Browsing Category

lopp

löpning lopp

Löparåret 2018 i backspegeln

2018 års tillbakablick på löparåret känns väldigt speciell. Att se tillbaka på alla mina lopp och träningspass under det gångna året väcker så mycket glädje! Det får mig att känna en enormt stor tacksamhet till min kropp. Enligt Strava har jag spenderat ungefär 1300 kilometer i mina löparskor under året och sprungit hela 9 lopp. Det är dags att knyta ihop löparsäcken för i år. Häng med på en resa genom mitt löparår 2018!

Januari

Året började sådär. Min rygg krånglade en hel del och bästa Susanne på Löparakuten gjorde sitt bästa för att hålla den i schack. Löpningen gick ok men stressen över mitt livs längsta lopp som väntade i februari växte för varje dag. Försökte ignorera ryggen allt jag kunde, men den var verkligen inte hundra. Körde coachpassen med mina klienter, men min egen löpning fick ta ett steg åt sidan i slutet av månaden. David påminde mig om att min rygg brukar höra av sig inför längre lopp. Stress triggar igång nervsystemet och ger smärta. Inte konstigt att jag var lite stressad när jag skulle springa tresiffrigt antal kilometer för första gången i livet.

Februari

Den 4:e februari flög jag till Nya Zeeland. Flygvärdinnorna gav mig fyra extra kuddar för att bygga upp en skön stol för min rygg. Oron växte eftersom stillasittande ofta är det värsta för onda ryggar. Försökte tänka på annat och tog mig hela vägen ner till Auckland utan alltför mycket smärta. Tre dagar senare stod jag på startlinjen för att ta mig an Tarawera Ultramarathon 102 km. Dagen innan, när jag hämtade ut nummerlappen, ilade ryggen men jag kände ingenting av den under mina 15 timmar och 15 minuter som jag sprang mellan Kawerau och Rotorua. Ingenting. Beställde ett blombud till Susanne och tackade för att hon än en gång hade trollat med min kropp. Jag springer bara tre gånger till under hela februari, kroppen har fullt upp med att återhämta sig…

Paul Charteris – en av loppets grundare – tar emot ALLA löpare vid mållinjen. Välbehövlig målgångskram.

Mars

Ryggen är tillbaka och kroppen återhämtar sig. 102 kilometer traillöpning sätter sina spår och benen svarar inte något vidare. Tog det lugnt med min egen löpning. Coachar mina klienter och styrketränar. Försöker ge tillbaka något till kroppen som har slitit. Avslutar dock månaden med tidigare inbokade Asics Premiärmilen i kylan. Springer de 10 kilometerna på överraskande 45.49. Ett fint bevis på att kroppen är på väg tillbaka!

Kall och glad efter Premiärmilen.

April

I april hittade jag ut i den svenska skogen igen. Åda Wild Boar Trail hade legat på min bucketlist ett tag och i år passade det äntligen in i kalendern! Jag fegade lite och valde den ”korta” distansen på 12 kilometer, men den skulle visa sig vara utmanande nog… Slet mig igenom banan på drygt en och en halv timme och missade precis pallen. En 4:e plats var jag dock mer än nöjd med!

Where I’m completely alive… Foto: Mikael Björklund

I april sprang jag också Tjejmilen 21k till förmån för Plan International Sverige och deras arbete för flickors rättigheter. En femtiolapp dyrare startavgift till något gott – jag älskar att det är så lätt att göra skillnad! Kände mig inte helt i form men gjorde överraskande mitt livs andra snabbaste halvmara – 1.39.27. Den ultrasega kroppen var tillbaka från äventyret på Nya Zeeland!

Girl power!

I slutet av april började min rygg bråka med mig igen. Extremt dålig timing eftersom jag i sista minuten hade bokat in mig själv på en träningsvecka på Playitas. Drömmen om att springa i bergen och lyfta tungt i gymmet byttes till långa promenader, lätt styrka, mycket sömn och många timmar vid (och i) poolen. Säkert precis det kroppen behövde allra mest. Fick till en enda löprunda i slutet av träningsveckan, men mest blev det en mental träningsvecka. Mycket välbehövligt för lite perspektiv på tillvaron.

