Browsing Category

lopp

lopp

En stor utmaning i mitt andra hemland

För exakt två år sedan traskade jag just nu runt på andra sidan jorden längs Te Araroa på min 300-milsvandring genom Nya Zeeland. Jag befann mig på andra halvan av nordön och var en dryg tredjedel in i mitt äventyr. Te Araroa tog mig genom ett helt land och stannar i mitt hjärta för alltid med alla de magiska platser jag fick se. Naturen är overkligt vacker och många gånger fick vyerna mig att rysa i hela kroppen. Berg och stränder. Vulkaner och böljande kullar. Trolska skogar och isblåa sjöar. Det finns inget som detta land inte har och jag tror att alla som har varit där längtar tillbaka.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Vem älskar inte detta?

Jag fick uppleva äkta kiwi hospitality och blev hjälpt av så många varmhjärtade människor. Sängplatser, mat, skjuts och kramar. Omtanke när jag behövde den som bäst. Nya Zeeland är fullt med underbara själar som har lämnat djupa spår i mig. Knappt en dag har gått sedan den 6 april förra året som jag inte har längtat tillbaka till detta magiska land på andra sidan jorden. Det finns vissa platser jag verkligen vill tillbaka till och andra som jag ännu inte har sett. Jag vill återvända och personligen tacka de som hjälpte mig. Nya Zeeland kommer för alltid att kännas som mitt andra hemland och en dag ska jag komma tillbaka.

I februari förra året – ungefär samtidigt som jag passerade Arthurs Pass på sydön efter drygt 2000 kilometer och bodde hos svenskättlingen Bill – vann Jonas Buud det 102 kilometer långa Tarawera Ultramarathon i Rotorua på Nya Zeelands nordö. Han gjorde det på 8 timmar och var 22 minuter före tvåan. Det kändes fint i dalahjärtat att han korsade den kokheta mållinjen i IFK Moras blåa linne. Vilken bragd! Någon vecka senare träffade jag Mike från Christchurch som varit farthållare till sin bror en del av loppet. Han vittnade om en otroligt vacker löparupplevelse.

ROTORUA, NEW ZEALAND - FEBRUARY 06: Jonas Buud of Sweden celebrates after winning the Tarawera Ultramarathon on February 6, 2016 in Rotorua, New Zealand. (Photo by Hagen Hopkins/Getty Images) *** Local Caption *** Jonas Buud

Rotorua, 6 februari 2016. Foto: Hagen Hopkins/Getty Images

I juli, tre månader efter att jag återvänt till Sverige, var jag sedan hemma i Mora för att springa det nya loppet Mora Trail. Kvällen innan bjöds vi deltagare på en föreläsning med Jonas och i slutet visade han en 30 minuter lång film från Tarawera Ultramarathon. Jag rös mig igenom hela klippet. Den karaktäristiska naturen som jag saknade så mycket. Kommentatorns Nya Zeeländska engelska som kändes så hemtam. Den mentala kampen mot tröttheten. Känslan att korsa mållinjen. Kämpaglöden. Känslan av att vara levande! Jag fick en tår i ögat, och då hade jag ännu inte ens testat att springa en ultra. Vilken känsla det måste vara!

Efter att senare i juli varit med på Buud & Breistrands UltraVasa-läger, och i augusti äntligen tagit mig an UltraVasan90, öppnade sig en helt ny löparvärld för mig. Visst hade det varit något speciellt med att springa ett marathon – det är väldigt långt – men det här var något helt annat. Ultralöpning tar känslorna till en helt annan nivå och det är så mycket spännande som händer med kroppen. Knoppen ska vi inte ens tala om. Trots att jag var mer än sliten i dagar efter loppet bubblade det en längtan i mig efter att få göra det igen.

I februari i år var Jonas Buud på Nya Zeeland för att springa Tarawera igen. Denna gång slutade han på en fin andraplats. För min egen del har det gångna året bjudit på tre ultralopp: Elba Trail 50 km, Lidingö Ultra 50 km UltraVasan90 än en gång. Min ultrakärlek har inte direkt blivit mindre. I våras började jag snegla mot det vackra Tarawera Ultramarathon och den kortaste distansen av de tre valbara – 62 kilometer. Kanske skulle jag faktiskt göra min dröm till verklighet? Jag har ju faktiskt inte varit i Rotorua där loppet går och tillbaka till Nya Zeeland vill jag så vansinnigt gärna. 62 kilometer kändes lite lagom med tanke på den något mer kuperade terrängen (jämfört med UltraVasan). Jag konsulterade Jonas för att se hur kuperat och tekniskt det är, och hans svar kom snabbt: ”Det är platt. Kör på 100 km vet ja!”.

