Browsing Category

resor

resor

En dröm blev sann

Atlasbergen. Jag vet inte hur många år jag har sneglat på bergskedjan som sträcker sig genom Marocko, Algeriet och Tunisien…jag har tappat räkningen. I höstas gjorde jag slag i saken och bokade in en löparresa med Team Nordic Trail (som några månader senare skulle komma att bli min deltidsarbetsgivare…) till detta efterlängtade resmål, och den 18 mars satte jag mig äntligen på ett plan mot Marrakech. Såhär en dryg vecka efter hemkomst tror jag fortfarande inte att det är sant.

Aldrig i mitt liv hade jag kunnat föreställa mig allt jag skulle få uppleva under en vecka. En enda ynka vecka av mitt liv. Flera dagars magisk löpning. Solgass. Så mycket skratt att magen krampade. Fantastisk marockans mat. Ny vänskap. Vyer som fick mig att tappa andan. Mjölksyra (alltså, mjölksyran!). Ett pumpande, glatt hjärta. Nordafrikas högsta berg (4176 möh) i -20 grader och stormbyar. Adrenalinrusher! Lycka. Än en gång har jag verkligen fått känna att jag lever. Lever på riktigt.

Drömmer du, precis som jag, om Atlasbergen? Tveka inte. Åk. Nu.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

PS) Team Nordic Trail har fortfarande enstaka platser kvar på resan som går i oktober

Okategoriserade resor

Kilimanjaro – the end

Den sista dagen – dag 6 – vaknar jag i mitt tält med ett ryck. Klockan är redan 6 och jag har sovit oavbrutet i 11(!) timmar! Konstigt nog är jag fortfarande trött, ögonen är fulla av grus och ögonlocken tunga. Det är dock ingen idé att försöka sova igen, vi kommer att bli väckta om en halvtimme och risken är att jag är ännu tröttare då. När jag börjar röra på kroppen inser jag att träningsvärken i mina ben kan vara den värsta jag har känt…någonsin. Det gör nästan ont när jag ligger stilla och inte ens rör mig, och jag bävar inför dagens vandring som ska ta oss ca 1500 höjdmeter ner till Mweka gate. Hur ska jag klara av 3 timmars nedförsbacke med de här låren!?
Frukosten är magiskt god, jag är så hungrig att jag egentligen skulle kunna äta nästan vad som helst men gröt, omelett och pannkakor(!) känns överlyxigt just den här morgonen. Vid frukostbordet pratar vi om vårt fantastiska äventyr vi har bakom oss, och ingen av oss vill riktigt att det ska vara över, även om vi alla verkligen ser fram emot en dusch och en lat eftermiddag vid poolen på hotellet i Moshi. 07.30 ger vi oss iväg och jag tar för sista gång rygg på min hjälte Salim.

DCIM100GOPRO

Det gör ont. Känseln i tårna är borta och varje steg brinner i benen. Jag fryser men kokar samtidigt. Jag måste fokusera på något annat än att jag går och att kroppen värker. Regnskogen är fantastiskt vacker och jag tar upp min kamera och låtsas att jag är fotograf. Inte tänka på att det gör ont, tänk bara på att skogen är vacker. Dirk och Saskia pratar på flamländska, Salim och Mndeme är tysta och jag går i min egen värld. Jag tänker tillbaka på allting, att jag faktiskt stod på Afrikas högsta berg igår och det bränner lite i ögonen när jag tänker på att jag redan är på väg ner igen. Jag försöker ta in allt det vackra runt mig och vara glad över att jag har fått vara med om det här, snarare än att vara ledsen över att det snart är slut. Dagens svåraste uppgift. När Salim ber mig att vända mig om och titta bakom ryggen går det en rysning genom hela mig. Hjälp vad högt det är.