Återhämtning deluxe.

Maj

Maj månad var en bra löparmånad! Jag löpcoachade som aldrig förr och fick till många egna pass. Jag älskar vårlöpning! Avslutade månaden med löprundor längs floden Arno som går igenom Florens. Det var varmt som attan men anpassar man längd och tempo så fixar kroppen värmen fint. ”Såhär varmt är det som tur är inte hemma” tänkte jag. Lite visste jag då att årets sommar skulle bli den varmaste ever…

Lugn och fin morgonlöpning med min kärlek i Florens.

Som grädde på moset toppades löparmaj av att jag sprang tillsammans med min kompis (trollkarlen) Daniel när han firade sitt 100:e runstreak-pass (han har nu sprungit över 300 dagar i rad). Min grymma bonusdotter hängde på hela 5-kilometersrundan – hennes livs första halvmil!

Bild: Daniel Karlsson

Juni

ASICS Stockholm High Five är ett nytt lopp som går dagen före Stockholm Marathon. Eftersom jag inte litade fullt ut på min rygg i ett helt marathon så valde jag att springa 5 snabba kilometer istället. Det var väldigt (väldigt!) varmt men ett otroligt kul lopp! Jag var klar på fina 21 minuter och 28 sekunder och knep 6:e-platsen i damklassen. Så oväntat!

Kokande målgång på Stockholm Stadion.

Formen höll i sig. Två veckor efter High Five sprang jag, som den blodgivare jag är, Blodomloppet 10 kilometer. Benen kändes urstarka och trots värmen tog de mig i mål under 45 minuter för första gången ever i loppsammanhang. 44.03 löd sluttiden och det räckte till en 8:e plats i damklassen!

Nöjd.

Juli/Augusti

Solen stekte från en klarblå himmel och jag kämpade med löpningen. Är det något jag har lite kämpigt med i löparskorna så är det värmen. Ett ökenlopp skulle utan tvekan vara min största utmaning…

Som tur var åkte jag till Tanzania som guide för Expeditionsresor två gånger under sommaren för att svalka av mig. Kilimanjaro två gånger på en månad är en utmaning för kroppen och min löpning fick ligga på ”ut och njut”-nivå. Jag sprang i Stockholm, i Dalarna och vid Höga Kusten. Den enda mulna dagen på hela sommaren passade jag på att köra långpass mellan Oxberg och Mora – en av mina favoritsträckor när jag är hos mamma i Dalarna.

En av många rundor på favoritgrusvägen. Hundra grader varmt.

September

I september drog jag än en gång på mig Plan International Sverige-kostymen för att springa Tjejmilen. Aldrig har jag lyckats springa loppet på under 45 minuter men i år kände jag att det fanns i benen. Mycket riktigt. Allt klaffade – kroppen, knoppen, vädret och humöret. Och pappa kom och hejade!!! 43.55 blev mitt officiella resultat och jag knep plats 91 av gud vet hur många tusen. Underbar känsla!

43.55 – ÄNTLIGEN!

15 dagar senare väntade mitt för året enda, och världens flackaste, marathon – BMW Berlin Marathon. Även mitt andra lopp bland de prestigefyllda Abbott World Marathon Majors. Kroppen hade varit stark men att försöka slå mitt personbästa på 3.30.08 från 2015 kändes inte rimligt. Mentalt eller inte, men jag kände av ryggen på flygresan ner till Tyskland och jag förberedde mig på att i värsta fall inte fullfölja. Att pressa sig igenom ett helt marathon om man har ont på ett dåligt sätt är inte särskilt smart.

Min kropp överpresterade dock som så många gånger förr. Jag gick ut hårt – runt 4.45 min/km – och kände ingenting i ryggen under hela loppet. Mycket överraskande lyckades jag hålla hela vägen in i mål och korsade mållinjen på ofattbara 3.27.07. 3 minuter snabbare än perset 2015. Då tränade jag dedikerat i 26 veckor inför loppet och sprang långpass nästan varje helg. I år tränade jag helt och hållet på känn. Körde korta och hårda pass istället för långa och sega. Intervaller och fartlek. Backar och spontana fartökningar. Tydligen var det helt rätt för min kropp. Viktigt att ta med sig när man läser proffstips från höger och vänster.