Vad Jonas inte vet är att man inte ska säga sådana saker till mig. Det där fröt planteras och sen kan jag inte stoppa tanken från att växa: kanske ska jag köra 87 km istället, det är ju fortfarande kortare än UltraVasan? Plötsligt var resan till Nya Zeeland 2018 redan bokad i mitt huvud och jag väntade på att anmälan till Tarawera Ultramarathon skulle öppna. Hur f-n hände det?!

Döden i Evertsberg.

Död i Evertsberg efter UltraVasa-lägrets första dag förra året.

Några månader, och ytterligare en UltraVasan90, senare satt jag där vid min dator och klickade mig in på hemsidan. Anmälan har öppnat och mina ögon lyser. Wow! Bilderna från loppet är helt magiska och jag får rysningar. Nyhet för i år är att ännu en sträcka adderats: 100 miles (16 mil). Blixtsnabbt går min tanke från 87 till 102 kilometer. Nu är ju inte 102 kilometer den längsta sträckan längre, då finns det ju de som kommer att ha det mycket jobbigare…det gör ju att 102 inte känns värst längre. Det räckte visst som argument och PANG så har jag anmält mig till 102 kilometer och mitt livs längsta lopp(!?). Det är tyvärr så det är att leva med min hjärna, och nu sitter jag där med en startplats innan jag ens har bokat flygbiljetten…

Nu har jag en flygbiljett och den 4 februari flyger jag äntligen tillbaka till mitt andra hemland!
Starten i Tarawera Ultramarathon går den 10 februari klockan 07.00 i Kawerau och 102,4 trailkilometer bort väntar målet i Rotorua. Längs vägen ska jag bemästra 3950 höjdmeter (och 3700 meter utför). ”Platt” enligt Jonas Buud. 46 x Hammarbybacken fördelat på 10 mil för er andra som vill ha något att jämföra med. Alla detaljer kring banan finns att läsa här.

Tarawera ultramarathon 102k

Bansträckningen. Bild: Tarawera Ultramarathon

Elevation-profile-102km

Som Kay Pollak skulle ha sagt: LYCKA TILL! Bild: Tarawera Ultramarathon

Jag vet inte om det är möjligt att genomföra detta i den Nya Zeeländska sommarvärmen (heja mina Salomon-flaskor som ska ge mig en massa vätska!) i februari, men jag vill tro det. Vad jag dock vet med säkerhet är att jag än så länge är den enda anmälda svensken till distansen och att jag ska göra allt som står i min makt för att ta våra blågula färger hela vägen från start till mål. Dessutom vet jag att 100-mileslöparna kommer att ha det tuffare, och den tanken kommer att ta mig några extra steg när tvivlet kommer. Vad jag också vet är att jag kommer att behöva ert stöd längs vägen. Stöd som känns på riktigt. Formen är inte spikad än men på något sätt ska ni få chansen att vara med och bidra varje liten kilometer av de totalt 102.

Sist men inte minst – njut av de här 2 minuterna. Se glädjen och ta in känslan. Jag gråter varje gång. Om 55 dagar är det min tur.

PS. Texten jag lade ut härom dagen kommer från Tarawera Ultramarathon’s Instagram. In och njut! Och för sjutton – bildgoogla Tarawera Ultramarathon (<- eller klicka där)!

lopp

Berlin – jawohl!

Efter årets NYC Marathon fick jag otrolig mersmak att springa marathon. Stämningen under loppet liknade ingenting jag varit med om innan. Jag fullständigt FLÖG fram, iallafall de första 35 kilometerna. Egentligen hade jag bestämt mig för att jag var klar med asfaltsmaror redan efter det vidrigt regniga och kalla Stockholm Marathon (när jag missade mitt mål med några ynka sekunder…) 2015, min tredje Stockholms-mara i ordningen. Egentligen skulle jag inte ens börja springa marathon, vilket jag gjorde väldigt klart för min bästa vän Carro på den tiden hon sysslade med sådana dumheter. Men det är en helt annan historia. Hur som helst – förra året kom Aron Anderson och frågade om jag ville joina hans Team Aron på Stockholm Marathon 2016. Jag tackade såklart ja och det blev en underbar upplevelse tillsammans med ett glatt och starkt gäng!

