeslag. Min hunger är för tillfället icke existerande och jag har svårt att få i mig energi. Tvingar i mig en mugg Coca-Cola och en bit banan. Den vänder sig nästan i magen. Jag vill bara in i mål nu. Det är helt ofattbart att det bara är 5 kilometer kvar och jag ler inombords när jag tänker på det. En halvmil! Det blir mitt kortaste stopp under hela loppet och jag trampar vidare. Mot mål!

Redwoods – Government Gardens, Rotorua

Det är nära nu, jag vet det. Distansen jag har kvar är som min transportlöpning hemifrån och till jobbet. Det är ingenting. Jag vill bara springa allt vad jag orkar men mina knän säger bestämt stopp nu. Det går inte. Jag tar upp min svenska flagga som jag burit i min väska hela dagen. Som enda svensk i startfältet tänker jag springa med den resten av vägen. Det känns bra att äntligen få ta upp den, även om jag egentligen hade tänkt vänta till upploppet. Men jag håller den i handen redan nu, som en vän som springer med mig den sista biten. Den sista biten! Jag går så snabbt jag bara kan och säger högt till mig själv: jag kommer att klara det, jag kommer att klara det. Känslan av seger kryper sig på och jag börjar återigen gråta. När jag känner den karaktäristiska sulfat-lukten från vulkaniska Rotorua blir jag lycklig i hela kroppen. Jag blir omsprungen av både en och två löpare, men jag bryr mig inte nu. De senaste 7 milen har jag tvivlat ordentligt fram och tillbaka på om det här ens är möjligt. Kan jag verkligen springa 10,2 mil? Jag har svaret nu. Ja, jag kan faktiskt det. Det går inte snabbt framåt men det finns inte den minsta risk att jag bryter nu. Jag kommer att ta mig i mål. Maxtiden är 24 timmar och till den har jag mer än 9 timmar. Jag kommer att få min medalj och jag kommer snart att få sätta mig ner för första gången sedan klockan 7 imorse. Fy fan vad underbart!!!

Jag kommer fram till Lake Rotorua. Jag sprang här i onsdags morse och jag känner igen mig. Det är inte alls långt kvar nu, jag vet det. Musiken från Government Gardens kryper närmare. Jag ryser i hela kroppen. En kvinna springer förbi med sina två söner – runt 3-5 år – som sällskap. Det är så gulligt att jag gråter ännu mer. Vilken känsla för den mamman som har kämpat här ute i 15 timmar nu! 15 timmar ja. Innan jag åkte ner hit sa jag till mig själv att jag kommer att vara så sjukt nöjd om jag går i mål under 15 timmar. Det var innan jag visste att det skulle regna oavbrutet i ett dygn innan starten och sedan nästan hela loppet. De där 15 timmarna har precis gått nu, men jag bryr mig inte det minsta. Att jag ens tar mig i mål idag är helt jävla fantastiskt. Jag har aldrig tvivlat så mycket på mig själv och min förmåga som idag. Demonerna har försökt stoppa mig så många gånger men de lyckades inte. Jag kommer att klara det!

En funktionär dyker upp, han sitter skönt på en stol bredvid banan. Han låter mig veta att det är en enda ynka kilometer kvar och jag är nära att bryta ihop. Jag börjar springa. Det går i ett par hundra meter, men jag måste växla ner och gå igen. Mina knän skriker och vill inte ta ett steg till. Spara dig till upploppet, tänker jag och går så snabbt jag kan. Ännu en orange väst dyker upp. I’m the last marshall before the finish line, just take left to the parking lot and you’re almost there. Jag piper fram ett thank you med tårarna rinnande nedför mina kinder. Government Gardens tornar upp sig framför mig och nu ser jag målrakan! Den lyser i alla färger och jag hör musiken pumpa. Jag börjar springa igen. Fråga mig inte hur jag gör men jag gör det. Den här gången tänker jag inte börja gå.

Jemma och Kaz står och skriker ett par hundra meter från mål. Go Sweden!!! Jag gråter och får inte fram ett ljud. När jag svänger in på upploppsrakan skriker jag rakt ut – YES! Jag vet att jag har klarat det nu, och även om mina knän skriker STOPP!!! så kan jag inte sluta springa. Det är exakt den här känslan jag har väntat på hela dagen, sedan klockan 7 imorse. Publiken jublar, jag springer om en kille som stapplar fram och jag känner mig som en flygande superhjälte! Fy fan om folk visste vilket krig jag har fört med mig själv idag…jag är så ofattbart, fantastiskt lycklig över att ha 50 meter kvar av de helt sjuka 102 kilometerna. Min glädje vet inga gränser. Jag har klarat det! När jag korsar mållinjen går luften ur mig helt. Paul – chefen över hela Tarawera Ultra-organisationen – tar emot mig med en kram och min medalj och jag fattar inte att det är sant. JAG GJORDE DET!

TUM_2018_033420

Paul Charteris och jag i en segerkram. Arnaud i bakgrunden.

Klockan visar 15 timmar och 15 minuter men just nu är det bara siffror för mig. Jag skiter blank i tiden och är bara så sjukt lycklig över att få vila. Klockan är 22.25 på kvällen och jag har varit igång sen klockan 7. Kaz och Jemma kommer och kramar mig. Jag kan inte sluta le. Sjukvårdstältet tar emot mig för obligatorisk invägning, och släpper mig med orden ”you look great”. Tack. Det är precis så jag känner mig.

GREAT.

Tarawera Ultramarathon finisher

Känslan!

Slutade tillslut på plats 24 av kvinnorna och plats 10 i min åldersgrupp. Total placering blev 145 av endast 389 löpare i mål. Det var 579 anmälda så 190 personer tog sig inte i mål.