Extra kul att ha delat lopp med magiska Eliud Kipchoge när han slog världsrekord och sprang in på helt ofattbara 2.01.40! Mötte honom under min uppvärmning innan starten på morgonen och han såg ut att sväva ovanför marken.

3.27.07 – ett resultat långt ifrån min vildaste fantasi.

Bara en vecka senare drog jag iväg till England tillsammans med Marathongruppen för att springa ett av mitt livs roligaste lopp – Ragnar Relay White Cliffs. 28 mil stafett på den engelska sydöstkusten tillsammans med 9 andra lagkamrater. 26 timmar tillsammans i löparskorna och i våra pimpade vans. Jag har aldrig skrattat så mycket under ett lopp i hela mitt liv. Aldrig sovit så lite på ett dygn heller, iallafall inte i vuxen ålder.

Är det kostymtävling så är det. Ett självklart kostymval för ett gäng svenska vikingar!

Ragnar Relay Lake Mälaren går av stapeln mellan Mariefred och Stockholm i juni. 275 kilometer i fantastisk miljö och jag kommer inte att missa loppet för mitt liv! Det finns inte många platser kvar, så vill du vara med och springa så är det dags att dra ihop ett lag och anmäla sig nu. Jag kan garantera att det blir ett minne för livet!

Oktober

Efter årets sista lopp varvade jag ner tävlingsnerverna. Sprang kyliga och syrerika höstrundor och njöt av regn och rusk. Oktober bjöd också på ett kärt återseende och härliga backpass i Hammarbybacken. Ett av mina absoluta favoritpass i Stockholm!

Hammarbytjåkka!

I oktober gjorde också min grymma bonusdotter premiär med nummerlapp på bröstet. Grisiga, utmanande Kalvruset övervanns och jag fick stolt stå vid sidan och heja tillsammans med hennes pappa och lillasyster. Jag kan verkligen rekommendera Kalvruset till alla barn och ungdomar som vill ha en kul utmaning!

Grymma Klara!

November

Även november bjöd på ett kärt återseende. Hemma hos mamma i Dalarna passade jag på att besöka Gesundaberget för några vändor. Lite mer utmanande än Hammarbybacken och med mycket bättre utsikt. Mitt hjärta bultar lite extra hårt för Dalarna och platser som denna.

Siljan från Gesundaberget.

I november fick jag också springa i underbara Central Park igen. Det är något väldigt speciellt med att springa i New Yorks lunga och jag är glad att jag fick dela en av rundorna med min kärlek. Det är fint att kunna springa tillsammans 

Jacqueline Kennedy Onassis Reservoir – en klassiker!

På tal om att springa tillsammans. Att springa med vänner är också väldigt fint och det fick jag göra i november. Min fina vän Henke och jag var på samma kurs med Kay Pollak (rekommenderas!) och fick en fin morgonrunda i mörket tillsammans. Så värdefullt!

Glad kompislöpning i mörkret.

December

Vinterlöpning alltså. Bästa! Min grupp med nybörjare som jag coachar kämpade på och sprang i kyla och slask. Jag sprang mitt enda pass på löpband under hela 2018, enbart för att få kvalitet när det var för halt ute för att trycka på lite fart. Jag gillar verkligen inte löpband och förstår att man inte fastnar för löpning om man står där och harvar.

December bjöd ju också på årets kallaste runda – julaftonsrundan i -20,2 grader. Med en tunn merinobuff över munnen och lagom tempo i benen så var det dock inga som helst problem. Det finns verkligen inga dåliga väder för löpning!

-20,2 grader och helt LJUVLIGT!

För att sammanfatta löparåret 2018: vilket jävla år!

