Browsing Category

motivation

motivation

#kvinnligaäventyrare

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

För någon månad sen skickade min mamma en länk till mig från lokaltidningen här ”hemma” i Dalarna (det är väl fortfarande hemma efter 18 års bortavaro?). Morakniv och Vandringsbloggen har tillsammans startat en kampanj för att inspirera och få fler kvinnor att upptäcka friluftsliv och våga ge sig ut på äventyr. Hurra!
Jag har genom åren stött på ett antal höjda ögonbryn när jag har berättat om mina ensamresor och äventyr, stora som små. 80 mils vandring längs El Camino 2010. Bestigningen av Kilimanjaro 2014. 3000 kilometer långa Te Araroa 2015/2016Var du inte rädd!? Frågan är självklart befogad men jag är näst intill 100% säker på att jag inte hade fått den om jag hade varit man. Trots att det är 2017 är det fortfarande uppseendeväckande att kvinnor ger sig ut på äventyr utan en man vid sin sida att hålla i handen.

Visst har jag varit rädd. Min mörkrädsla har gjort sig påmind både i Spanien och i mitt tält mitt ute i ingenstans på Nya Zeeland. Förhöjd puls i bilen på väg ut på safari i Ngorongoro i Tanzania när min guide ber mig låsa alla dörrar när han hoppar ut för att tanka: man kan inte lita på lokalbefolkningen här, en ensam vit kvinna i en bil är ett lätt byte. Naturens krafter har skrämt mig med oväder, vrålande floder och branta stup. Höjdrädslan har närmast förlamat mig på rangliga swingbridges. Ett olustigt möte med ett par smutsiga män längs en avlägsen stig utanför idylliska Waitomo på Nya Zeeland fick mitt hjärta att rusa. Visst har jag varit rädd, men vet ni – att vara lite rädd är inte farligt. Att vara lite rädd har för mig alltid förstärkt den härliga känslan efteråt.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Känslan när rädslan övervinns för en sekund och du vågar titta ner från bron…

Under en telefonintervju med P4 Stockholm efter min nominering till Årets Äventyrare fick jag frågan vad ett äventyr är för mig. Mitt svar var att äventyret för mig startar någonstans utanför min comfort zone. Märk väl: min comfort zone, inte någon annans. Det är en stor skillnad. Jag möter tyvärr alldeles för många, speciellt kvinnor, som tittar på andras äventyr och tänker att de aldrig kommer att kunna ta sig dit. Gör inte det felet. Du har ingen aning om hur lång tid det har tagit för dessa människor att tänja på sina gränser. Bygga ut komfortzonen och långsamt bända ut väggarna med blod, svett och en massa tårar. Se istället dessa människor som inspirationskällor till att våga ta det där lilla steget ur ur din egen zon. Det är den enda zon du känner till och följaktligen den enda du kan laborera med. Allt annat vore orättvist.

Att kliva utanför sin comfort zone är för mig inte samma sak som att nödvändigtvis göra något okomfortabelt. Det betyder inte att du måste utmana dig själv till det yttersta och att mjölksyran ska spruta ur öronen. För mig startar äventyret redan när det där lilla pirret i magen känns. När hjärtat slår lite snabbare och fjärilarna flyger runt i kroppen. Sinnena skärps och det du ska ta dig för känns spännande och lite lagom utmanande. För en person är det att ta sig i kragen och dra ut på en löprunda trots spöregn, för någon annan är det att bestiga K2. Ingen människas äventyr är den andres lik, kom ihåg det.

Vad stark och modig du är! Jag vet inte hur många gånger jag har fått höra det. Modig och stark… jag!? Jag vet helt ärligt inte om mina äventyr har handlat så mycket om mod. Det som oftast driver mig är snarare min outsinliga nyfikenhet. Otaliga gånger har jag fortsatt framåt trots negativa tankar, brännande mjölksyra och gråten i halsen enbart för att jag inte kan låta bli att se vad som väntar på andra sidan nästa höjd, runt nästa hörn eller i dalgången som jag vet finns där framme. Hur ser det ut vid målet, är det som jag har fantiserat? Vilka känslor kommer att dyka upp när jag har klarat av det här som just nu är så in i helvete (ursäkta svordomen) jobbigt? På ett märkligt sätt har min nyfikenhet genererat en ibland ofattbar styrka att fortsätta.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Nästa markering sitter däruppe i molnen…inget vidare för en höjdrädd, men nyfikenheten vann även denna gång. Southern Alps, Nya Zeeland.

Jag föddes inte till äventyrare med en gigantisk comfort zone. Det finns det förmodligen ingen som har gjort. Det fanns en tid när det var en utmaning för mig att kliva ur tv-soffan (nej, jag skojar inte). Jag vaknade inte bara upp en dag och tänkte ”yes – jag ska ta på mig en 20 kilo tung ryggsäck och traska 300 mil genom ett okänt land!”. Tanken växte fram med myrsteg under många år och med hjälp av mindre utmaningar, oförutsägbara händelser och små äventyr längs vägen. Många som inte har träffat mig på några år känner inte igen den jag är idag. Mitt 20-åriga jag skulle förmodligen skaka på huvudet åt 37-åriga Helena som utan att blinka reser till Marocko för att bestiga Nordafrikas högsta berg i -20 grader och storm. Vi måste alla börja någonstans.

