Browsing Category

lopp

lopp

Löparåret 2017 i backspegeln

2017. Vilket år det har varit! Efter Ultravasan i augusti förra året sa jag till mig själv att jag nog skulle lägga av med långlopp nu. Det är ju inte sådär värst hälsosamt för kroppen. Ni som har hängt med vet att det inte riktigt blev så. Kanske kommer jag aldrig att kunna sluta springa långt. ”Bättre det än att du knarkar” som mamma brukar säga. Eller som jag brukar intala mig själv när jag har som ondast under ett lopp: det är bättre att springa långt än att inte röra sig alls. Det är dags att blicka tillbaka på det händelserika året som gått, ta en titt i backspegeln och knyta ihop årets löparsäck.

Januari

Årets första månad är ett svart streck i träningskalendern. Jobb och stress genomsyrade mina dagar och min högerfot gjorde vansinnigt ont efter en löprunda under julhelgen. Bästa David på Löparakuten, aka Trollkarlen, gjorde sitt bästa för att få min kropp på banan men det gick bara inte. Jag kunde inte springa en enda meter på hela månaden och var extremt frustrerad över att smärtan aldrig klingade av. Det finns dock ingen skada David inte har lyckats fixa på mig så när han körde fast förstod jag att boven i fotdramat var jag själv. Eller åtminstone stressen jag utsatte min stackars kropp för. ”Åk på semester, ditt nervsystem är orubbligt och kroppen svarar inte på behandling” sa David och jag löd tillslut, när jag insett att jorden inte slutar snurra för att jag är borta i en vecka.

Februari

Jag startar mitt februari på ett soligt Kap Verde. Min resa skulle egentligen gå till Gambia, men sittande president Jammeh ville annat. Han vägrade lämna plats för sin efterträdare och kaos utbröt. Ving ställde in min resa. Eftersom jag hamnade i paradiset på ön Sal antar jag att det fanns en mening med det som hände. Under en vecka sov jag 12 h/natt, tränade ingenting mer intensivt än promenader, drack noll droppar alkohol och läste fem böcker. Jag återvände till Sverige som en ny människa. Dagen efter jag kom hem knäckte David loss mina låsningar så att smärtan i foten försvann. Veckan efter smög jag igång med löpningen igen och smärtan har inte kommit tillbaka sen dess. Än en gång räddade David min löpning.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Sal, Kap Verde. Rena medicinen för en stressad kropp.

Mars

Sista veckan i mars åker jag på löparresa med Team Nordic Trail till underbara Atlasbergen. Jag är överlycklig över att jag kan springa igen! I en veckas tid springer vi mellan berberbyarna. Vi sover på enkla ställen, äter fantastisk mat och skrattar så vi kiknar. Jag springer smärtfritt över 7 mil under veckan, pussar getungar och bestiger Nordafrikas högsta berg Jbel Toubkal (4167 m.ö.h.) i -20 grader och 25 sekundmeter i vinden. Det blir ett minne för livet och jag rekommenderar alla att åka till Atlasbergen. Det är en helt magisk plats!

I snöstormen mot toppen av Jbel Toubkal. Foto: Anders Hellstrand

I snöstormen mot toppen av Jbel Toubkal. Foto: Anders Hellstrand

April

Team Nordic Trail har vårläger i Hellasgården. Jag springer i skogen (Hellas är underbart!) och föreläser om min vandring genom Nya Zeeland. Jag får fina ord av deltagarna och blir varm i hjärtat.
I slutet av månaden åker jag, även denna gång med Team Nordic Trail, till den fantastiska ön Elba utanför Toscanas kust. Jag ska springa Elba Trail 20 km, men dagen innan start byter jag distans till 50. ”Många byter från den långa till den korta, men det här har vi aldrig varit med om” skrattar arrangören och jag undrar lite nervöst vad jag har gett mig in på. Facit blir mitt livs längsta riktiga traillopp, med mer utmanande terräng än jag hade anat. 3800(!) höjdmeter och stekande sol. Fyra gånger över berg och tillbaka ner till havsnivå. Halvmilsuppförsbackar som aldrig verkar ta slut. Jag är ute och springer i 10 h och 53 min, och springer i mål på 12:e plats av kvinnorna. Det är brutalt varmt, bland det absolut jobbigaste jag har varit med om och alldeles, alldeles underbart. Här finns min race report.

