Browsing Category

mysterier

motivation mysterier vila

Vad hände???

Ok, jag har drabbats av någon form av post-marathon-lathets-syndrom. Sen urladdningen i Stockholm för 26 dagar sedan har jag liksom inte haft någon vidare lust att träna alls. Resan till Toronto och New York kom ju som en skön återhämtning och tanken var att komma igång med träningen på allvar igen när jag kom hem till Sverige. Perfekt timing tyckte jag i mitt stilla sinne. Och visst – jag har fått till tre löppass sedan jag landade på Arlanda i torsdags, men tre pass på en vecka är ingen vidare träningsintensitet för mig…jag skulle faktiskt kunna sträcka mig så långt att jag helt enkelt ser tillbaka på den som en usel vecka…ur träningssynpunkt, that is.

Träningspassen har varit hur sköna som helst när jag väl har satt igång, men jag tar mig liksom inte iväg för att ta första steget. Nej, istället vill jag göra andra saker. Som att strosa runt på stan utan mål, fika med min bästa vän (som skickade ett kaffe-sms när jag var på väg in på gymmet, varpå jag vände och hoppade över träningen…eh?), gå på aw med mina bästa kollegor och komma i säng alldeles försent, sova bort en halv dag med öppen balkongdörr eller bara bli helt tagen av Dave Grohl och hans fantastiska Foo Fighters tillsammans med 30800 andra människor på Stadion. Ja, sådana saker.
Jag känner inte igen mig själv och det är lite läskigt. Min kropp skriker efter träning men huvudet vill inte. Jag har ingen lust.

Jag trivs bättre här…inte under korkeken men väl i min säng.

Är det någon mer som har känt samma sak efter en rejäl fysisk urladdning? Är det kroppen som fortfarande reparerar sig eller är det ren och skär lathet som har slagit till? Enlighten me, please…

funderingar morgon mysterier

>Är det verkligen rimligt?

>Det blev precis som jag sa. Fastnade i en av mina nya böcker och fick tillslut tvinga mig själv att släcka lampan strax efter 23, för att ens ha en chans att komma upp när klockan skulle ringa 04.50. Vaknade 00.48. Somnade. Drömde. Vaknade 04.10. Somnade? Oh no.
Är det särskilt rimligt att jag då sitter här, inte det minsta trött, utan pigg med ett stort leende på läpparna och en känsla i kroppen som mest kan jämföras med en miljon små färgstarka ballonger som släppts ut i det fria?
Inte mycket va.