61

Tiden kryper fram. Jag vill bara komma fram, ta den där ölen vi har kommit överens om att fira med och få vila. Samtidigt vill jag på något sätt ha hela äventyret kvar. Men ändå inte. Tankarna brottas och jag vet varken ut eller in, känner mig tom.
Vi hamnar i en diskussion om afrikanska ledare och massmord. Politik. Krig. ”How’s Sweden, do you have a president?”. Jag berättar om kungen och när jag får frågan vad hans uppgift är kommer jag på mig själv att säga att han mest är ute och jagar, åker båt och säger konstiga saker i tidningsintervjuer. Orättvist kanske, men ibland är de spontana tankarna de ärligaste (och jag blir väldigt varse om att jag inte är så insatt i kungahuset och deras göromål).

Jag försöker föreviga miljöerna vi vandrar igenom. Det är omöjligt såklart, så jag bestämmer mig för att spara det i mitt minne istället. Det blir dimmigt, det känns som om någon vill dra ner ridån och avsluta det här. Det är en lite kuslig känsla att gå där i dimman, inte veta vad som väntar eller se något bakåt. Det är inte meningen att jag ska kunna titta bakåt, tänker jag och fokuserar på att ta mig ner hela vägen till värme, vila och en välbehövlig dusch. Benen brinner och kroppen är så fruktansvärt trött, men jag säger till mig själv att vi snart är där. Håll i.

60_4

Tre timmar har gått och stigen övergår i grusväg. Jag förstår att vi snart är framme vid Mweka gate och känslorna är minst sagt blandade. Jag är så vansinnigt glad över att snart få vila, men det gör ont i mig att veta att det här som jag har sett fram emot så länge snart är över. Vi är alla så sjukt trötta och Dirk gör som gammal militär vad han kan för att peppa sin lilla trupp. Han och Saskia drar igång någon typ av marschsång på flamländska på repeat och jag, Salim och Mndeme gör vårt bästa för att hänga med i det konstiga språket och försöker lära oss texten. I ärlighetens namn är ”kilometer” det enda ordet vi uppfattar, i övrigt skrattar vi mest. Åh vad jag kommer att sakna de här människorna!
2oo meter innan portalen som välkomnar oss till Mweka gate får vi äntligen träffa våra första apor. Ett par mjuka black-and-white colubus sitter högt uppe i ett träd och tittar ner på oss, och plötsligt kommer jag på att jag faktiskt har tre dagars safari som väntar – en safari som jag har drömt om i 30 år. Livet känns lite lättare och jag ler igen. Äventyret är ju inte slut.

Känslan att komma fram, få registrera sig i loggboken och ange tidpunkt – 06.22 – när jag nådde Uhuru Peak igår går inte att beskriva. Jag tittar på raderna ovanför mitt namn och inser att långt ifrån alla har varit däruppe. Många har vänt vid basecamp, vissa ännu tidigare. Några nådde ända fram och jag är en av dem. Jag fattar det inte och jag är tacksam över att min kropp ville vara med mig hela vägen. Dirk går och köper öl och vi skålar – klockan är 11 på förmiddagen men det är inget vi tänker på, vi har pratat om den här ölen i flera dagar och just där och då skiter vi blankt i vad klockan är. Jag som inte ens gillar öl egentligen njuter ända in i själen och känslan jag har i kroppen kommer jag att ta fram varenda gång jag tycker att något är jobbigt. Känslan av att ta sig ut på andra sidan trots att vägen har varit hård. Den känslan är odödlig och kommer att finnas inuti mig att ta fram för resten av livet. Oslagbart.

70

Vägen tillbaka till hotellet känns kort. Vi pratar oavbrutet om allt mellan himmel och jord, vår minibuss är fylld med endorfiner och känslan just nu är bara positiv. Jag gjorde det!!!
Väl framme på hotellet får jag min nyckel, kliver in på mitt rum och tror att jag har kommit fel. Jag möts av blommor på sängen och jag är säker på att jag har hamnat där ett par på smekmånad ska bo. Jag tassar försiktigt in med mina smutsiga kängor och lutar mig över sängen för att läsa vad det står på papperet som ligger där. ”Dear Helena Olmas”…är det till mig?! Två rader senare förstår jag. Min bästa vän har skickat ett brev och det brister fullständigt. All trötthet, glädje och smärta bubblar inom mig och jag bara gråter.