62DE7FF0-28CA-447F-A938-9CC842738ABF-1301-000000C392D9A7D3

Trött som en apa men still smiling… Foto: Elba Trail

Maj

Första helgen i maj, bara två veckor efter Elba Trail, springer jag mitt livs andra 50-kilometerslopp. Lidingö Ultra står på agendan och det är som ur är plattare än Elba. 765 höjdmeter känns som en lek. Det är dock 5 mil och det är ju långt, oavsett höjdmeterna. Min enda önskan är att springa ett jämnt och fint lopp under 5 timmar. Jag är inte återhämtad sedan Elba 14 dagar tidigare och får slita lite. Abborrbacken kommer två(!) gånger. Springer in på 4.57.01. Min sista kilometer är den snabbaste på hela loppet. Jag har inte ont någonstans! I januari kunde jag inte springa alls och nu har jag sprungit två ultror på två veckor. Kroppen (och David) är verkligen fantastisk(a)!

IMG_5210

Trött och glad efter målgång. Foto: moi

Juni

Sommaren kommer och jag springer sköna pass på känsla. Mora Armatur kontaktar mig och frågar om jag vill coacha ett team – Team Mora One – mellan Sälen och Mora i årets Ultravasan 90 i augusti. Jag lovade mig själv förra året att inte göra om 9 mil, men det pirrar i hela magen när jag får frågan och jag säger ja. Vi får in över 600 ansökningar och jag förstår att ultralöpning är något som lockar många. Mitt fokus hamnar på teamets träning och min egen löpning rullar på lugnt och fint. Utan vidare värst plan.

Juli

Jag har semester och är överallt och ingenstans. Dalarna. Köpenhamn. Dalarna igen. Göteborg. Passar på att packa min bästa löparrygga och ta bussen till Oxberg och springa de knappt 3 milen tillbaka hem till Mora när jag ändå är i Dalarna. Inser att jag ska springa 90 km nästa månad och blir lite stressad. Hammarbybacken återupptäcks, jag kör 10 varv och svetten sprutar. Men mest av allt tränar jag helt utan plan. Känslan och vad jag är sugen på för dagen får helt och hållet styra.

I Mora efter 30ish kokande varma kilometer.

I Mora efter 30-ish kokande varma kilometer längs vackra Vasaloppsleden.

Augusti

Årets åttonde månad inleds med Ölandsbesök och löpning på vackra Alvaret. Jag kör några vändor runt Källtorpssjön i Hellas i stekande sommarsol. En vecka innan Ultravasan springer jag spontant STHLM Urban Trail, 10 km på ett par sekunder över 45 minuter. Jag passar på att springa till starten på morgonen och hem igen efter loppet, så jag springer nästan 20 km den dagen. Bra sätt att lura hjärnan för att få ihop ett långpass.

Lördagen den 19 augusti vid midnatt startar jag och Team Mora One i Sälen för den 9 mil långa vägen till Mora. Dryga 16 timmar senare är vi framme och passerar den klassiska målportalen. Det regnar i nästan 10 timmar och hela laget kämpar som superhjältar! Läs hela den långa race reporten här… Jag återhämtar mig snabbt som ögat och är igång och springer igen redan efter några dagar(!). Augusti kröns av en spontan chans att starta i TCS NYC Marathon den 4 november. Jag tackar tveklöst ja.

ultravasan målgång

Team Mora One, i mål efter 90 kilometer och dryga 16h…

September

Jag är anmäld till drömskt vackra Höga Kusten Trail den 2 september, bara två veckor efter 9-milaäventyret mellan Sälen och Mora. Höga Kusten längtar jag alltid till och loppet har jag väntat på länge. Ultravasan dök dock upp efter att jag anmälde mig till HKT och jag tar det mogna beslutet att avstå. Kroppen är inte återhämtad och jag orkar inte ladda om – varken fysiskt eller mentalt – för över 4 mil traillöpning. För första gången på länge lyssnar jag på kroppen och låter bli att starta. Det blir en ganska jobbig men nyttig mental prövning att vara kvar i Stockholm och titta på bilder från ett soldränkt Skuleberget.

