Browsing Category

minnen

el camino livet är nu minnen

Minnen

”Efter att ha tackat nej till att medverka i ett inslag om el camino i spansk tv igar lagade jag for forsta gangen egen middag pa harberget. En kulinarisk resa bestaende av tagliatelle, tomatsas och en burk tonfisk. Rivna morotter och ett skivat apple pa blev dock for mycket for de tva stackars italienskorna som satt mittemot mig…de tyckte formodligen redan att jag hade slaktat deras nationalratt big time med min burktonfisk. Forklarade for dem att det faktiskt ar gott, och de nickade och log men sag fortfarande ratt skramda ut. Whatever, gott var det, och kostade val sisadar en tia att kasta ihop.

Somnade innan 21, trots att det pagick en mindre konsert ute i koket. En av gubbarna hade hittat en gitarr och sjong Besa me mucho for full hals. Jag var dock trott pa gransen till medvetsloshet, sa jag sov som ett barn fram till 6. Vaknade med extrem traningsvark i rumpan, vilket jag skyller pa min 2 timmar langa backtraning med tung ryggsack igar morse… Kokade en ljuvlig grot som jag at med en massa goda frukter, och allt var frid och frojd. Valte dock 5 minuter senare ut en jattestor kaffe over hela bordet och hoppades i mitt stilla sinne att resten av dagen inte skulle ga i samma stil…

Halv atta var jag ivag, och siktade in mig pa forsta staden Cacabelos 15,5 km bort. Efter drygt en mil borjade en bonde en bit fran vagen att vinka valdigt orovackande. Bonder har nere hor i stort sett till de enda av det manliga slaktet som inte vinkar for att ragga, sa jag stannade. ¡El camino no va aqui!(el camino gar inte har). Forklarade for honom att jag precis sett en skylt som pakade hitat, men han gav sig inte. ¡No, no…es el camino atlernativo, es unos 6 kilometros más! Jahapp, en alternativ vag med 6 extra kilometer forbi en kyrka mitt i ingenstans. Tack, men nej tack. Han forklarade den ”riktiga” caminons vag, forbi vingarden en bit bort och till vanster. Tackade for hjalpen och vande. Motte en tysk, forklarade laget och han insag att han inte var overdrivet sugen pa 6 bonuskilometer, sa han vande ocksa och viskade scheisse ett par ganger. Vi tog sallskap en halv kilometer, hade ett samtal pa en skon tyskengelska och sa sen hej da. Han hade startat 7 dagar innan mig och var imponerad over mitt tempo…som jag skulle fa ata upp senare.

En kaffe blev det saklart i Cacabelos, sen vidare mot Villafranca del Bierzo, en bit pa 7,2 km som kandes som en halv evighet. Ett tag trodde jag verkligen att jag hade irrat bort mig totalt bland alla vinrankor och var tvungen att ta upp min iPhone och kolla kompassen. Sag att jag var pa vag osterut, vilket inte kandes helt hundra, men jag fortsatte. Passerade en pytteliten by med fem hus och fragade en señora om jag var ratt ute. Joda, det var jag. Bara att trampa vidare, och efter vad som kandes som ett par mil vinfalt kom jag antligen fram till min lilla by, dar jag at lite lunch bestaende av….ja, gissa? Bocadillo con tortilla española – check! Det kommer att spruta omelett ur mina oron snart, men det ar ju vansinnigt gott…

Efter lunch kande jag mig lite trott, och unnade mig att for forsta gangen ta upp min iPhone och kora lite offline-Spotify. BIG mistake. Ar man en person som lever med musik, inte klarar en dag utan musik och fullstandigt alskarmusik kan det visst handa nagot om man inte lyssnar pa just musik pa 14 dagar. Tre gitarrackord och jag borjade grata hysteriskt. I nastan en halvtimme gick jag dar bredvid motorvagen, lyssnade pa den ena minnesframkallande laten efter den andra och grat hejdlost. Ratt marklig kansla kan jag saga. Plotsligt tog tararna dock slut, och jag insag att jag hade rett ut ett och annat av det jag hade med mig i min mentala packning till Spanien. Skont. Nar jag vaknade upp ur min koma var jag redan i Trabadelo, som var nasta by. Tiden mellan de tva byarna var bara borta, sparlost, och jag kande mig 5 kilo lattare efter alla tarar.