Personbästa (med nummerlapp):
5 km 21.28
10 km 43.55
Marathon 3.27.07

Distansrekord:
102 km Tarawera Ultramarathon

…plus ett otal fina rundor som jag inte glömmer. Min kropp har varit starkare än någonsin och den har presterat långt över förväntan!
TACK älskade kropp för allt du står ut med ♥ ♥ ♥

° ° ° ° ° °

När jag tittar framåt mot 2019 ser jag både Boston Marathon (äntligen!) i april och Chicago Marathon i oktober. Jag ser en flack halvmara på Cypern i mars och såklart Ragnar Relay Lake Mälaren i juni. De fyra loppen är inbokade och klara.

På min önskelista står också ett par roliga millopp och något lopp som spänner över mer än en dag. Ja, så kliar det såklart i ultranerverna…

lopp

Ragnar White Cliffs UK

28 mil. 10 taggade löpare. 2 pimpade vans. 26 timmar löparglädje!

Med en trött kropp, rejäl sömnbrist och väldigt mycket glädje ser jag tillbaka på en helt fantastisk helg i England. Ragnar White Cliffs UK gick av stapeln och jag var där!

Jag är lite snabb att tacka ja till saker ibland. Känns det rätt i magen så säger jag alltid ja istället för nej. Alltid. Utan att tänka efter. När jag fick frågan om jag ville hänga på till England och springa stafett i över ett dygn fanns det inte minsta tvekan om saken. Det var först efter en stund som jag insåg att det här galna löparäventyret skulle gå av stapeln bara 6 dagar efter Berlin Marathon…(race report från det loppet kommer, jag vet att några av er väntar!) Oh well, tacka nej kunde jag bara inte – det var fjärilsfest i magen när jag fick frågan!

923511dd-3962-4747-8614-a372a114a360

Vem tackar nej till det här? Bild: runragnar.com

Tänk er själva: du ska packas in i en av två pimpade lagbilar, tillsammans med totalt nio andra personer. Där ska du bo i ett drygt dygn. I mitt fall kände jag en av nio (Terese), och hon hamnade i den andra bilen.

Ulrica i full gång att pimpa bilen i Ragnar-anda.

Ulrica i full gång att pimpa bilen i Ragnar-anda.

Du blir tilldelad tre (sträcka 8, 18 och 28) av trettio sträckor (totalt 27 km), take it or leave it. Du få sen en utstyrsel som skall bäras på första sträckan (7,6 km) – en vikingaklänning med tillhörande stövlar, hjälm och yxa. Den andra sträckan är 8,7 kilometer, går strax efter midnatt ute på engelska landsbygden och du är mörkrädd. Din sista sträcka är 10,6 kilometer och ”the most challenging on the course”. Vad kan gå fel liksom?

Startklara. Inga konstigheter!

Startklara. Inga konstigheter!

Dags att springa!

10.30 går starten och Axel med jätteskägget, som hör till bil 1, ger sig iväg med stafettarmbandet runt handleden (tur att det inte är en stafettpinne eftersom han har sitt svärd att hålla reda på!). Sen har vi inte en lugn stund på ett drygt dygn. Bil 1 kör till nästa växling och vi i bil 2 ger oss av till växling 5 där vi ska börja vår löpning. När löpare 5 kommer dit ger sig löpare 6 från vår bil iväg och vi kör i ilfart till nästa växling för att möta upp löpare 6 och skicka iväg löpare 7. Bil 2 kör direkt till växling 10 och väntar in vår sista löpare, för att sedan börja om med löparna från sin bil. Och sådär håller vi på. Hela lördagen, hela natten och halva söndagen…och det är bland det roligaste jag har gjort när det kommer till löpning. Vi skrattar mest hela tiden. Övertrötta och ibland lite uttråkade. Taggade och sjukligt trötta om vartannat. Men mest skrattar vi.

Från en viking till en annan - en helt normal Ragnar-växling.

Från en viking till en annan – en helt normal Ragnar-växling.