I love the smell of mosquito repellent in the morning...time for a hike through the woods! #hiking #trekking #dalarna #haglöfs #gococo_sportswear #V800 #outdoorwomen

Juli 2015 – något utanför komfortzonen på Siljansleden, 38 kilometers vandring till grannkommunen. Nu skulle jag inom min comfort zone kunna göra det vilken dag som helst och njuta varje sekund.

Alla människor känner ju inte ett sug efter äventyr, tänker du. Det gjorde inte jag heller. Dock tror jag att den som inte gör det bara inte har fått smak på det ännu. Lite som ett barn som ännu inte har smakat socker för första gången – det har liksom ingen aning om hur lätt man blir beroende och vilka lyckohormoner det kan utsöndra i kroppen. Det är helt omöjligt att förklara den explosion av må-bra-känslor som har kalas i kroppen efter att man klarat något man på förhand haft stor respekt för och känt ett uns av rädsla inför. Omöjligt att förklara men så förbannat underbart att uppleva! För mig har storleken på min comfort zone en direkt relation till kvaliteten på mitt liv. När zonen var liten var min livskvalitet utan tvekan lägre. Med större zon kommer ett större livsperspektiv och mer glädje. Mer livslust och långt fler positiva tankar. Jag är en helt annan människa idag än när jag tog mitt första steg på El Camino för ganska exakt 7 år sedan.

Så gör dig själv en tjänst, ta ett litet litet kliv ut ur din zon idag. Ta ett djupt andetag och låt det sjunka in. Lev. Life begins at the end of your comfort zone. Orden är på gränsen till tröttsamt slitna och klyschiga, men ack så sanna.

löpning morgon motivation

Guldstart

Vaknade av mig själv strax efter 7 och konstaterade att det snöade ute, att termometern visade noll grader och att det såg ut att blåsa en del. Inte mitt önskeväder med tanke på gårdagen, och det hade varit lätt att hoppa över den där planerade morgonrundan och stannat inne i värmen istället – det är nog precis det de allra flesta tänker en söndagsmorgon i april.

Känslan när jag satt i solen (som tittade fram tillslut…) på bryggan efter att ha tagit mig ur sängen, druckit en kopp varmt kaffe, dragit på mig löparkläderna och sprungit en lugn och fin runda på 8 kilometer vinner dock med hästlängder över att stanna kvar i soffan, och jag är så glad att jag återigen framkallade just den känslan när jag började överväga att hoppa över löpningen.

Har man en gång känt endorfinerna som kommer av tyst morgonlöpning – och dessutom lärt sig att plocka fram den känslan när latmasken är på väg att ta över – kan man inte låta bli att ge sig ut. Nu – storstädning!

Finaste rosa strumporna från Gococo kikar fram därunder…

motivation mysterier vila

Vad hände???

Ok, jag har drabbats av någon form av post-marathon-lathets-syndrom. Sen urladdningen i Stockholm för 26 dagar sedan har jag liksom inte haft någon vidare lust att träna alls. Resan till Toronto och New York kom ju som en skön återhämtning och tanken var att komma igång med träningen på allvar igen när jag kom hem till Sverige. Perfekt timing tyckte jag i mitt stilla sinne. Och visst – jag har fått till tre löppass sedan jag landade på Arlanda i torsdags, men tre pass på en vecka är ingen vidare träningsintensitet för mig…jag skulle faktiskt kunna sträcka mig så långt att jag helt enkelt ser tillbaka på den som en usel vecka…ur träningssynpunkt, that is.

Träningspassen har varit hur sköna som helst när jag väl har satt igång, men jag tar mig liksom inte iväg för att ta första steget. Nej, istället vill jag göra andra saker. Som att strosa runt på stan utan mål, fika med min bästa vän (som skickade ett kaffe-sms när jag var på väg in på gymmet, varpå jag vände och hoppade över träningen…eh?), gå på aw med mina bästa kollegor och komma i säng alldeles försent, sova bort en halv dag med öppen balkongdörr eller bara bli helt tagen av Dave Grohl och hans fantastiska Foo Fighters tillsammans med 30800 andra människor på Stadion. Ja, sådana saker.
Jag känner inte igen mig själv och det är lite läskigt. Min kropp skriker efter träning men huvudet vill inte. Jag har ingen lust.

Jag trivs bättre här…inte under korkeken men väl i min säng.

Är det någon mer som har känt samma sak efter en rejäl fysisk urladdning? Är det kroppen som fortfarande reparerar sig eller är det ren och skär lathet som har slagit till? Enlighten me, please…