Några dagar senare spontananmäler jag mig till Stockholm Halvmarathon. Jag ser det som ett träningspass inför NYC Marathon, sätter upp ett rimligt mål på sub 1.45 och springer i mål på 1.43.55. Jag konstaterar att det var bra att jag hoppade över Höga Kusten Trail, kroppen är inte riktigt tillbaka. Det tar uppenbarligen mer än tre veckor för min kropp att vara fit for fight efter ett 90-kilometerslopp, även om vi gick stora delar av det. Ingen surprise direkt men ett bra kvitto.
Telefonen ringer och jag tackar istället ja till att hänga med till Skottland och Speyside om en månad. Det känns som om attraktionslagen har slagit till. The Dramathon – en halvmara mellan whiskydestillerierna – står på agendan och jag har alltid drömt om att få se The Scottish Highlands. Ett perfekt sista långpass två veckor innan NYC-maran, tänker jag.

IMG_7232

September: lugna pass i hemmaskogen istället för bergslopp vid Höga Kusten.

Oktober

Oktober inleds med en date med Hammarbybacken. Jag testar löparstavar för första gången och får ett helt annat tryck uppför. Underbart! Benen är tillbaka med besked och jag känner mig stark. Åtta vändor blir det, och två veckor senare är jag tillbaka och kör tio. Backträning börjar segla upp som en träningsfavorit. Effektivt och pannbensbyggande!
Den 21 oktober springer jag ett av mitt livs skönaste traillopp (eller lopp överhuvudtaget): The Dramathon. Jag bestämmer mig för att springa på känsla hela vägen. Säckpipan innan start ger mig en tår i ögat och sen springer fötterna av sig själva genom lera och blöta löv. I mål är jag 3:a bland damerna, vinnare av ”kvinnor upp till 39 år” och totalt 11 i loppet. Jag fattar ingenting men får en otroligt härlig känsla inför New York, ett av mitt livs drömasfaltslopp. Race reporten från vackra Skottland finns här.

Start your day strong! throwback to 11k into #thedramathon #dramathon #trailrunning #running #salomonslabsenseultra #gococomoment #polarv800 #löpning #scotlandrunning

10 km in i The Dramathon – flyger fram på mina Salomon S-Lab Sense Ultra! Foto: The Dramathon

November

Första dagen i november flyger jag till New York med Springtime Travel. Stan tar emot oss med sol och 24 plusgrader. Vi morgonjoggar i Central Park varje morgon i tre dagar fram till loppet. NYC Marathon är bättre än jag i min vildaste fantasi hade kunnat föreställa mig. Publiken! Banan! Känslan! ALLT! Utan några vidare långpass under året springer jag över mållinjen bara knappt 7 minuter långsammare än mitt personbästa från 2015 (då jag tränade dedikerat i 26 veckor inför loppet). Jag är överväldigad över vad kroppen klarar om man har kul och ler längs vägen. Och har 2 miljoner amerikaner som hejar, såklart. Race reporten är lång och finns här.

735042_266088408_XLarge

En glad Helena når mållinjen på 3.37.07…

December

Årets sista månad handlar inte alls om att tävla. Den handlar om förberedelse för mitt livs längsta lopp, som jag springer den 10 februari nästa år. Jag inleder månaden med 10 varv upp och nedför en frostbiten Hammarbybacken. Springer långpass i ett kallt och rått Hellas. Återvänder till Hammarbybacken och njuter av vintersol och nysnö. Jag känner mig så mycket starkare och hyser en stark hatkärlek till backen. Under luciaveckan drämmer jag plötsligt till med en mil runt Kungsholmen på 44 minuter och 8 sekunder – min snabbaste på år och dar. Kombinationen skrota alla mellanmjölkspass, addera ett par styrkepass i veckan och träna och vila med fokus verkar onekligen fungera för min kropp.
December avslutas med ömsom frostbitande, ömsom snöpulsande vinterlöpning ”hemma” i Dalarna. Kanske hinner jag med någon runda uppe i Jämtland också innan vi vänder blad till 2018. Då vill jag fortsätta att upptäcka världen (och mig själv) i löparskorna, och jag börjar med årets kanske största utmaning redan i februari. Wish me luck!