Min första start (sträcka 7 för laget) går runt 16 på lördag eftermiddag. Dryga 7 kilometer på asfalt i vikingautstyrsel med yxa. Vi har tyvärr kört fel och kommer till växlingen senare än vi borde vara där. Kristina, som sprungit sträcka 7, är redan framme och jag hinner bara hoppa ur bilen, ta över armbandet och störta iväg. Det har slutat regna – så skönt! Jag ser bara (= springer om) två andra löpare på hela sträckan och det känns lagom weird att springa runt i Broadstairs, en pytteort på Englands östkust, iklädd vikingadräkt…helt ensam. Berlin-benen känns dock starka och jag river av min sträcka snabbare än jag har planerat. Ett gäng med barn går på min trottoar och jag gömmer min yxa när jag möter dem. Jag passerar ”Viking Bay” med de färgglada sjöbodarna och jag imponeras av hur vackert det är, trots det gråa vädret och regnet som hänger i luften. Hit vill jag komma tillbaka!

ragnar white cliffs 3

En svensk viking i England. Foto: Ulrica

viking bay

Viking Bay. Stunning!

När alla fem i bilen har sprungit åker vi till växling 15 och jag somnar. Sover säkert 2h trots att klockan bara är runt 19. Så trött! 22.30 är det dags för vår bils första löpare James att sticka iväg igen, så strax innan det är det dags att tagga igång. Det spöregnar, blåser rejält och livet inne i vanen känns skönare än det utanför. När James sticker iväg kör vi vidare till nästa växling, sen är cirkusen igång igen. Växla, läsa karta, köra till nästa. Min nästa sträcka är 8,7 kilometer, går på engelska landsbygden i kolmörker. Och det regnar fortfarande. Jag är trött men det finns inget val att inte springa. Allt för laget. 00.09 sticker jag därför iväg iklädd obligatorisk reflexväst och pannlampa med bakljus. Det är underbart att springa! Mina ben springer av sig själva, jag känner mig inte särskilt mörkrädd trots att jag tänker på ”Morden i Midsomer” och jag bestämmer mig där och då att springa i mörker oftare. Mina 8,7 kilometer avverkas på knappa 42 minuter och jag känner mig helt oberörd. Oberörd och alldeles för endorfinspeedad för att sova…

ragnar white cliffs night run

Check på andra sträckan! Foto: Kristina

Att sova vid 03.30 när vi kommer fram till växling 25 för att vänta in morgonsträckorna är inte lätt. Halva bilen går in och lägger sig på golvet i en närbelägen byggnad. Jag stannar i bilen. Sover till och från men det blir ingen kvalitet. Det är sjukt kallt. Jag rör mig och larmet går eftersom bilen är låst. Somnar om. Vaknar av att jag fryser. Slumrar en minut. Vaknar. Larmet går igen. Byter sovställning. Somnar. Vaknar…och sådär håller jag på i några timmar. Det spöregnar när jag vaknar och jag fattar inte hur jag ska kunna förmå mig själv att springa min sista sträcka på knappa 11 kilometer, längs något som benämns som ”the most challenging leg on the course”. Thank you very much. Strax efter 8 sticker dock James iväg på sin sista sträcka och vår bils sista löparomgång är igång. Ingen återvändo!

Det blir en jobbig väntan i bilen. Regnet tilltar och det blåser rejält. Alltså rejält. En smärre storm. När jag kliver ut för att gå på toaletten innan min växling känns 10,6 kilometer löpning väldigt avlägset. Det finns väldigt väldigt många andra saker jag hellre skulle vilja göra. Stanna i den varma bilen t.ex. Men när klockan är 09.20 kommer Kristina in och jag måste ta över armbandet och fortsätta. Jag vet att det ska bli kuperat men förstår inte alls vad som väntar.

”Seven Sisters” väntar – en rad vita kalkklippor som är fantastiskt vackra en klar och fin dag. Nu spöregnar det häftigt, blåser storm och jag ser inte om det är vackert eftersom regnet piskar så hårt att jag måste hålla för både ögon och höger öra. Jag är dyngsur efter 5 minuter och jag inser att jag skulle ha tagit med trailskor eftersom den första halvmilen sker på blött gräs. Upp och ner, upp och ner, upp och ner och upp och ner. Genom fårhagar, över stenar och gropar, genom dyblött gräs och upp igen. Jag är helt slut och min kilometerfart som jag planerat kan jag se i stjärnorna efter. Det är tungt!