Precis efter mitt lilla breakdown, det andra pa 15 dagar, sag jag en man sitta vid en rastplats. Hallo – was ist los? Warum bist du so langsam? (hej – vad hander? Varfor ar du sa langsam?). Min kare tysk, som pa nagot markligt satt hade passerat mig. Kanske gick jag fel dar bland vinrankorna anda, vad vet jag? I don’t wanna know.
6,1 km efter tyskmotet kom jag iallafall fram till Vega de Valcarce, dar jag ska sova inatt. Harberget ags av en brasilianska, sa om en halvtimme vankas det brasiliansk middag och lokalt vin. Misstanker att det blir en ratt tidig kvall idag igen, det tar pa krafterna att traska omkring i solen en hel arbetsdag. Imorgon har jag dessutom den varsta stigningen sedan forsta dagen, 700 meter pa 7 km upp till O Cebreiro. Tar det direkt efter frukost, da ar jag som starkast! Sen vantar 2 mils nedforsbacke…trevligt.
Dag 15 ar avklarad, och jag forstar inte hur langt jag har gatt egentligen. Det har kommer att ta tid att smalta. Nar jag har gjort det ska jag svara pa alla era fragor och beratta allt. Ha en fin kvall, imorgon tar vi en bit till. Kram till er alla!”


Det där skrev jag för fyra år sen, när jag bara hade fem dagar kvar på min 20 dagar och 80 mil långa vandring genom Spanien. Fyra år sen, och jag kan fortfarande känna känslan av frihet. Smärta. Glädje. Sorg. Hemlängtan. Lugn. Allt.
Snubblade över en bild på Facebook igår som gick rakt in i hjärtat och säger allt om hur jag ser på livet och vill leva…jag kommer för alltid att leva på mina minnen från de 20 dagar som har påverkat min person mest. Någonsin.
1978701_444448432357665_3572577908603295846_n
löpning lopp minnen träning träningsinspiration

Tillbakablick och längtan

Jag var till läkaren igår. Oftast går jag inte till läkaren när jag är förkyld eftersom man ändå bara brukar få höra att man ska gå hem och vila och vänta ut viruset. Den här gången är jag dock glad att jag gick dit. Sänkan var mycket högre än önskat, domen löd ”akut infektion och bör vila” och jag är nu hemma med en 10-dagars penicillinkur. Jag gillar inte antibiotika, men jag gillar inte att vara sjuk heller så nu är det bara att välja mellan pest eller kolera. Det är ju bara en förkylning trots allt, det är bara att härda ut.

Jag längtar dock efter att träna. Jag längtar gränslöst efter det. Jag saknar svetten, endorfinerna och de trötta musklerna. Nu på morgonen tittade jag tillbaka på mitt träningsår, lite för att sätta plåster på de blödande träningssåren. Det känns lite bättre nu när jag har konstaterat att min kropp har hängt på mitt träningståg hela året och att det kanske inte är mer än rätt att den får ett par veckors vila nu. Den är mer än värd det.

Tjejsnacklångpass med Anna. Otaliga tusingar. HotMojo i kubik. Mara(- och pannbens)träning på löpband. Strandlöpning på drömön Cuba. Nött åtskilliga backintervaller i källaren på jobbet. Varit nära att spy på Västerbron. Sprungit långpass utan vatten. Kämpat mig igenom min andra mara. Sprungit med Nike Run Club. Tränat med Team Nylén och tre hjältar i Rålis. Kört så många utfallssteg att jag inte ens kan räkna dem. Gjort lekparken till mitt gym. Sprungit hela Vasaloppet. Äntligen tagit tresiffrigt i marklyft. Sprungit runt ett helt land. Samlat in en massa pengar till Plan och betalat mina givare med en Tjejmil och 719 utfallssteg. Utbildat mig till löpcoach och gjort ett spyfärdigt maxpulstest. Sprungit längs gatorna i New York. Kämpat mig igenom intervaller så snabba att mina ben knappt har hunnit med. Blivit grymt mycket starkare, inifrån och ut.

Ibland är det nyttigt att titta i backspegeln, krama om sin kropp och låta den få vara lite trött och sliten. Längtar till 2014 gör jag dock ändå, jag ser en massa roligt i kikaren och välkomnar det nya och friska träningsåret med ett leende. Men nu ska kroppen få vila.

edorfiner

el camino minnen

Fina minnen

Igår när jag kom hem efter en mysig fikadate på Blueberry (hurra för ett bra matalternativ på Centralen!) satte jag mig och gick igenom gamla foton inför en coachingmiddag jag ska ha med en kund/vän ikväll. Hon ska ta sig an El Camino de Santiago och jag ska ge henne alla mina bästa tips. Kan inte annat än att längta tillbaka lite…har fortfarande, såhär tre år senare, lite svårt att smälta att jag har gått 800 kilometer i min ensamhet. Märklig känsla, minst sagt.