Hammarbybacken i snöskrud.

Toppen av Hammarbytjåkka i snöskrud.

 

Dalarna i mitt hjärta.

 

Jag har hittills sprungit knappt 1318 kilometer i år, ett snitt på 3,6 kilometer per dag…

lopp

En stor utmaning i mitt andra hemland

För exakt två år sedan traskade jag just nu runt på andra sidan jorden längs Te Araroa på min 300-milsvandring genom Nya Zeeland. Jag befann mig på andra halvan av nordön och var en dryg tredjedel in i mitt äventyr. Te Araroa tog mig genom ett helt land och stannar i mitt hjärta för alltid med alla de magiska platser jag fick se. Naturen är overkligt vacker och många gånger fick vyerna mig att rysa i hela kroppen. Berg och stränder. Vulkaner och böljande kullar. Trolska skogar och isblåa sjöar. Det finns inget som detta land inte har och jag tror att alla som har varit där längtar tillbaka.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Vem älskar inte detta?

Jag fick uppleva äkta kiwi hospitality och blev hjälpt av så många varmhjärtade människor. Sängplatser, mat, skjuts och kramar. Omtanke när jag behövde den som bäst. Nya Zeeland är fullt med underbara själar som har lämnat djupa spår i mig. Knappt en dag har gått sedan den 6 april förra året som jag inte har längtat tillbaka till detta magiska land på andra sidan jorden. Det finns vissa platser jag verkligen vill tillbaka till och andra som jag ännu inte har sett. Jag vill återvända och personligen tacka de som hjälpte mig. Nya Zeeland kommer för alltid att kännas som mitt andra hemland och en dag ska jag komma tillbaka.

I februari förra året – ungefär samtidigt som jag passerade Arthurs Pass på sydön efter drygt 2000 kilometer och bodde hos svenskättlingen Bill – vann Jonas Buud det 102 kilometer långa Tarawera Ultramarathon i Rotorua på Nya Zeelands nordö. Han gjorde det på 8 timmar och var 22 minuter före tvåan. Det kändes fint i dalahjärtat att han korsade den kokheta mållinjen i IFK Moras blåa linne. Vilken bragd! Någon vecka senare träffade jag Mike från Christchurch som varit farthållare till sin bror en del av loppet. Han vittnade om en otroligt vacker löparupplevelse.

ROTORUA, NEW ZEALAND - FEBRUARY 06: Jonas Buud of Sweden celebrates after winning the Tarawera Ultramarathon on February 6, 2016 in Rotorua, New Zealand. (Photo by Hagen Hopkins/Getty Images) *** Local Caption *** Jonas Buud

Rotorua, 6 februari 2016. Foto: Hagen Hopkins/Getty Images

I juli, tre månader efter att jag återvänt till Sverige, var jag sedan hemma i Mora för att springa det nya loppet Mora Trail. Kvällen innan bjöds vi deltagare på en föreläsning med Jonas och i slutet visade han en 30 minuter lång film från Tarawera Ultramarathon. Jag rös mig igenom hela klippet. Den karaktäristiska naturen som jag saknade så mycket. Kommentatorns Nya Zeeländska engelska som kändes så hemtam. Den mentala kampen mot tröttheten. Känslan att korsa mållinjen. Kämpaglöden. Känslan av att vara levande! Jag fick en tår i ögat, och då hade jag ännu inte ens testat att springa en ultra. Vilken känsla det måste vara!

Efter att senare i juli varit med på Buud & Breistrands UltraVasa-läger, och i augusti äntligen tagit mig an UltraVasan90, öppnade sig en helt ny löparvärld för mig. Visst hade det varit något speciellt med att springa ett marathon – det är väldigt långt – men det här var något helt annat. Ultralöpning tar känslorna till en helt annan nivå och det är så mycket spännande som händer med kroppen. Knoppen ska vi inte ens tala om. Trots att jag var mer än sliten i dagar efter loppet bubblade det en längtan i mig efter att få göra det igen.