När jag efter en halvmil äntligen får svänga in från kusten och springa nedför får jag vinden rakt emot mig och regnet smattrar mot ansiktet. Jag skrattar lite för mig själv och undrar vad jag har gett mig in på. Det känns plötsligt rimligt att många ifrågasätter mina påhitt och äventyr. Konstigt nog tycker jag att det är lite härligt ändå. Det är skönt att få kämpa, slita och steg för steg ta sig mot målet. När jag når ner till asfalt känns livet lite lättare och benen visar att de är pigga trots allt. Jag åker bara med och låter benen springa på. Förutom en mötande bil som fullständigt duschar ner mig med en djup vattenpöl så är resten av sträckan ganska behaglig. Det spöregnar och blåser fortfarande men jag är glad att slippa det blöta gräset. De sista två kilometerna går undan och efter en timme är mina knappa 11 kilometer över. Jag premieras med en extra medalj – ”Cliff Conqueror” – när jag är klar och den känns väldigt välförtjänt!

cliff conqueror

En dyblöt och trött Cliff Conqueror…

Jag kliver helt dyblöt in i bilen. Vår näst sista löpare är ute och snart går vi i mål. Molnen skingras och solen kommer fram. Lite ironiskt är det ändå, men jag kan bara skratta åt det. Självklart skulle jag testas med regnstorm på min sista sträcka. Det räckte liksom inte med tusen höjdmeter när man har sovit minimalt och är seg som kola.

Strax efter 12 går vår sista löpare, och därmed hela laget, i mål i Brighton. Det blåser men regnet har dragit vidare. Vi har sprungit i ett svep i nästan 26 timmar och tagit oss nästan 28 mil, från Maidstone till Brighton. Det är en otroligt cool känsla att titta tillbaka på den långa sträckan vi har tillryggalagt tillsammans! Trots att jag gick i mål på min sträcka för ett par timmar sedan är det så skönt att ha hela laget innanför mållinjen, och äntligen få vila från kartläsning, stress och hets. Men det är samtidigt väldigt tråkigt att det här dygnet med alla skratt och incidenter är över. En dubbel känsla, som alltid när man har gått i mål.

finish line ragnar white cliffs

Känslan!

Reebok Ragnar White Cliffs är bland det roligaste jag har gjort i löparskorna. Den 15-16 juni nästa år kommer loppet till Sverige och sträcker sig mellan Mariefred och Drottningholm – hela vägen runt Mälaren!
Ragnar Lake Mälaren: 275 kilometer. 10 (eller 5 om man vill köra ultra!) personer. 2 bilar. Ett ton skratt. Jag ska sjävklart springa och jag längtar redan! Det blir garanterat ett minne för livet, precis som helgen som precis gick. Ses vi där?

Båda medaljerna och lagtröjan. Ragnar Coming Home = Ragnar kommer till Sverige!

Båda medaljerna och lagtröjan. Ragnar Coming Home = Ragnar kommer till Sverige!

Mina sträckor finns på Strava för den som är intresserad.

lopp

Tarawera Ultramarathon 102k – the aftermath

Det har gått en vecka sedan Tarawera Ultramarathon – det hittills längsta loppet i mitt liv (fullständig racereport finns här). Kroppen är mer eller mindre tillbaka, iallfall på ytan. Invärtes pågår det fortfarande tusen processer som jag inte kan ta på. Men jag vet att systemet jobbar på högvarv och därför tar jag det väldigt lugnt.

