Browsing Category

Polar

glädje löpning Polar positive thinking

Äntligen!

Jag har äntligen sprungit! Det var inte långt, det gick inte snabbt och jag slog inga världsrekord. Men jag är äntligen frisk från min elaka bihåleinflammation, min nya Polar V800 och de nya skorna fungerade som en dröm. Tusen tankar sorterades i 5 kilometer och det pirrar i magen när jag tittar framåt på allt jag hoppas kommer att hända det här året. JAG HAR SPRUNGIT!

Polar V800

löpning Polar V800 Stockholm

löpning Okategoriserade Polar sjukdom

Bihålor och endorfinlängtan

Ibland blir det inte riktigt som man har tänkt sig…men som man kanske hade misstänkt. Jag åkte upp till Dalarna för en dryg vecka sen för att hälsa på mamma över helgen. Jag har känt mig lite hängig de senaste veckorna, haft en molande huvudvärk och varit vansinnigt trött. Jag har p.g.a. det inte tränat ordentligt sedan 14 februari och en helg hos mamma kändes som helt rätt beslut för att bli helt frisk och utvilad igen. Mina sista timmar på jobbet var dock ovanligt ansträngande, jag kände att min röst inte bar riktigt och en lätt rethosta smög sig på. Tågresan blev hostig och sådär lagom obehaglig med ett märkligt kryp i kroppen.

Fredag morgon vaknade jag efter 8 timmars sömn men kroppen vaknade aldrig, inte på hela dagen. Jag och mamma tog en lugn långpromenad i snöfallet och när vi kom in tinade jag liksom aldrig upp igen. Fötter och händer var iskalla resten av dagen och jag kände mig allmänt hängig. Det planerade vinglaset på kvällen fick se sig besegrat av en ond hals och jag förstod att det var något på gång på riktigt.
På lördagen var sjukdomen ett faktum. Halsont, huvudvärk och täppt näsa. Moster kom förbi en sväng, tittade på min gråa uppenbarelse och frågade om jag hade feber…nej det tror jag inte, svarade jag. Jo, svarade termometern någon timme senare och visade 38 grader mot mina normala 36,5. Tack och hej, bara att bädda ner sig och konstatera första febern på ett par år.

Lördag kväll och hela söndagen var ett enda töcken av feber som toppades runt 39 grader, sömn, snorpapper och borttappade smaklökar. Hosta, halsont och täppt näsa. Huvudvärken från helvetet. Min resa hem fanns inte på världskartan, hur skulle jag orka resa i 4 timmar när jag inte ens orkade sitta upp i soffan? Nej, jag fick stanna kvar i mammas soffa.
Måndagen kom och febern gick ner, men huvudvärken blev om möjligt ännu värre. Smaklökarna fortsatte att sova och en förpackning med 150(!) näsdukar var förbrukade. En timme var tidsgränsen för hur länge kroppen orkade vara vaken, sen var jag tvungen att sova. 14-15 timmars sömn på ett dygn blev något typ av rekord.

På tisdag morgon ringde jag vårdcentralen på Mora lasarett, jag orkade inte med huvudvärken och kroppen som var helt avstängd. Fem minuter inne hos läkaren, ett par knackningar kring ögonen och en snabbsänka som visade 80 (i stil med lunginflammation…) istället för det önskvärda 5 eller lägre var tillräckligt för att konstatera en kraftig bihåleinflammation. Jahapp.
Så sjuk som jag har varit i veckan har jag inte varit på många år. Bihåleinflammation är verkligen ingen lek, och jag tackar högre makter för att det finns antibiotika. Idag, efter drygt tre dygn och 20 tabletter av de 60 jag ska äta innan jag är klar, orkade jag faktiskt ta en hel timme lång promenad. Visserligen i snigeltempo, men dock. För ett par dagar sedan orkade jag ju knappt gå från soffan till sängen.

Jag försöker att inte tänka på hur många löppass jag har missat under den dryga vecka som har gått, och jag har även försökt att inte stressa upp mig när det dagliga ”dagens träning”-mailet från marathon.se har dykt upp i inkorgen. Jag har bara klickat delete, tänkt att jag inte kan göra något åt saken och somnat om. Det har fungerat bra, antagligen för att jag har känt att det inte har funnits en chans i universum att jag skulle kunna träna…bara tanken på att springa har gjort mig yr i huvudet.

Nu däremot, när jag har kommit tillbaka till Stockholm efter en vecka i Dalarna och känner att det faktiskt är vår här, nu är jag sugen på att springa. Det gör ju inte saken bättre att jag äntligen har fått min nya värstingklocka från min nya sponsor(!) Polar och att mina efterlängtade Adidas Adizero Adios Boost 2 damp ner i brevlådan idag. Det spritter i benen och jag vill springa! Det är (bara) 85 dagar kvar till maran och jag känner att jag har väldigt många pass kvar som jag vill hinna få till…men jag måste verkligen vänta på kroppen nu, annars riskerar jag att vara sjuk resten av våren. Skynda långsamt, och har jag tur kan jag kanske kanske kanske köra ett lätt pass i mitten av nästa vecka.

Västerbron lyste retfullt i guld när jag tog min promenad för ett par timmar sen, som om den redan har vunnit slaget…men den 30 maj får den känna sig besegrad. Snart är jag tillbaka till 100%, och jäklar vad pigg och utvilad jag ska vara då!

IMG_4698