65_6

Duschen är obeskrivligt skön och jag vill aldrig kliva ur. Jag har aldrig i mitt liv känt mig så smutsig och ofräsch, och två av mina tröjor åker direkt i soporna. De är utom räddning. Jag sätter på mig rena kläder, flip-flops (heaven!) och går ut för att möta upp de andra, lämna över dricksen till guider och bärare och säga hej då.
Hej då. Det känns tungt att säga det efter de här dagarna tillsammans och vi lovar varandra att hålla kontakten. Man gör ju nästan alltid det, men den här gången känner jag att vi verkligen menar det. Vi har blivit vänner och vi har gått igenom mycket tillsammans under vår knappa vecka tillsammans. Jag får mitt intyg på att jag har varit uppe på Afrikas högsta berg och jag tackar Mndeme och framför allt Salim för att jag klarade det. Det hade verkligen inte gått utan dem.

Hela eftermiddagen spenderar vi sedan på en varsin solstol vid poolkanten. Vi säger inte så mycket. Jag och Saskia skriver. Dirk läser. Vi badar lite. Jag stirrar rakt upp i himlen, släpper tankarna fria. Konstaterar att livet är underbart. Tar en öl. Skrattar. Pratar om minnena från berget. Skrattar ännu mer. Bestämmer att jag ska åka ner till Belgien och hälsa på.
Ett gäng norrmän kommer till hotellet och när de hör att vi precis har kommit tillbaka frågar de om jag inte vill hänga på en sväng till. Inte för alla pengar i världen, svarar jag. Jag är klar.

pool

Kilimanjaro Okategoriserade resor

Kilimanjaro, del 6 – vägen nedåt

När jag kliver ner från stenarna efter att ha tagit bilden vid toppskylten går luften ur mig helt. Jag är så jävla trött, rent utsagt. Saskia, Dirk och Mndeme syns inte till och jag undrar var de är? Kom de inte upp? Hur mår Saskia? ”Come on, we have to turn back down” säger Salim och jag får lite smått panik när jag tänker på att vi har 1295 höjdmeter nedförsbacke framför oss och att det är meningen att jag ska klara det med min energilösa kropp och övertrötta ben. Jag har fortfarande min lilla picninc-låda som jag fick inatt kvar i ryggsäcken, och när vi kommer ner till Stella Point på 5756 m.ö.h. måste jag ta ett litet break för att försöka få i mig något ätbart trots att jag inte är särskilt hungrig. Tar ett par kakor, en liten näve rostade jordnötter och några klunkar vatten ur min reservflaska som ligger i väskan och inte har frusit till is, jag smörjer in ansiktet med solkräm eftersom solen gassar och sen meddelar jag att jag är redo. Salim påminner mig om att kameran ju inte fungerade här vid skylten på vägen upp och undrar om vi inte ska ta en bild nu istället. Skönt att han hade tillräckligt med syre i hjärnan och sinnesnärvaro när jag inte hade det…

52

Det som börjar efter Stella Point kan beskrivas som ett rent fysiskt helvete. Tänk er själva att ni har kört årets tyngsta benpass, inte har ätit på 12 timmar, ni måste andas genom ett rör där hälften av syret går förlorat och sen ska ni gå i konstant nedförsbacke i mellan 2 och 3 timmar. Det kan låta som något positivt att inte behöva kämpa uppför längre efter en natt i uppförsbacke, men det här…det är värre. Så mycket värre.
Vi tar en annan led ner än vad vi tog upp, och underlaget består av jord, sand och stenar i alla storlekar man kan tänka sig. Marken är lös, fötterna sjunker ner lite lätt för varje steg och det tar ungefär 5 minuter innan mjölksyran biter sig fast i låren. Knäna hör av sig efter 10 minuter och från den sekunden gör de ont hela vägen ner till basecamp. Jag är så vansinnigt trött i mina lår, tårna är fortfarande bortdomnade av nattens kyla och hade jag inte haft mina stavar hade det här inte gått. På riktigt. Salim är pigg som en mört (trots att han inte har ätit något alls sedan innan vi startade inatt) och flyger på lätta ben nedför berget. Jag får faktiskt svårt att hänga med och jag går konstant 25 meter bakom honom. Han vänder sig om då och då för att titta till mig, jag ger tummen upp varje gång och vi fortsätter. Jag vill bara ner till mitt tält och vila nu, bit ihop!