Jag var kvar i målområdet i en timme efter målgång. Min australiensiska familj väntade in Andrew (pappan) som gick i mål bara en kvar efter mig (bra gjort av en 53-åring!), och sen satt vi och lät allt sjunka in ett tag. Drack lite soppa. Åt apelsin. Skrattade åt vad vi hade gjort. Stapplade till bilen och jag fick skjuts hem.
Duschen var en pina p.g.a. mina fruktansvärda skavsår på ryggen (note to self: få hjälp att smörja baksidan med Sportslick även där du inte når nästa gång). Mina fötter var trasiga. Inte p.g.a. mina skor eller strumpor – som var väl testade och invanda – utan för att jag sprang nästan hela loppet med lera i skorna. Några timmar med sandpapper mot tårna är inte att rekommendera. Jag var inte hungrig när jag kom hem till hotellet, jag ville bara sova. Åt ett par nävar chips (saltsuget!) och drack en Resorb, sen somnade jag.

Gococo Tarawera Ultramarathon

Lerfest i duschen.

I söndags, dagen efter loppet, gick jag till apoteket rakt över gatan. Rådfrågade om mina skavsår på ryggen och fick träffa en läkare (det finns alltid en läkare på apoteken här = världsklass!). Köpte antiseptisk salva och grejer att plåstra om såren med. Fick hjälp av en sköterska att lägga om mina sår för att undvika infektion. Sådan fantastisk superservice!
På kvällen var det ”celebration dinner” på fin restaurang i Rotorua. Flip-flops var egentligen inte tillåtet men hälften av alla gäster hade det. Jag hade fyra tår omplåstrade och det var fler än jag som haltade runt väldigt långsamt i lokalen. Firade med ett glas lokal Shiraz och försökte äta från den fantastiska buffén, men aptiten fanns inte där. Ett par bitar lax och en massa grönsaker var allt kroppen ville ha. Var lite avundsjuk på alla som åt berg av den goda maten men jag kunde verkligen inte.

På måndagen, två dagar efter loppet, tog jag bussen till Te Kuiti för att hälsa på min vän Kate, som räddade mig under ett väldigt kritiskt tillfälle längs mil 300-milsvandring för drygt två år sedan. Fina Kate kämpar mot en tumör i levern, det gjorde hon redan då. Det gör så ont i mig att se denna vackra människa le och veta att hon har allt det onda i sin kropp. Min kära vän lät mig äta (aptiten tillbaka!), sov och vilade. En stor, mjuk säng och en fridfull trädgård där jag inte behövde umgås mer än jag orkade. Mat direkt från träden grönsakslanden och kärlek direkt från det varmaste hjärtat på Nya Zeelands nordö. Det finns ingen gräns för denna människas gästvänlighet och jag är för evigt tacksam för vår vänskap som startade i december 2015. Hon kommer för alltid att vara min extramamma på den här sidan av jorden.

IMG_9501

Så ekologiskt och närodlat det kan bli. Avocadon är perfekt mogen och har precis ramlat av sitt träd.

Därifrån förflyttade jag mig till Auckland för Robbie Williams-konsert(!) och vidare ut till Waiheke Island – ett riktigt återhämtningsparadis! Sol, flip-flops och sand mellan tårna. Precis vad jag behövde. Hjärnan känns lite seg och återhämtar sig fortfarande från lördagens pers. Det tar energi att övertala kroppen att springa i 10 mil… Dock börjar den redan smida nya planer och hitta nya äventyr. Jag gör mitt bästa för att tysta den.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Oneroa Beach – som balsam för ultrasjälen.

Fem dagar efter monsterloppet sprang jag mitt första pass. Tog det otroligt lugnt, stannade för att ta bilder och anpassade farten efter vad kroppen sa. Det första passet efter en sådan här utmaning är bara för att få igång kroppen igen, få lite cirkulation i musklerna och väcka systemet lite. Inget krav på prestation eller fart. Bara få andas och njuta av att få springa igen. Konstigt nog saknar jag det redan efter ett dygn eller två. Jag kunde inte önska mig en bättre plats att få ta min första löprunda på. Waiheke Island i morgonsolen är en magisk plats!

IMG_0030

Magi i löparskorna!