I februari i år var Jonas Buud på Nya Zeeland för att springa Tarawera igen. Denna gång slutade han på en fin andraplats. För min egen del har det gångna året bjudit på tre ultralopp: Elba Trail 50 km, Lidingö Ultra 50 km UltraVasan90 än en gång. Min ultrakärlek har inte direkt blivit mindre. I våras började jag snegla mot det vackra Tarawera Ultramarathon och den kortaste distansen av de tre valbara – 62 kilometer. Kanske skulle jag faktiskt göra min dröm till verklighet? Jag har ju faktiskt inte varit i Rotorua där loppet går och tillbaka till Nya Zeeland vill jag så vansinnigt gärna. 62 kilometer kändes lite lagom med tanke på den något mer kuperade terrängen (jämfört med UltraVasan). Jag konsulterade Jonas för att se hur kuperat och tekniskt det är, och hans svar kom snabbt: ”Det är platt. Kör på 100 km vet ja!”.

Vad Jonas inte vet är att man inte ska säga sådana saker till mig. Det där fröt planteras och sen kan jag inte stoppa tanken från att växa: kanske ska jag köra 87 km istället, det är ju fortfarande kortare än UltraVasan? Plötsligt var resan till Nya Zeeland 2018 redan bokad i mitt huvud och jag väntade på att anmälan till Tarawera Ultramarathon skulle öppna. Hur f-n hände det?!

Döden i Evertsberg.

Död i Evertsberg efter UltraVasa-lägrets första dag förra året.

Några månader, och ytterligare en UltraVasan90, senare satt jag där vid min dator och klickade mig in på hemsidan. Anmälan har öppnat och mina ögon lyser. Wow! Bilderna från loppet är helt magiska och jag får rysningar. Nyhet för i år är att ännu en sträcka adderats: 100 miles (16 mil). Blixtsnabbt går min tanke från 87 till 102 kilometer. Nu är ju inte 102 kilometer den längsta sträckan längre, då finns det ju de som kommer att ha det mycket jobbigare…det gör ju att 102 inte känns värst längre. Det räckte visst som argument och PANG så har jag anmält mig till 102 kilometer och mitt livs längsta lopp(!?). Det är tyvärr så det är att leva med min hjärna, och nu sitter jag där med en startplats innan jag ens har bokat flygbiljetten…

Nu har jag en flygbiljett och den 4 februari flyger jag äntligen tillbaka till mitt andra hemland!
Starten i Tarawera Ultramarathon går den 10 februari klockan 07.00 i Kawerau och 102,4 trailkilometer bort väntar målet i Rotorua. Längs vägen ska jag bemästra 3950 höjdmeter (och 3700 meter utför). ”Platt” enligt Jonas Buud. 46 x Hammarbybacken fördelat på 10 mil för er andra som vill ha något att jämföra med. Alla detaljer kring banan finns att läsa här.

Tarawera ultramarathon 102k

Bansträckningen. Bild: Tarawera Ultramarathon

Elevation-profile-102km

Som Kay Pollak skulle ha sagt: LYCKA TILL! Bild: Tarawera Ultramarathon

Jag vet inte om det är möjligt att genomföra detta i den Nya Zeeländska sommarvärmen (heja mina Salomon-flaskor som ska ge mig en massa vätska!) i februari, men jag vill tro det. Vad jag dock vet med säkerhet är att jag än så länge är den enda anmälda svensken till distansen och att jag ska göra allt som står i min makt för att ta våra blågula färger hela vägen från start till mål. Dessutom vet jag att 100-mileslöparna kommer att ha det tuffare, och den tanken kommer att ta mig några extra steg när tvivlet kommer. Vad jag också vet är att jag kommer att behöva ert stöd längs vägen. Stöd som känns på riktigt. Formen är inte spikad än men på något sätt ska ni få chansen att vara med och bidra varje liten kilometer av de totalt 102.

Sist men inte minst – njut av de här 2 minuterna. Se glädjen och ta in känslan. Jag gråter varje gång. Om 55 dagar är det min tur.