Vi möter en kvinna som fortfarande är på väg upp till toppen och hon mår inte bra. Hon har en guide med sig, stödjer sig både på honom och sina vandringsstavar men klarar inte av att ta mer än 2-3 steg innan hon måste vila för att ta några djupa andetag. Hon är blek i ansiktet, ser otroligt svag ut och jag undrar om hon någonsin kommer att ta sig upp. Klockan är 7 på morgonen och hon har fortfarande säkert 400 höjdmeter kvar, det kommer förmodligen inte att gå.
Jag tappar fotfästet två gånger och ramlar. Som tur är prickar jag inga stenar och jag har dubbla byxor på mig så jag skrapar mig bara lätt på ena knät. Mjölksyran fullkomligen sprutar ur låren och vaderna och jag är så trött att jag vill gråta. Jag orkar inte mer, snälla låt mig få vila. Den överraskande glödheta morgonsolen steker och jag svettas helt sjukt mycket, men jag försöker tänka positiva tankar som att slangen till min Camelbak iallafall tinar i värmen, och äntligen kan jag dricka ordentligt med vatten. Det är verkligen iskallt och jag dricker så mycket att det nästan gör ont i huvudet. Jag är så otroligt törstig och det är en ren dröm att få ta stora klunkar rent (oh well) vatten.

Efter någon timmes mjölksyrehelvete och smärta i båda mina knän planar det ut något. Det är dock fortfarande nedförsbacke och benen skakar av trötthet. Vi har bara tagit en enda kort paus sedan Stella Point och min kropp är helt slut. Om jag trodde att jag var trött de gångerna jag sprang in på Stadion på Stockholm Marathon så hade jag fel. Det är nu jag är trött. Jävligt trött. Jag tänker att jag ska ta med mig den här känslan till den 30 maj nästa år och bara le åt mina ”trötta” marathonben…just nu vill jag så mycket hellre springa en mara än att gå ett enda steg till nedför. Salim verkar dock helt oberörd och susar vidare nedför berget så jag har inget annat val än att hänga på.

54

Det fortsätter såhär i vad som känns som en halv evighet, men efter 2 timmar i nedförsbackshelvetet på jorden ser jag äntligen tälten i basecamp. Jag blir så glad att jag börjar gråta. Det som normalt tar 3 timmar har gått mycket snabbare och jag tackar Salim för att han har hållit ett (för) högt tempo. Nu är vi äntligen snart framme, jag får träffa de andra och se hur de mår och jag får sova. Den fysiska tröttheten är nämligen inte det enda som känns, jag är dessutom så otroligt sömnig efter mitt nattliga äventyr att jag skulle kunna somna på fläcken om jag la mig ner på den kalla och snötäckta jorden. Salim meddelar att vi har ungefär 15 minuter kvar och jag jublar av glädje, både inombords och så att det ekar över halva Kilimanjaro.