13325715_10156999713835174_3575649962615260894_n

Team Aron, Stockholm Marathon 2016

Nu i år avslöjades att banan skulle dras om (alltså, det långa Djurgårdsvarvet är omdraget och vi slipper Västerbron en av två gånger!) inför 2018 års lopp, så då var jag ju bara tvungen(?) att anmäla mig igen. 2018 springer jag alltså här i Stockholm igen, trots att jag sprang mitt ”sista” 2015. I slutet av sommaren dök sedan NYC upp, och jag kunde självklart inte tacka nej till ett av världens sex World Marathon Majors-lopp i en av mina favoritstäder! När jag sprang i mål i Central Park den 5 november i år gjorde jag det med en helt annan känsla än i Stockholm 2015. Då var jag ledbruten efter 42,2 kilometer i regn och hård vind, i år var jag smått oberörd efter samma distans i perfekt väder och med världens bästa publik. Jag ville bara ha mer!

Dagen jag kom hem från New York, den 8 november, var också den sista dagen för att köpa en lott för att ha chansen att starta i Berlin Marathon 2018. Berlin är också en av sex lopp i World Marathon Majors. Det är också världens snabbaste (och såklart plattaste) marathon och där slås världsrekord på världsrekord. Senast sattes det av kenyanen Dennis Kimetto 2014 och tiden lyder 2.02.57(!!!). Det ger en kilometertid på 2.54 min/km…ganska precis 1 minut snabbare än vad jag körde gårdagens 1000-metersintervaller på. Sinnessjukt snabbt med andra ord (alltså värdlsrekordet, inte mina tusingar).

Det är svårt att få en startplats till Berlin. Man kan inte bara anmäla sig och springa. Nej, man måste kvala in på tid. En väldigt snabb tid. Som kvinna i min ålder måste jag ha sprungit ett marathon på under 3h(!) för att få anmäla mig. Om man (jag) springer en halvtimme långsammare än kvaltiden kan man köpa en lott och hoppas på det bästa. Samma dag som jag landade från New York i mitt post marathon-rus registrerade jag mig. Magkänslan sa väldigt starkt att Berlin 2018 är mitt. Igår – nästan 10 månader innan loppet – började dragningen, vilket jag hade glömt bort. Tills igår kväll när mailet kom.

CONGRATULATIONS, you made it! Jag kom med! Det kan verka väldigt märkligt att bli glad över att få springa 4,2 mil på asfalt i Tyskland, men sån är jag. Den 16 september nästa år, fyra dagar före min födelsedag, springer jag alltså världens snabbaste marathon i Berlin. Om det blir mitt snabbaste återstår att se. Går allt som det ska blir det iallafall mitt livs sjunde marathon, Stockholm Marathon 2018 inräknat. Spontant känns det väl lika bra att ånga på till tio marathon jämnt, eller? Kanske kan jag klämma in det innan min 40-årsdag 2019? Återkommer i frågan. Nu ska jag friska upp skoltyskan lite, jag har 41 veckor på mig.

735042_266513622_XLarge

Feelingen i NYC för 4 veckor sedan…jag tar med den till Berlin!

lopp

Post NYC Marathon

Kall men glad.

…och sen då? Vad hände efter loppet?

Efter målgången, som ligger i höjd med 67th Street på Central Parks västra sida, blir vi eskorterade hela vägen upp till 77th Street innan vi får lämna parken. Det är en promenad som normalt tar dryga 10 minuter, men idag går det inte särskilt snabbt för någon av oss. Det regnar fortfarande. Jag får en foliefilt att svepa om min blöta kropp och jag fryser så jag nästan skakar. Kroppen är tom på energi och jag blir snabbt kall när jag har slutat springa. Värmen från funktionärerna är dock tillräcklig. Varenda en av dem gratulerar oss alla till genomfört lopp – congratulations, I’m proud of you! – och jag känner mig som en superhjälte. En något urlakad superhjälte med ansiktet fullt av mascara och salt från alla liter svett, men ändå. Jag känner verkligen att det är speciellt att springa 4,2 mil. Speciellt på ett sätt som jag aldrig känt förut. Det är en härlig känsla efter allt slit!

Jag får en påse i min hand med diverse energi. Halvlitern med vatten sveper jag på stående fot, efter att en funktionär har hjälpt mig att öppna flaskan. Mina fingrar är för kalla för att skruva av korken. Påsen med Pretzels ser goda ut, även om jag inte gillar dem egentligen. Kroppen skriker efter salt och jag tuggar i mig några för att stilla det värsta behovet. Det finns inget av det andra som lockar, en massa sötsliskiga grejer som jag har noll sug efter när jag har levt på sockerstinn sportdryck i tre och en halv timme.