PS. Texten jag lade ut härom dagen kommer från Tarawera Ultramarathon’s Instagram. In och njut! Och för sjutton – bildgoogla Tarawera Ultramarathon (<- eller klicka där)!

lopp

Berlin – jawohl!

Efter årets NYC Marathon fick jag otrolig mersmak att springa marathon. Stämningen under loppet liknade ingenting jag varit med om innan. Jag fullständigt FLÖG fram, iallafall de första 35 kilometerna. Egentligen hade jag bestämt mig för att jag var klar med asfaltsmaror redan efter det vidrigt regniga och kalla Stockholm Marathon (när jag missade mitt mål med några ynka sekunder…) 2015, min tredje Stockholms-mara i ordningen. Egentligen skulle jag inte ens börja springa marathon, vilket jag gjorde väldigt klart för min bästa vän Carro på den tiden hon sysslade med sådana dumheter. Men det är en helt annan historia. Hur som helst – förra året kom Aron Anderson och frågade om jag ville joina hans Team Aron på Stockholm Marathon 2016. Jag tackade såklart ja och det blev en underbar upplevelse tillsammans med ett glatt och starkt gäng!

13325715_10156999713835174_3575649962615260894_n

Team Aron, Stockholm Marathon 2016

Nu i år avslöjades att banan skulle dras om (alltså, det långa Djurgårdsvarvet är omdraget och vi slipper Västerbron en av två gånger!) inför 2018 års lopp, så då var jag ju bara tvungen(?) att anmäla mig igen. 2018 springer jag alltså här i Stockholm igen, trots att jag sprang mitt ”sista” 2015. I slutet av sommaren dök sedan NYC upp, och jag kunde självklart inte tacka nej till ett av världens sex World Marathon Majors-lopp i en av mina favoritstäder! När jag sprang i mål i Central Park den 5 november i år gjorde jag det med en helt annan känsla än i Stockholm 2015. Då var jag ledbruten efter 42,2 kilometer i regn och hård vind, i år var jag smått oberörd efter samma distans i perfekt väder och med världens bästa publik. Jag ville bara ha mer!

Dagen jag kom hem från New York, den 8 november, var också den sista dagen för att köpa en lott för att ha chansen att starta i Berlin Marathon 2018. Berlin är också en av sex lopp i World Marathon Majors. Det är också världens snabbaste (och såklart plattaste) marathon och där slås världsrekord på världsrekord. Senast sattes det av kenyanen Dennis Kimetto 2014 och tiden lyder 2.02.57(!!!). Det ger en kilometertid på 2.54 min/km…ganska precis 1 minut snabbare än vad jag körde gårdagens 1000-metersintervaller på. Sinnessjukt snabbt med andra ord (alltså värdlsrekordet, inte mina tusingar).

Det är svårt att få en startplats till Berlin. Man kan inte bara anmäla sig och springa. Nej, man måste kvala in på tid. En väldigt snabb tid. Som kvinna i min ålder måste jag ha sprungit ett marathon på under 3h(!) för att få anmäla mig. Om man (jag) springer en halvtimme långsammare än kvaltiden kan man köpa en lott och hoppas på det bästa. Samma dag som jag landade från New York i mitt post marathon-rus registrerade jag mig. Magkänslan sa väldigt starkt att Berlin 2018 är mitt. Igår – nästan 10 månader innan loppet – började dragningen, vilket jag hade glömt bort. Tills igår kväll när mailet kom.

CONGRATULATIONS, you made it! Jag kom med! Det kan verka väldigt märkligt att bli glad över att få springa 4,2 mil på asfalt i Tyskland, men sån är jag. Den 16 september nästa år, fyra dagar före min födelsedag, springer jag alltså världens snabbaste marathon i Berlin. Om det blir mitt snabbaste återstår att se. Går allt som det ska blir det iallafall mitt livs sjunde marathon, Stockholm Marathon 2018 inräknat. Spontant känns det väl lika bra att ånga på till tio marathon jämnt, eller? Kanske kan jag klämma in det innan min 40-årsdag 2019? Återkommer i frågan. Nu ska jag friska upp skoltyskan lite, jag har 41 veckor på mig.

735042_266513622_XLarge

Feelingen i NYC för 4 veckor sedan…jag tar med den till Berlin!