När vi kommer ner till basecamp tar Mndeme emot oss och ger mig en kram. ”Congratulations, I knew you would make it” säger han och jag är så trött att jag knappt orkar prata. Benen känns som gelé, jag mår lite lätt illa och känner i huvudet att jag har druckit alldeles för lite vatten sedan midnatt. Jag undrar var de andra är och Mndeme meddelar att de fick vända tillbaka vid 5500 meters höjd, att Saskia då inte ens kunde gå själv utan hjälp från både honom och Dirk, och att de nu ligger och sover. Det känns så vansinnigt tråkigt men just nu orkar jag faktiskt bara tänka på hur ofattbart skönt det är att vara framme och att mitt tält står 2 meter ifrån mig. Mitt solvarma, efterlängtade tält där min sovsäck väntar och jag kommer snart att få sova. ”We’ll wake you up at 10” säger Mndeme, och jag inser att jag bara har 1 timme och 15 minuter på mig att få till lite välbehövlig sömn. Jag kryper in i tältet – det är varmt och skönt – dricker minst en halvliter vatten, tar av mig de yttersta lagren med kläder och båda paren byxor. De dubbla ylletrumporna behåller jag på och hoppas att mina stackars tår ska vakna ungefär samtidigt som jag snart blir väckt. Känslan att få stoppa i öronpropparna, lägga sig på den mjuka sovsäcken och stänga ögonen är helt obeskrivlig.

55

Jag öppnar ögonen och tittar på klockan. Jag har redan sovit i 45 minuter och om en kvart väcker de mig. Tänker att det inte är någon idé att somna om utan bestämmer mig för att börja packa och göra mig klar, vi är ju tyvärr inte klara för idag ännu. Dagens mål är inte här i basecamp, det är ytterligare 1500 höjdmeter nedåt vid Mweka camp, vårt sista camp innan avslutningen imorgon…hemska tanke att jag måste gå imorgon också. Mitt huvud dunkar och jag dricker mer vatten. Jag har inte varit kissnödig sen midnatt och det tyder onekligen på att vätskebalansen är lite smått rubbad, inte alls konstigt att huvudet säger ifrån. När jag ska flytta mina ben känner jag att jag redan börjar få träningsvärk, det känns ju lovande inför morgondagens avslutande 3 timmar(?).

Lunchen serveras redan klockan 11, jag har jättesvårt att äta och har ingen vidare aptit men försöker verkligen att få i mig lite välbehövlig energi. Saskia mår bättre men har fortfarande huvudvärk. Stackarn, hon har verkligen mått skit sen dag två. Hon verkar dock inte särskilt besviken över att inte ha nått toppen, det fanns inte en chans att nå dit i hennes tillstånd och hon är fast besluten om att komma tillbaka om några år och försöka igen. Helt rätt tanke! Mndeme och Salim kommer in, frågar hur vi mår och informerar oss om att det är dags att lämna basecamp direkt efter lunch. Ytterligare 3 timmar(!) nedförsbacke väntar och jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Jag tänker att det är speciellt sätt att fira sin födelsedag på och att jag aldrig kommer att glömma den. 3 timmar till…de måste skoja.

Men nej, de skojar inte. Inte det minsta. Jag grinar illa redan från första steget, mina knän har verkligen sagt upp sig. Tårna sover fortfarande och Dirk får lära sig ett välbehövligt svenskt ord – ”sockerdricka”. Jag har sockerdricka i alla mina tår och det är en väldigt märklig känsla. Tårna är dock inte det värsta, knäna och låren är så mycket värre och jag tänker på fullaste allvar ett par gånger att jag bara ska sätta mig ner och vägra gå ett enda steg till. Jag är så obeskrivligt trött i både kropp och psyke och jag vill bara komma fram, vila och få njuta av min födelsedag nu. Jag vill ha en kopp kaffe, en stor tårtbit (you wish…) och lång vila. Två av tre önskningar väntar garanterat nere vid vårt camp och jag försöker bara att tänka på att jag ska ta mig dit så snabbt jag kan när jag kryssar där mellan stenar, rötter och buskar. Jag vill ner. Nu.

56

Det känns verkligen som om dagen aldrig ska ta slut, bakom varje kurva väntar en ny nedförsbacke och inte ett tält är i sikte. Vi kommer aldrig att komma fram. Salim och Mndeme ler och är lika pigga och glada som alltid, Dirk känns också stark men jag och Saskia har inte roligt alls. Jag önskar att jag kunde få er att känna känslan jag har i min kropp för att ni ska förstå, men det går tyvärr inte och jag kan inte förklara den bättre än att det brinner i hela benen. Jag vill bara sätta mig ner, blunda och somna. Nu.