Att springa i 15 timmar är ingen lek för kroppen. Det är inte hälsosamt för fem öre. Redan efter en tredjedel av loppet passerade jag förmodligen hälsogränsen. Resterande knappt 7 mil var mer än vad kroppen egentligen vill. Vi är inga maskiner, även om vi vill tro det ibland. Jag tror det ganska ofta. Mitt pannben har växt sig väldigt tjockt genom åren via en jäkla massa mer eller mindre idiotiska utmaningar av olika slag. Det började oskyldigt med ett par halvmaror, sedan fick jag för mig att vandra de 80 milen längs El Camino till Santiago de Compostela och därifrån har det bara eskalerat.

Marathon (hittills fem gånger, anmäld till ytterligare två under 2018). Bestigning av Kilimanjaro. Hela vasaloppsleden på två varma sommardagar, helt ensam (utan ultraerfarenhet) innan Ultravasan föddes. 300 mil vandring genom hela Nya Zeeland. Fjällräven Classic. Ultravasan90 två gånger. 50 kilometer bergslopp på Elba. Lidingö Ultra två veckor senare. Bestigning av Jbel Toubkal, Nordafrikas högsta berg, i full storm. Jag vet att mycket av det jag gör inte är hälsosamt och jag vet att jag borde varva ner lite mer då och då. Det gör ont att springa långt och det tar tid för kroppen att läka ihop. Men jag vet också att där den fysiska hälsosamma gränsen är nådd tar något annat vid. Hälsa handlar ju inte bara om kött och blod.

Jag läste precis ut boken Springa med vingar. Det är en roman men beskriver på ett verklighetstroget sätt ett projekt att springa från Lund till Aten – 270 mil på 80 dagar. I boken pratas det om hur fysiska utmaningar – i synnerhet löpning – tar människan från livet till något annat. Alltet, som det förklaras i boken. Det låter närmast religiöst, men Dekius Lack som har skrivit boken är något på spåren. För någon som inte har upptäckt detta tillstånd ännu låter det som skitsnack, men vi som har lyckats nå känslan vet exakt hur det känns.

Det pratas mycket om runners high. Har man en gång nått dit vill man dit igen. Jag har känt det många gånger och känslan är beroendeframkallande. Innan jag började med långdistanslöpning visste jag dock inte att det finns något som letar sig ännu lite längre och till och med förbi runners high. Tillståndet jag hamnar i när jag springer långt och benen liksom trummar på av sig själva är precis det. Även de gångerna jag mentalt stålsätter mig och gråter för att fortsätta, så befinner jag mig fortfarande där. I något som överstiger allt annat. Trots att kroppen skriker av smärta finns en mental njutning som är svår att sätta ord på. En njutning över att du vet att det här är resan till målet. Målet som kommer att ge tusenfalt tillbaka. Bara de som har varit där förstår. Det sträcker sig långt förbi skavsår, ömma muskler och uppgivenhet över att ha långt kvar till mål.

Jag springer inte 102,4 kilometer för att det är bra för min fysiska hälsa. Jag gör det för att det ger mitt liv en större mening. Jag tävlar inte mot någon än mig själv och jag vill inte slå några rekord på de här långa distanserna. Jag vill bara komma åt den där känslan som ligger över allt annat. Min kropp får betala ett pris för min envishet och mitt driv för att nå den, det är jag medveten om. Jag tror dock att det priset är lägre än för någon som aldrig någonsin utsätter sin kropp för någon som helst fysisk utmaning. En sådan kropp vissnar sakta men säkert inifrån och dör tillslut av förlorad livsgnista.

Jag är glad att du springer istället för att vara drogmissbrukare, säger min mamma. Hon har antagligen rätt, som vanligt. Min löpning är min drog och jag är övertygad om att min kropp är mer än glad för det.

TUM_2018_033411

15 timmar 15 minuter och 25 sekunder senare. Beyond runners high.

PS. Ryggen är läkt, tårna mår bra och vilopulsen är tillbaka. Jag är snart ”normal” igen.

Tarawera Ultramarathon genomfördes till förmån för Cancerfonden. Vill du ge ett bidrag, klicka här. Du kan också swisha mig på 070-3072101 så ser jag till att pengarna hamnar där de ska. Varje liten krona tas tacksamt emot för att bekämpa den där jävla sjukdomen! Jag är dig evigt tacksam.