Det är en härlig post marathon-stämning där vi lufsar fram i snigeltempo, även om vi inte säger så mycket. Många står och stretchar längs stängslet. Någon ligger på gräset med benen i högläge mot en trädstam. ”Do you think they’re doing this on purpose – forcing us to keep moving?” frågar en väldigt trött man och jag svarar att det förmodligen bara är för att jävlas. Jag är inte så påverkad av promenaden utan tycker mest att det är skönt att få lite cirkulation i benen. Mina stortår tycker inte det, men de har slutat klaga och går bara med. Sjukvårdspersonalen pratar med alla som passerar, för att dubbelkolla att vi alla mår bra. Jag mår fantastiskt bra, förutom att jag fryser helt vansinnigt. Räddningen kommer en liten bit längre fram när vi alla får en varm och skön fleeceponcho att svepa om oss. Det känns som att komma till himlen.

Yoda.

Yoda.

Från att ha varit ett gäng med silvriga foliefiltar är vi nu ett gäng blåa spöken som skrider nedför Central Park West i regnet. Det är en lite kuslig stämning när molnen ligger låga över skyskraporna och vi går där helt tysta. I bakgrunden hör jag speakern välkomna löpare efter löpare in i mål. Jag är otroligt glad att jag har sprungit klart för idag och ringer ett samtal hem för att bli lite extra varm i hjärtat.

Det tar mig över en timme att gå till hotellet på 52nd Street, en promenad som annars tar en kvart. Jag har hört en siffra som säger att 2 miljoner amerikaner är ute och hejar på NYC Marathon och jag tror att hälften står precis där jag vill gå nu. Det är sjukt trångt och det går knappt att ta sig fram. Men jag orkar dock inte bry mig. Mitt enda fokus är att hitta något att äta och att ta mig hem till en varm dusch. Det är ganska kallt trots den generösa ponchon (Stockholm – var fanns den efter spöregnsmaran 2015?).

Central Park West - the horror movie.

Central Park West – the horror movie.

Jag är hungrig, det började kurra i magen strax efter 25 kilometer in i loppet. Sportdryck blir man som bekant inte särskilt mätt av. Jag slinker in på Pret A Manger och hittar en kalkonwrap med avocado som får det att vattnas i munnen. Den poncho-klädda mannen framför mig stapplar fram till kassan och köper en Coca-Cola. Han sveper den på stående fot. Alla har vi olika cravings efter en mara. Själv vill jag bara ha något salt, och jag blir glad när jag kommer på att det ligger en påse sötpotatischips hemma på rummet som jag och Camilla köpte igår. Vi skojade om att den som går i mål först får äta upp den, men det känns ganska orättvist eftersom hon startade 25 minuter efter mig. Nog för att hon är snabb, men att ta in 25 minuter på en mara är lite väl magstarkt.

Det är helt fantastiskt att gå genom stan. Alla – jag menar alla – jag möter stannar för att gratulera till prestationen. ”Congratulations – what an accomplishment!” Jag känner mig verkligen som en hjälte, och det slår mig att 42 kilometer faktiskt är ganska långt trots allt. Det känns inte alls i kroppen att jag har sprungit ett marathon och jag bara ler åt känslan. Den är fantastisk!
Väl hemma på Sheraton Times Square hyllas jag av portvakterna. En av dem frågar om min tid och blir smått förkrossad när det visar sig att jag har slagit hans personliga rekord med 5 minuter. Vi kör en high five och jag får äntligen komma in i värmen.

IMG_8145

Yoda i hissen.

När jag äntligen får av mig skorna förstår jag varför jag har haft ont i tårna. Mina stortår är förstorade och jag får punktera en blodblåsa under höger stortånagel innan jag får ta en väldigt efterlängtad, varm dusch. Oh, the glory of marathonlöpning… Precis när jag är färdigduschad trillar Camilla hem, och det visar sig att hon har sprungit bara 41 sekunder snabbare än mig. Hon har precis samma sköna känsla i kroppen och känner sig lika stark och endorfinpumpad!

Efter after run-middag på La Scaletta och ett glas rött sover jag som ett barn på natten. Morgonen efter känns kroppen oberörd, så när som på ömma tår och lätt träningsvärk i vaderna. Jag har aldrig någonsin känt mig så fräsch efter en mara och vi firar det med en delikat gröt – och äggfrukost på Le Pain Quotidien. NYC Marathon går till historien som en helt magisk upplevelse och jag skulle inte bli förvånad om jag kommer tillbaka en dag…

IMG_8162

Ser ni mitt namn?