Efter nästan 3 timmar är vi framme vid Mweka camp. Våra tält står redan på plats och vi undrar återigen när bärarna passerade oss med alla våra saker, och hur de har hunnit sätta upp alla tält, kök och toalett. De är ofattbara. Det är ett fint camp, grön och lummigt och solen skiner. Min födelsedag börjar ordna upp sig och jag är så otroligt glad över att jag nu äntligen får vila ända till imorgon. Vi får som vanligt en varsin balja med varmt vatten att tvätta oss med, och när jag har tvättat mig tar jag av mig strumporna och stoppar ner mina bortdomnade tår i det varma vattnet med förhoppning om att de ska vakna. Det gör de inte. Faktum är att toppen på mina stortår än idag – två veckor senare – är smått bortdomnade, och jag väntar fortfarande på att de ska vakna…

59

Vi sätter oss vid bordet i vårt gemensamma tält och vår ”servitör” Rashid kommer med nypoppade popcorn och varmt vatten i en termos. Jag gör en kopp kaffe, lutar mig tillbaka och njuter som aldrig förr av knapriga, salta popcorn. Plötsligt är smärtan i benen borta, bara en skön trötthet finns kvar i kroppen och det är nu återigen min hittills bästa födelsedag precis som för 8-9 timmar sedan uppe på toppen.
När vi sitter där i lugn och ro runt bordet – jag och Saskia skriver dagbok och Dirk läser – dras dragkedjan till tältet plötsligt upp utifrån. In kommer all personal – 12 personer! – och sjunger ”Happy birthday” för fulla halsar och räcker fram en tårta! Jag sitter i ett tält på 3100 meters höjd och blir serverad tårta på min födelsedag! Jag blir så otroligt glad och har svårt att hålla mina tårar borta, det är helt ofattbart omtänksamt och jag vill inte ens tänka på arbetet de har lagt ner för att få upp en tårta hit. Att de har skrivit mitt efternamn på tårtan och dessutom stavat det lite fel (å, ä, ö är lite överkurs…) känns liksom helt oviktigt, och de två stora bitarna var som jag, Saskia och Dirk äter innan vi ger resten av tårtan till den underbara personalen kan vara de godaste tårtbitarna jag har ätit, och jag känner hur min energitörstande kropp suger i sig vartenda gram.

57

Jag lånar Dirks telefon och skickar ett sms hem till mamma som också firar sin födelsedag idag, jag skriver att jag kom upp på toppen och att jag snart är nere igen, helskinnad. Meddelar att jag hör av mig från hotellet imorgon och att jag mår bra. Jag håller tummarna att hon får det, mottagningen är minst sagt lite si och så häruppe.
Dirk lämnar över en födelsedagspresent, en liten stege som han har knutit ihop av ett klätterrep som han hade med sig i packningen. Saskia ber om ursäkt för att hon inte har någon present, men istället räcker hon över ett handskrivet brev som får mig att börja gråta. Hon tackar för mitt sällskap och för att jag alltid har varit glad och ”friendly”, och en mängd andra fina saker som jag håller mellan henne och mig. Otroligt fint gjort och jag inser att jag har fått en vän för livet.

När middagen serveras runt 18 är min aptit på topp, men kroppen berättar att den är mätt mycket tidigare än vanligt och jag tänker inte pressa den. Jag har pressat den nog idag och jag säger inte heller nej när den redan innan klockan 19 vill sova. Jag har firat min födelsedag sedan midnatt, och vill den sova nu 19 timmar senare så tänker jag inte vara envis och tvinga den att vara vaken. Det är en dag imorgon också, och det återstår fortfarande 3 timmar nedförsbacke innan vi är framme vid Mweka gate där vi avslutar vårt äventyr. Jag säger god natt till mina vänner, tackar dem för en fantastisk dag och kryper in i mitt tält. Stänger allt ljud ute med mina öronproppar, kryper ner i sovsäcken och somnar innan jag ens hinner reagera på att jag har lagt mig.